like puzzle pieces in your hand - [17]

Det var tisdag. Aaron satt på Waynes övervåning med en cola i handen och tittade genom de stora fönstren ut på torget. Han hade varit på stan i över en timme och var redan gravt uttråkad. Han hade sökt tröst på Facebook i form av ett inlägg där han frågade om någon ville ses, varav Mike var först att svara. Han hade tydligen träning, men lovade att komma till Waynes så fort han var färdig.
Inte alltför långt senare fick Aaron syn på Mikes mörkbruna rufs nere på torget. Han bar en träningsbag över axeln och hade bara t-shirt på sig, även fast vädret fortfarande var på gränsen till för kallt. Kanske var det lagom temperatur för jättar som Mike.
”Tja”, log han när han kommit upp till Aaron. Han satte ner bagen på golvet med en duns, och placerade en tallrik med en gul cheesecake ovanpå bordet. Aaron såg förvånat på den.
”Tja. Cheesecake?”
”Jag har fuskdag.” Mike satte sig ner på puffen, som egentligen var på tok för låg för honom. Borden vid fönstren hade vissa blivit utrustade med fåtöljer, men de flesta hade enkla puffar utan ryggstöd. Mike verkade inte bekymrad över det. ”Så vad gör du?”
”Har bara försökt fördriva tiden på stan.” Aaron tog en klunk ur sin colaburk. Han hade tänkt köpa en kaka, men det mesta såg torrt ut, så han hade låtit bli. Mikes cheesecake såg visserligen god ut, men Aaron var ärligt talat inte mycket för sötsaker. ”Du då? Tränade du?”
”Yes. Det var gradering för ett tag sedan, tror jag glömde säga det. Men nu så hjälper vi till på träningarna för de yngre barnen. Fett roligt är det.”
”Har du svart bälte nu då?”
”Yes, jag och syrran, och min polare.” Mike stoppade i sig en stor sked av sin kaka. Han slickade sig om läpparna, stödde båda sina armbågar mot bordet som för att påminna om hur stora armar han hade. Aaron, som sällan motionerade mer än att gå i affärer, kände sig en smula stött.
”Nice.”
”Verkligen. Men vad har du sysslat med det senaste? Har knappt sett till varken dig eller Jake.” Mike såg frågande på Aaron. Han verkade genuint fundersam, vilket fick Aaron att le tunt. De senaste veckorna hade han inte kommit på många fester, vilket vanligtvis brukade vara ett tecken på sjukdom. Att Jake också hållit sig undan hade han faktiskt inte vetat. Han tänkte på hur olycklig Jake verkat, de gångerna han beklagat sig om hur kär han var, och ännu mer beklagat sig över hur straight Mike var. Han tyckte faktiskt synd om honom.
”Jag vet inte riktigt. Inte så mycket, egentligen. Hade lite strul med en kompis och har inte känt för att festa bara”, valde Aaron att säga, till slut.
”Jaså… okej. Har det löst sig nu då?” Mike höjde ett mycket mörkt ögonbryn. Kakan var redan slut, och det enda som var kvar var skalet av en physalis.
”Så gott som”, sa Aaron. Han vek ner öppnaren på sin burk, tankfullt. Det hade gått nästan två veckor sedan han träffat Set sist. Två veckor sedan han tvingat pojken att berätta för sin pappa att han skar sig, och att han mådde skit, rent ut sagt.
De hade skrivit ganska flitigt på Messenger, däremot, och Aaron tyckte inte att det kändes särskilt stelt längre. Till en början hade han bara skrivit och frågat hur det var, för han ville ge Set en chans att vara ifred och vara förbannad på honom om han så ville det. Det verkade som att Sets pappa verkligen tagit honom på allvar och försökte få honom att prata med någon på BUP, vilket Aaron försökte uppmuntra. Set var ännu inte övertygad, men det hade han inte heller väntat sig. Det tog sin tid, antog han. För det mesta brukade Set vilja skriva om annat, och även fast han verkade ganska låg så svarade han i alla fall varje gång Aaron skrev.
”Om du känner för att komma på fest igen så ska Samuel dra ihop någonting nu på fredag. Vore kul om vi blev några stycken.” Mike väckte Aaron ur tankarna och log roat när han insett det. ”Kan ju försöka höra om Jake också vill komma. Så det blir som förut.”
”Jag ska försöka komma.” Aaron log besegrat och strök handen över nacken. Det skulle nog göra honom gott att komma ut bland bekant folk igen. Om inte annat kunde han vara moraliskt stöd åt Jake när han trånade efter Mike, som precis som vanligt inte fattade någonting alls.

När de fikat färdigt ville Mike gå till Intersport, och i brist på bättre följde Aaron med honom dit. Han satt på en låg pall och tittade på när Mike provade nya träningsskor och promenerade fram och tillbaka för att testa hur de kändes. Mike kanske inte var fåfäng på samma vis som Aaron, men däremot verkade han vara vansinnigt noga med bra kvalitet på sina prylar. Så blev det väl kanske, om man var träningsnarkoman.
”Hur går det med Rebecca, förresten?” frågade Aaron. Mest för att vara dryg, egentligen, men Mike såg en smula plågat på honom över axeln. Han höjde ögonbrynen. ”Dåligt?”
”Ja. Lite.” Han tog av sig en blåvit sko, och stack istället foten i en svart.
”Varför det då?”
”Vi träffades någon mer gång efter den där festen, du vet. Vi var överens om att det inte var något seriöst, men det blev stelt och konstigt och det blev fan inget bra alltså. Snackade med henne för ett tag sedan. Hon sa att hon fått känslor för mig och ville be om ursäkt typ.”
”Surprise.” Aaron höjde ögonbrynen, och Mike gav honom fingret. Egentligen hade han väl inget rätt att säga något, med tanke på att han varit nära att sätta sig själv i samma sörja som Mike gjort.
Nu visste han faktiskt inte om Set var eller varit kär i honom, men han var ganska säker på att han sett upp till honom på något vis. Det hade som skjutits åt sidan med tanke på vad som hänt den senaste tiden.
”Jag antar att ni hade rätt”, suckade Mike efter att ha tagit av sig även den svarta skon. ”Hon är bara sexton. Vad väntade jag mig, liksom.”
”Den där kompisen som det kört sig med… det är lite samma situation för mig.” Aaron visste inte varför han kände för att tala om det för Mike. Å andra sidan var det ganska skönt att säga det till någon som gjort bort sig på samma sätt, istället för någon obotligt vuxen och duktig som Lily.
”Jaså?” Mike satte sig ner bredvid Aaron på en annan pall. ”Alltså… är det Jake?”
”Va? Nej.” Aaron rynkade pannan. Herregud. ”Jake har egna problem. Du vet nog inte vem det här är.”
”Åh. Jaha.” Mike ryckte på axlarna.
En kvart senare var de färdiga på Intersport och Mike hade med sig ett par nya, vita skor ut. Eftersom Aaron bara druckit cola på Waynes började han bli hungrig, och Mike gick med på att gå till Subway för att käka lunch. Tydligen var en hel macka med teriyakikyckling hans standard när det kom till fuskdagar. Aaron nöjde sig med en halv med rostbiff.
De umgicks tills klockan blev tre och Mikes mamma ringde och pratade vansinnigt snabb spanska i örat på honom. Mike gav Aaron en trött blick, och Aaron flinade bara tillbaka. Stunder som dessa gjorde honom extra glad över att han hade en egen lägenhet.  Eftersom Mike, som sagt, hade fuskdag tillät han sig att ta bussen hem.
Aaron stannade kvar i parken och njöt av solen. Vårspelningarna hade tagit slut för ett tag sedan, men det låg fortfarande kvar lite flyers och rester av grillkol här och där. Han tänkte på Sebbes band, hur stolt Lily var, och hur trevligt det skulle vara att gå på fest i helgen igen. Han såg fram emot en kväll av fylla, och att se lite andra ansikten än sitt eget i badrumsspegeln.

Klockan närmade sig sju när Aaron slutligen tog sig i kragen för att laga middag. Han hade spelat Candy Crush i säkert en timme efter att han kommit hem, och snapat lite med Jake och David. Set lyste dock med sin frånvaro på Messenger och han började undra om det var dags att prata med honom igen. Även fast han suttit med när Frank pratat med honom, så var han inte fullt säker på vad som hänt sedan dess. Set hade som sagt undvikit att prata om det, för det mesta.
Aaron satte sig vid köksbordet med sin middag, för ovanlighetens skull. Han hade inte orkat med att göra något vettigare än ris och minutkyckling, som han åt med en färdig bearnaisesås. Utan föräldrar eller sällskap i lägenheten krävdes inget vidare bordsskick, så han lät mobilen ligga bredvid tallriken och scrollade på skärmen då och då. När han inte fann något bättre att titta på, öppnade han Messenger och skrev till Set.

Aaron Lind
tja, vad gör du?

Set Andersson
Hej. Inte så mycket, försöker läsa en bok men kan inte koncentrera mig

Aaron Lind
så du är hemma?

Set Andersson
Mm 😊

Aaron trummade lätt fingrarna mot skärmen. Han hade fått i sig all sin mat utan problem, och nu när han väl skrivit till Set var det väl lika bra han tog tag i saken. Han hade inte träffat honom på länge, och även fast de skrev nästan varje dag ville han inte riskera att Set fick för sig något dumt igen. Som att han var less på honom, eller bara skrev för att vara snäll. Med tanke på vad han utsatt stackaren för borde han väl se till att vara extra mjuk och tålmodig nu, efteråt.
Aaron struntade i att svara på meddelandet och valde istället att ringa upp Set. Trots att de känt varandra ett tag nu, så hade de faktiskt aldrig pratat i telefon. Mest för att Aaron bara antagit att Set var telefonskygg, men också för att han aldrig sett någon anledning till att ringa upp honom. Nu kändes det som att meddelanden bara skulle dra ut på tiden.
”Hallå?” svarade Set, efter flera signaler. Aaron hade väntat sig att han skulle prata så lågt att han inte hördes, men hans röst var förvånansvärt tydlig.
”Tja. Jag tänkte det var lättare att prata i telefon.”
”Åh… okej. Det har du kanske rätt i.”
”Mm.” Aaron flyttade kniven över tallriken. Nu när han väl satt här med ett påbörjat samtal kände han sig smått förvirrad. Han var knappast blyg, men det tog emot lite att fråga om vad som hände i hans liv. Han ville inte råka göra Set upprörd. Det borde han vara expert på att hantera vid det här laget, men det slutade inte vara jobbigt för det. ”Vad händer?”
”Med vad?”
”Livet?”
”Åh, jag vet inte riktigt. För mycket”, suckade Set. Aaron kände sig träffad, men tänkte inte be om ursäkt. ”Mamma vill inte att jag ska ha dörren stängd till mitt rum. Men pappa blev arg och sa att jag måste få vara ifred, så nu började de bråka igen.”
”Ovanligt.” Aaron hade aldrig träffat Sets mamma, men han hade bestämt sig för att Frank var hans favorit om han måste välja sida i föräldrakriget. ”Hur har de varit då? Har de varit schyssta mot dig sedan de fick veta?”
”Jo… alltså, egentligen. Det känns ganska jobbigt”, erkände Set. ”Mest för att Malin också fick veta. Jag tror hon tycker jag är töntig. Men jag antar att jag måste följa med till BUP för mamma och pappa vill att jag ska gå på något utredningssamtal och kanske börja prata med någon.”
”Ge det en chans”, sa Aaron. ”Det kommer bara hjälpa om du vill prata. Men det kan inte skada. De är trots allt där bara för att hjälpa dig.”
”Jo… jag vet.” Set var tyst en stund. Aaron undrade om han var övertygande när han försökte uppmuntra Set till att ta sin chans på BUP. Han hörde svag musik i bakgrunden, något han kände igen som Bring Me The Horizon, och sedan ljudet av ett blad som vändes. Satt Set och läste fortfarande?
”Läser du?”
”Nej, jag skriver dagbok”, erkände Set skamset. Aaron höjde ögonbrynen.
”Dagbok?”
”Ja… jag har gjort det ganska länge. Men jag har haft en paus nu när det hände så mycket.”
”Skriver du att jag är ett rövhål?” Aaron sa det mest som ett skämt, men ärligt talat var han ganska nyfiken. Skrev Set om honom där i? Vad stod det, i såna fall? Plötsligt kände han sig mycket mer medveten om hur folk uppfattade honom.
”Nej”, skrattade Set tyst. ”Det står mest snälla saker om dig.”
”Mest? Det andra då?”
”Mm. Resten har jag bara skrivit om hur dryg du är.”
”Va?” sa Aaron chockat.
”Jag skämtar fattar du väl”, fnissade Set. Aaron fick bara ur sig ett förolämpat, men roat ljud. Var det något han verkligen inte vant sig vid, så var det när Set kunde skämta på hans bekostnad.

Sets dagbok
Det var jättelängesen jag skrev nu. Känns konstigt att när det hänt mest saker har jag bara låtit boken ligga. Det har blivit annorlunda, allting. Jag var så rädd så länge för allting med Aaron men han kom till mig och pratade och det kändes ganska okej efteråt. Fast samtidigt fick pappa reda på allting om mig, om att jag skär mig och så och det har varit kaos hemma. Vet inte ens om jag orkar förklara. Det är inte som att jag skulle råka glömma bara för att jag inte skrev ner det i dagboken för en gångs skull.
Känner mig helt lost. Jag måste till BUP. Pappa har tagit mina rakblad och mamma har varit arg och orolig. Aaron ringde nu, och han sa att jag borde ge BUP en chans. Jag vet att han har rätt men jag är så himla rädd och nervös. Egentligen vill jag typ be honom följa med men jag tror inte jag vågar. Känns i alla fall bra att pappa verkar vilja lyssna på mig och ta mig på allvar. 
Nu frågade Aaron om jag skrev om honom. Han verkade nyfiken men frågade inget mer när jag skämtade att jag skrivit att han var dryg. Tänk om han vetat hur mycket det faktiskt står om honom? 
Jag skulle behöva prata med honom igen. Om mer saker än att det blev fel sist. Jag tror att han vet det också, men vi har inte setts på länge och jag vet inte hur jag ska säga det. 
Känner jag mig själv rätt kommer jag väl aldrig ta mod till mig att prata om det. Jag vet redan hur det kommer sluta, men… jag orkar inte gå runt och bära på det längre. Både Aaron och pappa sa att det alltid är bäst att vara ärlig även fast det känns jobbigt och jag vet att de har rätt. 
Men vi får se antar jag. Kanske borde lämna tillbaka Aarons tröja först och främst och se om jag klarar av att umgås med honom som förut. Det kanske kan bli bättre än förut, om jag bara vågar prata.