SEXTON KVADRAT - [8]

Det gick en hel vecka utan att Adam hann träffa Jack. De sågs flyktigt i en korridor en gång, men båda hade varit på väg till föreläsningar, och fastän Adam kunde tänka sig att strunta i sin så ville han inte uppmuntra Jack att göra detsamma. De skrev desto flitigare på Snapchat, åtminstone. Chatt och bilder från Jack var egentligen det enda som Adam kunde koncentrera sig på. Han hade kommit iväg till universitetet oftare än förra veckan, men han hade svårt att lyssna på föreläsningarna och kunde inte heller koncentrera sig på de arbeten han skulle göra. Han åt lunch med Bea och Vira två dagar i rad och hade det trevligt, men det kändes som att mobilen brann i jeansfickan.
Jack skulle jobba, Jack hade mycket att plugga på inför skrivningar, Jack skulle åka för att hälsa på sin familj i Sundsvall och hade visst inte tid att träffas eller festa den kommande helgen heller. Adam ville inte känna sig så besviken som han gjorde. Han tvivlade inte ett dugg på att Jack ville träffa honom, men att de inte hittade tid för det när han så gärna ville var väldigt frustrerade för honom.
December kom, vilket betydde att julledigheten närmade sig. Tiden gick fort, men samtidigt så långsamt när Adam konstant längtade efter att få vara ledig. Han ville tänka att en paus var allt han behövde för att komma tillbaka på fötter när det gällde plugget. Problemet var bara att en tenta skulle skrivas innan han fick ledigt, och datumet närmade sig fortare än vad han önskat.
Den Jack-lösa helgen spenderade han hemma hos Bea. Både Adam och Vira hade blivit inbjudna för att äta tacos, och sedan hade de spelat Monopol tills att Adam blivit bankrutt, och Bea visat precis hur pengagirig hon var när hon skrattande rafsat ihop sina papperspengar. Allting kändes rätt bra, faktiskt. Helger var till för att vara lediga på, och med den inställningen tänkte han unna sig en lördag med vänner och en söndag av ingenting alls innan han försökte ta tag i livet igen när måndagen kom.

Tanken hade varit att Adam skulle rycka upp sig, hinna äta och fixa till håret innan universitetet och känna sig pigg inför ansvaret som skulle komma med måndag morgon. När Adam tog sig uppför trappan till fiket med äggfåtöljerna hade han dock inte hunnit bocka av någon utav de punkterna. Att han kommit upp före tio kändes som ett mirakel, men han kunde däremot inte påstå att han var vaken fastän det nu var en timme sedan han lämnat korridoren. Huvudet kändes tungt, nästan som att han var bakis, och i bröstet malde stressen över att han inte pluggat tillräckligt. Obasi hade gjort ett försök att erbjuda plugghjälp, men bara tanken på att sitta med de många böckerna gjorde honom torr i munnen. Han borde tacka ja, av alla anledningar som fanns, men ändå hade han avböjt och sagt att det löste sig. Det löste sig ju alltid, på något sätt. I värsta fall så var det omtenta som gällde, och om det gick dåligt då också så fanns det alltid uppsamlingstillfällen.
Adam drog upp huvan över håret när han ställde sig bakom ett par tjejer i kön. Det var bara måndag, och han brukade alltid vara som segast då. Det skulle säkert gå till sig senare under dagen eller åtminstone i morgon, när han kommit in i skoltänket igen. Om Obasi orkade så kanske de kunde ta ett pluggtillfälle då istället.
Currymacka kändes inte särskilt lockande för första gången på länge. Det brukade finnas lådor med ris eller pasta och något gott tillbehör, men det verkade som att Adam kommit för sent för att få tag i en av dem. Hungrig var han, men hans matlust var lika med noll. I brist på annat tog han en burk med vad som verkade vara soygurt med lite bär och müsli. Inte riktigt lunch, men han köpte hellre någonting innan föreläsningen istället för att behöva köa på lunchen när alla skulle trängas samtidigt. Det verkade vara fler som hade tänkt som han, för kön var långsam och sorlet från morgonpigga studenter som skrattade och pratade brukade inte vara ett problem. Nu fick det honom att skruva på sig, krama hårdare om burken och bara önska att det var hans tur snart.
Försöket att se positivt på dagen, veckan och plugget dalade sakta neråt. Dagen kändes som fullständig skit. Adam tog sin burk med soygurt till föreläsningen och gjorde sitt bästa för att anteckna, men han spenderade mer tid med att dissociera och fastnade med blicken utanför fönstret. Han hamnade med Obasi när det var dags att göra någon slags gruppövning och det brukade alltid gå bra att bara ordbajsa ihop någonting tillsammans med honom, men idag var hans huvud helt tomt. När klockan äntligen blev tolv kändes det som att någon öppnat dörren till hans cell. Om det ens skulle vara möjligt för honom att stanna kvar tills den andra föreläsningen visste han inte. Det kändes som att varenda människa han mötte hade kunnat vara Edvin, för vad de än sa eller hur de än såg på honom fick honom att vilja dra ner huvan över hela ansiktet och försvinna. Många av hans kursare stannade i klassrummet för att prata med varandra, men han tog sin väska och smet ut först av alla.
Det fanns en byggnad som låg lite mer avlägset där nästan bara polisstudenterna höll till, och i hopp om att få vara ifred var det dit Adam styrde sina steg. Det blev lite tystare när han kom ett par korridorer bort, men den spända känslan höll sig kvar i hans axlar. När han skulle knuffa upp den tunga portdörren som ledde ut slant han, och när dörren studsade tillbaka mot honom slog den burken ur hans hand. Locket for av och soygurten hamnade överallt. Över marken, Adams jeans och en bit av dörren också. Han orkade inte ens plocka upp burken för att slänga den. Känslan som suttit i axlarna och bröstet vandrade upp till halsen till en enda tjock klump. Han vände helt om, tillbaka genom korridoren och ut på andra sidan av byggnaden för att ta cykeln ur cykelstället. Det hade börjat brinna i halsen och i hela huvudet och hade han kunnat hade han nog valt att bara lägga sig ner på marken och upphöra, men istället cyklade han hem. Han hade fortfarande soygurt och bär på jeansen när han la sig i sängen och tryckte hela ansiktet mot kudden. 

Sedan Adam kommit hem hade han bara lämnat sängen för att gå på toaletten, och fylla på sin vattenflaska. Jeansen hade hamnat i en hög på golvet tillsammans med huvtröjan och han hade dragit på sig ett par gamla slitna mjukisbyxor för att slippa bli kall om benen. När röksuget blivit för starkt hade han lyckats ta sig ut via entrén i bara tofflor för att ta en cigg, men det var också allt. Måndagen gick, och han somnade sent in på natten och sov sedan tillräckligt länge för att det skulle bli tisdag. Persiennerna i hans ensamma fönster var neddragna och det lyste bara in lite smått i glipan där persiennens blad glidit isär. Som en sned solfjäder.
Klockan började närma sig två när mobilskärmen lystes upp av ännu ett meddelande från Bea. Adam hade läst alla, men han orkade inte svara. Även Jack hade skrivit och skickat bilder på Snapchat precis som han brukade, men Adam orkade inte svara på något utav det heller. Det var fånigt, egentligen. Fånigt att en dålig dag kunde göra honom till precis den versionen av sig själv som han försökt ta så stort avstånd ifrån. Bea brukade säga till honom att det var okej att falla tillbaka ibland. Att man måste få göra det för att kunna fortsätta framåt, och han visste väl att hon hade rätt i det. Han brukade ju själv säga samma sak. Det kändes dock inte lika övertygande när han låg på sidan i sängen, värdelös, och med en mage som knorrade och vred sig av hunger. Men vad fanns att äta, förutom frysta grönsaker? Han dog hellre än att resa sig upp för att koka dem.
När det kom ännu ett meddelande från Bea där hon verkade vara riktigt orolig så tog han sig slutligen i kragen för att svara. Hans humördipp var inte menad att göra henne rädd, speciellt inte när det inte ens berodde på någonting allvarligt. De fortsatte att skriva i chatten en stund. Bea undrade om hon skulle komma över med något att äta, men han försäkrade henne om att han var okej och att han bara behövde få deppa ifred ett tag. Hela Sverige pratade om höst- och vinterdepression och det var så uttjatat att Adam kände för att kräkas, men det var ju sant. Varje höst älskade han de färgglada löven och den kalla, friska luften, men sedan kom mörkret och motivationen till plugget rann undan. Motivationen till att resa sig också, uppenbarligen.

När det ringde på dörren vaknade Adam ur sin slummer med ett ryck. Första tanken var givetvis att det var Bea som struntat i hans vädjande att få vara ensam och bestämt sig för att komma ändå. När han tittade mobilen så fanns dock inga nya meddelanden från henne där. Det var i och för sig inte särskilt förvånande att hon kom över utan att meddela honom först, så han skrev bara åt henne att dörren var öppen och att hon kunde komma in. Det kändes på gränsen till löjligt att inte orka gå de få metrarna till dörren, men Bea var Bea, och hon hade sett honom sån här förr. Som vanligt verkade Bea ha mobilen klistrad i handen för svaret kom nästan omedelbart, men det var inte vad Adam hade väntat sig.

Bea: Vill du att jag ska komma? Eller vad snackar du om för jag är med Vira nu

Adam rynkade pannan. Var det inte Bea som ringde på så var det ju uppenbarligen någon annan. Någon som han inte kunde be kliva in genom meddelanden, förmodligen.
Vägen till dörren var klumpig och en aning stelbent, med huvudet fullt av frågetecken. Var det Obasi som kom för att prata om plugg? Han övervägde om det var värt att låtsas att han inte var hemma med tanke på hur unket rummet var, och hur unken han själv var. Det ringde en gång till när han lutat sig fram för att titta genom titthålet, och han kom genast av sig. Inte Bea, inte Obasi, men Jack. Jack med snö på mössan och axlarna. Hur gärna Adam än ville gömma sig på grund av att han såg ut som en mänsklig soppåse, höll inte hans samvete för att ignorera Jack.
”Hej.” Jack såg överraskat på Adam när han bara öppnat dörren i en liten glipa. ”Jag trodde nästan du inte var hemma. Jag kanske stör, eller? Du svarade inte på Snap så jag chansade bara…”
”Hej. Nej, sorry, jag bara…” Adam pausade. Instinktivt hade han tänkt ut tre möjliga ursäkter till varför det hade dröjt för honom att öppna. Det var dock något i Jacks blick som fick honom att svälja, och låta bli. ”Jag har haft en ganska dålig dag, bara. Låg fortfarande i sängen.”
”Åh... okej. Vad synd. Jag hade tänkt fråga om du ville följa med till Coop, men då förstår jag om du inte orkar.” Jack borstade av snön från sina axlar och såg upp på honom med en lätt rynka mellan de mörka ögonbrynen. ”Har du fått i dig något att äta?”
”Va? Eller, ja… nej, det har jag inte”, sa Adam pafft. ”Jag har inte orkat.”
”Jag kan ordna något åt dig, om du vill?” Jack la huvudet lätt på sned. Han svepte blicken över Adam, som om han ville se om det var okej. ”Om du inte orkar så kan vi ses någon annan dag. Jag bara tänkte… jag brukar vara dålig på att äta när jag mår kasst.”
Adam hade nog sagt nej till sällskap i vilket annat fall som helst, men det var som att Jack hittat precis rätt knapp att trycka på. För att inte tala om hur matt hungern gjort honom. Han mindes faktiskt inte när han senast ätit, för soygurten hade det ju inte blivit något av och innan dess hade han glömt att äta frukost. Var det verkligen över ett dygn sedan?
”Du får gärna komma in om du vill, men det är nog rätt unket här inne”, sa han ursäktande när han klev åt sidan för att låta Jack komma in. ”Jag borde nog ta en dusch…”
”Det gör ingenting. Om du duschar så kan jag laga någonting under tiden, om det är lugnt att jag kollar i din kyl?”
”Om du hittar något att laga utav så får du mer än gärna leta där i.” 
Adam visste inte om det räknades som en dusch om man bara stod med ögonen slutna och lät vattnet rinna. Det var inte så längesedan han duschat, men låg man ner i mer än en hel dag var det kanske själen som behövde duschen mer än vad kroppen gjorde.  Tanken på att Jack stod vid hans spis och lagade mat fick honom att känna sig både besvärad och lite nervös. Det var bara Bea som hade sett honom såhär förr. Det var egentligen bara Bea som visste att Adam Björk var mer än en trevlig prick med rufsigt hår som gillade att festa. Han insåg, precis när han vridit av vattnet, att han inte tagit med sig några rena kläder in till badrummet.
En stund senare klev han ut med en handduk knuten om höfterna och ett lätt moln av ånga efter sig. Jack rörde om i stekpannan som var fylld med de sista wokgrönsakerna Adam lämnat. Deras blickar möttes flyktigt, och Jacks vandrade snabbt ner över Adams bröstkorg innan han vände den tillbaka till stekpannan.
”Jag trodde inte att jag hade något ätbart hemma.” Adam slank diskret in bakom garderobsdörren när han öppnat den för att ta fram rena underkläder. Egentligen brydde han sig inte om någon såg honom utan tröja, men just nu kände han sig naknare än vanligt. Ganska fånigt egentligen, med tanke på att Jack sett honom i betydligt intimare skick.
”Du hade många brödstumpar”, sa Jack från andra sidan garderobsdörren. ”Men jag hittade ris och wok.”
Att det funnits ris i skafferiet hade Adam glömt bort. Att Jack kokat det godaste riset Adam någonsin ätit skulle han däremot aldrig glömma bort. De få gångerna han försökt sig på att koka det själv blev det på sin höjd okej, lite för mjukt eller fortfarande lite hårt så att det bara dög tillsammans med stora mängder sås. Att han satt mitt emot Jack i ett litet trångt och småstökigt studentrum borde inte kunna liknas vid en date, men samtidigt var det bara det som Adam kunde likna känslan vid. Han och Jack brukade kunna prata mycket och om nästan vad som helst, men nu var samtalen lågmälda och lite försiktiga även fast Adam inte kände sig lika ömtålig längre. Det gjorde ingenting, dock. Jack lyckades vara mjuk utan att ömka honom för mycket.
När maten var uppäten och disken bortplockad la sig Adam i sängen igen och kände sig inte fullt lika värdelös längre. Han hade bäddat lite slarvigt genom att släta ut täcket och samla kuddarna vid huvudänden. Jack, som till och med diskat, torkade händerna på handduken som hängde över ugnshandtaget och vände sig mot honom. Den svarta tröjan han hade på sig var uppkavlad till armbågarna, och korptatueringen på hans underarm tycktes kika på honom. Adam bet sig löst i läppen när han såg upp på honom.
”Du får göra mig sällskap här om du vill.”
”Tänk att det finns folk som aldrig ligger på sängen med kläderna på.” Jack la sig ner bredvid honom, med ena armen bakom huvudet. Silvernyckeln låg stilla på hans bröstben, men den långa kedjan gled ner mot sidan av hans bröstkorg. Adam kände sig som ett creep som låg på sidan och såg på honom, men han ville inte vända sig ifrån. Inte när han var så fin att se på.
”Det måste vara något fel på dem”, sa han lågt. ”Jag gör det hela tiden.”
”Jag med. Vem sitter på en stol och tittar på serier, liksom.”
”Mm… vill du se något, förresten? Du kan casta vad du vill.”
”Vad jag vill?” Jack tog fram sin mobil och svepte tummen över den spruckna skärmen. Han annars så svarta och mystiska stil fick hans bakgrundsbild på Prince Sidon att verka lite komisk. Å andra sidan förvånade det inte Adam ett dugg.
När Jack skickat ett avsnitt av Shadowhunters till tv:n vände han sig över på sidan och la armen under kudden. Adam stoppade en av extrakuddarna under nacken så att han skulle kunna se över sidan av Jacks huvud när han lagt sig tillrätta. Volymen var låg, och de sa inte mycket, men det var precis lagom. När han fixat med kuddarna hade han även hamnat närmre, och ibland när han tog ett nytt andetag, nuddade hans bröst lätt vid Jacks rygg.

Lilla Coop som låg i närheten av korridoren stängde redan klockan åtta. Eftersom det var dit Jack ursprungligen varit på väg så reste de sig ur sängen strax efter sju, och det kändes en aning motigare än vad det borde göra. De hade låtit några avsnitt gå och mest bara legat och slumrat istället för att prata, men det var nog just det som Adam behövt. Att återgå till ensamligga i sängen lockade honom inte. Alls.
Adam lutade sig mot väggen medan Jack tog på sig jackan och sedan knöt sina skor. När han tog på sig sin svarta, tunnstickade mössa pysslade han noga med luggen för att få den att se så spretfluffig ut som den skulle göra. Adam stack själv fötterna i sina fula tofflor och tog första bästa jacka, utan att bry sig om att göra något åt håret som hunnit självtorka till en krusig frisyr.
”Jag följer dig ut”, sa han och log matt mot Jack. ”Jag måste verkligen ta en cigg, känner jag.”
”Det måste jag med. Tror bara jag har en kvar, men om jag ändå ska handla sen så gör det väl inget.”
”Jag skulle också behöva köpa nya, men… det får vänta tills i morgon. Tror jag har tillräckligt kvar.”
Det hade slutat snöa sedan Jack kommit till Adam, men luften var kall och bitande och på marken låg ett tunt lager snö prytt med flertalet skoavtryck. Adam tände en cigarett och tog ett så djupt bloss att det tycktes svida i halsen. När han legat så länge med bara en rökpaus var det kanske lika bra att trappa ner, eller sluta helt, men för honom var det inte intressant. Med den kalla luften och nikotin i kroppen kände han sig lite mer levande.
”Är du okej?” frågade Jack. Glöden från cigaretten reflekterades i hans ögon när han tog ett bloss. Adam kände sig inte så bra, men han var åtminstone okej, och inte som den spända fjäder han varit när han rusat från sin tappade soygurt. Han nickade.
”Mm. Tack för att du kom. Jag behövde det.” Adam såg på honom med ett svagt leende på läpparna. Han hade annars inte svårt för att säga vad han kände, men fastän han bara sagt tack kändes det som att han sagt något helt annat. Något som fick pulsen att kännas sådär tydligt i sidan av halsen igen. Han tänkte på att Jack skrivit att han velat kyssa honom innan han klivit på bussen. Han tänkte på hur många dagar som gått sedan dess utan att de riktigt nämnt det. Han önskade att han inte varit så jävla låg nu, när han hade chansen och äntligen fått träffa honom igen.
”Skriv om det är något”, sa Jack. ”Jag kommer inte vara borta lika mycket den här veckan. Så skriv om du bara vill ses, eller om du har en till dålig dag och behöver någon som lagar mat åt dig. Eller om du bara vill laga mat ihop över lag.”
”Tack”, log Adam besegrat. ”Vad snällt av dig.”
”Jag har saknat att träffa dig.” Jack hade tagit ett till bloss nu, och röken virvlade från hans läppar när han särade dem. Det hördes att han menat det när han sagt att Adam skulle skriva, men han menade det här på ett annat sätt. En annan laddning i orden. Adam tänkte svara att han hade saknat att träffa honom också, men istället kysste han honom. En mycket mjukare kyss än sist. Han tänkte inte skicka några meddelanden om vad han velat men inte vågat göra ikväll. Jack fuktade sina läppar när han lutat sig tillbaka, och han såg ut att tveka innan han backade ett steg ifrån honom.
”Jag måste gå”, sa han lågt.
”Jag vet”, sa Adam. ”Gå och köp cigg.”
”Jag skriver sen.” Jack backade ett steg till, och sedan log han och strök handen över nacken. De vinkade som om de gått i mellanstadiet och nyss frågat chans på varandra. Adam vinkade igen när Jack hunnit en bit bort och vände sig för att se på honom över axeln. Först när Jack var utom synhåll fimpade Adam och strök båda sina händer över ansiktet. Han orkade inte gå in än. Fastän det var kallt så var det också skönt, för hur trött han än varit så gjorde det honom inte gott att bara ligga ner i det dunkla studentrummet. I morgon skulle han börja om. Det skulle gå, på något sätt.