SEXTON KVADRAT - [12]

Morgonen den tjugoåttonde december var riktigt fin. Adam hade glömt dra ner persiennerna innan han lagt sig, och vaknade nu till en soluppgång och stora snöflingor som sakta dalade till marken. Sömndrucken satte han sig upp i sängen och svepte täcket om sina axlar. För att vara en årstid som gjorde så många deprimerade kunde vintern vara väldigt vacker. En stund satt han bara där och tittade på snöflingorna, eller någonstans bakom dem, och var för nyvaken för att kunna tänka på någonting alls. Han hade lätt för att fastna med blicken, men det var sällan det var så skönt som när huvudet var helt tomt. Tyvärr höll det inte i sig särskilt länge den här gången, innan tankarna på korpprinsen kom krypande tillbaka. Innan han gått hem från Bea igår hade hon hjälpt honom att skriva ett meddelande. Av erfarenhet visste han att ingenting gott kom ur att skjuta upp saker, men han hade ändå valt att stoppa undan mobilen och låta meddelandet vänta när han kommit hem till rummet. Nu gav han sig själv inget annat val än att ta tag i det, så innan han hann ångra sig kopierade han meddelandet ur anteckningarna och klistrade in det i chatten på Snapchat. Sedan tryckte han på skicka.

Adam: Vet att jag skrev att det var okej, men det var som du sa. Det kändes inte helt okej. Jag skulle bara vilja träffa dig snart och faktiskt snacka om saker. Det känns som att det behövs.

Adam kände sig oroväckande varm i nacken när han såg att Jack öppnade meddelandet på en gång. Svaret dröjde däremot, och kom först fem minuter senare.

Jack: Ja… du har rätt. När kan du ses?
Adam: Jag kan ses nu om du vill
Jack: Jag kan inte nu
Jack: Men jag skulle kunna komma förbi ikväll?
Adam: Gör det. Är hemma hela kvällen

I ett försök att skingra tankarna och få klockan att gå så tog Adam tag i att diska. Det hade gått på tok för lång tid sedan sist, och hans lilla diskställ räckte inte till för allting som legat och jäst i hon. Med en handduk på diskbänken så lyckades han i alla fall tränga ihop allt som var rent. Vädringsluckan öppnades, Spotify spelade en lista full med soundtrack från Adams favoritspel och när alla unkna kläder var hopsamlade och nedtryckta i tvättkorgen drog han även ut dammsugaren från garderoben. Han hade inget städskåp, och den enda platsen som varit ledig för stackaren hade varit under korghyllan han fyllt med sockar. Snart var det lilla studentrummet så rent som det kunde bli. Möjligtvis att det hade behövt dammas också, men Adam låtsades inte om det. När rummet var rent så var det dags för honom att bli ren också. Duschen tog närmare tjugo minuter eftersom han passade på att raka sig och skrubba hela kroppen med duschbollen han fått i ett presentpaket från Body Shop.
När det inte längre fanns någonting att distrahera sig med, och han satt nyduschad och insmord på kanten av sängen, började han känna sig nervös. Han anade redan vad det var Jack skulle berätta och även om det var någonting annat så skulle han kunna hantera det. Däremot, tänk om han var tvungen att dra det ur honom? Han hatade att tjata. Eller tänk om Jack inte ens kom?
Adam kastade en blick på klockan. Inte ens tolv. Det kunde inte kallas kväll förrän efter fem, tyckte han i alla fall, så nu hade han över fem timmar att spendera på något. Vad nu det skulle vara för något visste han inte heller, för han var på tok för rastlös för att spela tv-spel eller titta på någon serie. Med en suck sjönk han tillbaka mot kuddarna och slöt ögonen. Det var bara att vänta, antog han.

Jack hörde av sig strax efter sex. Tydligen var han färdig nu, med vad det än var, och skulle bara duscha innan han kunde komma. Det hade mörknat betydligt utanför fönstret och inne på Adams rum var bara lampan på sängbordet tänd. Lampan i taket hade lysrör och kastade ett så kallt och opersonligt sken över rummet att Adam aldrig hade den tänd. Han hade just kommit in efter en tredje cigg, och hans händer och näsa var fortfarande kalla efter decemberkylan när han satte sig på sängen för att vänta. Efter att ha väntat i så många timmar som han gjort idag kunde det tänkas att några extra minuter inte borde vara någon fara. Adam var dock så rastlös att han var tvungen att resa sig upp igen och börja vanka för att inte gå upp i ånga. När det slutligen ringde på dörren i en kort, ilsken signal, var han framme på bara ett steg. Han öppnade inte på en gång. Med händerna mot träet lutade han sig fram för att titta genom titthålet. Jack hade huvudet nerböjt, med lite snö på mössan och på axlarna av jackan precis som förra gången. Hans blick vändes snabbt upp när Adam tryckte ner handtaget och öppnade dörren.
”Hej”, sa Jack lågt. Hans ögonbryn var inte lika skarpa som de brukade. Luggen var lite fuktig och anspråkslöst kammad åt sidan, och det fick honom att se yngre ut, och mycket mjukare.
”Hej. Kom in.”
Trots att Adam spenderat stora delar av sin tid med att städa så kändes rummet som en liten grotta så fort Jack klivit in. Det kändes konstigt att inte krama honom, men det skulle säkert kännas ännu konstigare att faktiskt krama honom när han anade att Jack kände sig precis lika stel och nervös som han gjorde. Hans flackande blick och smått stela axlar talade för det, åtminstone.
De satte sig på sängen båda två, med ett utrymme stort nog för en tredje person lämnat mellan dem. I ett försök att göra det mindre jobbigt svängde Adam upp benen i sängen och lutade ryggen mot väggen. Jack satt kvar.
”Snöade det mycket på dig?” frågade Adam, utan att veta varför.
”Ganska”, svarade Jack. Adam rev tanklöst på ett nagelband. Det tjänade ingenting till att prata mer om snö. Han blev sur på sig själv som ens tagit upp det, när han spenderat hela dagen med att försöka komma på hur han bäst skulle uttrycka vad han kände. Han harklade sig, och började om.
”Jag var lite orolig att du inte skulle komma”, sa han lågt.
”Förlåt”, sa Jack lågt. Det lät som att han suckade, eller om det kanske var ett litet skratt, men sedan strök han båda händerna genom håret och skakade på huvudet.  Han strök handen genom håret en gång till innan han försökte kamma undan ett par ensamma slingor från ansiktet. Väldigt flyktigt såg han åt sidan, på Adam, men hans blick sjönk snart till golvet igen. Besegrad.
”Vad är det?” försökte Adam, den här gången.
”Jag fattar verkligen inte vad jag har hållit på med. Jag känner mig som en pinsam liten fjortis och jag måste verka… så jävla dryg.”
”Jag tycker inte att du är dryg. Däremot så… alltså det kanske bara är jag som hunnit övertänka. Som vanligt. Men det har känts som att du undvikit mig, och dragit dig undan? Inte bara på All Star. Jag ville snacka om det så att jag kan få förstå, men jag kände mig bara rädd för att verka efterhängsen och clingy, och om det är det som är grejen så vill jag be om ursäkt.” Adams röst hade sjunkit på slutet, och han rynkade lätt pannan. Nu blödde nagelbandet litegrann, och när han upptäckte det klämde han fast sina händer mellan låren. Det kändes faktiskt ganska bra att Jack nickade nu. Hans mörka ögon var blanka och hans axlar såg ut att vara ännu stelare än när han först kommit in i rummet, men han lyssnade åtminstone den här gången.
”Jag är verkligen jätteledsen”, sa han lågt. ”Jag borde inte ha sprungit iväg sådär. Jag borde inte ha fräst åt dig heller, men jag blev så stressad när jag kände att jag gjort bort mig och jag ville bara komma därifrån. Allt det här är faktiskt mitt fel, Adam, och jag lovar att det inte är du som har gjort mig obekväm eller någonting. Det är bara jag som hanterat allting riktigt jävla dåligt.”
Det var som att de tog en paus. Det kändes bättre, samtidigt som Adam fortfarande kände sig lika förvirrad. Han tvivlade inte en sekund på om Jack var genuin när han bad om ursäkt, för det både syntes och hördes på honom. Något annat som syntes var att det fanns mer som ville ut, och Adam var rastlös att få höra. Han rätade på sig, lutade sig lätt fram så att han kunde sätta sig i skräddarställning istället.
”Så… vad är det då?” frågade Adam.
”Det kanske är jag som har gjort det till en stor grej, istället. Jag vet faktiskt inte”, sa Jack.
”Det kanske är lätt för mig att säga nu men… alltså du kan berätta vad som helst. Bara du faktiskt säger det den här gången, det är det enda jag vill. Det var därför jag ville ses.” Adam fuktade sina läppar. Jack satt helt stilla och tycktes tänka, och Adam tuggade sig i kinden. Han hade tänkt i samma loop, om och om igen vad Jack kunde tänkas vilja berätta men inte vågade. Han hade tänkt att han redan förstod, att han kunde ana en del andra grejer, men han insåg att han aldrig tänkt tanken att Jack kanske bara ville göra slut. Göra slut på hela den här grejen de hade, vad det nu var för grej. För en sekund tog något kallt plats i Adams mage, men när han såg på Jack igen så sjönk det sakta undan. Jack såg inte ut som om han ville sluta träffa honom. Varför skulle han sitta här och vara stel och nervös om så var fallet? Det var något annat, och Adam borde inte ge så stor plats åt sin oro.
”Okej”, sa Jack, äntligen. Han drog upp benen i sängen och vände sig mot Adam med ett djupt, och till synes svårt andetag. När han andades ut igen så skälvde hans axlar. ”Okej. Det är två saker. Jag borde bara ha sagt allting redan från början, men jag trodde inte att jag skulle börja gilla dig så mycket som jag gjorde och det blev bara så jävla dumt, allting.”
”Okej", sa Adam tyst. "Låt höra.”
”Ja… Först när jag träffade dig så tänkte jag bara att det skulle bli en kul grej. När jag kysste dig i busskuren, vi var ju fulla och det var kul, och du var snygg. Men så sågs vi igen, och jag började gilla dig mer och det gick så fort och det gjorde mig nervös. Jag har inte haft så bra förhållanden förr. Det brukar alltid bli så att det är jag som vill mest, och jag antar att jag liksom drog mig undan lite för att jag blev… nervös bara. Det måste ha verkat skevt.” Jack strök sakta handen över nacken. Fastän han sagt stora delar av vad Adam hoppats på, så såg han fortfarande väldigt sammanbiten ut.
”Vad är den andra grejen då?” frågade Adam lågt.
”Jo, men… Alltså, jag vet inte om du redan vet, eller så. Men jag är trans. I alla fall. Om, du… vet du vad det innebär?” Jack bet sig löst i läppen nu, innan han såg upp på Adam.
”Ja”, sa Adam, och hörde själv hur dum han lät. ”Jo, det vet jag.”
”Jag visste inte om du… Jag hade ingen aning om du visste, eller om du är okej med det. Jag ville bara att du skulle veta om det för om…” Jack tystnade. Han verkade vilja säga någonting mer, men avbröt sig innan något utav det hann komma ut. Det såg ut som att han väntade på ett svar från Adam, så han skyndade sig.
”Det är okej”, sa han, med ett svagt leende. ”Självklart är jag okej med det. Jag förstod det nog redan. Eller jag anade i alla fall, för ett tag sen, menar jag. Men alltså det enda som spelar roll för mig är att du uppenbarligen verkar vilja träffa mig för jag var typ skitnojig att jag var efterhängsen. Eller när du sa sådär att du borde ha berättat något, jag trodde typ du skulle säga att du redan hade en pojkvän. Typ att du var tillsammans med han där Kean eller något.”
Adam strök en smula generat handen över sin handrygg. Precis som de där första gångerna han träffat Jack och fortfarande varit skitnervös över att verka töntig, så började han visst pladdra den här gången också. Jack verkade inte ha något emot det den här gången heller. Han hade däremot blinkat ett par gånger och såg nu ungefär lika förvirrad ut som Adam tidigare känt sig.
”Men va, nej… herregud jag är inte tillsammans med Kean. Men du visste redan? Har jag liksom bara gått runt och varit orolig i onödan?”
”Ja… det verkar inte bättre.” Adam log fånigt. Sedan skrattade han, när Jack gnuggade båda händerna över ansiktet och log det mest genuina och generade leende han sett honom bära. Adam satte handen i madrassen så att han kunde maka sig närmre och krama om honom. När han kände Jacks armar om sin nacke slöt han ögonen, borrade in näsan i axeln på hans kofta. Den luktade mycket svagt av rök, men mest av Jacks milda parfym.
När de båda lutat sig tillbaka satt de som två stumma dockor och tittade på varandra. Jack log fortfarande. Adam insåg nu, när stelheten gått ur luften, att de praktiskt taget erkänt sina känslor för varandra utan att dölja det bakom smileys och oskyldigt flirtande på Snapchat. Han skruvade svagt på sig där han satt.
”Så… du gillar mig?” sa Jack, slutligen, med skratt i rösten. Han såg glad ut, inte alls spänd längre, men hans blick flackade på samma nervösa sätt som den gjort tidigare.
”Ja”, log Adam. ”Det gör jag. Jag har haft världens fetaste crush på dig.”
”Åh… wow.”
”Du ska bara höra hur mycket jag grinat till Bea om dig. Jag har nog också varit ganska mesig med allt det här… Hade det inte varit för Bea så hade jag nog inte fått tummen ur att skriva att jag ville ses och snacka. Inte lika kort och koncist i alla fall.”
”Men nej… åh, förlåt. Jag menade inte att vara så svår”, suckade Jack. Han hade börjat fingra på nyckeln han alltid bar i halsbandet. Den lilla rynkan mellan hans ögonbryn talade om att han nog ville be om ursäkt en gång till, men istället så tog han ett djupt andetag och skakade på huvudet.
”Det är okej”, sa Adam med ett lågt skratt. ”Jag menar det den här gången.”
”Bra. Det känns bara så fånigt nu i efterhand, när allting tydligen var så himla enkelt.”
”Välkommen till mitt liv. Jag är expert på att göra något stort utav små problem.”
”Samma här egentligen.”
”Men på tal om något annat, så... Är du typ hungrig eller något?” Adam gjorde en svag grimas. Det fanns förmodligen mycket mer de skulle behöva prata om, och han hade fortfarande några frågor han ville ställa, men inget utav det kändes lika aktuellt längre.
”Har du inte ätit?” frågade Jack, men såg inte särskilt chockad ut. Han hade väl hunnit vänja sig på den korta tiden de känt varandra.
”Jag var så nervös när jag väntade på dig så jag bara…” Adam ryckte lätt på axlarna, skamsen. ”Kom mig inte för.”
”Du är bra speciell, du.” Jack reste sig ur sängen för att gå och titta i Adams frys. Adam var på väg att säga att det nog inte fanns så mycket att hitta där, men tystade sig själv när han såg Jack plocka upp en påse med wokgrönsaker. Wok och ris, precis som förra gången Jack kommit för att rädda honom undan svälten. Tankarna vandrade tillbaka till diskussionen med Bea när de pratat just om det. Om hans nervositet, och om hans önskan att Jack skulle göra lika gott ris till honom igen. Ikväll kände han sig lyckligt lottad.

Jack hade hunnit äta innan han kommit, men tog ändå en liten skål med ris för att hålla Adam sällskap när han glufsade i sig. Som den där crushande fjortisen hade Adam skyndat sig att meddela Bea om vad som hänt, när han för en stund sedan varit inne på toaletten och sköljt ansiktet med vatten. Bea svarade på en gång, men istället för att berätta mer detaljer så lovade Adam henne att höra av sig senare när Jack hade gått hem. När det nu blev återstod att se.
Klockan var nästan åtta när Adam startade sitt Wii U. Jack hade fått en kopp med te och satt uppkrupen i hörnet av sängen, och tittade på medan Adam spelade Breath of the Wild. Med ett huvud fullt av tankar som var på alla andra håll än på tv-spel undvek Adam alla fiender, och nöjde sig med att plocka växter och svampar som Link kunde laga mat av. Han låg på mage i sängen och kunde bara se Jack i ögonvrån, men han behövde inte snegla på honom för att vilja le.
När Adam kände Jacks hand mot sin svank lyfte han blicken. Han pausade spelet utan att behöva se efter vilken knapp som skulle tryckas på.
”Kan jag stanna här i natt?” frågade Jack med låg och mjuk röst. Han stödde sin tekopp mot knäet, strök sina fingrar utmed Adams ryggrad.
”Självklart.” Adam rös som en unge när Jacks fingertoppar vandrade upp mellan hans skulderblad, och hans halvhjärtade försök att dölja det gick i kras när han hörde Jack skratta. När Jack fortsatte, hela vägen upp till hans nacke, försökte han inte hålla tillbaka någonting alls.