like puzzle pieces in your hand - [6]

Aaron sov fullkomligt värdelöst den natten. Efter att ha bäddat om soffan till Set hade han borstat tänderna och släckt ner lägenheten, men legat vaken länge efter att de sagt god natt. Inte förrän klockan närmade sig ett hade han somnat, och därför kände han sig mycket förvirrad över att vakna när digitalklockan endast visade nio. Han kände sig oväntat pigg, och hade vaknat till så plötsligt att det kändes som att det måste ha varit av ett ljud. Hur han än lyssnade hörde han dock inget annat än surret från kylskåpet ute i köket. Hans första reaktion var att vända sig om i sängen för att somna om. Sedan mindes han Set, och kände sig med ens klarvaken.
Ute i hans tv-rum låg en pojke han knappt kände. Vad som hänt igår började kännas mer och mer overkligt och Aaron kunde inte bestämma sig för hur han kände. Han ångrade ingenting av det han gjort, önskade inte att han gått till väga på något annat sätt. Ändå låg känslan av obehag och hjälplöshet tung i hans mage.
Efter att ha tagit på sig ett par pumabyxor och en sliten men väldigt mjuk bandtröja lämnade Aaron sitt sovrum. Det var bland de fulaste kläderna han ägde och han skulle aldrig lämna lägenheten i dem, men han orkade inte bry sig om Set såg. Han försökte att vara tyst när han gick in i tv-rummet, bara för att finna Set vaken, sittande på soffkanten. Täcket och lakanet låg hopvikt i en fin hög med kudden högst upp.
”Så du var vaken”, konstaterade han dumt.
”Jag har varit vaken i nästan en timme”, erkände Set med ett litet leende. Han hade bara en svart t-shirt på sig, då den stora huvtröjan låg över soffans armstöd. Förbandet om hans vänstra handled hade till Aarons lättnad inga spår av blod, men hans högra hade ett slags stödbandage han inte sett förrän nu. Han bestämde sig för att inte kommentera det.
”Du hade kunnat väcka mig.” Aaron satte sig ner på kanten av fåtöljen och svepte blicken över honom. Han hade alltid verkat liten, men utan den stora tröjan blev det så mycket tydligare.
”Det är ingen fara. Jag lånade en tidning att läsa i.” Set pekade på senaste numret av Kerrang som låg ovanpå Aarons soffbord. Aaron var förvånad över att han vågat ta för sig över huvud taget.
”Har du ingen skola idag?”
”Jo, men jag börjar inte förrän tio. Jag borde egentligen gå om jag ska hinna hämta väskan hemma…”
”Vill du inte ha frukost?”
”Nej, tack, det är okej.” Set skakade på huvudet. Han tog på sig sin stora tröja igen, och när han dragit den över huvudet föll hans lugg ner. Som alltid. ”Det var verkligen jättesnällt att jag fick sova här. Och tack för att du… för att du hjälpte mig igår.”
”Ingen orsak.”
På dörrmattan i hallen stod Sets små converse prydligt intill väggen, och intill dem låg Aarons, slarvigt avtrampade. En upp och ner, den andra en aning mer sprucken i hälen än sist. Bäst före-datumet hade gått ut för längesedan men Aaron vägrade köpa nya riktigt än. Set verkade lite darrhänt när han knöt på sig skorna, och han vågade inte höja blicken för att möta Aarons när han sa hejdå, men hans leende var äkta.
Aaron såg på platsen där Sets converse nyss stått. Lägenheten kändes plötsligt väldigt tyst och tom, och han tänkte på såriga handleder och pärlarmband. Chocken över vad som hänt, och att en pojke han för bara några dagar sedan irriterat sig på plötsligt lämnat ett udda och ömt spår i hans bröst, var svårhanterad. Han visste att ensamheten skulle göra honom galen, så han gjorde det enda vettiga han kom sig för, och det var att ringa Lily.

Strax efter klockan slagit två klev Lily in i lägenheten. Aaron hade ringt henne mitt i en lektion och hon hade självklart inte kunnat svara, så han hade lämnat ett kryptiskt sms där han bad henne att komma över så fort hon var färdig. Nu stod hon där med andan i halsen och sminket en aning suddigt under ena ögat.
”Du hade inte behövt springa”, flinade Aaron från dörröppningen till vardagsrummet.
”Det är klart jag skyndar mig när du skriver ’att du måste berätta något.’ Dessutom har du inte svarat på sms eller någonting sen igår så jag trodde något allvarligt hade hänt.” Lily suckade och böjde sig ner för att snöra upp sina skor. ”Så står du bara där och flinar.”
”Sorry. Jag hade faktiskt tänkt ringa, men jag fick inte tid förrän i morse.”
”Och hur kommer det sig?” Lily lämnade sina skor nästan lika prydligt som Set hade gjort, och klev vant över Aarons. Hennes hår var lite vågigt efter det fuktiga vädret.
”Du kommer nog vilja sitta ner.”
De tog sina vanliga platser i tv-rummet, Lily i fåtöljen, och Aaron i högra hörnet av soffan. Högen med täcket och kudden låg kvar sedan Set gått och han såg att Lily sneglade undrande mot dem innan han började tala. Först verkade hon butter över att hon inte fått någon uppdatering på hur det gått, men ju mer Aaron berättade, desto mer mjuknade hennes ansiktsuttryck. När han kom till delen då han tagit Set hem till sig såg hon plötsligt så bekymrad ut att det började gå upp för honom, på riktigt denna gång, vad som faktiskt hänt.
”Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga, Aaron”, sa Lily med handen för munnen. Hon hade lyssnat under tystnad och såg lika förvirrad ut som Aaron kände sig. ”Men det var väldigt snällt att han fick sova här, faktiskt. Jag trodde inte att han hade så dålig relation till Malin. För ett tag sen såg jag dem på stan så jag trodde bara han var blyg för att han inte kände mig.”
”Han mår tydligen skit över att han inte vågar prata, till och med hemma. De vet inte ens att han skär sig, så jag vet inte vad jag borde göra. Tror inte det skulle bli bättre om de visste heller, hans föräldrar verkar för upptagna med att bråka”, sa Aaron och hans röst lät hemskt bitter när han sa det. Hans egna föräldrar hade aldrig betett sig på samma sätt, men han tänkte ändå på dem. De trodde allt blev bra om han fick pengar, och hans syster fick kärlek. Han behövde kanske inte nämna att han aldrig talade med sin syster förutom på julafton, och då utbytte de inte mer ord än nödvändigt.
”Stackars liten. Åh, jag blir alldeles mjuk i hjärtat, vad ska vi göra?” Lily suckade och sjönk tillbaka i fåtöljen. Aaron ryckte på axlarna, som om det var den första nonchalanta gesten som låg till hands. Sedan suckade han och skakade på huvudet.
”Jag vet inte. Han skulle behöva vänner men han är för rädd för att prata.”
”Det kanske känns bättre nu när han fått prata lite med dig i alla fall”, log Lily, ett litet, hoppfullt sådant. ”Jag förstår om du kanske inte vill bli hans bästa kompis, men…”
”Nej, det är nog svårt.” Aaron andades ut i ett kort skratt, nästan som en fnysning. ”Känns fortfarande så jävla overkligt att han ens varit här.”
”Jag förstår det. Men bara du inte ignorerar honom på stan så tror jag han faktiskt är ganska nöjd.”
”Jag tänker inte ignorera honom”, muttrade Aaron.
”Du fattar varför jag säger det, hoppas jag?” Lily såg på honom med smått höjda ögonbryn. ”Du är inte charmkungen när det kommer till ytliga bekantskaper. Han har säkert beundrat dig på avstånd förut. Nu när ni faktiskt har pratat kommer han ju gå under om du skulle låtsas som att inget hänt.”
”Men jag ska inte.” Aaron korsade armarna över bröstet. Han förstod absolut varför Lily tog upp det, men han blev ändå sur. Kanske borde han sluta vara ett rövhål helt enkelt, så folk slutade anta att han alltid skulle agera som ett.
”Bra. Surpuppa.”
”Mm.” Aaron var tyst en stund. Han tittade på när Lily använde frontkameran på mobilen för att fixa till det suddiga sminket, och surheten rann sakta av honom. Han harklade sig och strök fingrarna genom luggen. ”Kan vi typ göra något? Jag måste fan tänka på något annat.”
”Vad vill du göra då?” Lily la ner mobilen och såg på honom, leendet lika mjukt som alltid. För en stund avundades Aaron hennes personlighet.
”Tänkte fall du kan färga mitt hår. Är så less på det gröna nu, jag ser ut som jag är sexton.”
”Tycker du?” Lily verkade chockad. ”Vadå, ska det bli svart?”
”Typ?”
”Nej. Icke, jag har en idé. Ger du mig fria händer?” Lily log lömskt, och Aaron höll upp händerna i en gest som sa att han inte brydde sig, eller kanske, kom an.
”Work your magic.”

Lily gick inte hem förrän klockan blivit tio. De hade hjälpts åt att laga mat medan Aaron haft färgen i håret, och Lily hade försökt fånga honom på bild, men han vägrade. Han var fåfäng nog att inte visa sig med kladdigt hår för någon annan än Lily, och absolut inte för hela hennes kontaktlista på Snapchat.
Nu satt han i soffan med ett halvt rör Pringles och en värdelös film igång på sexan. Med hjälp av ljuset i badrummet hade han fått en okej bild på sitt nyfärgade hår, som han fåfängt stylat bara för Instagrams skull. Lily hade blandat hans svarta och gröna färg så att det blivit så mörkt, mörkt grönt att det såg svart ut, och resultatet var över förväntan. I solen skulle det säkert glänsa grönt, men annars inte, och det kändes… vuxnare. Mer som han. Gillningarna trillade in så fort han lagt upp bilden och han lät dem rulla utan att titta efter. Det var intressant att halva samhället fortfarande kollade lite snett åt hans håll men på internet blev man en jävla stjärna så fort man hade en ring i läppen eller mörkt hår. När han väl tittade på aktivitetssidan för att se vilka som gillat fastnade dock hans uppmärksamhet på en svartvit visningsbild. En pojke med alldeles för mycket lugg.
Aaron fick det bekräftat att det faktiskt var Set när han gick in och tittade på hans profil. Han hade bara lagt upp tjugo bilder, och han hade ungefär lika få följare. Ännu en gång blev det påtagligt vilken liten osynlig mus han var, då han inte ens hade självkänsla nog att lägga upp en ordentlig bild på sig själv. För att inte råka glömma bort vad hans konto hette, och för att ha en chans att kunna kontakta honom om han skulle vilja, tryckte Aaron på följ.

Sets dagbok
Jag vet inte ens hur jag ska börja. Jag är så ställd så jag vet inte ens.
Det var Aaron som ringde på och kom för att lämna min bok. På något sätt så vågade jag säga ja när han frågade om jag ville följa med ut. Sen fick jag så mycket ångest för jag var rädd för att jag skulle säga fel saker. Och så fick jag mer ångest för att jag kände mig töntig för att jag var rädd. Usch. Trodde jag skulle få någon panikattack men han frågade hur det var och jag hamnade hemma hos honom för jag skulle få ett glas vatten. Vet inte ens vad som hände men jag bara… vräkte ur mig allting. Jag ville egentligen bara be om ursäkt men det slutade med att jag berättade varför jag mår dåligt och varför jag får ångest. Och att jag skär mig. Jag trodde han skulle bli äcklad men han sa knappt någonting och hämtade bandage och så istället. 
Det märks att han inte förstår så mycket men det gör inget. Han sa inte så mycket heller men det känns okej. Jag ville inte gå hem så jag fick sova på hans soffa och jag känner mig så förvirrad just nu. 
Sa att jag skulle gå till skolan och att vi hade sovmorgon men egentligen gick jag direkt hem och jag har legat i sängen hela tiden och bara försökt fatta.
Är så rädd att han kanske tycker jag är en idiot och att jag är äcklig men samtidigt fattar jag att han inte skulle låtit mig sova där om han tyckt det. Han känns inte som en som är snäll bara för att han förväntas vara det. Jag är helt lost just nu. Tänk om han vetat vad det betyder för mig. Det han gjort. Jag är lite rädd men samtidigt inte.