SEXTON KVADRAT - [9]

Trots att Adam nästan inte gjort någonting annat än att sova sedan soygurtincidenten var det först natten mellan tisdag och onsdag som han sov riktigt gott. Han hade upptäckt att en av kuddarna luktade som Jacks hår, och han hade återigen känt sig som om han var fjorton år när han legat och nosat på den en stund innan han somnat. Skuldkänslan över hela grejen med plugget var fortfarande riktigt tung, men onsdagen var faktiskt utan både föreläsningar och grupparbeten. I ett försök att ta tag i sitt liv satte han larm på åtta, men kom upp ur sängen först halv tio.
Efter en kopp kaffe, en cigg och tre rostade mackor kände han sig nästan levande. En av alla brödstumpar han haft i frysen hade faktiskt varit stor nog att duga som frukost, bara man dränkte skivorna i nog mycket smör. Det lilla bordet var snart fullt av hans böcker och papper, och mitt i stod laptopen och surrade tyst. Det gick otroligt sakta. På sin höjd knåpade han ner ett svar i timmen, men när klockan slog två hade han åtminstone fått ur sig nog text för att fylla första sidan med instuderingsfrågor. Som vanligt när han äntligen lyckats plugga aktivt så kändes det som att det fortfarande inte var nog, som att han måste sitta i flera timmar till och ta ikapp allting han skjutit upp. Hans lätt ömmande huvud sa dock nej, och han visste att det var klokast att ta en paus.
Han lät allting stå kvar på bordet när han bytte om till rena, svarta jeans och en ljusblå hoodie som var luddig och mjuk på insidan. Jackan han envisats med att ha trots att det började bli kallare var bara en tunn tygjacka, i vanlig militärgrön färg. Han stoppade hörsnäckorna i öronen innan han tog på sig mössan och lämnade lägenheten, till tonerna av Beautiful Trauma av Pink.
Det var egentligen sjukt att det gick att glömma hur viktigt det var att komma ut och röra sig. Adams huvudvärk lättade så fort han kommit ett par hundra meter bort från korridoren. Han gick till Coop och köpte två paket cigg och en flaska Cola som han drack ur då och då medan han gick. Utan att han riktigt tänkte på det så hade han hamnat utanför Beas lägenhet. Han kikade upp mot hennes fönster, men såg henne förstås inte. Hade hon fortfarande varit singel hade han nog bara gått upp och ringt på, men nu ville han inte vara den som kom och störde om hon kanske hade Vira på besök. Risken var väl stor att hon inte ens var hemma, eftersom de flesta andra studenter hade föreläsningar eller något annat på schemat. Hon kanske slutade vid tre?

Adam: Är du hemma?
Bea: Nej men jag är snart färdig på uni. Vill du ses? :D
Adam: Yes jag är utanför din lägenhet nu haha
Bea: Men gå in så länge och fixa is så kommer jag snart

När Bea flyttat in hade hon fått tre nycklar, varav en av reservnycklarna hade gått till Adam. Hans nyckelknippa var en ynklig sådan, med en nyckel hem till rummet, en till hans pappa och en till Bea. Eftersom knippan sett ”sjukt tråkig ut” enligt Bea hade han fått en grön plastdiamant att pryda den med. Ibland när han hade tråkigt roade han sig med att göra solkatter med den.
Efter att ha fyllt två ispåsar med vatten la Adam varsamt in dem i frysen, och tog sedan plats i Beas säng i väntan på att hon skulle komma hem. Sedan sist han varit här hade hon fått upp en girlang med lila plastrosor i gardinstången.
Han kände sig redan mycket bättre än vad han gjort igår, men det kändes i kroppen att han misskött sig lite för länge. Han skulle behöva äta någonting vettigt. Han skulle ännu mer behöva göra ett vettigt besök till affären, så att han kunde fylla kylen med något mer än smör och dricka.
När Bea kom hem så var det med en kasse med thaimat och en tvåliters cola. Adam, som hunnit bli riktigt hungrig och druckit sin lilla flaska helt tom, sken upp som en liten sol när han kände doften av maten.
”Du är så jävla bäst. Fy fan. Vad köpte du för något?” Adam tog kassen ur hennes händer för att titta ner i den.
”Nudlar, biff med wok och så friterad kyckling. Jag tänkte vi kunde ta allt att dela på.” Bea fick av sig jackan och sin nya, glittriga mössa i rekordfart. ”Fanns det någon is som var färdig?”
”En halv påse, typ.”
För det mesta brukade det gå bra att sitta i sängen och äta, men med kletig thaimat så hjälptes de åt att vika ut Beas pyttelilla bord med tillhörande stolar. Portionerna brukade vara löjligt stora oavsett vilken thairestaurang man köpte från, men trots att maten borde ha räckt till fyra personer var alla lådor tomma när Adam och Bea kände sig nöjda. Adam hade sjunkit tillbaka mot ryggstödet med en mycket mätt och nöjd suck. Bea höll sitt glas i båda händerna och log som om hon typ var hans mamma.
”Har du inte ätit sen sist vi sågs eller?” frågade hon. ”Jag brukar äta mer än dig.”
”Typ inte. Åt mackor i morse men jag glömde göra lunch.”
”Hur kan någon som älskar mat så mycket glömma av att äta?”
”Jag vet inte”, log Adam uppgivet. ”För att jag suger.”
”Kanske.” Bea ställde ifrån sig glaset och lutade sig fram över bordet. De tomma lådorna var staplade på hög, och hon sköt ner dem i påsen de kommit i och knöt ihop handtagen. ”Hur mår du idag? Kändes det bättre efter att Jack kom?”
”Ja. Det kändes faktiskt mycket bättre.” Adam nickade. Han hade hunnit skriva en hel del med både Jack och Bea på kvällen, efter att Jack gått, men det var skönt att träffa Bea för att prata om det på riktigt. Han var inte lika duktig på att få ner tankar i ord som hon var.
”Vad var det som hände egentligen?”
”Egentligen ingenting. Det har bara varit så jävla segt, flera dagar i rad och jag har bara inte pallat, du vet? Hade behövt ta en paus, men kan inte ta en riktig paus, för jag tänker bara på plugget ändå. Så jag åkte dit i alla fall och gjorde ändå ingenting. Sen köpte jag någon jävla soygurt som jag tappade i backen och fick bara nog. Trodde nästan jag skulle börja grina.”
”Men fy satan vad drygt”, suckade Bea. Hon rynkade pannan, men tog ett par klunkar av sin Cola innan hon fortsatte prata. ”Vissa dagar vill man ju bara lägga sig ner och skrika. Typ som en unge i affären.”
”Det var precis så det kändes”, sa Adam med ett litet, glädjelöst skratt. ”Fattar inte varför jag åkte dit när jag kände redan på morgonen att jag typ ville mörda alla jag såg.”
”Välkommen till min vardag”, muttrade Bea, men sedan suckade hon och rätade på sig. ”Nej men seriöst. Du kunde ha skrivit att du mådde dåligt så hade du kunnat komma hit istället. Vi hade kunnat försöka plugga tillsammans, eller bara kollat på Let’s Plays på Youtube och käkat godis istället för att du skulle ligga hemma ensam och må skit.”
”Jag vet. Sorry.” Adam nickade. Han skämdes faktiskt lite, för han visste ju att det var precis vad Bea hade erbjudit honom om han hade berättat. Han hade mått mycket bättre av att få göra det också, men det var så lätt att säga i efterhand. När han mådde som han gjort i måndags så hade han svårt att ens orka svara på meddelanden och hade ännu mindre ork till att börja skriva ett själv.
”Mm. Men jag kan inte klandra dig, heller. Säg bara till nästa gång, om det skulle bli likadant igen. Så vet jag om jag ska dyka upp med mat eller inte.”
”Tack”, log Adam svagt. Bea log tillbaka, och la huvudet på sned som hon alltid gjorde när hon var nyfiken. På Jack, förstod han. ”Vad vill du veta?”
”Bara vad du tänker. Han verkar göra dig glad, så jag är bara nyfiken.” Bea drog lätt upp axlarna mot öronen. Adam hade berättat för henne att Jack kommit förbi och gjort gott ris, och att han stannat tills kvällen. Han förstod såklart att det inte var just de detaljerna hon velat ha. Han själv hade ju varit likadan, när han försökt förhöra henne om Vira.
”Ja… jag vet inte riktigt”, sa Adam, men förstod inte själv vad han menade med det.
”Vet inte vadå?”
”Vad det är vi håller på med. Jag har ju uppenbarligen världens fetaste crush på honom och han tycker jag är nyvakensnygg och gör god mat till mig, så det kan ju inte vara helt ensidigt i alla fall.”
”Jag är säker på att han gillar dig”, insisterade Bea. ”Han skrev om dig på Instagram.”
”Vilket betyg…”
”Ja, för dagens ungdom i alla fall. Men visst kändes det bättre efter fikan?”
”Mm… mycket bättre. Men det är fortfarande sådär konstigt för jag vet inte riktigt vart vi har varandra. Jag har inte känt honom så länge och det kanske är för tidigt att säga att jag verkligen gillar honom, och jag vet inte om jag vill… bli tillsammans, liksom.”
”Kan du inte bara säga som du sa till mig då?” Bea höjde frågande ögonbrynen. ”Hej Jack, jag har världens fetaste crush på dig. Snälla fortsätt göra gott ris till mig.”
”Jo… kanske”, skrattade Adam tyst. Han strök handen över kinden när det kändes som att han blivit varm i hela huvudet.
”Det är ju alltid sådär i början. Med nya kompisar också, när man är så jävla rädd att vara den som vill ses mer än den andra.” Bea hällde upp mer Cola i sitt glas, så att isbitarna klirrade tyst mot kanterna. Hon behövde inte säga någonting mer, och inte Adam heller. Bea hade rätt. Precis som vanligt. Medan de drack ur sina glas pratade de lite om plugg, men mest om Vira och att hennes och Beas förhållande slutligen var officiellt. Till och med till den grad så att det stod på Facebook.
När de vilat maten en stund satte de sig i Beas säng och tände ljusslingor och lavalampan för ultimat mysfaktor när de slog på Beas all time favorite, Magnum P.I. Hon hade sagt att hon sett hela serien ungefär tio gånger, men Adam trodde att det var fler än så. Han hade sett en del avsnitt med henne förr och blev heller inte så distraherad, utan tyckte mest det var mysigt att ha något åttiotaligt i bakgrunden.
”Nästa gång kan vi väl vara hos dig?” sa Bea med en suck. ”Jag saknar att spela Yoshi.”
”Ska du inte köpa ett eget Wii U då?” Adam hade lagt sig på mage, och för att undvika alltför mycket knöl hade han tagit av sig hoodien och lagt den på golvet.
”Jag funderade på att köpa ett Switch istället. Men det finns väl inte Woolly World till det så då är jag utan Yoshi liks förbannat…”
”Då får Yoshi vara Adamexklusiv, då.”
”Vänta bara tills jag har Mario Odyssey.”
”Då kommer jag bo hos dig”, skrattade Adam. ”Vira kan glömma att hon får någon privattid med dig.”
”Hördu, jag ska bara spela så hon kan glömma att hon får någon privattid med mig i alla fall.”
”Ska det bara vara du och Mario eller?” flinade Adam. Bea höjde ögonbrynen åt honom, men log hon också.
”Ja. Enda mannen i mitt liv, förutom du, då.”

Dagarna fortsatte ticka. Torsdag och fredag spenderades på universitetet, med halvdana anteckningar och uppmuntran i form av smågodis och femtiocentiliters läsk. Även fast det gick sådär med koncentrationen på föreläsningarna så tog sig Adam i kragen och satt kvar och pluggade en hel kväll med Obasi i biblioteket. Frustrationen över att inte förstå ett skit började sakta tona ner sig till frustrationen över att inte förstå tillräckligt, och istället för att gå ut och festa så stannade han hela fredag eftermiddag och kväll hos Bea. Till en början satt det med varsin dator och böcker och papper spridda över både sängen och golvet. När huvudena var för möra för att kunna proppa in någonting mer tog de fram ostbågar och bjöd över Vira som kom med en kasse full med Somersby-cider. För full på cider och snacks lät Adam bli att ta sig hem, och sov på golvet med en kudde och Beas mjuka matta som madrass. Han var stel i hela kroppen dagen därpå men känslan av att äntligen ha gjort någonting vettigt med plugget gjorde honom på gott humör.
Veckan därpå gick i liknande mönster. Två dagar till med plugg i biblioteket tillsammans med Obasi, men även några andra kursare, och Adam vågade slappna av litegrann. Att plugga så intensivt var ingenting han var van vid och när han kom hem till sig om kvällarna så var han så slut i skallen att han inte ens kände för att titta på serier eller spela. Han la sig bara i sängen med mobilen till sällskap, skrev med Jack och Bea precis som han brukade. Med Bea pratade han om tentan och plugget, och hon muntrade upp honom på sitt vanliga, rättframma sätt. Med Jack skrev han om annat, men en halvtimme innan han somnade hade han blivit mjuk och sentimental, och återigen skickat ett tack för att han tagit hand om honom när han mått dåligt. När det kom ett litet meddelande tillbaka, följt av en pussmun, la Adam bort mobilen på nattduksbordet och gömde ansiktet i kudden.