Zaychik (зайчик): 13

Festen hölls hos Hannas bästa kompis Jennifer. Nadia hade ingen aning om hur gammal Jennifer var, men hon bodde åtminstone kvar i sina föräldrars stora villa. Ikväll var de bortresta och tur var väl det, för det var längesedan Nadia sett en så rörig hemmafest. Det gick inte att likna vid sorten i amerikanska filmer där det skulle bjudas hundratals personer och folk dansade på borden, men det var högljutt och stökigt och fullt med chipssmul på golvet. Jennifer såg dock inte ut att lida de gångerna Nadia såg till henne. Kanske var det precis såhär hon ville ha det.
Sist Nadia sett Philip hade det varit i den stora soffan i vardagsrummet. Tjejen som suttit bredvid honom hade håret uppsatt i två gulliga bollar. Som musseöron. Nadia undrade om tjejen kanske var intresserad eller om de bara snackat helt vanligt, men hon hade inte kommit sig för att fråga. Istället hade hon utforskat husets många rum och slutligen hittat till källarplan där det fanns ännu en soffa och ännu fler folk. Den enda hon kände igen sedan tidigare var Jonas, så hon klämde sig ner bredvid honom i soffan och la upp armen mot armstödet.
”Tja”, sa hon en smula berusat. ”Vad gör du?”
”Vi hade någon lek men spriten tog slut.” Jonas såg upp på henne med en blick som var allt annat än klar. Klockan hade börjat närma sig elva och hon hade själv hunnit få i sig en del, men Jonas såg ut att ha fått dricka all den där spriten till leken helt själv.
”Förlorade du eller?” flinade hon.
”Ja”, flinade han tillbaka.
”Alltså… sorry Jonas, men jag måste bara fråga. Du har väl kysst någon på riktigt? Du blir väl inte ledsen när vi retar dig?”
”Men hallå eller”, stönade Jonas. ”Klart jag har. Jag blir inte ledsen. Ni är bara så dryga.”
”Okej. Vad bra, för det är det vi ville.” Nadia log nöjt. Hon hade fått med sig en burk cider ner som hon nu snurrade i handen. Den var fortfarande iskall sedan kylen, även fast hon hunnit klunka i sig nästan hela. Tre apor med smak av svartvinbär, tydligen. Hon höjde svagt ögonbrynen när hon tittade på aporna. De var riktigt fula.
”Vart har du din tjej då?”
”Jag tror hon var på toa eller något. Hittar väl henne säkert sen.” Nadia slet blicken från de fula aporna och såg upp på Jonas, som nu lutat sig närmre. Om det var för att han lagt upp armen på ryggstödet för att sluta svaja eller för något annat var hon inte säker på. ”Hurså?”
”Du ville väl kyssa mig. Det var väl därför du frågade?”
”Va…” Nadia kunde knappt hindra sitt häpna skratt. Hon hade av reflex lutat sig lite bakåt, över armstödet, men Jonas verkade inte ta hinten. Hade det varit någon annan hade hon fattat att de drev men Jonas hade aldrig haft den humorn. Aldrig med henne. Var han seriös?
”Kom igen.” Jonas la handen om hennes arm, men Nadia drog genast tillbaka den.
”Driver du med mig eller? Jag vill inte kyssa dig.”
”Vad kom du då och snackade för? Du håller ju på med Philip hela tiden.”
”Vadå håller på? Jag kysser honom inte på riktigt, heller.”
”Sak samma. Kom igen då.” Jonas lutade sig fram med förvånansvärd snabbhet, så att han kom åt Nadias öra med sina läppar. Oavsett om han skämtade eller inte så var det inte roligt. Nadia la hela handen över hans ansikte och tryckte honom hårdhänt ifrån sig i samma sekund som hon reste sig upp.
”Är det något jävla fel i huvudet på dig eller?” fräste hon. Jonas var så full att han bara dumt dråsat bakåt mot killen som suttit bredvid. Killen verkade ha missat vad de snackade om, men hörde väl att Nadia blev upprörd, så han såg frågande upp på henne och sedan på Jonas som segnat ihop mot hans axel.
”Vad är det som händer?”
”Ingenting.” Nadia suckade och snodde åt sig sin halvtomma burk från soffbordet innan hon vände och gick upp för trappan igen. Hon behövde definitivt en cigg. Jonas var full och dum, men det kändes fan inte bra för det. Hon gned handen över örat innan hon letade efter sina kängor. I en av dem hade hon gömt ciggpaketet och tändaren och så fort hon fått upp dem styrde hon stegen mot altanen. Där ute var det fullt med folk. Loungemöblerna var upptagna allihop och Nadia kände sig inte särskilt sugen på att trycka sig ner bredvid någon. Hon ställde sig vid räcket och tog ett par bloss på sin cigg.
Det hade bara varit fjäderlätt, Jonas läppar mot hennes öra, men hon rös av obehag när hon tänkte på det. Hade hon inte vågat trycka bort honom hade han kanske insisterat. Tjatat. Vem fan visste? Inte hon, tydligen, för hon trodde hon hade känt honom efter otaliga fester och ändå förvandlades han plötsligt till ett rövhål. Hon tyckte inte det gick att skylla på fyllan. Hade han bara sagt till henne att han ville kyssa henne hade det varit en annan sak. Känslan av att inte veta säkert var hans gränser låg, känslan av att det var någon hon kände som ändå ville ta för sig av henne… Den var vidrig.
Hon tänkte på mellanstadiet och högstadiet när killar var killar och lärarna ursäktade att de slogs och tafsade med att de bara tyckte om henne. Hon hade alltid varit den som slog tillbaka. Bet i händer och slog upp armbågar i näsor. Hon hade fått skit för det också, men det hade varit värt det. Däremot tänkte hon på de tjejerna som inte vågade. Som blev för rädda och inte vågade slåss, eller säga nej.
Hon blev så förbannad att hon rökte cigaretten ner till filtret och var nära att bränna håret på glöden. Hon svepte allt hår över axeln innan hon fimpade. Nu skulle hon gå in igen, ta sig en grogg eller en shot, hon skulle leta rätt på Matilda eller Philip och så skulle det bli trevligt igen. Borta vid loungemöblerna var det mest folk hon inte sett förr, men hon gick ändå dit för att kolla läget. Vid närmare anblick såg hon att tjejen med mussefrisyren satt där. Utan Philip, dock, så det kanske inte hade varit något särskilt på gång.
Nadia skulle just vända tillbaka till dörren när hon såg Jonas genom glasrutan. Instinktivt gick hon tillbaka till räcket istället och övervägde att röka en till cigg. Han fick väl hellre komma ut och ta lite frisk luft så han kunde nyktra till och be om ursäkt. Efter cigg nummer två skulle hon gå in och göra allt det där hon tänkt. Hon kämpade med den tröga tändaren för att få fyr på sin cigarett. Gnista, gnista. Äntligen fick cigaretten glöd. Plötsligt var Jonas där och hans hand låg om hennes arm och den andra sträckte sig efter hennes höft, men hon vred sig undan.
”Kom igen Nadia, jag menade ju inte så. Okej? Sorry-”
”Men sluta ta i mig för fan”, sa Nadia lågt. Hon satte handen mot hans bröst och tryckte honom ifrån sig, men han var förstås starkare. Han var ingen stor grabb men han var fortfarande en grabb. Även fast Nadia tryckte, med ciggen mellan fingrarna och glöden farligt nära hans tröjärm, stod han kvar.
”Men vad är det? Lugna ner dig. Herregud jag försöker ju be om ursäkt fattar du väl.”
”Ja okej, men backa då. Gå och drick ett glas vatten eller något.” Nadia blev irriterad när hon hörde hur snabbt hon pratade på slutet. Var det gällare än vanligt?
”Varför lyssnar du inte? Kom igen. Nadia. Hallå. Du fattar väl att vi kollar in dig. Du är ju snygg. Det var bara ett skämt.”
”Men släpp! Jonas. Lägg av!” Nadia tappade ciggen när hon tryckte honom ifrån sig med båda händerna i en hård knuff. Jonas stapplade bak ett par steg. Han såg på henne med oförstående blick, sedan verkade någonting klicka och han såg plötsligt irriterad ut. Som att det var hon som börjat bråka.
”Det är ju du som måste lugna dig. Va?” Jonas tog stegen han fått backa, och Nadia hade ingenstans att ta vägen. Med staketet bakom sig var hon instängd och hon kunde inte smita åt sidan eller under Jonas armar när han la båda sina händer om hennes midja. Det kanske var en reflex. Det kändes som något sa pang i hennes huvud och hon kände sig alldeles kall. Först efteråt kunde hon koppla ihop ljudet med knytnäven som smällts rakt upp i Jonas näsa. Såret på handryggen ömmade. Hon var inte säker på om det var det som blödde eller om det var Jonas som börjat blöda näsblod. När hon såg hans dumma ansikte och hans oförstående blick när han tog sig för näsan så blev hon rasande. När han blev arg och tog bort handen så blev hon rädd.
”Din jävla hora!”
”Men vad fan håller ni på med? Låt henne vara för i helvete”, morrade en stor brunett som kommit upp bakom Jonas och nu tog ett fast grepp om hans arm. Det kändes som att det pågått för evigt men Nadia insåg att de nog knappt pratat i en minut innan hon fått nog. Innan folk märkt deras höjda röster över musiken och bestämt sig för att lägga sig i. Tjejen med mussefrisyren dök upp bredvid Nadias sida och tog hennes arm för att leda henne därifrån. Hon kunde höra Jonas spotta och svära och hon kunde höra sig själv skrika något tillbaka, men hon var inte säker på vad det blev. Om det ens var ord eller om hon bara skrek.
Mussefrisyren hjälpte Nadia till den lilla trätrappan som ledde ner till trädgården och satte sig sedan ner bredvid henne. Nadia skakade av ilska och hennes ögon var fulla av tårar. Hon tittade på sin handrygg och det fula såret som spruckit, på en av knogarna som också spruckit, på blodet som förmodligen var Jonas men hon var inte säker. Hon torkade av sig på jeansen utan att tänka på att de var ljusblå.
”Vilket jävla äckel”, sa Mussefrisyren och strök Nadia tröstande över ryggen. Hon verkade se sig över axeln innan hon vände sig tillbaka till Nadia och kramade om hennes axlar. ”Vet du vem han är? Det var sjukt bra att du slog han. Rätt åt han.”
”Vi typ… vi är väl inte riktigt vänner men…” Nadia försökte hitta ett ord mellan bekant och kompis, men nu hade hon ingen lust att använda något utav dem. Hon hann inte fundera så mycket mer förrän det hördes dundrande steg över altangolvet och Philip uppenbarade sig bredvid henne, i sällskap av Matilda.
”Vad fan gjorde han?” Philip brukade alltid låta sammanbiten när han var upprörd, men nu var hans röst hög och mullrande. Matilda tog Nadias ömmande hand i sina och verkade försöka undersöka hur allvarligt det blivit. Nadia försökte svara, men det bara bubblade i halsen och innan hon hunnit få ur sig något så började hon gråta.

Det kunde tänkas att kvällen skulle bli riktigt jävla piss. Nadia grinade, sedan blev hon arg igen, men när allt det värsta hade lagt sig så kände hon sig bara så besviken. Hon hade ju velat ha riktigt roligt ikväll. Det skulle ju ha varit världens roligaste fest med vänner och med Matilda och så blev det såhär för att Jonas var en jävla tönt som inte kunde hålla händerna i styr. Hon hoppades att han hade ont som fan i näsan. Hon ångrade inte alls att hon slagit honom. När hon sa det till Philip och Matilda höll de med båda två, och ett tag såg det ut som att Matilda hade god lust att söka upp honom för att nita honom hon också. Tacksamt nog verkade det som att någon ordnat en taxi så att han fått åka hem innan han kunnat förstöra kvällen för fler.
Klockan var nu närmare två och Nadia satt inne på serveringen på Max med en påse med lökringar framför sig. Matilda, Maxim och Philip hade följt med henne från festen när hon velat äta. Hon orkade inte grina något mer och hon orkade inte tycka synd om sig själv. I nyktert tillstånd skulle hon aldrig besöka Max som gäst, men på fyllan kunde till och med hon vinka och snacka lite utan att få ångest av alla pip från fritösen på andra sidan disken. På fyllan gjorde lökringarna det värt det. Matilda och Mussefrisyren hade hjälpt henne att torka bort sminket som runnit efter att hon grinat och sedan hade de fixat till det lilla som funnits kvar. Det var många frågor som hängde i luften, men hon var för full och för less för att vilja ägna någon mer uppmärksamhet åt Jonas över huvud taget. Hon knaprade i sig det sista av lökringen hon hade i handen och blinkade sömnigt.
”Om ni vill kan ni sova hos mig”, sa Maxim. Han hade lutat hakan i handen och såg lika trött ut som Nadia kände sig. När han såg Matildas frågande blick så tillade han: ”Jag bor på Ugglevägen. Det är typ en backe bara. Om ni inte orkar dra hem.”
”Jag stannar gärna hos dig”, sa Philip. ”Om vi får plats?”
”Jag har några kuddar och en madrass. Någon kan sova i sängen med mig, jag bryr mig inte.” Maxim rätade på sig och gäspade stort när han sträckte upp armarna över huvudet.
Nadia gav Matilda en blick. Det var inte så långt till Matildas lägenhet heller, men skillnaden på att gå i fem minuter eller femton kändes just nu ganska avgörande. Hade kvällen slutat annorlunda hade hon velat följa med Matilda hem och spendera morgonen med henne. Just nu kändes en filt på golvet som ett ganska schysst alternativ. Nadia ville mest bara sova. Matilda verkade uppfatta hennes blick på rätt sätt. Hon såg själv ganska trött ut. De utdelade en nick, och så var det med det.
Nadia skrapade ihop de resterande lökringarna och åt upp dem under tystnad. Längre bort i serveringen gick en kille med en sopkvast och en skyffel vars behållare smällde och dunkade när han släpade den över golvet.
”Är det där David?” sa Matilda med lätt höjda ögonbryn. Nadia drog på munnen i samma ögonblick som Philip skrattade till.
”Mm… du ser väl hur hopplös han är.”
”På långt håll.”
”Ska vi gå innan han försöker komma hit och prata?” Philip samlade ihop sitt skräp ovanpå brickan och sörplade i sig det sista av sin Cola. Nadia behövde bara humma till svar innan de reste sig upp allihop och i grupp gick till sopstationen. Utanför tände alla var sin cigg förutom Matilda, som nöjde sig med att sno ett bloss av Nadia då och då medan de gick. Hon höll henne i handen igen. Strök sakta tummen över handryggen som var fri från skorpor och svullnad.
Som Maxim utlovat låg hans lilla lägenhet bara en backe bort från Max. Den låg i en röd gammal villa med vita knutar som på senare år köpts upp av en skummis och gjorts om till ett flertal små lägenheter. Fasaden var rätt sliten men en nybyggd trapp i impregnerat trä indikerade att några bodde på övervåningen också. Maxim bodde däremot på undervåningen i en pluttig lägenhet vars kök var större än sovrummet. Dörren låg precis på högra hörnet av villan och hade en pytteliten stentrapp och en postlåda som hängde på sniskan.
Philip och Maxim var först att trängas inne i badrummet. Nadia hade varit här två, tre gånger sedan Maxim flyttat in i höstas men hon hade aldrig sovit över. Hon och Matilda tog sig friheten att dra fram madrassen som stack ut från under sängen. Snart fick de hjälp av Maxim att ta fram lakan från en ranglig byrå han hade klämt in mellan fotänden av sängen och väggen. Eftersom Nadia och Matilda hörde ihop var det Philip som offrade sig att sova i sängen med Maxim. Maxim hade knappt klätt av sig innan han lagt sig längst in mot väggen och snarkade redan tyst när Philip försökte lägga sig så bekvämt han kunde bredvid honom. Det såg ut att vara trångt, men på fyllan så kvittade det väl. Istället för täcke hade Matilda fått två filtar som hon dragit över sig medan hon låg och tittade på telefonen.
Nadia tog sig en stund i ensamhet inne i det smala badrummet. Det var nyrenoverat, med svartkaklat golv och snirkliga, blanka tapeter på väggarna. Duschkabinen såg ganska fräsch ut faktiskt. Nadia öppnade och knöt sin hand, sakta. Nu gjorde såret på knogen mycket ondare än brännsåret från pommeskorgen. Hon skulle behöva smörja in det i morgon, och hon skulle behöva låtsas att hon ramlat på fyllan för hon orkade inte snacka om det med sina föräldrar. När halsen kändes trång skyndade hon sig att tvätta ansiktet i kallt vatten. Hon satte upp håret med snodden hon haft om handleden, betraktade sin spegelbild medan hon snurrade den två varv om håret hon samlat ihop. Hennes gälla ögonfärg såg konstig ut nu. Lite för blank, lite för ofokuserad. Som den inte passade in i hennes ansikte. I morgon skulle säkert allting kännas overkligt, för avlägset för att må dåligt över. Hoppades hon.
Innan hon lämnade badrummet klädde hon av sig så att hon bara hade trosorna och toppen på sig. Hon bar sina kläder i en liten hög i famnen tillsammans med mobilen och la alltsammans på golvet, bredvid madrassen, när hon smugit in till sina sovande vänner. Matilda la bort sin mobil på golvet när Nadia kröp ner under filtarna. Hennes ögon var fortfarande inramade av sotig ögonskugga och perfekt eyeliner. Det verkade inte som att hon tänkte gå för att sminka av sig.
”Visst är det lite kallt?” viskade Matilda. Hon drog upp filtarna över dem båda, hela vägen upp över axlarna, och drog sedan Nadia intill sig. Nadia må vara längre, men när hon kurade ihop sig så kände hon sig liten i Matildas famn.
”Mm…”
”Är du okej?”
”Ja… jag tror det. Jag är bara trött.” Nadia kvävde en gäspning mot Matildas bröst. Hon hade fortfarande känt sig full när hon stått upp, men så fort hon lagt sig ner hade hon insett att det förmodligen handlade lika mycket om trötthet. Om Matilda sa någonting mer så hörde hon det inte. Hon måste ha somnat på en gång.

*