SEXTON KVADRAT - [11]

Adam började känna sig riktigt trött. Mobilen hade han lagt upp och ned på nattduksbordet bara sekunder efter att han kommit innanför dörren i natt. Han antog att han var rädd. Förmodligen väntade det något meddelande från Bea där, för vad han mindes hade de inte skrivit någonting alls efter tentan och hon undrade säkert hur det hade gått. Obasi hade säkert skrivit också, om det nu var honom han rusat förbi igår. Om Jack hade skrivit var omöjligt att gissa. Adam visste inte om han ville att han skulle ha gjort det heller.
Fast, det var ju faktiskt en lögn. Det var klart Adam ville att det skulle ligga ett meddelande från Jack och vänta på honom. Han ville att det skulle vara text, ingen bild, och han ville att han skulle skriva förlåt för att det blivit konstigt och att han ville ses och snacka någon gång när de inte druckit.
Klockan hann bli tolv innan Adam slutligen vågade vända på mobilen, bara för att upptäcka att batteriet dött under natten. Så fort mobilen var laddad ploppade notifikationer upp en efter en. Från Bea, från Obasi, från Vira och till och med från Adams pappa som undrade när han anlände inför julafton. Ingenting från Jack.
Adam började fundera på om det kanske borde vara han som bad om ursäkt ändå. Även om han inte var helt säker på om han gjort något fel så kanske det kunde göra så att det kändes bättre, för nu kände han sig som skräp. Till och med värre än förra gången. Förra gången hade Jack i alla fall kysst honom ordentligt. Det hade verkligen verkat som att han velat ha honom, åtminstone. Egentligen var Adam livrädd för att han skulle ha gått över någon gräns och gjort något som Jack inte ville.
När ett meddelande från Jack slutligen kom så kände sig inte Adam alls lika lättad som han hade önskat. Han hade hittat en reservtändare och ett halvt paket med cigg som han tagit till entrén för att kedjeröka strax efter han ätit en patetisk lunch. Han läste meddelandet om och om igen, fullt medveten att om han inte valde att spara det så skulle det försvinna från chatten när han klickade bort den.

Jack: Hej. Du… förlåt för igår. Jag betedde mig verkligen skitdåligt mot dig och jag borde inte bara ha stuckit. Jag kan bli sådär när jag känner mig trängd, och det var bara mitt fel att det blev konstigt. Förlåt.

Adam strök sakta tummen över låsknappen på sidan av telefonen. Det var egentligen ett bra meddelande. Det var ett förlåt, precis som han hoppats, men axlarna kändes tunga och blosset han tog av ciggen tycktes bränna i halsen. Det skulle nog vara enklast att skriva att det var okej och att han var tacksam över att han bad om ursäkt. Han ville inte vara vrång som någon liten unge, men det var precis så han kände sig, när han önskade att Jack bara skulle ha lagt till en liten mening till. Någonting om att de borde ses, någon förklaring om varför det blev konstigt om det nu inte var Adam som var problemet. Bara någonting mer än det där.
I ärlighetens namn så trodde Adam att han redan förstod. Egentligen hade han nog förstått redan från början, men det var upp till Jack att berätta, och det var det som frustrerade honom så. Det var inte Adams plikt att fråga om varje teori han hade tills att Jack sa vilken som stämde.
Adam gned fingertopparna över pannan. En del av honom ville låsa mobilen, glömma att Jack skrivit och bara strunta i allting, men han visste att det inte fungerade så. Inte för honom, i alla fall. Han ville bara att det skulle vara Jack som frågade om de skulle ses den här gången. Att han skulle vilja lika mycket som Adam ville, att han skulle sluta vara så mystisk. Då kanske Adam kunde slippa känna sig så jävla dum hela tiden.

Adam: Det är okej

-

Julafton hade blivit väldigt minimalistiskt i år. Adams familj var utspridd över stora delar av landet, men hans pappa bodde bara två timmar bort, så det var dit han hade åkt för att äta Sveriges minsta julbord. Efter tjugo kändes det inte så viktigt att fira jul längre. Inte på samma sätt som man gjort när man var liten i alla fall, och om släkten inte kom överens så var det inte heller någon idé att försöka samla alla under samma tak. Det hade varit Adams pappa, farbror, och så farmor som gjort sylt och stickat en vitblå mössa med boll som Adam använt varje dag sedan dess. Jack hade skrivit god jul på Snapchat, och Adam hade skickat god jul tillbaka. För smidighetens skull hade Adam stannat kvar hos sin pappa över natten, ätit en riktig lyxig frukost på juldagen, och så på annandagen hade han åkt hem till sitt lilla studentrum igen.
Nu var det den tjugosjunde december och Adam såg fram emot att få träffa Bea igen. Han hade tagit plats på en relativt snöfri bänk utanför Coop, i väntan på att hon skulle dyka upp. Dagen innan jul hade det kommit lite mer snö, till allas stora glädje, och delar av den låg fortfarande kvar. Mest som slask, men här och var på gräsmattor och tak låg den fortfarande som vita, tunna täcken. Sedan Bea blivit tillsammans med Vira hade de umgåtts ganska mycket alla tre och Adam hade börjat gilla Vira riktigt mycket, men den här gången var det skönt att se Bea komma gående ensam. Glittrig mössa, det blonda håret i två långa flätor och så jackan öppen. Precis som vanligt. Hon sa att det var för att hon inte kunde stänga den över brösten, men Adam trodde att hon lika mycket ville visa tröjan hon hade under.
”Hej.”
”Hej pucko. God jul.” Bea sträckte fram armarna för att ge Adam en kram. Han kramade tillbaka så fort han rest sig, och efter att ha mobbat varandra en stund gick de in på Coop och stoppade både julmust och pepparkakor i varukorgen. Adam må ha varit bortrest, men han hade ändå spenderat tillräckligt mycket tid på sitt lilla rum för att känna sig rätt less, och därför styrde de istället stegen hem till Bea. Bredvid lavalampan i fönstret trängdes nu en liten, neonrosa julgran med blå och silvriga kulor.
”Gissa vem som ska köpa ett Switch för sina julklappspengar?” Bea hade tagit fram två glas, men tvekade innan hon tryckte ner ett par isbitar i dem.
”Du, antar jag?” föreslog Adam, som redan hunnit sätta sig ner i hennes säng. ”Vad är det?”
”Kan man ha is i julmust?”
”Klart man kan. Men vadå, fick du så mycket pengar alltså?”
”Jag hade sparat en del själv faktiskt. Men min farbror fattar ju inte värdet av pengar, så han gav mig ganska mycket.”
”Snart dags för Mario då.”
Bea kom för att sätta sig i sängen med Adam när julmusten pyst och bubblat färdigt tillsammans med isbitarna. Burken med pepparkakor stod öppen mellan dem ovanpå täcket. Adam hade redan hunnit knapra i sig en, och tog nu en till. Bea svepte en av flätorna över axeln.
”Jag ser på dig att du försöker låtsas som inget”, informerade hon honom. Som att det inte alls var en stor grej, och det kanske det inte heller var.
”Det känns som att jag konstant kommer med samma problem.” Adam ryckte på axlarna. ”Sen säger du något smart, och jag säger att jag vet.”
”Ibland behöver man bara höra någon annan säga det.”
”I guess.”
”Vad behöver du höra idag?” Bea lutade sig tillbaka mot väggen. Hon hade några nallar i sängen, och en kudde med någon tecknad kille som hon nu hade satt i knäet. Enda killen som någonsin skulle få sitta där, förmodligen, för skulle Adam försöka så skulle Bea definitivt slå ner honom.
”Jag vet faktiskt inte”, suckade Adam, som inte kunde skjuta upp sitt svar så mycket längre.
”Har du inte pratat något mer med honom?”
”Typ inte.”
”Har du gjort det eller inte?”
”Han skickade det där som jag sa. Jag skrev att det var okej.”
”Fast det inte var okej?”
”Mm. Sen skrev han god jul och jag skrev god jul tillbaka.” Adam kunde känna axlarna sjunka när han hörde sig själv säga det. Hade han känt sig sorglig förr så var det ingenting emot vad han kände sig nu, under Beas röntgenblick och skarpa tunga. ”Vi skrev ju lite mer sen, samma kväll som han hade skrivit förlåt och det. Han tyckte inte att det var okej fastän jag sa att det var det, och sådär. Sen försökte jag liksom skriva som vanligt men det dog bara ut, och sen skrev inte han heller någonting förrän det var julafton.”
”Men älskling”, suckade Bea. Han sneglade skamset på henne.
”Vad?” mumlade han.
”Vad håller du på med egentligen?” Bea la huvudet på sned, så att flätan föll fram över axeln igen. Hon hade till och med satt tillbaka glaset med must i fönstret och flyttat på kuddkillen för att luta sig fram. ”Missförstå mig inte nu. Jag hade varit minst lika pissed som du var om någon kutat iväg på det där sättet. Jag hade förmodligen varit mer pissed än du och jag hade låtit honom höra det också, men hör du inte hur du låter? Du blir som en bräcklig liten fågel när du pratar om honom.”
”Nu överdriver du”, muttrade Adam och drog ihop ögonbrynen. Sorglig, visst, men ingen liten pippi.
”Inte så mycket.”
”Vad menar du med det då? Det är väl inte konstigt att jag blev ledsen, eller? Jag kanske övertänker igen...”
”Nej, det tror jag inte att du gör. Inte den här gången i alla fall. Men jag hoppas att du inte tänker sitta och vänta ut i evigheten på att han ska skriva till dig först.” Bea hade tagit en av sina flätor och strök nu fingrarna över toppen av den. ”Jag tycker att han borde vara den som skriver först. Men han kanske sitter och tänker lika mycket som du och är rädd att han gjort bort sig. Eller så sitter han och är en liten skitstövel, men det kan vi ju inte veta om du inte pratar med honom igen.”
”Jag hade typ hoppats att det skulle bli som vanligt igen bara”, sa Adam lågt.
”För det brukar ju fungera.”
”Nä.”
”Men då så.”
”Jag bara… det är bara så störande. Varför känner han att han måste vara så jävla mystisk? Jag fattar om han är osäker eller nervös. Han hade ju kunnat säga vad som helst och jag hade varit okej med det, så länge han faktiskt bara sa det till mig.” Adam sneglade åt Beas håll. Hon log nu, som att hon suttit och väntat hela tiden på att han skulle säga just det, och han visste inte om han ville tacka henne eller peka finger.
”Men säg det till honom då”, sa hon. ”Säg precis det du sa till mig? Vill han inte svara så är det faktiskt bara upp till honom sen. Då har du gjort allt du kan.”
”Jag antar det…” Adam tog en ny pepparkaka och åt den sakta. En liten tugga för varje skarpt hörn det råkade bli. Bea drack sin julmust under tystnad, och när glaset var tomt och återigen stod på fönsterbrädan satte hon tillrätta kuddkillen i knäet.
”Jag förstår att det känns skitjobbigt. Men på riktigt, Adam”, suckade hon. ”Vissa människor är verkligen inte värda besväret. Typ när man hittar någon kursare man tycker verkar schysst och så får man reda på att de är smygrassar eller gillar kaviar eller vad som helst, då tycker jag att man har all rätt att bara skita i dem. Om de inte tillför någonting till ens liv så har man ingen skyldighet att ursäkta dem. Men hade Jack varit en sån person hade du ju inte suttit här med slokande axlar, och det vet du ju om.”
Adam drog på munnen. Han förstod inte hur Bea kunde säga något som lät så töntigt men som samtidigt träffade så jävla rätt. Han åt en pepparkaka till, tömde sitt glas med must och hällde upp ny till dem båda, innan han slutligen gav med sig. Axlarna sjönk med den djupa sucken han andades ut, och han gnuggade sin säkert smuliga hand över ansiktet.
”Ibland blir jag så jävla less på dig, Beajävel, men du har ju rätt.”
”Som vanligt.”
”Men vad ska jag skriva? På riktigt, nu.” Adam hade tagit upp sin mobil, men vågade inte låsa upp den om Bea skulle få för sig att skriva meddelandet åt honom. ”Tänk om han inte svarar även fast jag frågar rakt ut?”
”Är han värd att jaga?” frågade Bea, såg på honom över kanten på glaset när hon drack av sin nya must. Adams blick dröjde kvar vid henne för en stund, och sedan såg han ner på mobilen i sina händer.
”Ja… jag tror det.”