SEXTON KVADRAT - [13]

Rummet Jack hyrde låg på översta våningen i en byggnad på Tistelvägen. Det bodde bara studenter i hela området, det var nybyggt och dyrare i hyra, men det syntes redan utifrån att det var värt det. Jacks rum var större än Adams, hade en fransk balkong och ett fönster fullt med storbladade gröna växter. Väggarna var prydda av svarta, stilrena ramar som han fyllt med prints han köpt av sina favoriter på Etsy och Instagram. Ovanpå den svartbäddade sängen satt en jättestor Totoronalle, som Adam för stunden låg och halvsov mot. Nallens armar fungerade lite som nackstöd, eller som en luddig kram, för den delen.
Det var bara tre dagar sedan Jack kommit hem till Adam och de pratat ut och spelat tv-spel, men det kändes samtidigt som att det gått mycket längre tid, eller ingen tid alls. På diskbänken stod plastmuggar och två oöppnade påsar med chips, och inne i kylskåpet låg Prosecco och flera flaskor cider på kylning. Nyårsafton skulle även det bli ganska minimalistiskt i år. Jack hade bjudit in Kean, och Adam hade bjudit in Bea och Vira. Än så länge hade ingen utav dem kommit eftersom de på olika håll skulle äta middagar och hälsa på släktingar innan det var dags att fira tolvslaget. Adam hade nöjt sig med en helt vanlig middag hos Jack, och sedan hade han som sagt legat och slumrat, medan Jack tagit en dusch och spenderat närmare fyrtio minuter med att smörja in sig och föna och fixa håret. När han slutligen kom ut i rummet igen blinkade Adam trött mot honom. Han låg kvar mot Totoro, men höjde gillande ögonbrynen. Jack hade visst hunnit fylla i sina ögonbryn till den svarta, skarpa form de brukade ha. Hans läppar glänste nästan.
”Har du läppglans?” frågade Adam sömndrucket.
”Nej, jag tog bara Bepanthen så de inte ska vara så torra.” Jack satte sig ner bredvid Adam och Totoro på sängen. Han strök fingertoppen lätt utmed sin överläpp.”Hann du somna?”
”Bara nästan.”
”Bäst du piggnar till nu då. Eller behöver du en nap så du orkar med tolvslaget?”
”Nä. Jag är mästare på att vara vaken på natten.” Adam hävde sig upp till sittande och gnuggade handen över ögonen. Han hade plattat håret tidigare, och hade redan på sig kläderna det var tänkt han skulle ha på den lilla festen ikväll. Svarta jeans och efter Jacks insisterande (du var ju så snygg i den, jag vill se dig i den igen, göra bättre minnen, snälla) sin mörkröda skjorta. Jack hade svartgråmönstrade jeans och en mjuk v-ringad tröja, och kedjan med nyckeln blänkte i skenet från ljusslingan som hängde ovanför sängen.
”Kean kanske kommer lite tidigare”, informerade Jack efter att ha skänkt sin mobil en blick. ”Vilken tid sa du till Bea och Vira?”
”Bea sa att hon skulle vara färdig någon gång efter sju, och jag antar att Vira väntar på henne.”
”Okej. Det gör väl inget om Kean kommer först?”
”Nej, inte alls.” Adam kände sig lite piggare nu när han satt sig upp. ”Visst pluggar han också?”
”Ja precis. Han gick några kurser i foto och design men nu efter jul så hade han sökt något annat… jag minns faktiskt inte vad det var för något. Kan fråga honom när han kommer.” Jack la bort sin telefon, och eftersom Totoro inte längre var upptagen lutade han sig mot den.
”Shit… jag har nästan inte tänkt på plugget någonting”, suckade Adam. Han visste att det var fånigt, men så fort tanken vandrat till plugget och ansvaret det innebar så hade han känt en klump av ångest i magen. Oftast var det inte ens så illa som han fick för sig, vilket han nu konstaterat över ett hundratal gånger genom sina tjugofyra år. Ändå lärde han sig visst aldrig.
”Känns det jättejobbigt?” frågade Jack. Adam försökte rycka på axlarna, men mitt i gav han upp och gjorde en trött gest med handen.
”Nja… jo, lite antar jag. Men tror mest av allt det är för att jag hade en sån jävla dipp precis innan julledigheten. Känns segt att komma tillbaka.”
”Det förstår jag. Men du känner dig fortfarande taggad att fortsätta? Så du inte behöver ett riktigt studieuppehåll liksom?” Jack såg en smula bekymrad ut, vilket i sin tur fick Adam att känna sig osäker. Folk hoppade av, tog uppehåll, bytte inriktning, men han hade aldrig tänkt att han skulle vara en av dem.
”Jag tror inte det…” svarade han dröjande. ”Jag har alltid såna här perioder. Jag gillar ju det jag pluggar, det kan vara intressant och allting så det är nog bara jag och mitt huvud som måste chilla lite.”
”Ibland behöver man ju en paus fastän man gillar det man gör”, sa Jack med ett litet leende. Han hade tagit en av Totoros tassar och pysslade med en klo, förmodligen gjord i något tyg som skulle likna läder. Adam log svagt tillbaka.
”Jag vet”, medgav han. ”Men jag tror att det är okej. Det är som när man har ångest innan man ska åka iväg och göra något kul. Eller ångest för att man måste lämna sängen när man har bokat tvättid. Det går säkert bra när jag väl börjar. Om inte annat så… jag vill åtminstone prova först. Den nya kursen verkar ganska kul.”
”Bra det. Men som jag har förstått det så brukar du alltid köra på tills det redan blivit för tungt, så…” Jack gav Adam en mycket menande blick, och om Adam haft öron som en hund hade han strukit dem bakåt.
”Jag vet.”
”Var rädd om dig. Du måste lyssna på dig själv.”
”Mm… jag vet.”
”Om du inte lyckas med det själv så kan du ju komma till mig och plugga. Eller säg till om det känns jobbigt så kan jag försöka hjälpa dig. Bea också, för det verkar hon ju vara väldigt duktig på.”
”Det är hon. Och tack… jag tror jag behöver det mer än vad jag fattar. Jag är så jävla dålig på att säga till när jag blir stressad.”
”Det är inte lätt att säga till när man behöver hjälp”, sa Jack och drog upp axlarna mot öronen. ”Jag kan inte säga så mycket jag heller. Jag mesar ju sönder när jag måste prata om viktiga saker med dig, uppenbarligen.”
”Innan, ja”, sa Adam, menande. ”I framtiden behöver du inte vara det.”
”Nej…” Jack log nu, bredare än förut. Han sa ingenting mer, men hans blick sa ”jag vet” och när han lutade sig fram och kysste Adam så sa handen i hans nacke att plugget kunde vänta, för ikväll skulle de fira.

Kean kom vid sju, och Bea och Vira kom strax innan åtta. Något Adam och Jack inte räknat med var att Bea skulle ha med sig chips hon också. Med fyra olika sorter i olika stora skålar och i en djup tallrik dukade de upp på det lilla bordet. Bea drack öl, Vira och Jack delade på en glittrande cider, och Adam fick en burk av Kean som tydligen skulle vara någon färdigblandad grej med Razz och soda.
Det lilla han sett av Kean på Jacks Snapchat var inte nog för att beskriva honom i verkliga livet. Hans hår var klart orange, hans ögon kolabruna och hans ansikte nätt och androgynt. Jack hade berättat lite flyktigt att han älskade rävar av hela sitt hjärta, och Adam tyckte faktiskt att han såg ut som en själv. Han var tystlåten, tills att han fått i sig mer alkohol, och med musik på stereon så blev det en fest god nog åt fem glada studenter.
”Hördu”, sa Bea, som hunnit haffa Adam när han försökte ta på sig skorna. ”Du utlovade mig detaljer och jag fick aldrig några.”
”Ska du ha de detaljerna nu tänkte du?” frågade Adam och kikade upp på henne bakom luggen, där han stod dubbelvikt. Hans allra finaste skor var i själva verket inget finare än ett par Dr. Martens, men de var svarta och blanka och fick honom att se någorlunda städad ut.
”Ja. Eller bara en liten stund att snacka med dig.” Bea stack fötterna i sina svarta, klackade skor och svepte sin duffel om sig. Hon var alltid fin, men när de kommit ut i det starkare skenet i trapphuset glittrade hennes smycken och ögonskuggan i silver och hennes korkskruvslockar studsade när hon gick. Som tagen från Hollywood. Nästan.
Utanför portdörren stod några andra studenter och rökte, men Adam gick lite längre bort för att få stå ensam med Bea. Jack hade visserligen sin franska balkong, men han var för rädd om sitt rum för att tillåta någon att hänga ut och röka därifrån.
”Så vad vill du veta?” frågade han, när han tänt sin cigg och röken virvlade kring fingrarna när han tog ett bloss. ”Allting eller?”
”Ja, tids nog”, log Bea brett. Hennes röda läppstift var perfekt målat. ”Men du behöver inte berätta allt ikväll. Jag är bara glad att se er tillsammans.”
”Vi kan ta en sushidate snart. Så kan du få roligare detaljer än de jag hinner berätta här ute.” Adam skrapade toppen av skon i snön, men skrattade sedan tyst till. ”Det är fan ombytta roller nu.”
”Jag säger ju det!” Bea gjorde stora ögon. ”Det är precis som för mig och Vira. Bara att vi hoppade över den där dramatiska lilla perioden innan det lös-”
”Ja, ja, ja. Men den perioden var faktiskt ganska legit nu när jag vet varför han var mystisk.”
”Ja. Det var den. Men nu är han väl inte något mystisk mer?” Bea korsade armarna över bröstet. Duffeln öppen, såklart, och urringningen bar i de många minusgraderna.
”Nej. Inte alls.” Adam skakade på huvudet.
”Är ni tillsammans än?”
”Vi har väl inte sagt någonting, men…”
”Men typ.”
”Typ.”
”Precis som jag och Vira.” Bea flinade. Adam brydde sig inte ens om att säga någonting, knuffade henne bara på armen med sin armbåge innan han tog ett bloss till. Det var inte alltför lång tid kvar till tolvslaget, så efter att Jack kommit ut för att röka med dem och de sedan tog följe upp för trapporna igen var det bråttom av med jackorna. I den lilla tvåsitssoffan satt Kean och Vira, Kean stilla som en skyltdocka när han lät Vira sätta fast små glittriga stenar på hans kindben. Själv hade hon en under varje öga.
”Vi måste ta en shot innan tolvslaget.” Bea halade fram en flaska tequila från till synes ingenstans. Den lilla röda hatten sköts iväg, shotglas och äggkoppar ställdes fram, och en citron som Vira haft i handväskan skars snabbt upp. Det råkade bli två shotar. För mycket salt till Adam, för mycket citron till Jack. Strax därefter hittade Kean flaskan med Prosecco i kylen och höll frågande fram den, som om han inte visste om den var till för ikväll eller någon annan gång.
”Men satan!” Jack la handen för munnen. ”Nu hinner vi ju inte hälla upp innan tolvslaget.”
”Men vi måste ju skåla…” Vira såg mellan Bea och Jack. ”Vi kanske kan skåla med det vi redan har?”
”Med öl?” Bea rynkade näsan.
”Skjut korken”, föreslog Kean. ”Istället för en raket.”
Jack såg på honom, lite kisande. Adam kunde knappt hålla sig för skratt. Det hade kanske varit värt att diskutera, om det inte varit för att de inte hade någon mer tid på sig. Han tog flaskan ur Keans hand och öppnade fönsterdörren för att luta sig ut över räcket. Tre sekunder över tolv sköts korken iväg med ett högt pang, och bara lite skum rann över Adams fingrar. Han gjorde sitt bästa för att dela upp flaskans innehåll jämt i de fem plastglas som sträckts fram till honom. När han tagit ett av dem till sig själv och skålat med de andra tog han en klunk. Mousserande hade aldrig varit hans grej, men det hörde till att dricka det natten då december blev januari. När folk plötsligt skulle börja äta nyttigt och börja spara till pensionen, eller vad de nu kunde tänkas ha för nyårslöften. Själv hade han inte tänkt ut något över huvud taget de senaste tio åren, och han skulle nog inte ha några i år heller.
”Vad funderar du på?” Jack hade ställt sig intill honom, med höften lätt lutad mot det chipsfyllda bordet. Han såg på honom över kanten på sin plastmugg när han drack.
”Först tänkte jag på nyårslöften, men nu tänkte jag mer på att du har sjukt fina ögonfransar.” Adam log fånigt. Jack blinkade bara åt honom, flera gånger, så att Adam verkligen fick se på hans fransar.
”Har du några nyårslöften för i år då?”
”Nej... Nyårslöften har aldrig riktigt varit något jag brytt mig om.”
”Jaså.” Jack satte fingrarna i Adams jeansficka och drog honom närmre sig. ”Nyårskyssen då?”
”Det är nog mer min stil.” Adam satte handen mot bordet när han låtit Jack dra ner honom mot sig. Det var bara en puss. Först, i alla fall, men när Jack svepte tungspetsen över hans överläpp slungades Adam tillbaka till kvällen i busskuren och sedan kvällen i hans rum, på kanten av sängen. Skulle det nya året börja på det här viset så var väl lite pluggångest ingenting.
”Är ni färdiga eller?” hördes snart Beas röst. ”Det är nu festen börjar på riktigt.”
I soffan satt Bea, Vira på armstödet, och på den andra dynan satt Kean som redan hade tömt sitt glas med Prosecco. I handen hade Bea en kortlek, och Adam visste redan nu att hon skulle ha rätt i vad hon sa. Det var nu festen började, på riktigt.