like puzzle pieces in your hand - [3]

Då Aaron var en tonåring med ganska mycket pengar och lite intresse i hushållssysslor lagade han hemskt sällan mat. Stan var full av andra, och framförallt enklare, alternativ. Allt från pizza, till Subway, till fik med goda pajer och tacotallrikar. Den här torsdagen förvånade han dock sig själv, och sina gäster, med att stå och laga mat. Spaghetti bubblade i en kastrull på innerplattan och från en annan doftade det gott av köttfärssås. Luggen hade Aaron satt upp i en fånig tofs mitt på huvudet för att den inte skulle vara i vägen när han rörde om i grytan.
Vid hans vita, runda köksbord satt två av hans vänner och diskuterade ett spel någon av dem köpt. Jake, eller Jakob, var mycket ljushårig och hade ljust gröna ögon, för det mesta klädd i jeans och vita tröjor, och Mike var hans raka motsats. Mikes mamma kom från Sydamerika, Aaron mindes inte vilket land, och han hade ärvt hennes gyllebruna hud och mycket mörka ögon. Hans hår var brunt och rufsigt men nästan svart i botten. Aaron kunde inte minnas om han någonsin sett honom i något annat än ett par slitna, svarta jeans.
”Är det färdigt snart?” frågade Jake och reste sig upp från bordet. Han gick för att kika ner i grytan Aaron rörde om i, och en pust av väldigt mild parfym följde honom. 
”Snart. Det blir godare om det får bubbla en stund.” Aaron lutade höften mot köksbänken och korsade armarna över bröstet. Tydligen verkade Mike ha roligt åt hans tofs, där han satt och flinade vid bordet, och han fick ett höjt ögonbryn till svar.
”Jag visste inte att du kunde laga mat”, log Mike snett. Han härmade Aaron och la armarna i kors över bröstet. Till skillnad från den förstnämnde tränade han dock mycket och regelbundet, och den enkla gesten fick hans biceps och bröstmuskler att pressas upp till något dubbelt så stort.
”Jag kan, jag bara väljer att inte göra det. Det är för tråkigt att laga mat till mig själv.” Aaron tog ner armarna igen. När det satt en biff vid hans köksbord var det inte lika kul längre.
”Det har du rätt i. Jag hatar att laga mat själv, så när pappa inte är hemma brukar jag bara äta rester ur frysen. Eller typ, glass.” Jake drog upp axlarna mot öronen, som om han gjort ett pinsamt erkännande.
”Det värsta jag ätit till middag en gång är chokladpudding. Mådde så jävla illa efteråt så jag ville bara dö”, skrattade Mike. ”Hade inte ätit frukost heller så jag bara mosade i mig utan att andas mellan.”
”Jag visste att du var nasty, men alltså…” Aarons kände sig så äcklad bara han tänkte på det att hans ansikte måste avspegla det, Mikes skratt att döma.
”Det var för övrigt sista gången jag åt chokladpudding.”
”Det förstår jag”, sa Jake och Aaron exakt samtidigt.

Grabbarna spenderade över tre timmar framför Aarons Playstation innan de bestämde sig för att gå ut. Molnen hade spruckit upp och himlen hade gått från att vara alldeles grå och trist till nästintill molnfri. Jake ville köpa glass, men både Mike och Aaron hade brummat något om att det fortfarande var för kallt. På Hemköp köpte Mike ingenting, Aaron köpte en Red Bull, och Jake köpte en strösslig glass med vanilj i mitten.
”Är det nästa vecka Sebbe ska spela med sitt band?” frågade Mike. Han stack händerna i fickorna på sin mörkblå vindjacka. Bredvid Aaron såg han ut att vara stor som ett hus. Ungefär ett huvud längre och bred över axlarna, och dessutom tycktes han aldrig frysa. Aaron hade aldrig sett sig själv som direkt liten, men Mike var den största kompisen han hade och det var omöjligt att inte känna sig kort i hans sällskap. En liten tröst var i alla fall att Jake var någon centimeter kortare, och hade alltid varit väldigt smal och liten i kroppen. Aaron kunde nöja sig med att vara mitt i mellan. 
”Jag tror det, eller om det var veckan efter”, sa Jake och såg fundersamt på Aaron. ”Har du koll?”
”Nästa vecka. Lily har kuttrat som en stolt mamma så det är omöjligt att glömma”, sa han och låtsades vara bitter, men kunde inte dölja leendet. Lily var söt som var så stolt över sin pojkvän och hans musik. Dessutom var Sebbe riktigt duktig, så Aaron kunde stå bakom henne i det.
”Då ses vi då, senast”, sa Mike. Han hade saktat ner och pekade åt en gata de varit nära att passera. ”Jag måste dra till bussen nu. Men vi hörs.”
”Ska du med trean?” frågade Jake och stannade han också. När Mike nickade gick Jake till honom och Aaron blev plötsligt själv på sin väg mot torget.
”Ska ni båda dra nu?” Han slog ut med händerna och såg besviket mellan dem.
”Jag måste plugga, jag är ledsen”, log Jake utan att se ledsen ut alls. ”Mike ska väl hem och spänna sig framför spegeln eller något.”
”Absolut”, höll Mike med, och över Jakes huvud himlade han med ögonen mot Aaron. ”Ska på taekwondo med syrran. Men vi ses.”
”Ses.”
Aaron tömde sin burk med Red Bull på vägen ner för gågatan. De flesta verkade ha slutat jobbet och ganska många hade hittat ner på stan där de nu myllrade runt mellan affärerna. Trafiken hade dock lugnat sig och Aaron behövde inte ens se sig för när han gick över vägen. Han ville inte gå hem riktigt än, men det kändes fånigt att gå runt på egen hand och bara titta på människor. Pantburken åkte ner i en soptunna han passerade, och han svängde ner från torget för att gå och sätta sig i parken. Om han hade tur kanske någon han kände gick förbi och ville hålla honom sällskap en stund. Halvvägs ner för grusgången, på väg mot bänken han suttit på i tisdags, stannade han upp.
Från att aldrig ha sett en person förut till att se honom två gånger på tre dagar kändes som ett udda sammanträffande. Vad som var ännu mer udda var att Aaron fann sig själv i att stå och betrakta honom och undra vem fan han var. Malins lillebror, visst, men mer än det? Sättet han satt på fick honom att se ut som att han sov med huvudet framlutat, eller som att de slitna jeansknäna var det intressantaste att se på i hela parken. Håret var rufsigt, men inte som om han stått och sprayat i spegeln i en kvart. Mer som att han desperat försökt rädda det efter att det regnat.
Aaron hade aldrig varit den sortens emo, för att uttrycka det simpelt. Han råkade gilla kläderna, musiken, piercingarna. Stilen över lag. Han hade aldrig suttit och varit ledsen hemma på rummet, eller varit för mesig för att skaffa vänner. Inte heller suttit på stan med luggen framför hela ansiktet och sett så gott som osynlig ut heller.
På något sätt, i all frustration, fick pojkens osynlighet Aaron att bli nyfiken. Det var som att frustrationen tippat över till intresse istället. Kanske för att han var Aarons raka motsats. När han kom närmre såg han att pojken hade sin skolväska bredvid sig, och i händerna höll han en bok. Även fast Aaron stannade precis intill bordet tycktes han inte märka något. Aaron fylldes av en konstig sorts irritation. Hur kunde man undgå att märka att någon stod rakt framför en? Var han så fast i sin bok att han inte registrerade omvärlden?
”Hej”, sa Aaron till slut. Det lät inte särskilt trevligt, mer som en fråga, för att se om ungen kanske var döv och inte bara blind. Till hans förvåning vände lillkillen upp blicken bakom det där omöjliga håret.
”Åh, hej…” Hans röst var liten och försiktig, på gränsen till ynklig. Aaron kunde inte förklara varför han blev så förbannad.
”Satt du och sov?”
”Nej, jag bara… fastnade nog lite i min bok.” Pojken slog tyst ihop boken och la den bredvid sig på bänken. Han verkade inte veta om han skulle säga något mer, kramade händerna i varandra, som om han försökte komma på något mer att säga. Driven av en oförklarlig impuls satte sig Aaron ner på bänken mitt emot honom.
”Jag trodde inte folk läste längre”, sa Aaron. Han försökte se pojkens ögon, men det var helt omöjligt att möta hans blick.
”Jag tycker om det.”
”Har du ingen läsplatta?”
”Nej…”
”Nähä.”
Tystnaden var minst sagt awkward. Mest för att Aaron inte fattade vad fan han höll på med, och för att lillkillen satt och skruvade sig på bänken som om han väntade på att yxan skulle falla. Aaron övervägde att säga något mer, men bestämde sig för att låta bli och se om lillkillen kunde komma fram till något efter allt vändande och vridande. Det var tyst så länge att det började kännas som en ensidig stirrtävling.
”Vad vill du?” kom det tillslut från lillkillen. Han lät inte irriterad utan bara förvirrad, vilket man borde vara när någon man aldrig pratat med förut kom och satte sig hos en. En vettig respons från Aarons sida kanske hade varit att ursäkta sig och säga att man blivit nyfiken. Hans reaktion blev dock den motsatta. Han surnade och höjde ögonbrynen som om det varit en personlig förolämpning, och armarna som avslappnat vilat utmed hans sidor korsades nu över bröstet.
”Inget”, svarade han kort.
Tystnad igen.
Aaron tänkte på emopojkar som var för kaxiga för sitt osäkra lilla yttre. Han förstod att egentligen hade han blivit sur just för att han själv inte visste vad han sysslade med, men han hade inte trott att lillemo skulle kommentera det.
”Jag ska nog gå nu…” Pojken reste sig plötsligt upp och hängde väskremmen över axeln på sin mörkgrå, alldeles för stora huvtröja. Aaron var så förvånad över att för första gången i sitt liv bli rådissad att han bara satt kvar och tittade på honom med höjda ögonbryn. Ingen blick höjdes bakom rufsluggen. Händerna grep om väskremmen som om han var rädd, och hans steg var små när han klev åt sidan för att ta sig ut från utrymmet mellan bänken och bordet.
”Jaha?” sa Aaron kort. Nästan som i en fnysning. Pojken sa ingenting mer utan försvann bara iväg från dubbelbänkarna med huvudet sänkt och små, tassande steg.  Aaron var tillräckligt barnslig och sur för att inte ens vända sig om och se efter honom. Först när han spelat upp alla sina liv på Candy Crush och rest sig upp för att gå upptäckte han att pojkens bok låg kvar på bänken. Vilken klant. Rusade han ifrån sina saker på det där viset fick han skylla sig själv.
Det tog bara fem steg från bänken med Bring Me The Horizon ilsket spelande i hörlurarna för att Aaron skulle ångra sig och vända tillbaka för att hämta boken. Hans sårade stolthet hade gjort honom ovanligt otrevlig, till och med för att vara han. Lillpojken måste ju undra vad han hade för attitydproblem. Ibland började faktiskt han själv undra också. Lily hade sagt att pojken var jätteblyg och han borde väl inte ha väntat sig något annat än det som just hänt.

Sets dagbok
Jag börjar bli så jävla trött på syster nu. Jag vill inte säga att jag hatar henne men ibland börjar det faktiskt bli svårt att tro något annat. Hon gör inget annat än att klaga på mig och jag undrar om jag någonsin gör något som duger eller om jag bara är ivägen. Jag fattar inte ens vad jag gjorde för fel idag jag bara plockade in disken och hon suckade och var skitirriterad för att jag slamrade för mycket. Vad är det ens att bli arg för? 
-
Stannade hemma från skolan. Tyckte det var så skönt att få vara ensam hemma en stund men nu är klockan fem och syster har kommit hem. Blev så himla rastlös nu och jag tror jag ska gå ut och sätta mig en stund. Om jag tar med mig boken så kanske jag kan försöka läsa ut den så jag kan börja med recensionen till svenskan. Det skulle vara skönt och vädret har blivit ganska fint nu faktiskt. Tror jag skriver lite mer ikväll när jag kommer hem igen.