Zaychik (зайчик): 10

Tjugofemte februari snöade det igen. Det var måndag och klockan var strax efter ett. Nadia låg kvar i sängen och kände sig som om hon var sexton år gammal igen. Hon hade täcket uppdraget till öronen och handen instucken under kudden, läpparna pressade mot det mjuka hörnet av örngottet. Hon hade jobbat till halv ett i natt, hade duschat och lagt sig med håret blött och utsläppt. Ett sår i högerlåret ömmade dovt under en rad av plåster. Än så länge hade hon inte vågat lyfta på täcket för att se efter om hon råkat blöda på lakanet.
Inte ens ett år hade hon fixat innan hon fallit tillbaka på gamla och urusla sätt att ta hand om sin ångest. Sin frustration, sin ilska, eller vad hon nu skulle kalla det. Hon kunde inte helhjärtat påstå att hon ångrade sig, men hon visste att hon sumpat det för sig själv nu. Såret skulle bli till ett lysande rött ärr bland en hord av vita. Skulle hon orka dölja det i omklädningsrummet på jobbet? Skulle hon skita i det och låta folk glo?
Hon visste att allt som studsade runt i hennes huvud var fel, fel, fel, men ändå önskade hon att hon gjort mer. Nu när hon redan gjort bort sig. Vad var det för skillnad mellan ett sår och tjugo? Femtio? Följderna skulle bli likadana. För Nadia var tanken inte skrämmande, men den skavde. Det var något så gammalt och infekterat att hon inte trott hon skulle kunna tänka så igen. Skulle hon nämna det för Philip så visste hon att han skulle bli upprörd. Kanske rädd, till och med.
Vad som oroade henne mest var däremot tanken på att hon och Matilda skulle ses senare idag. Hon hade vetat det igår också, men ändå hade hon snittat upp låret för det hade känts som ingenting spelade någon som helst roll.
Det tog Nadia en lång stund att ta sig ur sängen. Lakanet hade blivit lite fläckat, men hon försökte bädda så att det inte syntes. För att inte skrapa mot det ömma låret tog hon ett par mjuka byxor med dogtoothmönster och den största svarta hoodien hon ägde. Den var hur gammal som helst och hade ett slitet tryck av Ziggy Stardust på ryggen. De långa ärmarna avslöjade att den från början tillhört någon som var en bra bit längre. Philip hade låtit henne låna den på en fest i tvåan på gymnasiet och sedan dess hade han inte fått tillbaka den. Insidan borde vara noppig, men istället var den mjuk och varm. Nadias hår var en enda röra så hon satte bara upp det till en så kaosig knut att det inte ens såg lite charmigt ut. I vanliga fall skulle hon alltid piffa till sig innan hon gick till Matilda, men nu ville hon inte ens se sig själv i spegeln.
Matilda slutade jobbet vid fyra och Nadia skulle komma till hennes lägenhet strax efteråt. För att slippa riskera att träffa någon av föräldrarna klädde Nadia på sig och lämnade huset redan vid tre. Hon hade stoppat i sig en näve vindruvor och ett Digestivekex men det var också allt. Hon rökte en, två och tre cigg medan hon promenerade och kände såret ömma under byxbenet. Hon tittade då och då, men det blödde inte igenom tyget även fast det kändes som det.

Matilda märkte förstås att något var fel. Ju gulligare hon var när hon frågade hur det var, desto jobbigare kändes det. Nadia önskade att hon bara kunnat säga att hon hade en dålig dag och att de skulle kunna kramas och se på en film så att allt blev bra sen. Hon hade väl kunnat ljuga, men hon visste att hon var för genomskinlig.
De hade slutligen hamnat vid köksbordet. Nadia med ett glas vatten och Matilda med en kopp te. Det såg mysigt ut när det rykte ur koppen, men Nadia hade aldrig förstått tjusningen med hett örtvatten. Det smakade bara som beskhet och besvikelse. Lite som hon kände sig.
”Är det något som hänt?” frågade Matilda. Hon strök tummen över sidan på koppen, sakta. Nadia flyttade blicken från den, till hennes läppar, till hennes bekymrade rynka i pannan.
”Jo… det har det väl”, suckade hon tyst.
”Vad är det som hänt då?”
”Det är väl inget som hänt så, det är mer att jag bara… jag gjorde en dum grej.” Nadia kände sig kruttorr i munnen men kom sig inte för att lyfta glaset för att ta en klunk. Det kändes som ett möte när de satt mitt emot varandra. Det kändes som första gången hon skurit sig och det hållits familjeråd för att diskutera vad som skulle göras med henne.
”En dum grej?” ekade Matilda, uppmanande.
”Ja, alltså, jag skar mig. Igen. När jag mådde skit och jag tänkte liksom inte på hur.. ja.” Nadia krympte i stolen. Under den långsamma promenaden hit hade hon funderat på hur hon skulle berätta, men det som kom ut var en röra av alla olika alternativ. Det kändes skitjobbigt och nervöst men nu var det åtminstone sagt. Vattenytan dallrade svagt i hennes glas.
”Jaha…” svarade Matilda till slut, mycket dröjande.
”Jag ville liksom bara… det kändes bättre att berätta. Bara så du vet. Det var bara det jag ville säga egentligen.”
”Okej… men, varför gjorde du det?” Matildas tumme hade slutat stryka över sidan av koppen. Nadia ville egentligen inte se på henne men tittade upp ändå. Matildas blå blick var oförstående, men rynkan i pannan verkade irriterad.
”Jag vet att jag borde ha låtit bli, men…” Nadia tystnade. Började igen. ”Jag tänkte inte. Jag mådde bara skit.”
”Okej… det var väl inte för något som hände när Darius var här? Eller?”
”Nej… Varför skulle det vara det?”
”Inte vet jag. Det verkade vara något när du gick till jobbet när han var här”, sa Matilda med en så tvär ton att hon lika gärna kunde ha fnyst. Nadia började känna sig mer frustrerad än ledsen och nervös. Om Matilda märkt något, varför hade hon inte sagt något?
”Men det var inte därför. Jag vet inte om jag kan förklara”, sa hon lågt.
”Men om du blir ledsen så vill jag ju att du säger till, inte bara…”
”Inte bara går hem och skär mig? Det är inte så det funkar. Det var inte därför jag gjorde det. Jag gick inte hem och grinade och skar mig för det där. Det gick ju flera dagar, innan… efter att jag hade varit hos dig.”
”Jaha? Hur funkar det då?” Matilda både lät och såg ut som att hon var irriterad nu. Nadia vek undan blicken. Kanske hade hon rätt att vara det.
”Det sitter liksom kvar”, sa Nadia, till slut. ”Fortfarande. Sedan jag gjorde det hela tiden. Det är inte så lätt att komma ifrån det. Jag försöker bli bättre men ibland så bara går det inte.”
”Fortfarande? Sen när då?”
”Högstadiet, gymnasiet. Typ.”
”Borde du inte ha kommit över det nu? Det är ju flera år sen. Om du fortfarande vill skära dig när du mår dåligt så borde du ju ha fått någon hjälp att komma över det. Det finns bättre sätt att ta hand om sin ångest än att göra sig själv illa.”
”Ja det vet jag väl”, sa Nadia torrt.
”Men då så?”
”Visst.” Nadia insåg att handen hon lagt om glaset darrade. Tystnaden i rummet fick det att kännas som att hon snart skulle explodera. Hon hade inte väntat sig att Matilda skulle gulla och dadda med henne, för hon visste ju att det var hon som gjort fel. Som fortfarande satt fast i gammal skit som hon faktiskt borde ha kommit över. Men det var inte så jävla lätt. Trodde hon verkligen det?
Matilda sa ingenting. Nadia sa ingenting hon heller. När hon reste sig upp var det så tvärt att det snurrade till i huvudet. Hon ignorerade det, tog sig till hallen, stack fötterna i skorna samtidigt som hon famlade ner jackan från galgen. För varje rörelse önskade hon att hon låtit bli att säga något. Hon försökte skynda sig för att Matilda inte skulle hinna ut i hallen och se henne när hon fumlade och darrade som någon idiot.
Nadia slank ut i trapphuset utan att stänga jackan och utan att knyta skorna. Hon struntade i att hon klev på skosnörena och att det skvätte vatten och slask om henne när hon gick. Klafs, klafs, klafs. Hur förklarade man för någon när man inte kunde förklara för sig själv? För Nadia låg det som en känsla i hennes bröst, hennes mage och händer. Inte en färdigflätad bunt med ord redo att serveras när någon undrade hur hennes självskadebeteende fungerade. Det kunde vara logiskt när hon hade det på tungspetsen, men så fort orden lämnade den var det inte längre tillräckligt. Lät konstigt och lämnade fler frågor än vad det fyllde luckor.
Hon var trött. Trött på att kämpa mot sitt eget huvud och trött på att kämpa för sig själv när hon måste försvara sig. Det var svårt att försvara sig när hon själv var medveten om att hon inte var logisk. Folk sa ofta att det var okej med återfall, men att man måste resa sig igen. Nadia höll med om det sista, men hon undrade om hon någonsin skulle kunna känna sig stolt över tiden som gått sedan hon sist skadat sig. Om man fortfarande kämpade mot sig själv och viljan att göra det igen, vad fanns att fira? Nadia förstod inte hur eller varför man ville fira en pågående kamp. Kanske kände de sig färdiga, de som firade. Hon undrade om hon skulle känna sig färdig någon dag, eller om det skulle vara såhär för resten av livet. Okej dagar, bra dagar, dåliga dagar. Dagar när hon undrade vad det spelade för roll om hon skar upp hela låren. De läkte ju ändå.
Ett par tårar letade sig ner över hennes kinder när hon tog upp cigarettpaketet ur fickan. Hon fumlade med tändaren i kylan, tog ett par bloss när glöden fått fäste. Nu skämdes hon, mest av allt. Hon hade lovat sin familj och hon hade lovat Philip att inte göra det igen, eftersom hon sagt att hon inte kunde lova sig själv. Matilda hade inte förstått. Philip skulle förstå, men han skulle bli besviken. Ann-Sofie och Bogdan skulle inte få veta.

”Hej, Nadia!”
Nadia såg upp från tändaren hon kramade i handen. Hon hade tänkt svänga ner för trappan till källarlokalens dörrar, men här stod Bahram, halvvägs ut genom dörren till pizzerian. Han hade den vita pikétröjan med pizzerians röda logga på sig, men han hade en öppen täckjacka över den. Förmodligen var han på väg ut på rökpaus.
”Hej”, sa hon och lät tyvärr precis så matt som hon kände sig.
”Mår du inte bra?” Bahram såg genast mycket bekymrad ut. ”Har något hänt?”
”Jo, eller… det är bara en röra, ärligt talat.”
”Du måste inte berätta för mig. Jag förstår. Livet…” Bahram gjorde en liten grimas och kramade om Nadias överarm med handen. ”Ibland… Det är tufft.”
”Ja…” Nadia log svagt.
”Ska du ner? Ehsan har nyckel. Vänta-” Bahram öppnade dörren igen och lutade sig in. Nadia kunde höra både sitt och Ehsans namn, men resten av meningen var på arabiska som hon dessvärre inte förstod mycket utav. När Bahram stängde dörren igen backade han ett steg och höjde handen åt Nadia. ”Jag måste besiktiga bil. Ehsan kommer med nyckel. Ta hand om dig!”
”Ja, jag… tack.” Nadia höjde tafatt handen. Hon hade hoppats på att få vara ensam i lokalen, men vid närmare eftertanke var det nog lika bra att Ehsan var med. Han var lättsam och frågade aldrig för många frågor när han såg att hon inte orkade.
Högst en minut senare öppnade Ehsan dörren och klev ut. Han måste ha jobbat, men nu var han klädd i sina knallröda sneakers och svarta jacka, så förmodligen var han färdig med passet. I handen han sträckte fram till Nadia hade han en grön klubba.
”Bahram sa att jag skulle ta med en ut till dig”, log han, som en fråga. ”Är allt okej?”
”Nja”, svarade Nadia. Egentligen ville hon bara vinna tid, för halsen kändes plötsligt trång av den lilla men snälla gesten. Hon la ner både klubban och tändaren i fickan på sin jacka.
”Ska vi gå ner?”
”Mm.”
Inne i lokalen var det svalt. Ehsan knäppte på strömbrytaren på ett elektriskt element på sin väg fram till bergsprängaren. Den sprakade och brusade medan han justerade antennen för att få in en av de få radiokanalerna som fungerade där nere. Nadia sjönk ner i hörnet av soffan med jackan fortfarande på sig. Hon sparkade av sig skorna. Slasken hade hittat sin väg in till strumporna, som nu var blöta om tårna och hälarna men torra ovanpå. Nadia bet på en torr flis hud i läppen. Förmodligen hade hon zonat ut rejält, för när Ehsan satte sig ner bredvid henne såg han mycket bekymrad ut.
”Vad är det som har hänt?”
”Alltså… jag bråkade väl lite med Matilda. Typ. Det var mitt fel, men jag stack därifrån som en unge, så…” Nadia såg ner på sina händer, sedan såg hon upp på Ehsan med rynkad panna. ”Det blev bara jävligt dumt.”
”Shit… drygt.” Ehsan gjorde en svag grimas. ”Vill du prata om det? Om det var något särskilt?”
”Nja… anledningen spelar egentligen ingen roll. Alltså egentligen orkar jag nog inte prata om henne alls. Gick det bra på jobbet?”
”Det gick bra”, svarade Ehsan, utan protester, vilket Nadia uppskattade. Hon rev av papperet på sin klubba och stoppade den i munnen. Vad var det gröna klubbor skulle smaka? Päron?
Nadia lyssnade tacksamt på Ehsan när han pratade om att diskmaskinen gått sönder och hur han fått stoppa ner handen i något äckligt hål för att fixa den. På sätt och vis var det väl Ehsan som kunde förstå henne bäst när det kom till jobb, även fast burgare och pizza var olika karriärer. Han visste inte hur driven kändes, men han visste hur det var att hantera dryga kunder och att förlita sig på maskiner som kunde förstöra en hel dag om de inte funkade som de skulle.
En timme senare kom Philip in genom dörren, blöt i håret och om axlarna på den fluffiga jackan. Han strök handen över hela ansiktet och upp genom håret för att bli kvitt det värsta.
”Regnar det?” frågade Ehsan med ett skratt.
”Så in i helvete. Trodde nästan jag skulle hinna fram men himlen bara öppnade sig.” Philip ruskade av jackan och hängde upp den på en krok på väggen. Han kramade om var sin axel på Nadia och Ehsan när han kommit fram till soffan. Nadia lutade huvudet bak mot ryggstödet för att se upp på honom, klubbpinnen fortfarande i munnen.
”Har du jobbat?”
”Yes. Var på arbetsförmedlingen och fyllde i den där aktivitetslappen också.” Philip kammade Nadias hår tillrätta, en mycket vardaglig gest, men Nadia såg på honom att han redan fattat att något hänt. Det kändes skönt att han valde att vänta med att fråga. Hon drog sig för att förklara, mer än vanligt. Hon ville ha någon att prata om när det kom till Matildagrejerna, hur jävla ledsen hon blivit över vad hon sagt även fast det egentligen varit sant. Allt det där. Hon fasade dock för att behöva göra honom besviken och det måste hon väl ta tag i att göra först, innan hon kunde vänta sig någon tröst. Eftersom hon känt honom så länge hade det hänt flera gånger förr att hon fått komma med slokande öron och erkänna att hon gjort sig illa. Men det här var första gången hon lovat att låta bli för hans skull, och första gången hon klarat sig så länge.
Även fast hon kände sig skyldig att berätta så ville hon inte göra det när Ehsan var där. Hon och Philip stannade och snackade som vanligt, fram tills regnet lugnat sig. Röda Faran stod och väntade på dem på Frälsningsarméns parkering. Den må vara rostig, men den var åtminstone torr inuti och värmen fungerade hyfsat bra. Nadia sjönk ihop i hoodien och jackan och lyssnade på Philip som sjöng med i musiken hela vägen hem till det lilla huset. I vanliga fall hade hon förmodligen blivit på bättre humör så fort hon fått träffa sina vänner och särskilt när hon fick komma in i huset och klia Staffan under hakan. Nu slokade fortfarande hennes axlar och glimten av Philip i ögonvrån hade räckt för att förstå att han var bekymrad.
Nadia bar Staffan över axeln och gosade kinden mot hans mjuka mage när de gick upp för den knarriga trappan. I vanlig ordning var Philips rum ett enda stök. Lampan på tv:n blinkade i standby och täcket var svept åt sidan med en av Gustafnallarna liggande som en kung i dess mitt. Nadia satte sig ner på kanten av sängen utan att bädda. Ibland hade hon försökt men Philip sa alltid åt henne att det inte spelade någon roll. Så länge hon inte suttit på grus eller annat skräp och det brukade hon ju försöka undvika. Staffan la sig som en liten nöjd kanelbulle ovanpå Nadias lår när hon låtit honom komma ner från axeln. Han var inte alls tung, men det svaga trycket kattkroppen orsakade mot såret påminde henne om vilka jävligt trista grejer hon måste prata om. Hon kliade fortfarande Staffan på huvudet när madrassen tyngdes ner bredvid henne.
”Kan du inte berätta?” sa Philip.
”Jo”, sa Nadia. Sedan berättade hon. I rätt ordning, fastän hon inte ville. Var det någon som var i närheten av att förstå så var det väl han. Han kanske inte förstod exakt hur eller varför men han kände henne tillräckligt bra för att inte ställa standardfrågorna som hon med tiden utvecklat allergi mot.
Staffans spinnande var allt som hördes i rummet. Nadia behövde inte se på Philip för att veta att han var besviken. Ledsen? Besvärad? Hon orkade inte märka ord. Det kändes skönt att ha berättat, det kändes skit att vara en loser.
”Jag förstod väl nästan”, sa Philip med en suck. Hans mycket större hand gjorde Nadias sällskap när han strök baksidan av fingret över Staffans kind. Han gnuggade så morrhåren rörde sig som små vimplar.
”Jag trodde det med. Men alltså… jag vet att jag lovade dig, och jag sumpade det. Förlåt.”
”Det är inte mig du ska säga förlåt till fattar du väl. Nu är det ju redan gjort, och du kan inte ta bort det, så det är bara att börja om. Egentligen. Det jag undrar över är ju om det känns värre nu än förr och i sådana fall borde vi kanske prata om det.”
”Jo men…” Nadia rynkade pannan. Hon lät axlarna sjunka tillsammans med den mycket djupa sucken som lämnade hennes läppar. ”Det handlade väl mer om att jag hade en fet dipp. Återfall eller vad man ska kalla det.”
”Okej. Det är inte bra, men bättre åtminstone. För om du börjar må sämre så måste du säga till mig. Även om du inte tror det är så farligt eller om det bara är en dipp igen. Det är svårt att ta sig själv på allvar, men jag vill i alla fall hålla koll på dig om du tycker det är svårt att göra det själv. Så det inte blir som förr.”
”Nej”, sa Nadia tyst. Nu kände hon sig skamsen på riktigt, men ömma känslan i låret hade även vandrat upp till bröstet. Förr betydde vintern i trean, när hon velat dö på riktigt. Nu var hon bara inte så haj på att leva. Det kändes som att hon inte hade någon koll på hur man gjorde.
”Mm...”
”Jag vill inte dö”, sa hon, både till sig själv och till Philip. ”Jag bara… det är fan svårt att fatta hur man gör. Vad man ska göra med livet, I guess. Det låter så jävla töntigt men det känns som jag är alldeles för vuxen för att bo hemma men samtidigt är jag inte vuxen nog att ens ta hand om mig själv. Jag är less på att ta en dag i taget.”
”Jag vet. Det är inte töntigt. Jag känner samma sak.”
”Vi behöver något nytt.”
”Jag vet.”
”Jag behöver ett nytt jobb, men jag orkar inte.”
”Du måste fixa ett annat jobb”, sa Philip lågt.
”Jag vet.” Han hade sagt det förr. Nadia höll med, men kom ingenvart. Det var väl där hennes problem satt. Det var nästan så hon kände sig kräkfärdig när hon såg på hurtiga människor som orkade jonglera två jobb med sport och annat på fritiden. Hur bar de sig åt?
”Det här med Matilda”, sa Philip efter en stund, när diskussionen kring ork och jobb dött ut. Nadia nickade bara sakta. Hon kände sig inte grinfärdig längre, men hon kände sig helt matt bara hon tänkte på vad som utspelat sig i Matildas kök.
”Jag vet ju att jag inte borde ha sprungit därifrån.”
”Nej… men det är ju också för sent att ändra på nu.”
”Mm. Jag vet att hon har rätt egentligen. Jag borde ha kommit över det. Det är inte som att jag inte vet att det finns andra sätt att hantera ångest på. Eller bättre sätt, eller vad fan hon sa. Jag tycker också jag borde ha disciplin nog att låta bli, men när hon sa det så blev jag så jävla arg. Och ledsen. Jag kände mig redan som att jag gjort något fel liksom. Hon hade inte behövt klappa mig på håret och ge mig en jävla nalle att krama om men… det hade varit skönt bara. Med något annat än det där.”
”Hon har inte fel, men det hade kunnat komma ut bättre”, sa Philip lågt. Han hade flyttat sig in på sängen nu så han kunde luta ryggen mot väggen. Mest av allt såg han trött ut och Nadia kände ett styng av dåligt samvete, men han såg också irriterad ut vilket hon tyckte var skönt.
”Hon blev väl chockad eller något”, sa Nadia lågt.
”Säkert. Det kan jag ju förstå. Det är inte lätt att veta vad man ska säga, men…”
”Mm. Jag vill ju säga förlåt egentligen, för att jag var en jävla unge som bara stack. Men…”
”Men?”
Nadia suckade djupt. Först nu sved ögonen igen och hon torkade sig över dem med mudden på tröjan.
”Jag vet inte ens om det är Matilda jag är arg på. Jag är bara så less på att det blev samma sak igen. Att jag måste komma och berätta att jag varit en idiot och så blir det stelt, för hon förstår inte. Jag vet att folk inte fattar men jag är så trött på att försöka komma och säga vad som hänt och så kan jag inte ens förklara. Det hade till och med känts bättre om hon blivit arg och sagt att jag var en jävla idiot som inte kunde låta bli, och så hade vi kunnat skrika lite på varandra och sen hade vi sagt förlåt och så hade hon kunnat säga att jag inte fick göra det igen. Jag är bara så trött på varför. Jag vet fan inte varför. Varför inte?”
”Nadia…”
”Förlåt.” Nadia drog efter andan med ett litet vasst ljud när hon kände Philips hand på ryggen. Mellan skulderbladen, under huvan. Ibland försökte Ann-Sofie trösta henne genom att smeka lite försiktigt på håret och axeln. Nadia ville supa in den trösten och var tacksam över att hon försökte, att hon brydde sig, men det var så mjukt och lojt att hon kände sig som ett pappersark. Hon var inte någon pappersdocka. Hon ville inte bli hanterad som en heller. Det räckte med att hon kände sig som en när hon mådde piss och då ville hon inte att andra skulle påminna henne om det heller. Philip hade lärt sig utan att hon behövt säga till honom. Han kramade om hennes axel, gned tummen över nacken, och hon var bara nöjd över att bli hållen. Tanken på att han skulle vara hennes ankare var så jävla klyschig att hon skrattade till i en sorglig och ful liten snyftning.
”Säg inte förlåt”, sa Philip. ”Det är okej.”
”Men jag kommer alltid och grinar hos dig.”
”Känns det bättre om jag grinar också?”
”Kanske lite”, sa Nadia och tittade sig över axeln. Philip såg inte ut att vilja gråta, men hans annars ljusa blick var nu mörk och ledsen. Det fick honom att se snäll ut. Särskilt när han kammat bak det kaosiga håret och fäst det bakom örat.
”Det kan vara min tur nästa gång.” Han log nu åtminstone, och Nadia makade sig undan hans hand för att sätta sig bredvid honom intill väggen. Staffan bestämde sig för att han var färdig med dem eftersom han hoppade ner till golvet. Nadia tog Gustafnallen i famnen istället.
”Tack, i alla fall”, sa hon när hon sjunkit ner med kinden mot Philips axel. ”Jag behövde väl bara spy ur mig allt det där.”
”Känns det bättre?”
”Mm.”
”Prata med Matilda när du orkar. Jag tror inte hon menade det så hårt som hon fick det att låta. Jag hoppas inte det i alla fall, för då får hon fan på moppo.”
”Men lägg av”, skrattade Nadia tyst.
”Det är sant.”
”Jag tvivlar inte. Kan du inte typ… spela något? Så kan jag titta på. Efter jag har snutit mig bara.”
”Det kan vi ordna.”

Åsa bjöd på sen middag i form av tortillas med kycklingfärs och isbergssallad. Philips erbjudande om att sova över hade varit lockande, men i Nadias telefon låg ett par sms från Ann-Sofie och pockade på uppmärksamhet. Inget från Matilda ännu och Nadia tyckte för stunden det kändes mer skönt än frustrerande. Klockan var strax efter åtta när Philip släppte av henne vid huset. Byxorna var ännu fria från blodfläckar och det hade gått så pass många timmar att hon var säker på att hon kunde låtsas som inget. Hon hade trots allt lyckats hålla självskadebeteendet helt och hållet dolt för föräldrarna i gymnasiet, tills att hon gett upp och berättat självmant. Allting hade resulterat i en harang av BUP och grejer som hon inte orkade tänka på över huvud taget. Om inte annat skulle väl föräldrarna inte ana något eftersom hon för det mesta ändå var undvikande när hon var hemma. Det kändes rätt sorgligt att tänka på.
När hon lämnat skorna i hallen och kikat in i köket hittade hon Ann-Sofie där med en korsordstidning och en kopp te. Hon må känna sig bättre nu, men blödigheten låg väl kvar. Det var svårt att längta så mycket efter ett eget hem. Det var svårt att älska sina föräldrar samtidigt som hon retade sig på dem tills hon blev tokig. De måste reta sig på henne också, så ofta som hon kom hem full, trött och grinig eller helt enkelt bara försvann upp på rummet. Hon tog ett glas med äppeljuice och satte sig på kortsidan av bordet för att kunna titta vad Ann-Sofie krafsade ner i sin tidning. Det var väl tur att de gick ihop ibland, åtminstone. När Ann-Sofie snällsmekte hennes arm blev hon inte ens frustrerad. Det kändes faktiskt bara skönt just då.

*