Oftast var man bara två personer som stängde restaurangen om vardagarna, fastän Nadia hade svårt att tro att det verkligen var lagligt. Hon var van vid att städa hela nedervåningen själv, medan passchefen sysslade med kontorsgrejer på övervåningen. Just idag var det tacksamt nog inte hon som skulle städa. Hon tyckte faktiskt lite synd om nya killen. Lite synd var det om Hassan också, som skulle behöva bli kvar med honom längre än den timme det skulle ta enligt schemat.
När klockan slutligen slog tolv stängde Nadia driveluckan med en smäll. Ett par minuter senare var hon på väg upp till kontoret med kassalådan under armen och en lång kvittoslip i handen. Tio minuter tog det att fixa allt och byta om till privata kläder. Pumabyxor och en sliten t-shirt var det enda som kändes lönt att ha på sig eftersom hon överförde fritöslukten från uniformen till kläderna oavsett. Egentligen borde hon bara dra på sig jackan och gå innan hon hann bli för trött. Hon blev dock kvar på bänken inne i omklädningsrummet med mobilen i händerna.
Det hade varit både fegt och töntigt av henne att skicka sms:et till Matilda på rasten, men det hade känts bättre att inte veta när eller ens om det kom ett svar. Till hennes lättnad lyste det en notifikation på skärmen. Enligt tidsstämpeln hade det kommit bara en halvtimme efter att Nadia skickat sitt. Sms:et hon knåpat ihop på rasten hade varit kort (hej, förlåt att jag bara stack, kan vi typ prata? Jag jobbar nu, men sen). Sms:et hon fått till svar var ännu kortare (Kom till mig efter jobbet?) och fick henne att känna sig nervös och lättad på en och samma gång.
Tre dagar hade gått sedan Nadia skyndat ut från Matildas lägenhet. Nadia hade hoppats att Matilda skulle skriva till henne först, men så hade det inte blivit. Hon hade varit både besviken och lite arg. Även om Matilda skulle ha skickat ett sms för att tala om att hon tyckte hon varit fånig så hade hon åtminstone hört av sig. Sagt någonting. Brytt sig, typ. Det var svårt att veta vad hon tänkte när hon nästan aldrig hörde av sig först. Nu spelade det inte längre någon roll, för nu hade Nadia redan sträckt ut den där handen via sitt sms och hon hade ju fått svaret hon velat ha. Dessutom var hon redan på väg nerför trappan och ut ur restaurangen.
Natten var kall, men värst var blåsten som dessutom redan pinat Nadia ett par timmar i driveluckan. Hon fick huka sig bakom den stora driveskylten för att ens kunna tända sin cigg. Det ven och ylade bland pannor och galler på taket. I morgon skulle det bli mars, men hon hade inga större förhoppningar på vårväder förrän i april eller kanske till och med maj. Att det börjat ljusna om dagarna var svårt att minnas när hon gick i mörkret hem mot Matildas lägenhet.
Det kändes lugnt, tills att hon stod utanför porten och väntade på att Matilda skulle komma ner och låsa upp för henne. När hon såg lampan tändas i trapphuset och Matilda som kom ner för trapporna i sin blå velourdräkt knöt det sig i halsen. Hon var ju så jävla fin och hon gillade ju henne så jävla mycket. Hade det verkligen varit lönt att sitta hemma och sura för att inte Matilda skrivit först?
De pratade en stund. Mitt emot varandra i soffan, med låga röster och uppdragna axlar. Det blev en hel rad av tomt skräp innan de viktiga sakerna slutligen kom krypande. Allt det där som legat och gnagt sedan sist. Matilda verkade ha trott Nadia behövde tid för sig själv, hade väntat på att Nadia skulle säga till när hon kände sig redo. Nadia visste inte om hon höll med om det lät vettigt eller inte, men hon antog att hon förstod. Hon antog att det inte spelade någon roll heller, för nu satt de ju här och pratade om det till slut.
”Förlåt att jag stack”, sa Nadia lågt. Hon fingrade på ena snöret till sin hoodie, med blicken fäst på Matildas händer. ”Jag hade verkligen en skitdålig dag. Jag var sjukt nervös för det kändes så pinsamt att erkänna och jag förstår att du kanske inte… jag fattar om du inte fattar. Jag fattar knappt heller. Det blev bara så fel.”
”Ja… jag vet. Förlåt mig med. För alltså jag förstår kanske inte, men du blev ju ledsen och det är ju inte alls vad jag ville skulle hända.” Matilda tog Nadias högerhand i sina, och genast steg tårarna i Nadias ögon. Hon som bestämt sig för att inte gråta.
”Jag vet. Det blev bara fel. Jag försöker bli bättre men det är så himla svårt. När man varit en sopa i typ hela livet så är det liksom lite svårt att komma bort från det, även fast man fattar att det låter konstigt för någon annan.”
”Men du är ingen sopa. Även fast jag inte fattar, så… du är ingen sopa, okej? Gumman…” Matilda makade sig närmre och la båda händerna om Nadias kinder, och sedan kysste hon hennes tinning och strök handen över hennes nacke.
Hela vägen från Max och hem till Matildas lägenhet så hade Nadia försökt intala sig att hon skulle försöka vara så rak och saklig som möjligt. Nu bubblade tårarna ur henne och hon snyftade och lutade kinden mot Matildas bröst när hon kramade henne. Klart det var okej att Matilda inte fattade. Varför skulle hon fatta, om hon inte varit där själv? Matilda förstod ju också att det blivit fel. Att det blivit för stort och onödigt. När Matilda med mjuk röst sa att hon bara brydde sig så betydde det ju så mycket mer än allt annat.
En stund senare, när Nadia lugnat sig och torkat tårar och smink så kändes det bättre. På det där sättet som när kroppen var helt tung och matt, men huvudet kändes lätt. Inte helt otippat så vandrade tankarna dock vidare till Darius. Nadia kunde inte påstå att hon var bitter, men det fanns mycket kring den grabben som hon kände att hon behövde ta upp. Redan innan hon hunnit öppna munnen så hade Matilda en glimt i ögonen som tydde på att hon förstod vart det hela var på väg.
”Alltså…” började Nadia. ”Darius..?”
”Vad är det med honom?” sa Matilda med en liten grimas.
”Det är han som haft en crush på dig va? Eller jag fattar att det är så, så du får inte säga emot.”
”Ja… men okej, jo. Det är han. Känns det typ jobbigt?”
”Alltså egentligen inte, men… eller jag vet inte? Jag bara undrade lite antar jag. Är han okej med att ni fortfarande är så touchy fastän han tydligen gillar dig? För jag liksom… jag menar, jag gillar ju dig. Om vi faktiskt skulle vilja… alltså det vore synd att behöva smyga så himla länge. Fattar du vad jag menar?” Nadia kände sig verkligen svamlig, men hon trodde att hon fått ur sig vad hon ville. Matilda nickade åtminstone från sin sida av soffan.
Nadia tyckte mest att Matilda och Darius verkade vara goda vänner. Hon hade inte sett Darius kasta några längtande blickar eller någonting annat som kunde tyda på att han led, men hade han en crush så hade han en crush. Han var kanske bara skicklig på att dölja den. Anledningen till varför Nadia frågade var däremot av mer egoistiska skäl än av någon oro för Darius välmående.
Matilda var tyst en ganska lång stund innan hon slutligen nickade.
”Jag vet. Men det är såhär det alltid har varit mellan oss, så det är inga problem. Det vet han. Han och jag har pratat om det och han har lovat att säga till om det är några problem, och det verkar det inte vara. Du behöver inte oroa dig över det.” Matilda samlade allt sitt blonda hår över axeln och strök sakta fingrarna genom det när hon såg upp på Nadia. ”Men jag fattar vad du menar. Jag lovar. Det ska inte vara såhär hela tiden men… det är ganska nytt, du vet? Han erkände liksom för mig nästan samtidigt som jag träffade dig så det är egentligen bara att jag vill vänta tills det inte är så färskt. Nu när han träffat dig så kanske han redan förstått lite. Vi ska inte smyga men… vi kanske kan vänta lite till bara?”
”Ja… det kan vi väl göra. Jag vill ju bara vara med dig så det är ju det som spelar roll, men det känns samtidigt som att jag inte kan prata om det öppet, du vet? Jag vill ju kunna snacka om dig med mina kompisar, men nu känns det så hemligt.”
”Men måste det handla om någon mer än dig och mig, då? Det är ju det som är mellan oss som är viktigast. Spelar det någon roll om andra vet eller inte?” Matilda log.
Nadia log tillbaka, men kunde inte hålla med. Hon önskade att hon kunde, men hon kände sig som en otålig unge. Hon ville kunna snacka med sina vänner om sin tjej, eller åtminstone som tjejen hon hoppades skulle bli hennes tjej. Det var klart det var viktigast att hon och Matilda trivdes bra ihop och allt det där. Trots det kunde Nadia inte undgå att känna att det var så… hemligt. Att hon var en hemlighet. Tanken som följde var löjlig och hon ville inte kännas vid den, men den kom ändå. Skämdes hon över henne? Var det så viktigt att framstå som singel? Nadia rynkade pannan utan att hon var medveten om det. Nej. Det där var oro som låg hos henne själv. Bara för att hon och Matilda inte fungerade på samma vis så behövde det inte betyda något sådant. Hon måste bara vänja sig.
”Men du…” sa Matilda. När Nadia såg upp la Matilda sina händer om hennes kinder igen, gned tummarna över dem, just under ögonen. Nadias axlar sjönk tillsammans med sucken som rann ur henne.
”Sorry. Jag är fortfarande lite mosig tror jag.”
”Det är okej. Det ska inte vara såhär länge till, jag lovar. Okej? Det är bara just nu. Det har ju inte gått så lång tid.”
”Nej… jag vet”, log Nadia svagt. Det hade faktiskt inte gått så lång tid, och de hade ju aldrig snackat om att bli tillsammans. Det hade bara hänt. Eftersom de pratade om det nu, dock… Nadia började le lite bredare när hon tänkte på det. Hon kände sig lite fånig, men hon tog en av Matildas händer från sin kind och höll den. ”Men alltså… vill du att det verkligen ska bli något mellan oss? Typ på riktigt?”
”Typ på riktigt?” ekade Matilda. Sedan skrattade hon och lutade sig fram för en kyss. Nadia besvarade den, och kysste henne sedan igen. Det var inget verbalt svar, men det var väl så rakt det kunde bli. Nadia var kanske mer otålig när det gällde att berätta för kompisar än vad Matilda var. Hon skulle fortsätta vara otålig också, men tids nog så skulle det lösa sig. Hon fick bara försöka göra sitt bästa med att vänta.
Tröttheten från jobbet kom slutligen ikapp Nadia. Medan Matilda var i badrummet och borstade tänderna skrev Nadia ett avvärjande sms till Ann-Sofie. De gångerna som Nadia sovit borta utan att meddela hade slutat i sms-bomb, eller en mindre harang av visdomsord när hon kom hem till huset igen. För att Ann-Sofie skulle slippa oroa sig, och för att hon själv skulle slippa efterverkningarna, hade sms:en programmerats in som på automatik i Nadias tumme.
Det kändes surt att sitta hos Matilda i fula mjukiskläder. Mycket tacksamt löste Matilda det åt henne, genom att låna ut ett nattlinne i blankt tyg efter att Nadia tagit en snabb dusch. Det var nog inte riktigt siden, men det kändes som det. Nadia som alltid brukade sova i gamla t-shirtar och annat skräp kände sig nu som en sopråtta med kungakrona i Matildas fina sovplagg. Hon kunde inte låta bli att snurra ett varv framför spegeln. Hade inte hennes hår fortfarande varit unket hade hon släppt ut det och låtit det svepa kring henne, som en solfjäder. Det hade förmodligen varit en aning mer effektfullt.
Hon sov gott den natten. Matilda höll om henne, sov med pannan lutad mot Nadias skulderblad och andades tysta och varma andetag mellan dem. Nadia drömde stressiga drömmar om jobbet så som hon ofta brukade göra annars. I natt drömde hon även om Matilda och Darius, och att Darius lovade att allting var lugnt. När hon vaknade på morgonen kändes drömmen töntig, men den goda känslan satt fortfarande kvar i hennes bröst.
*
blir frustrerad på Nadia som återigen är den som hör av sig -.- Men förstår också hennes otålighet efter tre dagars tystnad, så kan ursäkta henne haha. Och skönt att Matilda åtminstone var lite mer förstående den här gången, eller snarare att hon säger att hon inte förstår, men att hon i alla fall inte dömde lika mycket nu. Vet fortfarande inte vad jag ska tro om Darius-grejen, för som sagt; låter väl vettigt att hon inte vill såra honom, men samtidigt säger hon ju själv att han verkar helt okej med det. Så ser ingen anledning till att hon ska dra ut på det, lika bra han får komma över henne ordentligt (a) Vad kall jag låter haha. Känns bara som att Nadia kommer bli sårad, ifall Matilda fortsätter tycka att dom ska vara hemliga och sådär. (Liam och Andy host, fast kanske inte lika extremt haha.) Men verkar ju som att Nadia är ganska okej nu i alla fall, och som att det ändå blev en bra kväll :) Så hoppas att det får vara bra ett tag nu!
SvaraRaderaÅååh orkar inte. Jag får NOLL feeling av att de är tillsammans. Varför fattar inte Nadia det? Bara för att Matilda är snygg och gullar sig när det passar så är hon ju inte käääääääär snällaaaaa seeee deeeet Naaadiiiaaaaa får fan panik. Rent jävla bullshit att det ska vara något att dra ut på och inte vara så öppen med direkt, det skiter man i om man är kär så varför säger inte Matilda bara inte att hon inte vill vara tillsammans jävla nolla. Smidigt också att kyssa istället för att svara lololololol PASSANDE DIN JÄVLA SKRÄPÄTARE :)
SvaraRaderaAlltså jdjdksksjsj! Matilda är så slingrig. Blir så less och blir provocerad. Tänkte faktiskt skriva i förra kommentaren att jag blev irriterad att Matilda inte skickade ett sms typ, i alla fall kvällen då Nadia gått och allt blev fel.
SvaraRaderaFattar att Nadia vill lösa det, höra av sig. Men att a Matilda inte hörde av sig först denna gång stör mig. Om hon hade brytt sig, på riktigt, velat prata, på riktigt, lösa det, på riktigt. Hade hon gjort det. Sen när Nadia väl kommer så gullar hon sig. Blir less på henne. För det märks så tydligt att Nadia vill mer än vad Matilda gör. Känner igen mig så väääl och att vara i Nadias sists suger. Så jobbigt och du gör det bra att beskriva känslan. Tycker så synd om Nadia som intalar sig att det är hon som tänker fel, överdriver, inbillar sig. D: Vill bara ruska i henne.