like puzzle pieces in your hand - [4]

Aaron Lind
Vet du var Malin bor?

Lily Sandberg
Hon bor på mjölnargatan men jag minns inte vilket nummer… tror det är första huset. Ska stå Andersson på dörren i alla fall. Vadå då, varför ska du dit?

Aaron Lind
Träffade hennes lillebror i parken och han glömde sin bok så

Lily Sandberg
Vänta nu, du menar att du ska gå och lämna den till honom? Vad är det jag hör?

Aaron Lind
Ha ha

Lily Sandberg
Men på riktigt, vad snällt av dig. Tror han blir glad :3

Aaron Lind
Är väl det minsta jag kan göra egentligen för det var jag som gjorde så han glömde den.  Han flydde som en räddhare så jag hann inte se vart han gick eller nånting så nu måste jag gå dit och ringa på istället

Lily Sandberg 
Har du skrämt stackaren?

Aaron Lind
Mm. Kan berätta sen

Lily Sandberg 
Jag väntar spänt på uppdatering.

Aaron önskade att det funnits ett annat sätt att hitta pojken än att behöva fråga Lily, för han visste vad det skulle innebära. Hon var alltid den som mobbade honom för att han var ett rövhål, och det var en jargong de hade, men nu när han var på väg att agera vänligt så skulle hon väl få spader. I vilket fall som helst hade han känt sig för rövig för att bara lämna boken på bänken och gick nu med den i handen, på väg upp mot kyrkan och bostadsområdet bakom den. Vilken tur att ungen bodde i stan, för om han behövt ta en buss hade han nog inte orkat. Kanske gett Lily boken, så hon kunde ge den till Malin.
Aaron skyndade sig inte. Det hade redan gått en ganska lång stund sedan pojken glömt boken på bänken, och han gick med långsamma steg uppför backen. Han hade varit på fest på Mjölnargatan förut och han hittade dit, men han drog sig för att ringa på dörren till en främmande familj. Klockan var strax efter sju när han slutligen funnit rätt byggnad, och rätt dörr. Det stod ”Fam. Andersson” och det var första huset, precis som Lily sagt. Innan han hann ångra sig tryckte han in ringklockan. Det gick en ganska lång stund och Aaron började överväga om han skulle lämna boken i postlådan istället, men just som han tänkt tanken öppnades dörren.
”Aaron?” Malin såg förvånat på honom med ljust bruna ögon och höjda ögonbryn. Aaron mindes plötsligt vem hon var och önskade att han aldrig träffat henne förr.
”Hej”, svarade han utan att kunna dölja hur besvärad han blivit.
”Det var verkligen längesedan. Vad gör du här?” Malin log. Det gick inte att undgå att höra hoppet i hennes röst, och Aaron log faktiskt när han svarade henne.
”Jag tänkte fråga om din bror är hemma.”
Vad än Malin väntat sig för svar så var tydligen inte det där ett av dem. Hennes blick mörknade och hon såg så besviken ut att Aaron undrade om han borde skämmas. Ett alternativ hade varit att ge henne boken om lillkillen inte var hemma, men nu strök han över det också.
”Det är han”, svarade Malin lågt och backade ett steg från dörren. ”Jag kan ropa på honom. Kliv in så länge.”
Aaron löd. Han såg henne försvinna iväg till höger, och han lämnades ensam i hallen. För ett halvår sedan hade han festat ganska många gånger hos en kille som hette Daniel när han fortfarande bott på Passagerarvägen, varav Malin också varit bjuden. På nästan varje fest hade hon blivit för full och velat sitta bredvid Aaron i soffan, eller stå hos honom i köket, eller vara intill honom var han än befann sig. Han hade kanske råkat hångla med henne en gång, och hon hade tagit det som att han varit intresserad, medan han bara tänkt att det var nice att hångla när man druckit. Efter den festen hade hon blivit mer och mer närgången och varje gång hade Aaron hittat nya sätt att undvika henne. Kanske hade hon hoppats att han kommit hit för hennes skull idag.
När lillkillen dök upp i hallen och upptäckte att det var Aaron som väntade på honom frös han mitt i steget. Hans lugg var inte fullt lika nerkammad som sist, men det var fortfarande svårt att se vad hans ögon var för färg. Han höll en brungrå, trött katt i famnen och tycktes nästan skydda sig själv bakom den när han tveksamt gick den sista biten fram till Aaron.
”Du glömde den här.” Aaron sträckte fram boken, utan att ha sagt hej. Pojken verkade så förvånad att han inte kom sig för att svara. När katten började vispa rastlöst i hans famn släppte han ner den till golvet, och som om det väckt honom sträckte fram blygt fram handen för att ta boken.
”Tack. Vad snällt”, sa han och gjorde sitt bästa för att le. Det var så litet och awkward att Aarons bröst gjorde ont. En känsla han inte alls var bekant med. 
”Lugnt.”
För en stund stod de båda tysta. Aarons ärende var avklarat och han kunde gå utan att någonsin behöva prata med pojken igen, men han kände sig inte färdig. Obekvämt strök han fingrarna genom håret. Till hans förvåning var det lillkillen som talade först.
”Förlåt för att jag bara gick sådär”, sa han och såg ner på sina strumpor. Om inte Aaron hörde fel så skälvde hans röst av nervositet och det fick honom att rynka pannan. Aaron njöt knappast av sin status som stadens emokung, men med tiden hade han inte haft något annat val än att inse att det fanns massa småemos som verkade se upp till honom. Var lillkillen en av dem?
”Det var jag som var otrevlig”, sa han enkelt. Kanske hade hans röst mjuknat en aning.
”Men det var ändå töntigt av mig.” Lillkillen verkade inte våga se högre än till Aarons höfter. Aaron hade dessutom blivit smärtsamt medveten om att Malin betraktade dem från dörren till vad som måste vara hennes rum. Aaron bet sig tveksamt i insidan av kinden.
”Vill du komma med ut? Vi kan bara snacka en stund”, föreslog han.
”Okej.” Lillkillen verkade lika chockad som Aaron över att han sagt något. Innan han hann ångra sig, verkade det som, tog han fram ett par slitna, svarta converse ur skohyllan. Inte helt olika de Aaron hade på sig.

Inte helt otippat blev tystnaden ett faktum så fort de kommit utanför dörren. Aaron började gå utan att ha en plan på var de skulle ta vägen, och lillkillen tassade efter som en väldigt lydig hund. Först när de kommit ner till en annan gata insåg Aaron att om det skulle bli någon som helst konversation var det han som fick driva den.
”Vad är det du heter?” frågade han besegrat. Han hade tänkt på honom som lillkillen och pojken hela kvällen även fast han hört honom säga sitt namn för bara två dagar sedan. Det hade bara inte fastnat.
”Set.”
”Seth?”
”Bara Set. Den svenska versionen.” Set drog ner ärmarna på sin stora tröja över händerna. När Aaron inte svarade på en gång tittade han försiktigt upp.
”Jag är Aaron.”
”Jag vet.” Set verkade genast skämmas, och han vände ner blicken igen innan han fortsatte. ”Malin har pratat om dig.”
”Jag anade det.” Aaron såg sig över axeln, mot skylten som pekade upp mot Mjölnargatan. Malin kanske stod i fönstret och såg efter dem och undrande vad fan Aaron höll på med. Aaron undrade det lika mycket själv. ”Det var onödigt att jag var så dryg mot dig i parken. Fattar inte varför jag gjorde det egentligen.”
”Det är okej”, svarade Set tyst. ”Jag hade inte behövt springa iväg som en liten tönt heller.”
”Fast det är rätt logiskt att fly när det kommer en surkuk och gnäller på dina böcker.”
Om inte Aaron misstog sig hade han hört ett litet fniss. Roat spred sig ett leende över hans läppar och han vände blicken framåt igen.
Tystnaden föll återigen. De gick över ån, förbi mataffären, och slutligen kyrkan. Aaron började känna sig obekväm i ansvaret han tagit när han frågat om Set ville följa med ut. Nu hade han bett om ursäkt och han kände sig inte längre som ett rövhål, men det kändes inte heller rätt att skaka av sig pojken för att kunna gå hem ifred. Dessutom började tystnaden bli så tryckande att det kändes som tankarna i hans huvud ökat i volym.
Aaron försökte hitta en ursäkt naturlig nog för att inte verka otrevlig. Disk, kanske. För att vara en grabb som aldrig brytt sig om vad andra tyckte var det lättare sagt än gjort, och när Aaron slutligen tyckte sig ha kommit på något vettigt blev han avbruten.
”Förlåt för att jag inte säger någonting.”
”Det… gör ju inte jag heller.” Aaron rynkade pannan. Han hade velat säga att det inte gjorde någonting, men det hade varit en lögn. Tystnaden hade gjort honom vansinnigt obekväm.
”Du försöker ju i alla fall.” Set kammade nervöst fingrarna genom luggen och gav ifrån sig ett tyst, snyftande ljud. ”Förlåt, jag blir bara så nervös…”
Aaron kände sig alldeles kall. Han hade förstått att Set var blyg, med allra största möjlighet till den grad att hans sociala kompetens låg på minusstrecket. Kanske att han såg upp till Aaron och därför blev nervös, och visst, det kunde han hantera. Men när han såg de glittrande stråken av tårar på hans kinder ville han vända om och springa. Hur fan hanterade han det här?

Sets dagbok
Jag vill typ dö. Jag satte mig i parken och läste precis som jag skrev att jag skulle. Från ingenstans kom Aaron och satte sig och jag blev så ställd att jag fick ont i magen. Han verkade inte sur men han var helt annorlunda än vad jag trott förut och jag kände mig så himla dum att jag inte ens kunde svara något vettigt. Kommer inte ens ihåg vad jag sa men han verkade bli irriterad i alla fall och jag skämdes så mycket att jag gick hem.
Fattar inte varför jag aldrig lär mig något. Sist ångrade jag mig för att jag gick och nu fick jag ju en chans till men smet i alla fall precis som jag alltid brukar göra. Han måste tycka jag är världens största tönt. 
Önskar jag hade vågat prata med honom nu när jag faktiskt fick chansen för en gångs skull. Nu är det väl förstört för alltid. Tur att Wilson är här och spinner i alla fall. Någon ringde på förut och jag tror Malin öppnade, men hon ropade på mig nu så jag får väl se vad det är om.
Kanske skriver mer sen.