like puzzle pieces in your hand - [epilog]

Det var juli. Aaron satt i hamnen med en glass och ett par solglasögon uppskjutna i håret, klädd i piratbyxor och t-shirt. Lily och Sebbe skulle hålla fest på stranden ikväll och det verkade som att alla i bekantskapskretsen plus deras vänner var bjudna.
Aaron hade, för första gången i sitt liv, arbetat. Det var efter hans pappas senaste insättning på kontot som det slagit honom att han inte alls njöt av att bli bortskämd på det viset längre. Efter snart ett år av att leva gratis började han bli uttråkad. Fester och kompisar roade honom till en viss grad,  men det blev långt ifrån samma tillflykt för honom som det blev för andra, som gjorde sig förtjänt av sina pengar.
Det var mest av allt fasan för arbetsförmedlingen som fått Aaron att skjuta upp arbetssökandet. Nu hade han haft sådan tur att Jossas hjälp med CV och Sebbes jobb på JC hade gett honom en provanställning på några timmar i veckan.  Det var långt ifrån nog för att klara sig på egen hand, men det var åtminstone ett jobb, och en ny början. Det kändes faktiskt bra att för en gångs skull ha gjort skäl för sina pengar. På tiden, hade Lily tyckt, och han hade skamset behövt hålla med.
Det var fortfarande många timmar kvar till festen och Aarons glass var nu slut. I vanlig ordning var det telefonen som åkte fram för att underhålla honom, men liven på Candy Crush var också slut.
Han öppnade Instagram. Tittade på bilden han nyss lagt upp, lagom dramatisk och hipster, tagen i solen med det mörka håret glänsande i grönt. Direkt efter den kom en bild på Set. Svartvit, för att konkurrera ut Aaron. Sedan Set tömt hela sin Instagram hade han arbetat flitigt för att fylla den på nytt. Just den här bilden hade Aaron råkat missa tidigare, så han bläddrade ner för att läsa bildtexten.
You make sense of who I am, like puzzle pieces in your hand. En låttext av Red, ett av Sets absoluta favoritband, hade Aaron lärt sig. Han strök generat handen över pannan. Det kanske var egoistiskt av honom, men han var ganska säker på vem, och vad det där handlade om.
Sedan Set börjat prata med en psykolog på BUP hade Aaron märkt otrolig skillnad på honom, och han gjorde sitt bästa för att fortsätta uppmuntra honom att ta hand om sig själv. Att Set var så tacksam mot honom tyckte han inte kändes rättvist, men det var smickrande. Det var ändå Set som gjorde det största jobbet. Inte Aaron.
Aaron tittade på bilden igen och log svagt. Han skulle nog aldrig vänja sig, ärligt talat.
”Hej.” Nyss nämnda pojke slog sig ner mitt emot Aaron vid picknickbordet. Aaron hade varit för försjunken i tankarna om Instagram för att märka att han kommit. Han hade fullånga jeans och en vit t-shirt med svart bandtryck. Däremot hade han ingen armvärmare. Ärren var röda och hemska på hans bleka hud, men Aaron gladdes åt att han inte kände att han behövde gömma dem. Han valde att inte säga något om det.
”Hej. Vilken tid det tog.”
”Ja… Pappa skulle handla något på kiosken innan han släppte av mig.” Set gömde händerna i knäet. Aaron hade klippt honom för någon vecka sedan igen, så håret var tillbaka i den rufsiga, kortare frisyren han först försett honom med.
”Hur gick det med dem, förresten?” frågade Aaron. ”Med din mamma och pappa?”
”Det blev som jag sa. De ska ta en paus.” Set nickade, tankfullt. ”Pappa har fått en lägenhet i stan. Han tog en trea för min skull, så jag ska bo där med honom.”
”Känns det okej?”
”Ja. Det känns faktiskt ganska bra. Jag tror att det kommer bli bättre med mamma och Malin om jag… inte bor med dem jämt.” Set log svagt och såg ner i sitt knä. Det märktes att det varit tufft, men Aaron trodde honom när han sa att det kändes okej. Det var nog för det bästa, egentligen.
De var tysta en stund. Aaron såg ner på sin mobil, där bilden på Set fortfarande lyste. Han läste låttexten en gång, två gånger, och när han log kände han Sets frågande blick.
”Vad tittar du på?” frågade han nyfiket. När Aaron vände mobilen åt hans håll försvann hans ögonbryn upp bakom luggen, och hans öron skiftade sakta färg. ”Åh…”
”Jag tänkte mest på texten.”
”Mm…”
”Är det om mig?” Aaron flinade. Han hade tänkt försöka vara subtil, men det var svårt. Set rodnade och gned sig över nacken, men verkade inte kunna låta bli att le han heller.
”Jo… ” Han skrattade generat. ”Det är det. Sorry. Det är ganska töntigt, men…”
”Lite kanske. Men ganska sött också.” Aaron sträckte sig över bordet och rufsade till hans, förmodligen varsamt sprayade hår, och Set tjöt och försökte slå undan hans hand.
De satt kvar vid hamnen ganska länge. Set köpte en glass och Aaron föll för trycket och köpte en till. När Aaron skjutit ner solglasögonen på näsan igen granskade sig Set i spegelbilden av dem, och Aaron låtsades som ingenting. Trots två glassar i magen var det väl dags för honom att gå hem och käka innan han skulle iväg och förfesta. Set hade berättat att hans pappa skulle plocka upp honom igen när han var färdig med alla sina ärenden, så det var när den gula Opeln svängde in på parkeringen och tutade en kort signal som de båda reste sig upp.
Aaron kramade om Set med ena armen, precis som han brukade.
”Ta det lugnt ikväll”, retades Set när han redan hunnit några steg bort från bänken, där Aaron fortfarande stod. ”Eller tänker du komma och vinka till mig den här gången också?”
”Jag hade hoppats på att du glömt det…”
”Aldrig.” Set fnissade och höjde handen, vinkade till Aaron innan han satte sig i bilen. ”Vi ses!”
Aaron log.
”Vi ses.”