Zaychik (зайчик): 5

”Hur känns det att kyssa någon som har fillers?”
Maxim och Jonas såg på Nadia med sådan genuin nyfikenhet att hon inte visste om hon skulle grimasera eller skratta. När grabbarna pratade tjejer såg de ut att vara högst sexton. Egentligen var de tjugo och tjugotvå.
”Ni får väl leta upp någon och testa”, sa hon trött. Maxim och Jonas protesterade. Maxim såg genuint hoppfull ut, medan Jonas mest såg ut att vara sur över att Nadia inte ville svara. Hon slog ut med händerna. ”Det är nice? Mjukt? Det var inte så otroligt annorlunda mot att kyssa någon utan fillers, direkt. Fast det vet väl du ändå inte hur det känns, Jonas.”
”Meh! Lägg av.”
”Jag tänkte det måste vara mer speciellt än så”, sa Maxim, lite besviken. Hans frisyr var rufsig på ett piggt sätt, och ögonen var i nästan exakt samma bruna nyans som håret.
”Synd för dig.” Nadia puttade till honom på knäet med toppen av sin känga. Hon låg i samma vanliga soffa i lokalen, med armarna bakom huvudet. Jonas verkade ha blivit putt på riktigt över antydan att han var okysst och reste sig nu för att göra något i andra änden av rummet. När han böjde sig över bergsprängaren lutade han handen mot väggen och fick de vassa skulderbladen att synas genom t-shirten. Nadia var inte helt säker, men hon trodde inte att han var okysst på riktigt. De brukade bara mobba honom eftersom han var den enda som blev upprörd när de snackade om det.
”Är ni tillsammans?” frågade Maxim, som nu hämtat sig från besvikelsen. Han knuffade undan Nadias kängor så att han fick plats att sätta sig i fotänden av soffan, istället för att sitta kvar uppe på armstödet.
”Nej. Det är vi inte.” Nadia lät huvudet tippa svagt åt sidan. ”Hurså?”
”Jag kanske kan få henne.” Maxim flinade på ett sätt som talade om att han inte ens trodde på det själv.
”Lycka till, fuckboy. Hon är tjugofem. Hon vill knappast ha dig.”
”Vad? Du är bara tjugoett. Ett år gör ingen skillnad.”
”Jag är betydligt mer mentalt mogen än du”, retades Nadia och räckte ut tungan åt honom. Egentligen trodde hon att Matilda skulle gilla Maxim om hon fick någon mer chans att prata med honom. På nyårsfesten hade de ju mest hängt med varandra inne i köket.
Ingen tjugofemåring var den andre lik, men Nadia tyckte inte att Matilda verkade mer vuxen än någon av hennes andra kompisar. Det där hon sagt om att betala hemma hade snarare låtit lite… barnsligare. Att det låtit så självklart att man inte skulle betala någonting, och att det var Nadias familj som var konstig som väntade sig det av henne. Olika familjer hade olika överenskommelser, antog hon. Det var bara sättet Matilda sagt det på som fått henne att låta som en bortskämd unge. Nu hade hon ju i alla fall sitt eget jobb och sin egen lägenhet, så alltför bortskämd kunde hon inte vara. Nadia log svagt när hon tänkte på det. Hon hade själv varit ganska bortskämd när hon varit liten. Fått mycket mer pengar i present av föräldrarna än vad hennes kompisar hade fått. Hon hade blivit medskickad dyrare eller finare saker på utflykter, maskerader och discon. Hon ville ändå påstå att det aldrig hade gått henne åt huvudet. Snarare motsatsen. Se på henne nu, liksom. Ibland skämdes hon fortfarande över att säga hur mycket pengar hon fått i present. Allt hon kunde tänka på var hur skralt Philips lilla familj haft det när hon först lärt känna honom, och hur skralt de fortfarande hade det i perioder.
Första gången hon träffat Philip hade varit i åttan, någon gång, på en stökig fest hemma hos en kille som kallats Dunken. Nadia hade varit full som en kastrull och hade förmodligen råkat i knipa om inte Philip hade adopterat henne för kvällen. Han hade suttit med henne ute på en sval altan och strukit henne över ryggen när hon mått illa och yrat. Hon hade gått i 8A, han i 8C. På den tiden hade han haft en fånig, fjunig mustasch och hon hade målat på sig världens fulaste larvögonbryn. Sedan den kvällen var det liksom bara bestämt att de var vänner.
Resten av gängets medlemmar hade tillkommit en och en. Ibland två och två. Nadia och Philip hade festat med Ehsan otaliga gånger sedan gymnasiet, men han hade officiellt adopterats av gänget i samma ögonblick som han berättat att brorsan Bahram hade en plats där de kunde hänga. Maxim hade gått i skolan samtidigt som Nadia, men ett år under. Till skillnad från henne hade han två ryska föräldrar och inte bara en. Tack vare detta kunde han språket flytande, medan Nadia på sin höjd förstod vad samtal handlade om. Ibland retades Maxim med henne och ropade, alternativt viskade, ryska saker till henne. Sedan såg han på henne med ett hoppfullt flin för att se om hon förstått. Han var en idiot, men han var ganska söt. Efter ett antal fester ihop hade han och hans kompis Jonas anslutit sig till gänget de också. Hanna och hennes bror Daniel hade tillkommit sist, men Nadia var inte säker på hur det gått till annat än att det inkluderat alkohol. Som alla hennes andra vänskaper.
Oftast var det de sju som umgicks i lokalen. Ibland tog någon med sig en vän, ibland var de bara två, eller tre. Ikväll var de åtta. Ursprungliga gänget var där, men Hanna hade tagit med sig sin kompis Jennifer som satt och petade sten ur det grova mönstret på sina kängor. Det surrades här och där, bitar ur diverse samtal som bara lät som mummel om man inte själv deltog. Musiken var okej men hade för lite bas för att låta smickrande mellan betongväggarna.
Lokalen var egentligen ett enda stort rum och i mitten av det stod Nadias favoritsoffa. Hon lutade nacken mot ryggstödet så att hennes långa hår kunde falla ner över baksidan. Tänk om pizzerian skulle rasa ner på dem, om golvet gick sönder en dag? Hon skulle bli mosad som fan, i sådana fall. Hade hon tur kanske hon slapp jobba på ett tag. Om hon inte dog, då.
”Hur är det?” Philip kom rullande på en kontorsstol som såg ut som en sadel. Hjulen fastnade i mattorna och korvade ihop dem, men han rullade hela vägen fram till henne utan att bry sig. Mindes hon rätt hade han ”fått” stolen av någon som ”hittat” den, eller så hade han väl tagit den själv. Kanske från någon återvinningsstation.
”Det är som det är.” Nadia log matt mot honom. Med huvudet bakåtlutat så blev Philip såklart upp och ner. Nu för tiden hade han ingen liten fånigt fjunig mustasch. Han var duktigare på att raka sig än att ta hand om sin frisyr, men ibland var han lite stubbig. Som nu. Mest en skugga egentligen. Nadia sträckte klumpigt upp handen för att känna på hans haka. Philip satt snällt stilla och lät henne försöka träffa rätt. Det var svårare än det såg ut.
”Men du är ledig i morgon, väl?” Han tittade ner på henne när hon tagit tillbaka sina armar och korsat dem över magen.
”Inte egentligen. Men jag sjukanmälde mig.” Nadia gjorde en svag grimas. ”Det hördes på Hassan att han inte trodde mig.”
”Gör det något då? Det måste vara många som sjukanmäler sig fastän de inte är sjuka.”
”Jo… det är det ju. Men jag gillar Hassan. Det kändes inte så schysst.” Nadia slöt ögonen. Det kändes som allt hon pratade om var jobbet. Hon ville inte vara sådan, men samtidigt var det svårt att inte prata om det, när det tog upp typ åttio procent av hennes tankar.
”Gjort är gjort. Tänk inte på honom nu. Ikväll är du ledig, och i morgon är du ledig. Ta hand om dig själv.”
”Mm.” Nadia log svagt när hon kände Philip dela upp ett par slingor ur hennes hår. Hon satt stilla och lät honom fläta. Philip var jätteduktig på att göra inbakade flätor medan Nadia verkligen var urkass. Hur många gånger han än låtit henne öva på honom så lyckades hon inte göra dem lika bra. När han pysslat på en stund öppnade hon ögonen igen. ”Du är min hjälte. Det vet du va?”
”Och du är min.”
”Jag har svårt att tänka på mig själv som en hjälte.”
”Då får du bara lita på mig.” Philip log svagt. Han strök fingrarna över flätan han gjort, sedan lutade han sig ner och pussade henne i håret. ”Kom nu. Vi tar en cigg.”
”Okej.” Nadia gned sig över nacken när hon rätade på sig. Flätan gled snart ur hennes blanka hår.
Hon svepte sin mycket stora och vadderade bomberjacka om sig innan hon gick ut till grusplanen och halkan den erbjöd. Philip hade bara en öppen svart hoodie på sig, men såg inte alls ut att frysa. Nadia visste med sig att hennes tändare sög, så hon lutade sig bara fram för att låta Philip tända hennes cigg också. Efter ett par puffar tog glöden ordentligt och hon stack båda händerna i fickorna på jackan.
”Vad ska du göra i morgon?” frågade Philip.
”Jag vet inte än. Kanske träffa Matilda. Träffa er, sen, förmodligen.”
”Går det bra med henne? Känns det bra?”
”Ja… det gör det. Jag trodde det skulle kännas mer overkligt, men nu är det mest bara skönt. Fast om jag hade idoliserat henne efter att jag lärt känna henne hade det väl varit ohälsosamt.”
”Det hade det definitivt. Men det är många som gör så. Jagar fastän man redan fått napp, typ.”
”Mm. Jag är väl kanske lite… alltså, jag vet inte. Lite nervig kring henne fortfarande. Men det kanske blir så när man vill så gärna.”
”Det är inget konstigt med det.” Philip lutade sig mot väggen och tog ciggen mellan fingrarna. Röken virvlade spöklikt från hans läppar i den kalla kvällsluften. Sedan rynkade han pannan, verkade försöka formulera någon mening som han började om på ett par gånger innan han lyckades. ”Missuppfatta mig inte nu, men… vänd dig inte ut och in för hennes skull.”
”Jag ska inte.” Nadia såg ner på kängorna när hon skrapade dem i gruset, och snön. Hon menade inte att låta defensiv, men hon gjorde det nog ändå. Av alla som hon umgicks med i gänget i källaren var det så lättsamt och kravlöst med alla. Hon var bara Nadia med dem. Så som Nadia var på fester och så som hon var med folk som man kunde kalla kompisar men inte riktigt vänner. Matilda befann sig just i ett mellanting av kompis, vän och älskare. Nadia förstod varför Philip sa som han sa. Ibland var det svårt för henne att själv märka när hon försökte för mycket.
”Förlåt”, sa Philip lågt.
”Det är lugnt. Du känner mig.”
”Det gör jag. Det är därför jag säger det.”
”Men det är lugnt. Jag vill ju träffa henne.”
”Det vet jag att du vill. Men jag vet hur du mår, också, och du ska inte behöva gömma det för henne.”
”Mm… men jag tror det är okej. Jag tror hon fattar. Hon har nog sett mina ärr. Hon var gullig när hon hämtade mig efter en skitdag på jobbet också. Vi åkte och köpte jordnötsringar och så duschade jag hos henne, du vet. Som jag berättade.”
”Då så.” Philip nickade. Han tog ett bloss och nickade en gång till, medan han andades ut röken genom näsan. ”Bra.” 
”Mm.” Nadia skrapade kängan i gruset en gång till. När hon mådde dåligt så märktes det, och hon mådde dåligt ganska ofta, men hon var fortfarande utomordentligt dålig på att prata om det. Hon pratade bara om det med Philip, eftersom han var den som orkade fråga. De andra visste liksom om det, men precis som hon löste de ofta saker och ting genom att släppa taget och bara ha det bra för stunden. Lev i nuet, ungefär. Det var precis vad Nadia behövde och det var därför hon trivdes med dem. Bland fula soffor, mattor och betongväggar fanns en fristad klädd i lite för mycket alkohol.
”Nu när jag ändå nämnt Matilda”, sa Philip, som nu knäppt iväg sin fimp. ”Jag tror Jonas på riktigt är avundsjuk på dig. Han verkar skittänd på henne.”
”Jag vet. Maxim också”, suckade Nadia och himlade svagt med ögonen. ”Jag kan ju inte klandra dem. Men jag tänker inte ge någon insiderinfo om hur hon är. Vet du om Jonas ens är okysst? I sådana fall tycker jag nästan synd om honom.”
”Jag tror inte ens han är oskuld.”
”Va? Varför blir han så arg, då?”
”Ingen aning. Bajsnödig?” Philip ryckte på axlarna, men flinade. ”Du vet hur han är. Det är tydligen jobbigt att bjuda på sig själv.”
”Han behöver slappna av.” Nadia gjorde sig av med fimpen och strök båda händerna över ansiktet. Kinderna var kalla, men nästippen var allra värst.
”Ska vi gå in? Jag tror jag har en öl kvar som vi kan dela på.”
”Om inte de andra druckit upp den.”
Nadia kastade ifrån sig bomberjackan när de klivit in igen. Skorna klev hon ur på vägen till sadelstolen. Den var ganska skön att sitta på, men fick henne samtidigt att tänka på gången hon åkt för fort på den och kraschat i betonggolvet. Ett under att hon inte fått hjärnskakning egentligen.

*