SEXTON KVADRAT - [6]

Helgerna brukade gå fort, men den här gången tyckte Adam det kändes som att det gått fortare än vanligt. Lördagen gick åt till att bakistitta på serier i sängen. På söndagen gick han till affären för att köpa Cola och en påse med ostbågar som han fått upp smaken för sedan Bea bjudit på det hemma hos sig. På måndagen kom han iväg till universitetet för att gå på sitt seminarium och satte sig med Obasi i biblioteket efteråt i ett försök att ta tag i livet igen. Dagen därpå sumpade han det, när han stannade hemma och låg i sängen tills att klockan blev ett.
Nu var det torsdag, och Adam hade kommit iväg till universitetet för andra gången under veckan. Det var inte särskilt kallt ute, men det hade regnat rejält flera dagar i rad och gräsområdena på campus hade blivit till stora lerfält efter många antal fötter och cykeldäck. Klockan var strax efter två, och solen kikade fram för första gången under dagen. Adam hade funnit en hyfsat torr bänk att sitta på nere vid dammen och rökte i väntan på att Bea skulle bli färdig. Under tiden höll Obasi honom sällskap, men istället för cigg så hade han en flaska bubbelvatten, fastklämd mellan knäna på sina Adidasbyxor.
”När är det vi ska få svar på tentan?” Obasi fällde upp huvan på sin militärgröna jacka. Det såg ut som att den var tunn, men han huttrade inte alls. Adam hade både huvtröja och jacka på sig och satt ändå hopkurad som en liten unge.
”Jag minns inte ens vilket datum vi hade skrivningen”, suckade han. ”Men det är väl femton arbetsdagar de har på sig.”
”Det känns verkligen som att det tar längre tid än så.” Obasi gäspade stort. Det såg ut som att han tänkte säga något mer, men gäspade igen. ”Shit…”
”Är du trött?” flinade Adam, men var själv för trött för att orka flina så stort som han ville.
”Mm. Facetimeade med Jamelia så länge igår så jag råkade somna med mobilen i handen.” Obasi gnuggade båda händerna över ansiktet innan han tog sin flaska och skruvade av korken. Både han och Adam tittade upp när de hörde steg närma sig. Adam hann hoppas att det var Bea som fått sluta lite tidigare, men kunde riktigt känna hur hoppet rann ur hans blick och ner i grusgången. När han och Jack talat om kioskmongon för ett tag sedan så var det precis den här personen han syftat på.
”Tja”, sa Edvin och stannade framför dem, med fötterna brett isär. Som om han trodde han var någon officer. Tillsammans med de gängliga benen så fick det honom att se extra löjlig ut. Obasi som tidigare suttit med knäna ihop sjönk nu tillbaka mot ryggstödet och sträckte ut benen framför sig. Adam särade på sina knän också, fastän han annars inte var en aktiv deltagare i manspreading. Med blickarna överallt förutom i ansiktet på Edvin så kunde det tyckas att vem som helst skulle förstå att det inte var dags för en pratstund. Inte för Edvin själv då, förstås, eftersom han fortfarande stod kvar framför dem. 
”Hej”, sa Adam lågt. Han började fingra med sitt cigarettpaket bara för att få ha en ursäkt att slippa titta på honom. När man stört sig på någon nog länge så var det frustrerande att ens höra dem andas, och han blev bara ännu värre med tiden, verkade det som.
”Vad gör ni då?”
”Chillar, bara”, sa Obasi och ryckte på axlarna. Han brukade alltid vara trevligare mot folk än vad Adam var, idioter inkluderat, och det var väl därför han fortsatte. ”Du då?”
”Tänkte dra till gymmet innan mötet. Låg bara hemma med migrän hela helgen och kunde inte komma iväg någon av dagarna. Försökte en gång och var fan tvungen att vända i trappan för det bara snurrade. Slutade med att jag låg i sängen och typ höll en kudde över huvudet för att inte sprängas. Typ.” 
”Jaså”, sa Adam.
”Det lät drygt”, sa Obasi.
”Skojar ni eller. Har haft migrän sen jag var typ sju bast. Tur man inte måste åka till akuten lika ofta längre i alla fall.” Edvin korsade armarna över bröstet. När hans blick dröjde kvar vid Adams cigarett så höjde Adam trött ögonbrynen mot honom. ”Du håller fortfarande på med det där alltså.”
”Ja?” Adam svalde så att käkarna spändes. I ögonvrån såg han hur Obasi strök handen över ansiktet.
”Ingen vapekille alltså?” Edvin skrattade ett kort skratt. Precis det där skrattet som Adam döpt till besserwisserskrattet, för det följdes alltid av en fyndig kommentar.
”Nej, det är nog inte min grej.”
”Mm… nä. Men det är väl bättre än cigaretter i alla fall. Personligen fattar jag inte varför man röker över huvud taget. Skadar bara kroppen i det långa loppet så det är ju onödigt dumt.” Edvin såg på Adam under hela tiden, men när han bara fick en blick till svar så valde han att fortsätta ändå. ”Så luktar man ju jävligt efteråt också.”
”Då kanske du inte ska stå här, då.” Adam tog ett bloss, och den här gången gjorde han inget försök att blåsa röken åt sidan. Han hoppades att det skulle virvla rakt fram och upp i näsan på Edvin, men sådan tur hade han inte.
”Nej”, sa Edvin och lyckades för kanske hundrade gången undgå eller helt enkelt strunta i den drypande tonen i Adams röst. ”Men nu ska jag gå så att jag hinner få ett vettigt skåp. Sist fick jag hänga alla mina grejer på en liten jävla krok och så var det ändå någon som rivit ner grejerna så de låg på golvet när jag var klar. Vi ses i morgon grabbar.”
Obasi hummade något oengagerat, men som säkert Edvin skulle tolka som ett ja. När han avlägsnade sig med mycket långa och bestämda steg så kändes det som att ilskan Adam hållit inne pyste ut ur öronen, som på tecknad film. Han la handen för ansiktet och tryckte ihop det så hårt han bara kunde.
”Jag tror inte det finns någon som hatar honom så mycket som du”, skrattade Obasi tyst.
”Hur kan man inte hata honom?” morrade Adam.
”Nej, shit jag hatar honom också. Men du gör det så mycket, mannen. Du vibrerar ju nästan.”
”Jag kan inte hålla det inne. I vanliga fall kan man ju bara ignorera idioter, du vet? Slösa ingen energi på dem så slipper du, yada yada, allt sånt som mammor säger. Men han fattar ju ingenting. Han skulle väl stå och snacka i en fucking kvart om han bara hade tid till det. Skulle inte ens märka om jag klev upp och gick under tiden.”
”Du kanske får göra det nästa gång…”
”Jag ska nog fan göra det. Hoppas hans huvud faktiskt sprängs nästa gång han har migrän.”
”Tror du ens han har migrän då? Eller ligger han där och bara åh, nej, mitt huvud gör ont, nu ska jag prata om det på uni på måndag….” Obasi gjorde till sin röst så att den skulle låta lik Edvins, och det fick Adam att skratta.
”Kanske. Helvete. Ibland får jag bara sån vansinnig lust att dricka alkohol efter att jag sett honom, du vet?” Han knäppte iväg fimpen när han rökt färdigt sin cigarett och strök båda händerna genom håret, så att huvan föll ner i nacken. Innan han hann fortsätta ge utlopp för sin ilska så fick han syn på Bea, som kom mot dem med ett frågande uttryck i ansiktet.
”Vad händer här då?”
”Du behöver nog bara vara glad att du slapp”, skrattade Obasi tyst och skruvade upp korken på sin flaska igen. ”Adam höll på att fyra av tror jag.”
”Jag ser det”, sa Bea med höjda ögonbryn. Nu var Adam inte särskilt duktig på att dölja att han var upprörd, och även om han varit det så hade nog Bea varit en av de som märkt det i alla fall.
”Jävla Edvin kom och snackade igen”, brummade Adam.
”Är det han som har migrän jämt?” frågade Bea. Obasi glömde av sitt vatten och frustade istället till av skratt.
”Ja.” Adam himlade med ögonen, men log när han reste sig upp. Det var bara skönt att det var över nu, och att hans biljett till friheten eller åtminstone någonting roligare nu hade dykt upp. ”Kom nu, innan han får för sig att komma tillbaka.”
”Då sticker jag också. Ha det bra.” Obasi reste sig upp och backade ett par steg på grusgången som ledde tillbaka mot en av de större byggnaderna innan han höjde handen.
”Detsamma.” Adam höjde handen tillbaka.
Det gick gott om bussar till och från universitetet som kunde ta Adam och Bea ner till stan, men eftersom solen sken valde de att gå. Vägen utmed älven var som vackrast på hösten, tyckte Adam, och fastän det var lite för blött och kladdigt gräs så uppskattade han promenaden stort. Efter att ha misslyckats så många gånger med att ta sig iväg till universitetet hade han mest legat hemma. Det blev mycket serier och anime men i bakgrunden låg givetvis skulden över att han inte gjorde vad han skulle med allt plugg. Att stanna hemma gjorde honom snarare mer trött än att faktiskt ta sig iväg för att göra det han skulle, men det var ändå så svårt. Han avskydde det. Några av de gånger han tagit sig iväg hade han cyklat, men ändå kändes det inte riktigt som att han fått lufta hjärnan på evigheter. Tillsammans med Bea kunde han prata tills han fick ont i halsen, men också vara tyst utan att det blev konstigt. Det var som att hon hade egenskapen att kunna tysta det eviga snurret av grubbel även fast hon inte aktivt sa någonting. Adam hade konstaterat flera gånger förut att han uppskattade hennes rättframma, stundvis buffliga personlighet och vad den gjorde med honom. Idag kunde han konstatera det igen.

De allra flesta gångerna när Adam umgicks med Bea så gick de hem till honom, eller nu till henne, men idag hade Bea velat shoppa lite. Adam hade inte särskilt gott om pengar, men unnade sig en smoothie från Naked Juice Bar som han snabbt sörplade i sig innan det var dags att gå in på H&M. Sedan universitetet blivit en grej i hans liv hade det inte blivit mycket shopping, men han ville ändå påstå att han tyckte om kläder. Han tittade på en svart hoodie med vitt mönster som liknade en streckkod på bröstet och kände fundersamt på ärmen. Att han gillade kläder kunde kanske enkelt kortas ner till att han gillade hoodies, och jeans.
Bea hade gått till tjejavdelningen nyss, men dök snart upp vid Adams sida för att titta på hoodien han klämde på. Han såg frågande på henne.
”Hittade du inget?”
”Nej, jag vet inte varför jag försöker egentligen”, suckade hon. ”H&M syr ju fan kläder för barn. Jag brukar ha fyrtiofyra eller fyrtiosex på byxor annars. Jeansen här får jag inte ens upp över låren.”
”Fattar inte varför man ska ha storlekar på kläder om det är olika mellan alla affärer”, suckade Adam. Han släppte ärmen på tröjan och stoppade istället händerna i fickorna på sin jacka.
”Eller hur. Kan vi inte gå till Monki? Där kan jag ha hälften av kläderna i alla fall. Kanske.”
Bea svepte håret över axeln och gick i förväg ut ur butiken. Adam svansade efter, för hur snygg hoodien än var så borde han inte köpa den om det hade varit en uppoffring att köpa en smoothie för femtio spänn.
Inne på Monki hittade Bea en stor rosa hoodie och en glittrig mössa som hon bestämde sig för att köpa. Adam var inte särskilt färgglad i sitt val av kläder, men det var alltid en upplevelse att gå in på Monki bland speglar och färgglad inredning. Bea hade inte heller så gott om pengar, men med avsikt att fönstershoppa lite så fortsatte de till Lagerhaus. Adam hade klarat sig så gott som hela dagen utan att stoppa näsan i Snapchat, men nu hjälptes det visst inte längre. Jack hade lagt upp på sin story, en bild på dammen på campus, tagen genom något utav alla fönster i någon av byggnaderna intill.
”Är det Jack?” frågade Bea, som om hon sett på Adams ansiktsuttryck precis vad det var han tänkte på. Hon höjde lätt ögonbrynen när hon inte fick ett leende till svar, utan en uppgiven suck och ett par sjunkande axlar. ”Vad är det?”
”Det är väl ingenting egentligen”, sa Adam, men hörde till och med på sig själv att det inte lät som att han menade det. ”Men du vet den där festen som jag gick på? Hos hans kompis?”
”Ja? Det hände något där, sa du, men du fördjupade aldrig.” Bea satte ner muggen hon undersökt och vände sig mot honom. Hennes mörkt blå ögon hade lika gärna kunnat vara någon form av röntgen.
”Jo, det gjorde det ju.”
”Blev det inte bra?” frågade Bea. Hon backade ett steg för att titta på en ny mugg, men vände snart blicken till Adam igen. Han kände sig redan besegrad. När han stannat hemma hade det också blivit mindre träffar med Bea, och mindre skrivande på Snapchat också. Dåligt val, verkade det som, för behöll han någonting för sig själv så bubblade det visst tills det syntes i hela ansiktet på honom.
”Jo. Eller alltså ja, det var jättebra. Jag tog med honom hem”, suckade Adam. Nu var det han som tog upp en mugg, fastän han inte alls var intresserad av den. ”Men han stack hem så jävla fort så jag blev liksom… jag var bara rädd att jag gjort något fel. Skrev och frågade honom och han lovade att det inte var någonting. Så jag borde väl inte bry mig, men jag kan inte sluta tänka på det.”
”Oj.” Bea blinkade ett par gånger nu, och den genomträngande glimten i hennes blick hade ersatts av något mer bekymrat. ”Har du träffat honom sen dess?”
”Nej… jag har ju inte det.”
”Det kanske är det som är problemet?” föreslog Bea. ”För om han säger att det är lugnt… du ska ju inte gå runt och oroa dig om han faktiskt säger det är okej.”
”Jag vet. Jag stör mig på att jag gör det, men det blev så jävla dumt bara. Jag hade velat att det skulle bli bättre.” Adam ställde ifrån sig muggen och satte tillbaka händerna i fickorna.
”Kom du för fort eller?” Bea rörde inte en min, men när Adam såg på henne i ögonvrån så flinade hon till.
”Fuck you.”
”Förlåt. Nej men seriöst, Adam, det är säkert ingen fara. Du vet ju att du oroar dig så jävla mycket i onödan. Träffa honom en gång till så kanske det går över?” Bea la armen om honom i den sortens kram som grabbar brukade ge varandra när de var lite för tuffa för att kramas på riktigt. Adam la armen om hennes axlar och tryckte henne mot sin sida tills att hon morrade något. Att hon var stark som ett jävla djur hade han redan vetat, men när hon kramade tillbaka kändes det nästan som att revbenen knakade under hennes grepp och Adam kved snabbt om nåd. De lämnade snart hyllan med alla muggar och när Adam fått fixa till jackan efter Beas monsterkram så kände han sig faktiskt lite bättre.
”Du har nog rätt”, sa han.
”Det är klart jag har.”
”Men på riktigt. Fattar inte varför jag mesar mig så mycket när det kommer till honom.”
”För att du gillar honom. Han är en liten emoprins och du får glitterögon så fort du tittar på honom.”
”Ja, ja.” Adam såg ner på sina slitna skor och log. Han hade ju haft glitterögon så fort han sett Jack på prideklubben så det var väl kanske inte så konstigt. Han hade bara trott att det skulle lugna sig när han lärt känna honom bättre. När han visste mer om vem han var och han blev mer mänsklig, typ, och när han inte längre enbart var en snygg bartender som han ville känna på. Det här kanske betydde att han ville lära känna honom på riktigt.
”Kom igen Adam”, log Bea, nu uppmuntrande på riktigt och inte ens ett uns av retsamhet i hennes blick. ”Fråga om han vill ses. Få det gjort snart. Det är alltid jävligt awkward att ses första gången efter man hamnat i säng.”
”Ja. Jag ska.” Adam hittade ett par skrivböcker med växter på, som han sakta bläddrade i. Bredvid dem fanns en med mörka träd på framsidan och ljusgrå ark. Hade han känt Jack lite bättre hade han kanske köpt ett till honom.
”Men okej”, sa Bea, som nu slutit upp vid hans sida igen. Glimten var tillbaka i hennes blick och Adam flinade redan innan hon hunnit säga vad hon tänkt.
”Vad?” frågade han ändå, och Bea skrattade.
”Var han bra?”

Adam köpte fem paket nudlar och en Monster på Coop innan han gick hem till sig. Rummet såg ut som skit, men han hade inte ork att ta tag i det helt och hållet. Han öppnade vädringsluckan i fönstret och samlade ihop all disk för att lägga den i hon under tiden som nudlarna kokade, åtminstone, och det kändes en smula bättre. Heroes stod på i bakgrunden medan han åt och gjorde ett försök att i alla fall skriva in ett par instuderingsfrågor i ett dokument på Google Docs. Längre än så kom han dock inte. Det var åtminstone bättre än ingenting, så när han tog en dusch stannade han där inne extra länge med gott samvete.
Efter duschen tog han på sig ett par knallröda boxers och en så sliten tröja med Bowser på att trycket hade blivit blekt och svårt att känna igen om man inte redan visste vad det var för något. Vad Bea sagt till honom var egentligen samma sak som han försökt säga åt sig själv, men skillnaden var att det fungerade när hon sa det. Under dagen hade Jack hunnit lägga upp ännu en bild på omgivningen men också en selfie som träffat Adam som en spark i magen. Han tittade på den igen, nu när han låg i sängen på precis samma plats som han gjort när han haft Jacks händer om sina höfter och hans lugg kittlande under naveln. Han hade vansinnigt fina läppar. Kan hända att Adam var en aning partisk redan med tanke på vad han visste vad han kunde göra med dem, men det ändrade ingenting. Tydlig amorbåge, fylliga till den grad att man bara ville kyssa honom eller stryka tummen över dem eller kanske slita sitt hår för att han var precis allt som Adam tände på när det kom till killar.
Adam la ner mobilen mot bröstet och gnuggade händerna upprepade gånger över ansiktet. Nu måste han skärpa sig. Det var tänkt att han skulle fråga om han ville ses och inte ligga här och bli exalterad. Han hade ingenting emot att bli till sig över Jack, men han hoppades att Jack led på samma sätt som han gjorde. Han måste ju tycka att han var någorlunda attraktiv i alla fall med tanke på att han kysst honom mer än en gång. Adam var inte dum heller, han visste att han enligt många såg bra ut, men Jack var Jack. Han fixade till ringen i näsan och kammade sitt fuktiga hår tillrätta innan han höll upp mobilen ovanför sig och tog en bild. Han skickade den till Jack innan han hann ångra sig, och skrev till en liten text där han frågade om han hade lust att ta en kaffe någon dag.
Heroes stod fortfarande på i bakgrunden, men Adam hade sett serien så många gånger förr att han inte behövde koncentrera sig på vad de sa eller vad som hände. Svar från Jack kom exakt en minut senare. Han tackade inte bara ja, utan tackade ja med både utropstecken och en liten smiley som såg ut som en katt. Så fort Adam svarat för att fråga om tid och plats, bytte han sedan till Beas konversation för att meddela att han lyckats.

Adam: Han sa ja till fika!!!!!
Bea: knew it
Bea: sweep him off his feet, bromeo <3

Det tog Adam närmare fyrtio minuter att ta sig ur sängen morgonen därpå. Håret hade fortfarande varit fuktigt när han somnat så det var alldeles spretigt i nacken och kunde inte tämjas hur han än borstade det. Skulle han försöka börja platta skulle han komma sent till sin föreläsning, och nu när han väl orkat ta sig upp ur sängen så skulle det kännas som ett för stort nederlag att bara ge upp. Han tog första bästa mössa från hatthyllan och tryckte ner den över håret innan han lämnade rummet. Skulle det bli någon ordning på plugget så kunde han åtminstone försöka komma iväg två dagar i rad. Ingen skulle bry sig om att han såg nyvaknare ut än vanligt heller, så när han fumlat i nyckeln i låset var det med småspringande steg han tog sig till porten. Cykeln var frostig på sadeln och han torkade slarvigt av en med jackärmen innan han satte av till universitetet. Två minuter sent kom han, men det fanns en plats ledig bredvid Obasi, som dessutom var i totalt motsatta sidan rummet från bordet där Edvin satt.
Adam sjönk ner i stolen som om han var en mycket andfådd trasdocka. Under mössan kokade hans huvud av värmen, och även fast han öppnat dragkedjan på huvtröjan så lyckades han inte kyla ner sig. Obasi sa ingenting, men det syntes på den lätta krökningen av hans läppar att han hade mycket roligt åt honom. Adam kunde bjuda på det, faktiskt.
Föreläsningen visade sig vara hyfsat intressant. Ämnet var inte bland det roligaste, men föreläsaren var skojfrisk och hade en behaglig röst att lyssna på. Adam antecknade förstrött i sitt block, och när de två timmarna var slut slog han ihop det med gott samvete. Att göra det som var tänkt man skulle göra när man var student borde inte göra honom så lättad och stolt, men det var svårt att inte glädjas när det stundvis gick så jävla trögt för honom.
”Har du med dig mat?” frågade Obasi, när de båda rest sig upp och var på väg ut ur rummet. Precis som Bea så skrattade han till när Adam såg på honom med höjda ögonbryn. ”My bad, man. Även om du hade haft en så hade du väl inte fått med dig den när du sprang hit.”
”Jag cyklade, faktiskt”, sa Adam matt. ”Men nej. Jag hade tänkt köpa någonting. Har du låda eller?”
”Ja. Min roomie gör så god mat så det är fan syndigt. Han har jobbat som kock på någon färja tydligen, så igår hade han gjort kyckling och det blev typ fem lådor som vi kunde dela på”, berättade Obasi exalterat.
”Var det inte du som var tveksam på att flytta in med honom?” skrattade Adam. Han visste inte om han skulle vilja flytta in hos en främling även om han var sällskapssjuk, men att slippa göra matlådor måste vara ett stort plus.
”Jo, men det går bra. Han är schysst.”
Det fanns ett lunchrum med flertalet mikros i samma byggnad som de haft föreläsningen, men eftersom alla studenter gick på lunch samtidigt var det redan proppfullt. Obasi hittade ett litet bord i korridoren som han satte sig vid medan Adam gick till en närliggande caféteria för att plocka på sig någon duglig lunch. Han hade ätit så många currymackor på de månaderna han studerat att det kunde tänkas att han skulle bli trött på dem, men det var en sådan han köpte även idag.
När han satt sig för att öppna plasten skyndade Obasi iväg för att värma sin mat. Adam mumsade nöjt i sig ett par tuggor och roade sig med att titta på mobilen under tiden. Han behövde inte ens titta upp för att känna igen stegen, och doften av axe, som innebar att Edvin kommit fram.
”Tja”, sa han. Ingen officerpose idag, dock. ”Så jävla dåligt att alla har lunch samtidigt. Man får ju knappt tag i en mikro innan man ska dra på nästa föreläsning.”
”Nähä”, sa Adam. Edvin satte sig ner på stolen som tillhört Obasi och Adam orkade inte ens protestera, med rädsla för att det skulle komma ännu fler meningar ur hans stora mun.
”Vad tyckte du om föreläsningen?” frågade Edvin.
”Helt okej. Tyckte Björn var rätt schysst att lyssna på.”
”Va, tyckte du? Jag tyckte han snackade så konstigt om de där studierna. Procentsatsen borde inte se ut sådär om man hade mätt med en annan målgrupp som hade varit mycket mer relevant till själva studien. Jag hade tagit fyra grupper dessutom, och inte bara två. Om folk bara ska fylla i via enkät så kan de ju lika gärna hitta på svar för att det ska verka mer synd om dem än vad det är.”
”Ja det borde väl du veta bättre än Björn”, muttrade Adam. Edvin såg på honom som om han antingen inte hört vad han sagt eller som att han bara inte kunde tro sina öron.
”Vad menar du med det då?”
”Ingenting.”
”Jaså, du har tagit min plats”, sa Obasi, som nu dykt upp igen med en matlåda i glas som det doftade mycket gott från. Hans röst lät ganska vänlig men hans blick var ungefär lika död som Adams röst varit.
”Jaha. Ja, du kan väl bara dra hit en stol eller?” Edvin verkade plötsligt ha glömt att Adam varit dryg och la upp sina armar på bordet. Obasi orkade väl inte göra annat än att lyda, så snart satt de alla tre vid det lilla bordet och åt under tystnad. Eller, Edvin pratade, och Adam och Obasi stod för tystnaden.
När Adam fått i sig hela sin macka och knölat ihop plasten till en liten boll tog han upp mobilen igen. Det fanns en notifikation från Snapchat och när han såg att det var en chatt från Jack så öppnade han den på en gång.

Jack: Jag fick klippa mig tidigare än vad jag trodde, så om du har tid kan vi ses redan nu? :>
Adam: Är du på stan fortfarande?
Jack: Yes!
Adam: Kommer (:

Adam reste sig upp med den lilla plastbollen i ena handen och med mobilen i den andra. Edvin såg upp på honom på en gång.
”Ska du gå?”
”Ja, jag ska träffa en kompis på stan”, sa Adam, och hade aldrig varit mer nöjd över att inte ens behöva ljuga om att han måste gå. När han backade ett steg därifrån såg Obasi på honom som om han blivit lämnad hos liemannen. Han mimade något åt honom, som kunde vara något riktigt fult på engelska, eller kanske något ännu värre på hausa. Oavsett så fick det Adam att flina.
”Hejdå!”