like puzzle pieces in your hand - [5]

För första gången någonsin växte en känsla lik panik i Aarons bröst.
Set grät, och han hade ingen som helst jävla aning hur han var väntad att reagera. Set var en främling, en liten grabb han inte ens kände, och när det kom till känslor var Aaron lika talangfull som en gråsten. Han visste inte ens hur han skulle trösta sina vänner, och ännu mindre någon han nyss träffat. Helst av allt skulle Aaron vilja styra tillbaka Set till Mjölnargatan och sedan gå hem och aldrig behöva tänka på det hela mer. Han visste dock, att trots hans instinktiva reaktion att skjuta problem ifrån sig, skulle det inte fungera. Han skulle tänka på Sets tysta röst och hans darrande händer och den där omöjliga, rufsiga, luggen.
”Du, vad eh… hur är det?” kom det till sist ur Aaron. Hur klumpigt det än lät verkade det inte bekymra Set, då han bara skakade på huvudet och torkade sig försiktigt under ögonen.
”Förlåt, det var inte meningen att du…  jag ville inte att du skulle behöva se”, mumlade han. Om Aaron känt sig dum tidigare var det inget jämfört med hur han kände sig nu. Det spelade ingen roll om Set var ett lillemo eller inte. Han var ensam där, och ansvaret var hans.
Ytterst tafatt la Aaron handen om Sets axel och kramade den. Han gjorde ett försök att möta Sets blick, men Set gömde sig bakom sina händer.
”Har det hänt något?” frågade Aaron lågt. Han irriterades av hur dum han lät, som om han inte fattade ett skit. Vilket var alldeles sant, visserligen. Set bara skakade på huvudet åt hans fråga. Han verkade ha svårt att andas och Aaron började bli orolig på riktigt. Tänk om han var sjuk, eller om han skulle svimma?
”Jag måste sitta ner…”
”Nej, nej sätt dig inte där, för fan.” Aaron fångade pojken innan han satt sig på räcket utmed kanten på trottoaren. Diket där bakom var djupt och med tanke på hur blek och ynklig Set såg ut så skulle det väl bara vara en tidsfråga innan han föll baklänges ner i det. När Aaron tagit hans arm hade han ryckt till, som om han bränt sig, och Aaron släppte lika fort igen. ”Min lägenhet ligger inte alls långt bort, vi kan gå dit. Okej? Du kan få ett glas vatten eller något.”
Set sa inte ett ord, men han nickade i alla fall, och Aaron orkade inte vänta på ett bättre svar. Han gick sakta vid Sets sida när han torkade sig under ögonen med sina långa tröjärmar. Under tystnad.

Framme vid lägenheten stod några grannar ute och rökte och Aaron hälsade väldigt undvikande på dem. Promenaden som brukade ta fem minuter hade tagit tio och Aaron började undra om han gjort rätt i att ta med Set hem. Han kändes som en tickande bomb. Aaron var alldeles för okunnig när det kom till ångest för att veta hur han skulle hantera det om han faktiskt exploderade.
”Du kan sätta dig där inne.” Så fort de kommit in i lägenheten trampade Aaron av sig skorna och pekade in mot tv-rummet. Han väntade inte på svar, hämtade bara ett glas i köket och fyllde det med iskallt vatten. För en stund blev han bara stående, tittande på sina händer, undrande vad som hänt och hur overkligt allting kändes. När han sedan fann Set sittande på golvet inne i tv-rummet började han undra om det slagit slint på riktigt.
”Varför sitter du på golvet?” frågade han utan att kunna mjuka upp tonen i rösten. 
”Det låg saker i din soffa.”
Med höjt ögonbryn såg Aaron mot soffan, och sedan fåtöljen. Jo, visst låg det lite saker där. En tröja, två tidningar och hans laptop. Det var så överväldigande märkligt att inte våga flytta på lite småsaker att Aaron inte ens kom sig för att bli irriterad.
De satt i tystnad. Aaron tittade på när Set drack i små, små klunkar, och till hans lättnad verkade det som att han började lugna ner sig. Hans händer skälvde inte längre lika mycket och hans andetag var inte längre små och flämtande.
”Förlåt för att jag är så jobbig”, sa Set efter en stund. Han ställde ner glaset framför sig på golvet, men höll fortfarande händerna om det.
”Det är lugnt”, svarade Aaron lågt.
”Fast… nej, det är inte lugnt. Jag bara ställer till det för mig själv.” Set torkade sig över kinden med ärmen igen. ”Det är inte meningen att verka så tyst och avvisande, jag vill verkligen inte verka tråkig, men jag blir så nervös och jag kan inte… jag kan inte prata. Jag märker att folk tycker jag är jobbig.”
”Varför blir du så nervös?” Aaron rynkade svagt pannan. Till viss del var han irriterad, det måste han medge. Set var allt han höjt ögonbrynen åt. Så rädd att han inte ens vågade prata. Så ynklig att han inte ens vågade se upp från golvet. Med en självkänsla som Aarons var det omöjligt att förstå hur man ville prata men inte vågade, då han själv alltid bara öppnade munnen om han ville ha något sagt. Set skakade svagt på huvudet, som om han inte ens själv tyckte det han sa lät vettigt.
”Jag vet inte”, svarade han med en liten suck. ”Det känns som att det är bättre om jag är tyst. Som att jag verkar mindre dum då.”
”Har någon sagt det? Eller är det bara du som tror det?”
”Nej… eller, jag vet inte…” Set strök för första gången undan luggen från ansiktet, och Aaron kunde se ett par ljust grågröna ögon. Mörka, långa ögonfransar. Ett väldigt androgynt ansikte med fylliga läppar. ”Det är typ Malin som... eller hon har inte sagt det, men jag märker att hon tycker det. Och de i skolan. Alla bara tror jag är sur eller inte vill prata men jag är så blyg, jag kan inte hjälpa det, och jag försöker verkligen men… ingen förstår det. Jag pratar nästan ingenting hemma för mamma och pappa bara bråkar så de hinner inte bry sig. Jag pratar inte i skolan för jag går bara ensam där också. Jag vill inte att det ska vara så, men jag kan inte ta mig ur det...”
Aaron kunde känna sin irritation sakta rinna iväg. Han förstod att Set haft en anledning till varför han var så rädd, men det blev en helt annan sak att höra honom berätta det. Aaron kunde inte påstå att han förstod, han kunde inte sätta sig in över huvud taget, men Sets röst var så liten och skör att det gjorde ont i hans bröst.
”När dina kompisar kom och satte sig vid min bänk på spelningen så ville jag jättegärna prata men det kändes som att jag bara var i vägen. Jag tänkte det var bäst att jag gick istället, och jag kände samma idag, och jag blir så… jag blir så arg”, snyftade han. ”För jag vill ju prata, men jag sumpar bara chanserna hela tiden för att jag är för feg. Jag orkar inte vara ensam. Jag hade en enda vän och hon fanns säkert inte ens på riktigt.”
”Va? Eller vad menar du, hon fanns inte på riktigt?” Aaron skruvade lätt på sig.
”Jag skrev bara med henne på internet, men jag tror hon var fake. Men det spelar ingen roll för hon slutade ju också prata med mig.” Set drog upp knäna mot bröstet och la armarna om dem, och den omöjliga luggen föll ner över hans ögon igen. En skälvning av återhållen gråt gick genom hans kropp innan han fortsatte. ”Det är så… så jävla töntigt, men det känns som att det inte spelar någon roll om jag försöker. Jag får bara ångest hela tiden och jag vet att jag verkligen inte borde göra såhär mot mig själv men…”
”Göra vad?” avbröt Aaron. Set kramade obekvämt händerna i varandra. Det verkade som att han ångrat att han sagt det, men Aaron tänkte inte låta honom slippa. Han satte handen i golvet och lutade sig lätt bakåt. ”Göra vad?”
”Jag skär mig”, sa Set tyst. Han rörde vid sin vänstra tröjärm och drog i mudden, som om han tvekade på att dra den ner över handen igen. Fördomsfullt hade Aaron anat, eller bara antagit, att han gjorde det. Nu när han fått det bekräftat visste han inte vad han skulle säga. Hans blick sjönk till Sets vänsterarm och han mindes hur han ryckt till när han tagit i den förut. Hade det verkligen gjort så ont? Aaron kände sig plötsligt väldigt torr i munnen. Egentligen borde det inte spela någon roll, hur Sets sår såg ut. Oavsett vilket var han ledsen och i behov av uppmärksamhet, men Aaron ville på något sätt bekräfta. Han visste att Jossa hade skurit sig när hon var yngre men hennes ärr var så tunna och vita att han knappt tänkte på det när de sågs. Av någon anledning kändes det… allvarligare, när det kom till Set. Hur liten och desperat han än må vara var han inte den sorten som la upp blodiga bilder på bilddagboken och tiggde kommentarer i ett rop på hjälp. Visst?
”Får jag se?” Det var inte frågan Aaron tänkt ställa, men det var den som lämnat hans läppar. Set tittade förvånat på honom bakom håret. För ett slag var Aaron säker på att han skulle säga nej, men till hans förvåning löd pojken. Han drog upp ärmen till armvecket och sträckte fram handleden till Aaron, utan att se på honom. Ett tiotal armband prydde hans lilla handled, vissa pärlade, vissa i tyg. Aaron tvekade innan han försiktigt flyttade på dem.
Han visste inte vad han hade väntat sig. Tunna röda rispor, kanske små sår som läkt till ärr. Vad han såg var nya, röda ärr ovanpå gamla, vita. Vissa av ärren förstörda av nya sår, vissa väldigt djupa. Ett sår var långt och ojämnt, som om det varit svårt att skära i den ärriga huden. Det var långt ifrån läkt än och borde definitivt inte hållas gömt under armband, utan bli tvättat och sytt. Aaron hade aldrig haft svårt för att se blod men han kände sig faktiskt illamående. Hur kunde Set skada sig själv så mycket utan att någon, inte ens hans familj, lagt märke till det?
Set verkade bli nervös efter att Aaron tittat så länge, och med en tyst liten harkling tog han tillbaka sin arm. Han drog ner ärmen över handen.
”Jag har på magen också”, sa han tyst. ”Men det är inte lika… mycket.”
”Har ingen sett det förut?” frågade Aaron, hans röst låg och tömd på sin vanliga kaxighet.
”Nej… inte på riktigt. Malin såg en gång för längesedan när jag bytte om, när jag hade något litet på magen.” Sets axlar sjönk när han berättade. ”Hon blev bara arg på mig för hon tyckte jag var löjlig. Jag tror hon tror att jag har slutat.”
”När började du?” frågade Aaron med rynkad panna.
”När jag var tolv”, svarade Set lågt.
”Och hur gammal är du nu?”
”Jag fyller femton om två dagar.”
Aaron undrade hur någon så ung kunde må så dåligt när han knappt hunnit leva livet. Knappt femton år gammal med en handled som var alldeles förstörd, och ärligt talat ville han inte veta hur hans mage såg ut, även fast det inte var ”lika mycket”.
Utan att säga så mycket mer reste sig Aaron och hämtade förbandslådan från badrummet. Han kunde inte ett skit om det här. Han kunde inte ett skit om depression och självskadebeteende, men det minsta han kunde göra var att hjälpa honom med det nyaste såret. Set tittade på honom med frågande blick när han kom och satte sig hos honom igen, men Aaron lät honom inte ens fråga.
”Ta av dig armbanden”, sa han lågt och vätte en bomullstuss med alsolsprit.
”Men…” Set verkade tillräckligt förvånad för att sluta gråta. ”Du behöver inte…”
”Jo, det kommer aldrig läka ordentligt om du har armbanden som ligger i det sådär.”
”Okej.”
Trots att det måste bränna som eld med alsolsprit i ett halvt skorpigt sår rörde inte Set en min.  Han tittade tyst på när Aaron gjorde rent, såg på hans händer när han klippte och ordnade ett förband som han sedan satte fast om hans handled. Aaron såg aldrig upp för att möta hans blick. Han kände sig inte längre självsäker eller tuff eller i kontroll över huvud taget, bara besegrad. Han visste inte hur han annars borde känna i en situation som den här. När Set var bandagerad och klar tog pojken sina armband och stoppade dem i magfickan på huvtröjan.
”Tack för hjälpen”, sa han tyst. Hans röst var lugn igen och det fanns inga spår av att han gråtit tidigare, annat än att hans lugg var struken åt sidan. ”Det var inte meningen att bara vräka ur mig allting sådär… förlåt. Du vet knappt ens vem jag är, jag måste verka jättekonstig.”
”Det är okej”, sa Aaron, och den här gången menade han det. ”Det kan inte vara lätt att hålla det helt för sig själv.”
”Nej.” Set skakade på huvudet. ”Det är det inte.”
”Malin, är hon elak mot dig, eller var det bara då?” Aaron samlade ihop bandagerullar och kirurgtejp och stoppade tillbaka det i förbandslådan.
”Hon är väl inte elak, men… vi pratar inte så mycket. Hon är mest irriterad på mig så jag försöker hålla mig undan”, svarade Set med en suck. Han fick syn på klockan i Aarons bokhylla och verkade genast bli mer stressad igen. ”Jag måste gå hem…”
Efter en blick mot klockan konstaterade Aaron att den redan passerat nio. Han förstod inte hur tiden kunnat gå så fort när det känts som att det bara gått en timme. Gällande Set ville han inte låta honom gå hem ensam. Han klarade sig säkert, men Aaron kände inte för att ta några chanser. Efter den där ångestattacken såg Set mest av allt redo ut för sängen.
”Du får sova här om du vill”, sa Aaron och reste sig upp med förbandslådan i händerna. Han behövde inte se på Set för att förstå hur stora hans ögon blivit, och kanske var det befogat. ”Du kan ta soffan. Så slipper du gå hem själv när det är mörkt och allt.”
”Får jag verkligen det?” frågade Set ställt. Det hördes att han ville säga ja, men att han inte riktigt vågade. 
”Ja. Det är lugnt.”