Zaychik (зайчик): 6

Att Nadia ännu en gång sjukanmält sig var ingenting hon berättat för sina föräldrar. Huset skulle stå tomt fram tills fyra-fem på kvällen, men Nadia ville vara på den säkra sidan. Hon kände inte för att behöva förklara sig om Bogdan råkade komma hem för att äta lunch.
Innan hon gått och lagt sig igår hade hon sms:at lite med Matilda, som passande nog var ledig idag. Det var dit Nadia nu var på väg. Hon hade sminkat sig innan hon lämnat huset, men mycket mer än så hade det inte blivit. Hon var inte på dåligt humör, men hon var låg på det viset att hon kände sig grå. Även fast hon känt för att klä upp sig lite för Matildas skull hade det inte blivit något roligare än ett par jeans och en stor, röd hoodie. Tillsammans med bomberjackan såg hon mest ut som en boll med långa ben.
Matilda kysste henne i samma sekund som hon kommit innanför dörren till hennes lägenhet. Nadia gjorde sig beredd att klä av sig, men insåg sekunden efter att det bara varit en hejkyss. Hennes kinder hettade nog lite när hon krängde av sig jackan. Sex var sex. En kyss när man sågs var en annan grej.
Matilda var osminkad, men hade långa fransar och tatuerade ögonbryn. Hon bar ett par mjukisbyxor i blå velour och ett tight, vitt linne, som avslöjade de svarta banden på hennes bh. Även fast hon var mjukare än annars såg hon ut att vara så pigg och fräsch att Nadia kände sig förolämpad.
”Vill du ha något att dricka?” frågade Matilda. Hon hade lutat sig mot dörrposten in till köket och knackade nu sina långa naglar mot det vitmålade träet.
”Har du mjölk?” frågade Nadia och torkade sig om näsan.
”Nej… men jag har cola? Annars har jag nog bara vatten.”
”Jag tar det du tar.”
”Då blir det Cola. Men du…” Matilda rätade på sig när Nadia kom fram till henne. Hennes blå ögon svepte snabbt över Nadias ansikte. Nadia kände sig extra medveten om hur bristfällig hennes kunskap var när det gällde att sminka över ögonpåsar. ”Hur är det med dig?”
”Det… sådär”, erkände Nadia, som mindes vad Philip sagt åt henne. ”Jag sjukanmälde mig från jobbet. Men det känns bättre att vara här.”
”Men gumman…” Matilda strök henne mjukt över kinden. Nadia tittade, lite skamset, ner på sina grå sockar. Hon hade aldrig trott att hon skulle vilja bli kallad gumman av någon annan än sin mamma. Nu blev hon nästan gråtfärdig.
”Det är okej. Tack.”
”Så du sjukanmälde dig inte för min skull?” Matilda strök tummen över hennes kind en gång till, men log. Nadia flinade töntigt tillbaka.
”Kanske lite.”
”Bra. Du kommer ha det mycket trevligare här än på det där stället ändå. Ville du ha Cola?”
”Ja, tack.”
Det tog bara en liten stund innan Nadia satt i soffan med sitt glas med Cola. Hon tittade på medan Matilda målade tånaglarna, foten stödd mot soffbordet och långsamma drag med penseln. Svart. Nadia hade också velat måla naglarna om det inte varit för att hon jobbade på restaurang.
De pratade som vanligt, om helt vardagliga saker, men Nadia rev tankspritt på ett nagelband. Hon hade svårt att inte tänka på kyssen hon fått. Betydde det något? Kvällen i soffan och hejdåpussen morgonen efter hade gjort henne helt pirrig, men det hade inte fått henne att grubbla på det här sättet. Man kunde ju kyssa ett one night stand hejdå också. Men det här… det kändes som något annat. Något med en fortsättning.
När Matilda målat klart lutade hon sig tillbaka i soffan och startade sitt Xbox One för att visa Nadia hur man spelade Fortnite. Nadia kunde inte påstå att hon fattade någonting, men det var roligt att se på när Matilda spelade. När hon själv fick prova gick det sådär. Tv-spel var kul, men det hade aldrig blivit ett stort intresse för henne. När hon var liten hade hon spelat Mario med sina kusiner. Nu spelade hon med andra vänner, om de råkade ha något tv-spel hemma, eller om det fanns någon konsol på en fest.
Under tiden som Nadia prövade sig fram tittade Matilda på sin telefon. Nadia hade precis lärt sig vilken knapp som gjorde vad när Matilda rätade på sig bredvid henne. Nadia sträckte dosan till henne, eftersom hon trodde att hon ville ta över.
”Katrin kommer hit om en stund. Hon undrar om vi vill ha något från Max för hon tänkte köpa med sig lunch.” Matilda gjorde en liten grimas när hon tittade upp på Nadia.
”Nej, det… är nog bra”, svarade Nadia, lite pafft. Matilda vände tillbaka uppmärksamheten till sin telefon och verkade svara på Katrins sms. Nadia tittade på spelet igen, men var inte säker på om man kunde pausa hur som helst, så hon styrde tafatt figuren vidare. Hur länge hade hon varit här? Max en timme. Med tanke på hur många människor hon brukade träffa i taget så borde det inte spela någon roll att Katrin kom förbi. Nadia hade dock hoppats att hon och Matilda skulle ha den här dagen för sig själva. Det var åtminstone så det låtit när de sms:at om det igår.
Det gick inte mer än en kvart förrän Katrin kom dit. Matilda gick ut i hallen för att möta henne och Nadia lämnades ensam med Fortnite och en rynka i pannan. Hon kände sig trött på sig själv. Det var inte som att Matilda lovat henne att ingen annan skulle komma förbi. Hon kanske till och med hade bestämt med Katrin om lunch innan Nadia frågat om hon fick komma? Nadia hittade slutligen en pausknapp. Hon strök handen över pannan och tog ett djupt andetag innan hon gick ut i hallen för att säga hej.
Katrin var lika pigg som hon varit på festen. När någon var glad brukade det kunna smitta av sig, men Nadia kände sig nästan bedövad när hon besvarade hennes hastiga kram. De satte sig i köket, alla tre. Det luktade pommes från de prassliga grå påsarna Katrin lämnade ovanpå köksbordet.
Det var svårt att inte bli hungrig när det luktade mat, men Max mosiga burgare och pommes gjorde Nadia snarare illamående än sugen på att ta sig något att äta. Det fick henne bara att tänka på att det borde ha varit hon som packat ihop påsarna Katrin tagit med sig hit. De hade det säkert stressigt som fan på jobbet, och här satt hon.
Nadia tog en klunk Cola. Hon lyssnade på deras samtal, men fann inte riktigt lusten att delta. Hon gillade inte att vara den där tråkpåsen som satt på sidan och surade medan andra hade roligt. Tur att Katrin träffat henne en gång förut i alla fall, så att hon visste att hon inte var tråkig hela tiden.
Katrin slickade snabbt av sina fingrar när hon ätit upp. Vilket samtal hon än ledde in på tittade hon alltid åt Nadias håll, för att se till att hon var inkluderad. Det var gulligt av henne. Hela hon var gullig. Hennes pigga ögon fick henne på något sätt att påminna om en liten ivrig hund. En crèmefärgad chihuahua, kanske.
”Hur länge har du jobbat på Max?” frågade hon, när Matilda rest sig för att ta en avstickare till badrummet.
”Tre år”, sa Nadia med en liten grimas.
”Shit. Ni har verkligen god mat men jag skulle aldrig kunna jobba där.”
”Tell me about it.”
”Men ni måste få någon rabatt i alla fall va?”
”Jo, men den är ganska liten.”
”Verkligen? Shit vad snålt. Jag trodde ni fick typ halva priset.” Katrin slickade sig om tummen igen. Hon tittade mot badrumsdörren när Matilda spolade där inne. ”Hur träffades ni, förresten? Ni har inte varit vänner så länge va?”
”Nej, inte så värst. Men det var via fest typ. Och driven på jobbet, egentligen.” Nadia drack upp det sista av sin Cola och ställde ifrån sig glaset. Katrin blev tvärt upptagen av sin telefon som plingat till. Nadia var egentligen bara tacksam, för hur snäll Katrin än var så kände hon sig plötsligt inte alls på humör för att prata.
I smyg hade Nadia hoppats på att Katrin bara kommit förbi för att äta lunch. När Matilda kom ut från badrummet igen och stökade bort allt skräp så följdes de dock åt in till vardagsrummet. När Nadia kom efter såg hon Katrin sitta bekvämt i hörnet av soffan med spelkontrollen i händerna. Hon skulle stanna, alltså.
Nadia tog plats i en fåtölj istället och roade sig att titta på medan Katrin och Matilda spelade. Hon tog upp telefonen då och då, men ingenting hände. Klockan var inte ens tre än, vilket betydde att hon inte kunde gå hem. Ändå använde hon det som ursäkt när hon reste sig bara några minuter senare.
Både Matilda och Katrin klev ur soffan för att följa henne till hallen. Katrin stod med telefonen i händerna och pysslade med något, medan Matilda lutade sig mot samma dörrpost som hon gjort när Nadia kommit dit. Nadia tyckte händerna kändes som klor när hon försökte knyta kängorna. Hon kände sig redan fånig, så hon gjorde sitt bästa för att trä på sig ett leende när hon rätade på sig. Det var bara en dålig dag. Nästa gång hon träffade Matilda och Katrin skulle hon försöka vara roligare sällskap.
Utan kängorna var Nadia på sin höjd fem centimeter längre än Matilda. Med kängorna blev det närmare en decimeter, men just idag kändes det som att hon var så himla liten och ynklig.
”Kul att du kom förbi.” Matilda la armarna om hennes nacke och kramade om henne. Nadia önskade att hon skulle hålla kvar mycket längre än vad hon gjorde. När Matilda sjunkit tillbaka på hälarna igen lutade sig Nadia ner för att kyssa henne, men Matilda tog ett litet kliv bakåt innan hon hann. Först kände sig Nadia bara förvirrad. Sen kände hon sig dum. De hade ju kyssts när hon kom hit? Matilda gav Katrin, som fortfarande höll på med mobilen, en nick över axeln. Sedan gav hon Nadia ett litet, ursäktande leende. Nadia hoppades att hon inte var lika röd i ansiktet som hon kände sig.
”Tack… för Colan. Hejdå.”
”Hejdå!” Katrin hade lyft blicken från mobilen och vinkade nu till henne. Nadia vinkade hon också, men tittade inte i vilken riktning hon vände handen. När hon kommit ut i trapphuset kände hon sig bedövad av dumhet. Det borde inte kännas så förnedrande som det gjorde. Hade inte Matilda kunnat nämna att Katrin inte visste, att hon ville vara diskret? Istället för att hon skulle behöva göra bort sig? Nadia strök muddarna på jackan över ansiktet och tog ett djupt andetag. Kul att du kom förbi. Det hade verkligen låtit som att det var hon som ”råkat” komma förbi och inte Katrin. Egentligen spelade det väl ingen roll vem utav dem som varit inplanerad först. Det var hon som tolkat sms:en som en mer privat inbjudan än vad det varit. Hoppats lite för mycket på att få ha Matilda för sig själv. En annan dag hade hon säkert tyckt det varit kul med mer sällskap. Nu kände hon sig bara så besviken.

Även fast arbetspasset inte skulle vara slut förrän om ett par timmar så valde Nadia att gå hem. Först låg hon bara i sängen, men snart kurrade magen och påminde henne om att hon inte ätit någon lunch. Ann-Sofie kom hem från jobbet precis i tid med att Nadia gjort ett försök att koka makaroner. Hon hade just hällt över dem i en skål och lagt en klick smör på toppen för att göra det hela en aning mindre sorgligt.
Ann-Sofie skällde aldrig på det sättet som folk gjorde när de var arga och höjde rösten. Hon skällde genom att säga saker med snäll röst men med underliggande ton som talade om för Nadia att hon var dum i huvudet. Under tiden som hon pratade, skällde, rörde Nadia sakta om bland sina makaroner. Ibland undrade hon om Ann-Sofie inte såg att hon höll på att smulas sönder framför ögonen på henne. Nadia tuggade sakta. Makaronerna smakade för mycket salt och det tog emot att svälja. Hon såg Ann-Sofie luta händerna mot bordet. Någonstans ovanför dem befann sig säkert en uppgiven och irriterad mammablick men Nadia orkade inte lyfta huvudet för att se efter.
”Du behöver väl inte sitta där och hänga med huvudet”, suckade Ann-Sofie när Nadia fortfarande inte höjt blicken.
”Men vad ska jag göra då”, mumlade Nadia. Hon rörde om i skålen en gång till. Makaronerna gav ifrån sig ett vått och klistrigt ljud som skulle kunna få vem som helst att rynka näsan.
”Du kan ju börja med att se på mig när jag pratar med dig.”
”Medan du skäller, menar du?”
”Det gör jag ju inte alls. Men det kanske är vad jag måste göra för att du ska lyssna på mig?”
”Det är mitt jobb, mamma. Jag fattar att det inte är en bra grej att sjukanmäla sig. Jag är inte dum i huvudet.”
”Det har jag aldrig sagt.”
”Men du antyder det.” Nadia sköt ut stolen från bordet och tog skålen i handen. Hon undvek med flit att se på Ann-Sofie när hon rundade henne för att gå till diskbänken.
”Nää, Nadia. Det här tramset med jobbet kanske funkar när du bor här hemma, men hur ska det gå till när du har en egen lägenhet? Man kan inte stanna hemma från jobbet varje gång man känner sig lite ledsen.”
”Men när jag mår skit då? Jag är inte lite ledsen. Jag mår piss.” Nadia skrapade ur makaronerna till komposthinken med sådan kraft att hon var nära att tappa i gaffeln. Diskmaskinen stod och brummade, så skålen åkte i diskhon med ett ihåligt skrammel.
”Men Nadia…”
”Lägg av. Släpp-” Nadia drog åt sig sin arm innan Ann-Sofie hann greppa tag i den på riktigt. Det hördes att hon kommit åt någonting i Ann-Sofie, att hon kanske fattat, men Nadia ville inte se på henne och hon ville inte prata om det. Hennes fötter dundrade mot trappstegen när hon skyndade upp till sitt rum och smällde igen dörren. Hon var frusen, men hon kände sig instängd. När hon fastnade med fötterna i jeansbenen blev hon så arg att hon var tvungen att sätta sig ner på sängkanten för att kunna slita dem av sig. Hon kastade dem till skrivbordsstolen, där de blev hängande över ryggstödet.
Benen skakade av ångest. Nadia knöt och öppnade händerna, gned handflatorna över täcket, över ansiktet. Trodde inte Ann-Sofie att hon tänkt på det själv? Hur jobbigt det skulle bli om hon fick tag i en lägenhet men knappt orkade jobba? Om hyran var hög, maten dyr, och hennes vilja till att existera helt jävla obefintlig? Hon knöt händerna och slog sig själv så hårt på ovansidorna av låren att det genast blossade upp rodnader där de träffat. Hon slog igen, igen och igen tills benen inte längre skakade alls. Bland gamla självskadeärr trängdes röda svullna märken efter hennes knogar. Hon satte naglarna mot de gamla ärren, tryckte, skulle kunna riva tills det började blöda, men tvingade sig själv att bara knyta händerna igen. Hon krånglade ner muddarna över händerna och tryckte dem hårt mot ögonen. Hon höll dem där tills det dansade röd och blå konfetti på hennes näthinnor och gråten satt som en tjock klump i halsen. Fan vad hon hatade att vara den här versionen av Nadia Volkova. Hon ville vara en Nadia som kunde grina om att jobbet var stressigt men gå dit ändå och trivas med sina kollegor. Hon ville vara en Nadia som aktivt orkade söka nya jobb och som var käck och trevlig på arbetsintervjuer. Hon ville att Ann-Sofie skulle säga det går bättre nästa gång istället för allt det hon sagt nere i köket.
Hon ville göra sig själv illa, men hon fick inte. Hon hade lovat, Philip och Ann-Sofie och Bogdan. Hon önskade hon kunde vara en sådan som var stolt över hur långt hon kommit, stolt över åtta månader som skadefri, men hon var inte det. Det gick inte att vara stolt när det fortfarande satt i huvudet varje jävla dag.
Hon hade fortfarande hoodien på sig när hon kröp ner under täcket. Hon tog hörnet av påslakanet och pressade det mot sina läppar. Hon grät, men det kom nästan inga tårar. Bara andetagen som skälvde och kroppen som skakade. Det var så tröttsamt att det var såhär det brukade sluta när hon bråkade med Ann-Sofie. Varje gång rusade hon upp på rummet och smällde i dörren som om hon var någon unge. Inte konstigt Ann-Sofie inte trodde hon skulle kunna flytta hemifrån. Ibland brukade hon komma upp och försöka be om ursäkt, men Nadia skrek alltid åt henne att låta henne vara ifred. Den här gången kom hon inte. Huset var tyst.
Nadia slumrade, tills att hennes dörr öppnades och Bogdan smög in. Hade han kommit hem måste klockan vara efter fem, kanske till och med efter sex. Nadia låg fortfarande under täcket med ryggen vänd ut mot rummet. När Bogdan satte sig ner på kanten av sängen sviktade madrassen under hans tyngd. Nadia knep ihop ögonen när han rörde vid hennes axel.
”Zaychik. Sover du?”
”Nej”, mumlade Nadia mot hörnet av täcket. Bogdan luktade som den nya bilen han körde, och lite som fuktigt läder. Han strök henne över axeln, i en långsam cirkel över hennes överarm.
”Mamma menar inte vad hon sa”, sa han lågt.
”Jo, det gör hon. För hon fattar inte.”
”Men du får hjälpa oss förstå, Nadia. Det är inte lätt. Men vi bryr oss.”
”Säg åt mamma att hon kan fråga innan hon bara antar.”
”Jag ska göra det.” Bogdan fortsatte stryka. För en ganska lång stund var det tyst, sedan fortsatte han. ”Det är inte bara jobbet som gör att du mår dåligt?”
”Nej. Jag mår dåligt och mitt jobb är dåligt.”
”Tror du… det blir bättre, om du gör något annat? Man kan flytta hemifrån med CSN också. Du kan studera.”
”Jag vet. Men jag orkar inte. Jag orkade knappt ta studenten. Jag vet inte vad jag vill bli.”
”Mm… okej. Det är bättre att vänta. Fundera.” Bogdan hummade tyst för sig själv. Så som han alltid gjorde när han fått höra någonting som han behövde tänka över.
Bogdan lämnade henne efter en stund. Lågt och försiktigt hade han sagt att han bara var orolig för henne, och Nadia hade lika lågt sagt att hon visste. När han kom tillbaka upp till rummet hade han tagit med sig ett glas med vatten och en mikropaj som Nadia egentligen köpt för att ha som matlåda till jobbet. Ann-Sofie måste ha berättat att hon kastat sina makaroner. Nadia var inte alls sugen på att äta, men hon var svag i kroppen av hunger och av ångest.
Hon hade stoppat i sig en bit av pajen när Bogdan lämnade rummet igen. De visste båda två att Ann-Sofie var ledsen, men att hon och Nadia skulle låtsas som ingenting tills att allt var som vanligt igen. Det fungerade bättre så. Hon visste när Ann-Sofie ångrade något hon sagt eller gjort. Om hon sa det i ord eller visade det med små gester någon dag senare spelade ingen roll. Det var nästan lättare att hantera gesterna, tyckte Nadia. Då räckte det med ett leende till svar för att Ann-Sofie skulle veta att hon var förlåten.

*