like puzzle pieces in your hand - [2]

Dagen därpå spenderade Aaron till större delen hemma i sin egen soffa. Han hade spelat Candy Crush i över en timme och satt fast på en bana så jävlig att han flera gånger svurit tyst för sig själv.
Spelningen på torget började om två timmar och innan dess skulle Lily komma.
Hon var en av hans få nära vänner och en av de ännu färre som han tillät komma in i hans lägenhet. Någon gång hade han haft fest, men han föredrog att gå på andras för att slippa städa upp stöket efteråt. Egentligen var det väl ingen big deal att ta hem folk, men det var ytterst få personer han kände sig bekväm nog att spendera tid med, privat. Vad han trivdes bäst med var att kunna ligga i soffan och bara se på tv, eller ligga i Lilys säng och titta på när hon sminkade sig. Sånt där simpelt.
Lily var även en av de få personerna som fick honom att droppa hela den där jag-är-för-cool-för-att-le-attityden. Det var helt enkelt för att hon var intressant nog, och rolig på riktigt.
Kanske hade hans smått överlägsna attityd kommit från att hans pappa var förmögen nog att betala hans hyra, hans el, och stora delar av allt han ägde. Han var bortskämd, ja, när det kom till pengar. Kärlek, not so much. Lägenheten hade blivit aktuell när Aaron flyttat för att gå i gymnasiet och överenskommelsen var att hans familj betalade allting åt honom tills han hade råd att göra det själv. Egentligen borde han gå sista terminen nu, göra projektarbete och förbereda sig för studenten, men han hade hoppat av i mitten av september. Med bara några månader kvar tills han var klar kunde det anses så gott som idiotiskt.
Istället för plugget hade han suttit i soffan och spelat, hängt på stan, köpt kläder och annan skit för att sedan få in nya pengar på sitt konto som pappa så fint skickade till honom. Det bästa vore väl att söka jobb och försöka börja ta hand om sig själv men Aaron väntade gärna lite till när det kom till den punkten. Det kändes rätt bra att bli bortskämd. Det var bara att säga ja, ja, mm och visst när mamma eller pappa ringde och skällde om skolan och försökte be honom att ge sig ut i ”den vuxna världen.”
Han låg gärna i soffan och slappade ett tag till. Drack upp sina pengar på helgen för att få nya den tionde varje månad. Fan, han var arton år, snart nitton. Det var inte så bråttom. 

När Lily slutat skolan och anlände till Aarons lägenhet ringde hon kort på dörren och öppnade utan att vänta på svar. Det var så hon alltid gjort, och Aaron reste sig inte ens ur soffan för att hälsa henne välkommen.
”Tja”, sa han högt utan att titta upp från mobilen.
”Tja. Vad gör du?” Lily kom in i vardagsrummet, och när hon såg honom i soffan höjde hon lätt ögonbrynen. Hon satte sig ner i fåtöljen och la upp fötterna mot soffans armstöd där även Aaron hade sina. ”Har du legat här hela dagen eller?”
”Typ.”
”Jag trodde du skulle vara redo när jag kom.” Lily la huvudet på sned. Hennes hår var alldeles vitt, som snö, och topparna var färgade i en pastellila nyans. Ombre, eller vad det hette. Hennes ljust blå ögon var inramade av svarta mascarafransar och rakbladsvass eyeliner.
”Vadå, ska vi gå på en gång?” Aaron la ner mobilen mot magen och tittade upp på henne. Spelningen började inte förrän sex och han var inte känd för att ha bråttom någonstans. Lily visste om detta, och hon såg ytterst less ut när hon sakta, sakta blinkade.
”Skärp dig. Du har bara legat här hela dagen. Om vi går nu kanske vi får tag i bänken vid grillen och Sebbe skulle ta med sig så vi kunde äta. Vi ska inte köa till scenen direkt.”
”Mm… ja. Okej då. Jag ska bara platta håret.” Aaron la bort mobilen och hävde sig upp ur soffan.
Han blandade ett glas med saft till Lily som hon smuttade på medan han noggrant plattade sitt hår, sprayade, rufsade till, sprayade igen. Med en fundersam blick i spegeln strök han ner det svarta partiet av luggen över det gröna. Kanske skulle han ge upp färgklicken snart. Han började bli less, och kanske lite för gammal.
”Är du klar snart, diva?” ropade Lily från vardagsrummet.
”Är du otålig på något sätt?” Aaron drog ut kontakten och hängde upp plattången över handdukstorken för att inte bränna någonting medan den kallnade. ”Ska byta om bara.”
Aaron svepte blicken över innehållet i sin garderob. Han ägde inte ett enda par blåjeans, alla de han hade var i nyanser mellan grå och svart. Hela hans garderob var egentligen ett enda sjok av svart och vitt med eventuella inslag av tröjor med någon färg i trycket. Hans allra skönaste jeans var svarta och slitna men han tyckte de var snygga, så han satte nitbältet i dem innan han drog på sig dem och en helt vanlig t-shirt. En liten spelning på torget var inget att klä upp sig märkvärdigt för.
”Är du klar nu?” Lily mötte honom i hallen och hade redan tagit på sig skorna.
”Vad ser det ut som?” Aaron gjorde en svepande rörelse över sin kropp, och Lily slog honom på axeln när han kommit fram. Han skrattade tyst. ”Sorry. Men jag är klar nu, så ska vi ha med något härifrån eller står Sebbe för allt käk?”
”Han köpte två paket med Dennis hot dogs, typ. Det blir inte mer fancy än så.” Lily öppnade dörren och klev ut i trapphuset.

Framme vid parken insåg de snart att idén med grillen var så gott som körd. Fler än deras gäng verkade vilja hänga i parken under spelningen och bänkarna närmast grillen var redan upptagna. Sebbe, Lilys blonde och något stubbige pojkvän, slöt upp med dem med besviket rynkad panna.
”Vad gör vi nu då?”
”Vi kan ju låna ett hörn på grillen och sitta på gräset?” föreslog Lily i brist på bättre lösning.
”Kan vi inte ta den där bänken bara?” Aaron pekade mot två bänkar, vända mot varandra med ett bord i mitten, där en liten, liten svarthårig figur satt hopkurad i hörnet. Han hade ingen aning om vem det var men med en spelning på torget fick lillen vara beredd på att trängas.
”Är inte det där Malins lillebror?” Lily såg mellan Aaron och Sebbe, men ingen av dem verkade förstå vem hon pratade om. ”Han är jätteblyg, men han får ju plats även om de andra kommer. Jag sitter helst inte i gräset i april.”
”Inte jag heller”, höll Aaron med, även fast han inte var intresserad av att sitta med någon lillebror som mest av allt såg ut som en ledsen mus. Om han varit en främling hade de inte behövt ha någon skyldighet att prata med honom, men om han var typ bekant till Lily så… han behövde ju nödvändigtvis inte sitta precis bredvid.
”Jag går och frågar.” Lily gick fram till lillkillen, och under tiden såg sig Aaron om i parken. Han såg Jossas hår på andra sidan gatan, och bakom henne två av deras andra vänner. Att umgås med det turkosa håret på egen hand var ingen favorit men tillsammans med andra var hon helt klart acceptabel. Mest för att hon var mycket bättre vän med Lily och Lily hade förmågan att lugna ner vem som helst. Jossa inkluderad.
”Hallå, kom. Vi sätter oss hos lillgrabben.” Sebbe knuffade på Aaron för att få hans uppmärksamhet. Aaron tittade mot bordet, där nu Lily satt mitt emot musen och verkade prata med honom. Med händerna i fickorna på huvtröjan följde han efter Sebbe, och han såg till att sätta sig bredvid Lily, så att Sebbe tog platsen bredvid musen. Lily var beundransvärd när det kom till att vara vänlig mot varenda levande varelse. Kanske var det därför folk genuint tyckte om henne och inte bara försökte imponera på henne. 
”Vad är det du heter? ” frågade Lily och log mot lillkillen. Hans svarta hår var så rufsigt och luggen låg så långt ner över ögonen att han omöjligt kunde se någonting. Han verkade i alla fall försöka sig på ett leende när Lily frågade. 
”Set”, sa en tyst röst.
”Ja just det. Är Malin också här?” frågade Lily. Aaron slutade lyssna, tittade sig istället över axeln för att se om Jossa och gänget kommit närmre. De var snart framme hos dem och både Jossa och Jake vinkade, så han höjde handen till svar. När de slöt upp med gruppen utbyttes kramar och leenden och några dunkar från de som var för manliga för att våga kramas. Sebbe var korvansvarig och gick iväg till grillen för att grilla den första uppsättningen medan de andra trängde sig ner på bänkarna.
Någonstans under tiden som alla vännerna kommit hade den lilla killen försvunnit. Aaron tittade i hörnet på bänken, och sedan mot grusgången, men han var spårlöst borta. Kanske hade det blivit för många främlingar på en och samma gång. Aaron sörjde det inte, direkt.

Aarons vänner hade delade åsikter om bandet som spelat. Sebbe hade tyckt de var rätt bra medan Jossa låtsas kräkas i sin väska under den tredje låten. Inte ens närheten av hälften av korvarna hade gått åt så Sebbe hade skänkt dem till de andra i parken när gänget i samlad trupp begett sig hemåt. 
Då Aarons lägenhet låg allra närmast stan var han först att vika av och vinkade hejdå till skaran med färgglada hår och udda kläder. Han hade gärna stannat ute längre, men större delen av hans vänner gick fortfarande i skolan och ville hem för att hinna plugga och duscha innan de skulle sova. Själv brukade han alltid stanna uppe för sent och sedan sova för länge, även fast han egentligen inte stannade uppe av någon särskild anledning. Den enda som gått ut skolan och som hade mest tid över att umgås med honom var Sebbe, men Aaron tyckte det kändes lite märkligt att umgås ensam med sin bästa väns pojkvän. 
I vanlig ordning satte sig Aaron i soffan med sin laptop i knäet och pluggade in hörlurarna för att lyssna på Spotify. I morgon skulle han inte göra någonting, men på torsdag skulle Jake och Mike komma över och de hade inget planerat, men det brukade sluta i mat och spel, och det var han mer än okej med. När han satt där och lyssnade på The Used och scrollade genom Facebook kom han på sig själv med att tänka på den lilla, lilla killen på parkbänken.  Malins brorsa, hade Lily sagt. Aaron mindes ingen Malin, men han kanske träffat henne någon gång om hon var bekant till Lily. Vad hade lillebrorsan hetat? Främlingar var ytterst sällan intressanta för honom och särskilt inte miniemos som inte ens vågade titta upp bakom håret, men av någon anledning ledde tankarna tillbaka till honom. Igen. Och igen.

Sets dagbok
Mamma och pappa bråkade från att jag kom hem från skolan tills att jag tröttnade och gick ut. Visste att de skulle fråga massa eller försöka säga att det inte var mitt fel och bla bla men jag orkade verkligen inte. Jag vet redan allt det där men jag blir så himla arg. Har det ens gått en dag utan att de fräst något åt varandra? Kan inte ens minnas när det hände sist.
Tänkte att det kanske kunde vara kul att se bandet som spelade på torget så jag satte mig vid en bänk i parken. Tänkte inte på att det skulle komma så mycket folk som ville grilla och så så det blev väldigt fullt och jag trodde jag skulle dö när Lily och Aaron kom. Lily var jättesnäll och frågade
om de fick sitta hos mig och det är klart de fick liksom men jag bara… åh. Jag är så himla pinsam. Jag blir så trött på mig själv. Aaron tittade knappt på mig och den blonda killen sa inte så mycket men jag önskar att jag hade vågat fråga något. Eller i alla fall sagt något mer än vad jag hette.
Jag har ju bara sett dem på stan och tittat som något creep men jag trodde aldrig de skulle komma fram till mig sådär. Syster pratade ju med Lily på stan en gång när jag var med men jag kan ju inte påstå att jag ”träffat” dem förr. Hade velat göra så mycket bättre intryck men jag är ju så blyg att jag bara satt och stirrade på mina händer och så sen när deras kompisar kom kände jag mig bara så ful och i vägen så jag gick istället… Ångrar mig nu i efterhand. Känner mig så jävla patetisk.
Visst jag är alldeles för töntig för att bli bästa vän med någon av dem men jag hade ju kanske kunnat prata med någon av dem i alla fall. Istället för att sitta hemma och grina över att jag är ensam.