Zaychik (зайчик): 7

I vanlig ordning var januari den allra kallaste månaden på hela året. Det snöade sällan, men marken förblev blank och livsfarlig. Nadia hade haft för avsikt att promenera hem till Philip, men så fort hon nämnt planerna för honom hade han dykt upp med Röda Faran nedanför uppfarten. Att puttra hem till familjen Karlbäck i bil skulle ta en kvart. En promenad skulle ta fyrtio minuter, eller kanske en timme i det här väglaget.
Philip bodde hemma han också. Sedan ett halvår tillbaka var han anställd via vikariebasen och fick sms var och varannan morgon med städuppdrag. För det mesta gick han runt med en stor vagn med moppar och borstar och städade på Komvux. Han tjänade helt okej med tanke på hur sällan han visste säkert hur han skulle arbeta. Tyvärr var det för lite, och för osäkert, för en egen lägenhet. Just därför bodde Philip kvar hos sin mamma, i ett hus som var litet som en trerummare. Det bestod av ett kök och vardagsrum på nedervåningen och två sovrum på övervåningen. Trappan var smal och knarrig och brädorna i golven var smått flisiga. Nadia tyckte huset var charmigt trots att det drog väldigt kallt från fönstren. Att bo där själv kanske hade tagit bort en del av charmen, men hon gillade att hälsa på. 
Philips rum var en katastrof av prylar. Tv-hyllan var stor och förutom tv-skärmen trängdes spelkonsoler och DVD-filmer med serietidningar och böcker. Han hade ingen bokhylla, så allt han samlat på sig hamnade liksom där istället. Fyra Gustafnallar satt ovanpå hyllan som en liten orange armé. Den han fått av Nadia i julklapp satt ovanpå äppellådan som användes som sängbord.
Nadia låg för stunden på mage, tvärs över sängen, med benen och fötterna lutade upp mot väggen. I händerna hade hon ett glas med Screwdriver. Philip hade redan tömt sitt glas och skjutit in det under sängen för att inte råka sparka iväg det. Han satt lätt framlutad, blicken fäst vid byggklossen han höll på att snurra på tv-skärmen. Spelet han fått igång hette Mario Maker och gick ut på att bygga egna banor a la Super Mario style. Nadia hade alldeles nyss skrattat så mycket att hon var nära på att snora, eftersom banan Philip gjort var så svår att han inte ens klarade den själv. Stackars Mario hade ramlat ner tio gånger i rad.
”Sluta skratta åt mig”, flinade han, fastän Nadias skratt nu gått över i ett hest fnissande.
”Sorry”, sa hon utan att vara det minsta ledsen. Den nya klossen sattes på plats och Philip gjorde ett nytt försök att spela genom banan. Den här gången gick det bättre. ”Kan du inte lägga till ljudeffekter igen?”
”Det kan jag göra. Smart.” Philip lutade sig ännu mer framåt medan han la till ljudeffekter på varje grej Mario skulle hoppa på. Effekten han valt lät som ett klassiskt smock, eller pow, som från en gammal film. Om Nadia skulle göra en rejäl analys så var det nog inte roligt på riktigt. Efter att ha varit så låg i flera dagar hade dock hennes humor och humör sjunkit till den nivån där man inte orkade må dåligt mer. Då när allting blev roligt istället. Efter att ha lyssnat på ett tjugotal smock fnissade hon så mycket att hon begravde ansiktet mot armen. Glaset med Screwdriver skakade i hennes hand.
”Gud…”
”Jag fattar ingenting nu men…” Philip strök henne över ryggen på den grå t-shirten. Han kanske inte fattade något, men även han hade skratt i rösten. Förmodligen från Nadias breakdown och inte själva spelet i sig. 
”Jag har haft så många dåliga dagar”, snyftade Nadia av skratt. Hon gned sig under ögonen med sin fria hand innan hon försökte sig på att resa sig på armbågarna igen. Hon tittade upp på honom, alldeles krampig i kinderna. ”Tror det här var precis vad jag behövde. Det bara rann över nu. Herregud.”
”Du får alltid komma hit, vet du väl.” Philip grep henne om nacken och kramade hårt om den. Han hade förmodligen ruskat om hon inte fortfarande haft glaset i handen. Nadia grimaserade, men tog ändå en klunk av den syrliga drinken.
”Jag vet. Vi har ju setts så mycket vid lokalen det senaste.” Hon tog en klunk till och slickade sig om läpparna. Att hänga i lokalen var ju en av hennes favoritgrejer. Det var inga föräldrar där, det var alltid någon man kunde snacka med och de fick ta dit all läsk, alkohol och mat de ville. Det var när hon var hemma hos Philip ikväll som hon insett hur längesedan det varit sist. Det var här de varit allra mest under tiden som de gått i skolan.
Philips mamma Åsa var lite blyg men väldigt söt. Hon ville alltid se till att Nadia åt mer än vad hon gjorde, om det var i form av mat eller fika spelade ingen roll. Nadia kände sig nästan dum som tackade ja ibland, när hon visste hur ont om pengar Åsa hade. Hon arbetade bara halvtid och försökte få livet att fungera med bidrag och förhoppningen om att få gå i någon form av sjukpension. Tyvärr var det inte så lätt att få igenom som det stundvis lät.
Philip var hemma hos Nadia i gula huset ibland också, men det blev aldrig lika roligt. Nadias rum låg på övervåningen och långt ifrån föräldrarna när de satt i soffan och ugglade. Ändå var det något som fattades där. Förmodligen berodde det mer på Nadia än föräldrarna, men det blev inte mindre påtagligt för det.
Nadia svepte sin drink och ställde in glaset under sängen, bredvid Philips. Banan med ljudeffekterna hade slutligen blivit färdig och Philip pysslade nu med handkontrollen för att döpa och ladda upp banan på internet. Nadia tittade på hans koncentrerade rynka i pannan. Sedan såg hon på dörren, som precis knuffats upp. Det var inte Åsa som kom, utan någon mycket mindre: katten Staffan. Han var alldeles för liten för att det skulle kunna gå att tro att han var en hankatt på hela åtta år. Nadia sken upp när han kom tassande. Hon la sig ner på mage och sträckte ut armarna efter honom.
”Staffan! Hej… hej, gubben. Oj-” Nadia avbröt sig med ett skratt när Staffan kommit fram och stångat henne i kinden. Hon lät honom göra det tre gånger till innan hon lyfte upp honom och satte sig upprätt i sängen. Efter att ha pussat och kliat den mörkbrunrandiga pälsen flera gånger var det slutligen Philip som skrattade.
”Fan vad du skämmer bort honom. Inte konstigt han gillar dig.”
”Precis vad jag är ute efter.” Nadia borrade in näsan bakom Staffans öra. Han spann som en liten motor och hade hängt tassarna som krokar över hennes arm.
”Visst var det Bogdan som inte ville ha katt?”
”Mm. Mamma älskar katter lika mycket som jag, men pappa är det ju något fel på.” Nadia höll upp Staffan framför sig. Helt obekymrat hängde han i hennes grepp. Hon tyckte det var urgulligt att han var helt svart under tassarna.
”Tur du får komma och hälsa på Staffeboi då.” Philip försökte se seriös ut när Nadia tittade upp på honom. Nadia höjde ögonbrynen åt honom, sedan såg hon på Staffan, och sist på Philip igen.
”Staffeboi”, konstaterade hon. Philip skrattade åt henne.
Medan Philip gav sig an en ny bana för Mario la sig Nadia ner i sängen. Med ena armen under kudden skedade hon Staffan, som låg och kurrade som en liten boll intill henne. Var det något hon längtade till lika mycket som att flytta hemifrån så var det att skaffa en egen katt. De två sakerna gick visserligen hand i hand. Fick hon tag i en lägenhet som var stor nog för en katt skulle hon se till att adoptera en så fort hon bara kunde.
Någonstans från vecken i täcket vibrerade Nadias mobil och gav ifrån sig melodin som indikerade ett sms. Nadia kände sig förvånansvärt matt när hon såg att det var från Matilda. Katastrofen med Katrin och efterföljande drama hemma hade inträffat för bara två dagar sedan men det kändes som om det gått längre tid. Även fast Nadia sms:at lite med Matilda sedan dess tyckte åtminstone hon att det hade känts stelt. Förmodligen för att hon ständigt tänkte på hur hon överreagerat. En del av henne hade velat skriva till Matilda och be om ursäkt för att hon varit på så dåligt humör, så att det skulle kännas bättre igen, men Philip hade avrått henne. Han hade åtminstone inte tyckt att hon skulle be om ursäkt och i sådana lägen brukade han faktiskt ha rätt. Nadia litade inte fullt på sina egna ångestdallriga tankar. Att Matilda skulle ha skrivit något jobbigt var det ingen stor risk för, men Nadia blev ändå lättad när hon öppnat sms:et och snabbt ögnat igenom det. Hon makade sig tillrätta så att hon kunde använda båda händerna till att skriva utan att sluta skeda Staffan.
”Vem var det?” frågade Philip, utan att ta ögonen från skärmen.
”Matilda.” Nadia låste telefonen och la den upp och ner ovanpå täcket. ”Hon sa att det kändes som det blev lite hastigt sist.”
”Så hon kände det också?”
”Verkar så.”
”Sa hon något mer då?”
”Hon skrev vilka dagar hon var ledig i veckan om jag ville ses då. Tror hon kanske vill gottgöra.”
”Säkert. Hon förstod väl att du kände dig bortjagad.” Philip la ner kontrollen i knäet och satte handen bakom sig när han vred sig mot henne. Nadia tittade upp från Staffan, vars päls hon ritat små mönster i. När hon mötte Philips blick suckade hon.
”Jo. Jag var nog ganska uppenbar. Men det känns rätt skönt att hon i alla fall märkte av det själv, att det blev konstigt och så.”
”Det är huvudsaken.” Philip plattade ut ett av mönstren som Nadia gjort på Staffan och räckte sedan frågande handkontrollen till henne. ”Prova om du klarar denna banan.”
”För jag är ju verkligen rätt person att ha till kvalitetskontroll.”
”Jag tycker bara det är min tur att skratta åt dig.” Philip fnissade när Nadia ryckte kontrollen ur hans hand. Staffan var för gullig för att hon skulle vilja störa honom, så hon gjorde sitt bästa för att spela banan även fast hon låg ner. Det gick som väntat inte bra över huvud taget, men Philip fick sig åtminstone ett gott skratt.

*