Zaychik (зайчик): 9

Nadias lördagsmorgon spenderades i sängen. Det kunde hända att hon var ledig någon helg då och då, men hon brukade inte ha sådan tur att hon fick vakna upp bredvid världens pingla.
Först hade de bara legat kvar och vilat. För trötta för att kliva upp, sängen för mjuk och skön för att det skulle gå att muta effektivt med frukost och cigg.
”Kolla den här”, sa Matilda och makade sig närmre Nadia. Hon höll upp sin löjligt stora telefon ovanför dem så att båda kunde titta på den innan hon startade videoklippet. Nadia såg förskräckt på hur killen på videon åkte med sin skateboard utför ett räcke och ner över kanten i en hamn. Nästa video var värre, och roligare. Det slutade med att de tittade på gamla vines och dåliga try not to laugh-videos på Youtube tills att Matilda fick ont i armen och lät Nadia hålla telefonen istället.
”Har du sett de här klippen med folk som är beroende av helt sjuka saker?” Nadia försökte skriva in My strange addiction i sökrutan utan att tappa telefonen i ansiktet på sig själv. Hon hittade en video där beskrivningen utlovade en kvinna som åt sten, men hann inte trycka upp den förrän Matildas hand hade hittat sin väg under täcket och över hennes mage. Hon kunde se henne le i ögonvrån. Stenätande kvinnor var ingenting hon ville se på när Matildas hand låg innanför spetskanten på hennes trosor. Hade det varit Nadias egen mobil hade hon nog bara lagt bort den i sängen, men hon var extra försiktig när hon la ifrån sig Matildas på sängbordet. Så fort den låg där, tryggt, vände hon sig mot Matilda och la händerna om hennes nacke.
Matilda hade en självsäkerhet som Nadia tyckte var sällsynt. Den var av sorten som tog Nadia med storm. Sorten som senare fick henne att knyta händerna i kuddarna när hon krökte sig, som fick henne att lyfta sig mot henne när hon skälvde i hela benen. Nadia var komplex när det kom till självkänsla. Ibland var hon hopplös, i sängen var hon bättre. Hon visste att hon var okej. Ganska bra, till och med, när det kom till tjejer i alla fall.
Efteråt la hon sig över Matilda, stödd på armbågarna, nyfiket undersökande en detalj i Matildas chestpiece. Matilda vilade händerna i hennes svank. Trummade naglarna mot huden i takt med någon låt bara hon hörde.
”Ska vi gå upp?” frågade Nadia efter en stund. Hon hade sovit med håret uppsatt, men nu hade flera slingor fallit ur och ramade in hennes ansikte. Matilda tog en av dem och fäste den bakom hennes öra.
”Är du röksugen?” frågade hon roat. På något underligt vis tillhörde hon kategorin folk som gick att se underifrån utan att hon liknade en groda. Nadia log mest åt tanken, men också åt att Matilda läst av hennes uppenbara röksug.
”Ja. Sjukt.”
”Jag fixar frukost så länge.”
Nadia makade sig bakåt så att Matilda fick sätta sig upp. Hon hittade trosorna i fotänden och tog på sig dem och sina medhavda mjukisbyxor.
Att stå barfota i skorna ute på balkongen var kallt, men fick henne att piggna till snabbt. Hon slöt ögonen när hon tog ett djupt bloss på cigaretten. Så djupt att filtret blev varmt mellan läpparna. Även fast det bara var februari så märktes det att det sakta började bli ljusare. Nadia kunde inte skylla sitt mående på vintermörkret, men som alla andra behövde hon sol för att orka mer. Mest längtade hon efter barmark och gatusopare så att hon fick slippa höra grusknastret under sulorna. Hon längtade efter morgondagg uppe på utkiksplatsen tillsammans med cigg och en kladdkaka i springform. Det var svårt att tänka sig morgondagg när hon stod på Matildas balkong och såg vitgrå gator och vitgrå hus och vitgrå träd. Vintern var fin, ibland, men just nu såg den ut som den sega känslan som kunde ligga kvar i huvudet när man var rejält bakis. Efter att ha konstaterat det fimpade Nadia i glasburken och gick in igen.

De åt turkisk yoghurt med frön och honung till frukost. Nadia hade packat sin bag med allt hon tänkt sig behöva under helgen, men hade insett att hennes packningsfärdigheter var undermåliga. När hon sov över hos någon ur gänget promenerade hon alltid hem i mjukiskläder och utan smink. Oftast för att de umgicks i samband med alkohol eller andra kravlösa situationer som inkluderade soffhäng och prat. Med Matilda blev det också soffhäng och prat, men idag föreslog Matilda att de skulle göra det på Espresso House istället för hemma. Fika, gå lite på stan. Det var ju trots allt lördag.
Antingen tyckte Matilda synd om henne eller så gillade hon att sminka andra, för strax efter frukost satt Nadia ovanpå toalettstolen och lät Matilda göra henne fin. Nadia hade nämligen inte tagit med sig något annat smink än sin mascara. När hon betraktade sig i spegeln efteråt var det som att se sig själv genom ett beautyfilter. Hon och Matilda hade inte samma färg på foundation då Matilda var vit och rosig och Nadia var mer åt det bleka olivhållet. Trots detta hade hon tydligen någon fancy concealer som det gick att göra underverk med. Nadias svaga fräknar syntes fortfarande, men rödheten kring näsan och hakan var borta. Den mörkbruna ögonskuggan påminde Nadia om att hon borde sminka mer än bara ögonbrynen till vardags. Hon gillade ju hur det såg ut. Även fast hon inte var lika duktig på att sminka sig som Matilda uppenbarligen var så kunde det väl inte vara alltför svårt att lägga på lite färg i ansiktet. Hon skulle snarare behöva det, så ofta som hon gick runt och såg blek och nyvaken ut.
Nadia fixade till septumringen innan hon lämnade badrummet. Matilda stod redo i hallen, med rippade jeans och den svarta jackan med lurvig krage på sig. Det långa, blonda håret låg spritt över hennes axlar.
”Behöver du låna kläder också?” frågade hon med en retsam glimt i ögonen.
”Jag klarar mig”, skrattade Nadia. Hon skyndade sig att byta om. Mjukisbyxor ersattes med högmidjade ljusa jeans och hon struntade i bh innan hon tog på sig t-shirten hon köpt från merchståndet The Used haft på Sticky Fingers. Hon kikade åt Matildas håll medan hon petade ner kanten på tröjan innanför byxlinningen. Kan hända att valet att hoppa över bh:n rörde Matildas reaktion lika mycket som Nadias obefintliga behov att bära en. Hennes B-kupa hörde mer till kategorin bh för att det är fint ibland och inte bh för att annars går ryggen sönder.
”Katrin är också på stan”, meddelade Matilda efter att de lämnat lägenheten. Hon såg på Nadia med frågande blick. Katrin undrade förmodligen om de ville ses, och Matildas blick verkade undra om det var okej att tacka ja med tanke på vad som hänt sist.
”Vill hon också gå till Espresso House?” frågade Nadia och försökte dölja att hon kände sig lite skamsen. Hon tänkte inte vara en grinig unge så fort Matilda ville träffa några kompisar.
”Jag kan fråga om hon vill hänga med oss?” log Matilda, tummen redan hovrande över skärmen.
”Ja, gör det.” Nadia såg ner på sina kängor med ett litet leende. Det var inget att vara stolt över, men hade skämts över hur det blivit förra gången och det kändes bra att få ge det en ny chans. Katrin var gullig. Nadia ville inte att Katrin skulle förknippa henne med dåligt humör och awkward tystnad.

Vistelsen på Espresso House blev överraskande trevlig. Nadia och Matilda hann köpa sitt, varm choklad för Nadia och matchalatte för Matilda, innan Katrin dök upp. Katrin hade tagit med sig en kille som presenterade sig som Darius och som skrattade högt och hjärtligt åt nästan allt de sa. Nadia förstod oftast inte vad som var roligt men hans skratt var så smittande att hon satt och log i alla fall. Det tog henne nästan en halvtimme att inse att Darius måste vara killen hon sett på Matildas Instagram. På bilden hade han tittat åt sidan och ljuset hade varit rött och lila från barbelysningen. Han hade varit ganska snygg där. I verkligheten var han mer söt. Derpgullig, typ. Hans mun var enorm och full med vita tänder. Hans ögon smala, men pigga. Nadia tyckte det kunde skilja sig mellan bild och verkliga livet för de allra flesta, men för vissa var det verkligen extremt.
”Vad ska ni göra sen då?” frågade Katrin. Hon skalade av papperet från det som var kvar av hennes muffin.
”Vi pratade väl om att se något på Netflix, men annars inget särskilt va?” Nadia vände blicken till Matilda för att se om hon höll med. Det var tänkt att Nadia skulle sova över ikväll också, och så skulle hon gå direkt till jobbet från Matilda på söndagseftermiddagen, så kvällen var i princip fri.
”Nej, inget särskilt”, sa Matilda medhållande.
”Vill ni typ käka ihop? Vi kan göra tacos?” föreslog Katrin. Hon hade tagit en stor tugga och hade nu smulor på hela överläppen. Nadia visste inte om hon tyckte det var gulligt eller om det var på väg att göra henne upprörd.
”Ja, lätt”, log Matilda. Hon gav Katrin en menande blick. ”Men bara om Darius gör guacan.”
”Jag ordnar det”, skrattade Darius och höll upp båda händerna, avvärjande. ”Kan inte lita på att någon av er fixar den. Ni vet ju hur det gick sist.”
”Jag tycker den var helt okej…” Katrin såg på Darius med höjda ögonbryn.
”Vad var det som var fel då?” frågade Nadia nyfiket.
”Hon hade bara avokado och salt.” Darius tittade på Nadia med stora ögon. Han såg ut som om han tyckte Katrin begått ett brott och inte bara gjort en halvdan guacamole.
”Det var gräddfil också!”
”Ännu värre. Det ska vara chili, tomat och lime, och massa kryddor.”
”Åh…” sa Nadia, fastän hon aldrig ätit en riktig guacamole om den skulle innehålla alla de där grejerna. Darius och Katrin fortsatte skojbråka om guacamolen en stund och Nadia skrapade upp det sista av grädden ur sin mugg. När Matilda mötte hennes blick så himlade hon mycket svagt med ögonen och log, och Nadia log tillbaka. Katrin och Darius kanske brukade hålla på sådär.

Det blev tacos, till slut. Hemköp hade tunt sortiment och förmodligen högre priser än någon av de andra butikerna, men det låg nära till hands och de kände sig för lata för att gå någon annanstans. Nadia betalade för salsa och köttfärs och passade på att köpa ett nytt paket cigaretter.
Hemma i Matildas lägenhet kändes köket plötsligt trångt när fyra personer skulle få plats att hacka grönsaker och röra om i skålar och allt som hörde till. Darius guacamole var faktiskt riktigt, riktigt god. Nadia var dock så pass lat att hon med säkerhet skulle fortsätta blanda sin egen med två avokados och en kryddpåse från Santa Maria.
”Shit, är klockan så mycket?” Katrin tittade förvånat på sitt armbandsur. Framför henne stod en tallrik som var helt tom på smulor. På Darius tallrik var det fullt med såsfläckar, men han hade fortfarande händer och mun upptagna med en proppfull tortilla.
”Har du någon tid att passa eller?” frågade Matilda med höjda ögonbryn.
”Ja… jag lovade morsan att passa hennes hund”, suckade Katrin. Hon sköt ut stolen och skrev snabbt på mobilen innan hon reste sig. Hon gjorde en min som var både en grimas och ett leende när hon såg på Matilda. ”Är det okej om jag smiter från disken? Gottgör dig nästa gång…”
”Lugnt, babe.”
”Du är bäst.” Katrin gjorde ett pussljud och vinkade sedan åt dem innan hon skyndade mot hallen. Där utifrån ropade hon hejdå. Nadia undrade i sin tystnad om alla Matildas vänner var lika… impulsiva. Hon tyckte att medlemmarna ur hennes gäng var ganska impulsiva av sig, men Matildas vänner flängde på ett annat sätt. Dök upp, försvann, glömde tiden. Kanske var det bara Katrin.
Något i dynamiken förändrades när Katrin lämnat lägenheten. Hon må vara ett energiknippe och på gränsen till för högljudd, men hennes lättsamhet och nyfikna frågor gjorde henne enkel att tycka om. Det var på sätt och vis skönt att det blev lite lugnare när hon gått, men Nadia hade alltid tyckt det var svårast att umgås när man var tre. Om man var fyra hade alla alltid någon att prata med. Var man tre kunde man glida utanför diskussionen och anta en betraktande roll. Nadia betraktade ofta i sitt eget kompisgäng, brukade ligga i soffan i källarlokalen och lyssna på de andra när de snackade och bara ha det skönt. Det var förstås med folk hon redan kände. Hon må känna Matilda, men i sällskap med Darius blev det uppenbart att de två kände varandra bättre. Nadia kände sig lite som en triangel som umgicks med två rektanglar. Hon antog det skulle ta lite tid att hitta sin roll i den här nya delen av livet. Att umgås med Matildas vänner och bli godkänd av dem ville hon ju definitivt bli. Bland det värsta som fanns var tanken på att Matildas kompisar skulle hata henne och att de alltid skulle behöva umgås separat. Darius verkade dock inte ha någonting emot henne. Snarare tvärtom, för han kramade om hennes axlar när hon hjälpte honom torka disken och han fortsatte skratta lika hjärtligt när hon råkade säga något som tydligen var roligt. Det bara hände ibland när hon lät bitter eller cynisk och folk tolkade det som ett skämt.
Timmarna gick, och det blev inget Netflix. Matildas sista vinflaska åkte fram och de satte sig i soffan och bara snackade istället. Nadia blev trött efter ett enda glas och kände sig tråkig när hon inte kunde delta i samtalet fastän hon ville. Kom hon på något att tillägga skrattade Darius och hade hunnit komma på något nytt innan hon hunnit sortera tankarna. Sedan blev det snack om andra kompisar, sådana som Nadia inte kände, och hon lyssnade.
När Darius strax innan tolv smet till toaletten vände sig Matilda till Nadia och strök en slinga bakom hennes öra. Nästan som Philip brukade göra, men samtidigt inte.
”Är du trött?” log hon. Lite lekfullt, lite retsamt, som när man tyckte någon var gullig och töntig samtidigt. Nadia log besegrat tillbaka. Hon kände sig mer töntig än gullig.
”Mm… jag skyller på vinet.”
”Så kan det vara.” Matilda fäste håret ännu en gång, sedan lutade hon sig fram och kysste henne mjukt. Nadia besvarade tacksamt kyssen, men kände sig inte fullt närvarande trots det.
”Bor Darius i närheten, eller..?” Hon umgicks själv långt in på natten med sina vänner, så hon visste ju hur det var.
”Nej, han bor bortanför pappersbruket.” Matilda la ner handen i sitt knä igen och såg bort mot hallen, men vände snart tillbaka blicken till Nadia igen. Nadia visste att sista bussen som tog rutten förbi pappersbruket redan gått. Det var ändå den hon åkt flera gånger när hon skulle till Philip. Så vida Darius inte skulle få skjuts hem så skulle han nog bli kvar över natten.
”Ska han sova över?” frågade hon ändå, varpå Matilda drog upp axlarna mot öronen och gjorde en liten grimas.
”Ja… alltså han brukar ju sova med mig i sängen när vi är för lata för att bädda soffan och så. Men jag sa att jag lovat dig att sova bredvid mig. Så det är lugnt.”
”Jaha. Okej.” Nadia rörde vid slingan som Matilda nyss pillat med. Så det är lugnt. Matilda menade det förmodligen inte, men för ett ögonblick hade det låtit som att det skulle vara hon som fick sova på soffan medan Darius sov med Matilda i sängen. Just där och då kändes det inte fullt lika okej att ta det lite lugnt och hålla saker hemliga. Det kändes mest stelt.
Nadia hade funderat på att fråga Matilda om det var Darius som var ”den där killen” även fast hon redan var säker, men då var han passande nog färdig på toaletten och kom tillbaka med telefonen i högsta hugg. På den hade han något roligt att visa och Nadia lutade sig halvhjärtat fram för att se vad det var.
Hon höll sig vaken en timme till, men det verkade inte som att någon av de andra två var alls lika trötta som hon var. Hon borstade tänderna, tvättade bort sminket med någon fancy geltvätt som stod på glashyllan, borstade håret och såg på sig själv i spegeln med en rynka i pannan. När hon meddelade Matilda och Darius att hon skulle sova vinkade de till henne från soffan och hon lommade på egen hand in till sovrummet. Hon behövde ingen godnattpuss och hon behövde knappast bli hållen i handen på väg till sängen, men det kändes lite snopet faktiskt. När hon klätt av sig och lagt sig med huvudet på kudden hörde hon fortfarande Darius skratt genom sovrumsdörren.

Nadia måste få erkänna sig besviken. Det hade varit kul att umgås med Katrin och Darius på dagen, men hon hade hoppats på att få kvällen ensam med Matilda. Om inte kvällen så åtminstone morgonen därpå, med frukosten.
Hon satt för stunden inne i badrummet, ovanpå toalettlocket, och kunde inte undgå att känna sig en smula… i vägen. Nadia insåg bittert att det inte var Darius hon hade problem med egentligen, även fast hon börjat reta sig på hans skratt. Det hon hade problem med var faktumet att Matilda inte var lika taggad som hon var på att umgås ensam. Dessutom kändes det trist att låtsas bara vara kompisar när hon ville röra vid henne, eller åtminstone tillåta sig själv att se på henne på det sätt hon ville. Det kändes bara surt. Nadia kände sig tillräckligt bitter över det för att skicka en gnällig snap till både Philip och Hanna innan hon låste telefonen och stoppade den i bakfickan på jeansen. Förmodligen lyssnade ingen, men hon spolade ändå för teatralisk effekt.
”Jag måste snart gå”, informerade hon när hon kommit tillbaka till soffan, där Matilda och Darius satt. Matilda satt med ryggen lutad mot ett flertal fransprydda kuddar och hade lagt benen över Darius lår. Nadia rynkade pannan.
”Vart ska du?” frågade Darius och såg nyfiket på henne.
”Jag ska jobba.”
”Vad tråkigt.”
”Måste du gå redan?” Matilda såg så genuint besviken över detta faktum att Nadia nästan blev förbannad. Hon kände nästan för att säga något barnsligt, du har ju någon annan att roa dig med, men hon sköt undan tanken så fort den ploppade upp. Hon var inte fjorton. 
”Ja…” sa Nadia, fastän hon inte alls måste gå riktigt än. ”Jag kommer väl behöva leta en kvart efter en mössa.”
”Just det. Om inte David har skött tvätten den här gången.” Matilda blinkade åt henne.
”Förmodligen inte.” Nadia drog svagt på munnen. Matilda mindes åtminstone namnet på kollegan som hade tvätt som ansvar men som tvättade minst av alla på hela restaurangen.
Nadia gick i förväg till sovrummet där hennes bag låg öppen med dess innanmäte utspritt lite varstans i rummet. Hon gjorde ingen stor grej av att vika det. Matilda kom in till henne lagom tills hon dragit igen dragkedjan och rest sig upp. Kyssen hon fick gick knappt att liknas vid kyss. Förklaringen till det stod i hallen med sitt stora leende, vägande fram och tillbaka på fötterna.
”Det var kul att ses”, log han. ”Lycka till på jobbet.”
”Tack”, sa Nadia. Fullkomligt besegrad. När Darius till och med kom fram för att krama henne kände hon sig som en stel moster som klappade honom två gånger på ryggen. Över hans axel kunde hon se hur Matilda låtsades himla med ögonen och fnissade tyst. Som att det var roligt att ha en hemlighet. Tyvärr tyckte Nadia bara det kändes skönt att få lämna lägenheten.
Hon skrev med Hanna och Philip på väg till jobbet, och på jobbet letade hon rätt på en så ren skjorta som möjligt och strök den noga. Hon hade hörlurarna på för att slippa prata med kollegorna när de kom upp för att göra sig i ordning för att börja jobba de också. 16:00 gick hon ner till köket och stämplade in alldeles tjock i huvudet. För första gången såg hon fram emot att få bli distraherad av stök, tjut och bubblande fritöser i de sex timmar som väntade.

*