Zaychik (зайчик): 4

Vad som i allmänhet var värst med Nadias jobb var att hon aldrig fick känna sig ledig. Nästan jämt var det någon som ringde i panik för att de var underbemannade eller för att de ville ändra på något utav hennes pass. Förutom det, så hade Nadia en ful ovana att ständigt mentalt räkna ner varje timme tills nästa pass hon skulle jobba. Oftast blev det bättre bara hon fick på sig den fåniga uniformen och gick ner i köket för att stämpla in. Det var nästan timmarna innan passen som var som var värst. Nadia hade sjukanmält sig många gånger fastän hon inte var i närheten av sjuk nog för att få stanna hemma. Att vara sjuk som i mentalt utmattad räknades nämligen inte som en giltig anledning.
Nadia som nyligen fått jobba så mycket natt att hon känt sig som en zombie skulle nu öppna flera dagar i rad. Fastän de passen oftast gick enklare så hade hon en särskild avsky för dem. Natten var nämligen hennes favorittid på dygnet och det fungerade inte att vara vaken till två, tre, när hon skulle till restaurangen vid halv åtta på morgonen. Ändå utmanade hon ödet så gott som varje gång öppning stod på schemat.
Just den här morgonen lyckades hon ta sig iväg, med nöd och näppe. Alldeles grå under ögonen och med händer som darrade från världens nikokick. En missad frukost i kombination med tre cigg hade inte varit någon bra idé. Hon tog sig igenom passet genom att räkna minuter och låtsas att hon inte hade ångest. Det hade varit fasansfullt nära att hon kastat ut drickan på en otrevlig kvinna i driven. Det hade varit ännu närmre att hon börjat grina ilsket bak vid diskmaskinen, men även det höll hon sig ifrån.
En grej som hjälpt henne klara dagen var tanken på Matilda. Matilda som satt i sin mörka, blanka bil och väntade på henne uppe på parkeringen. Sedan sms:et från första januari hade de hunnit ses två gånger. En kort fika på stan som kändes lite för mycket som en dejt. En lunch hemma hos Matilda som kändes mindre som en dejt och mer som något riktigt, riktigt trevligt.
När Nadia lämnade restaurangen och strax därefter sjönk ner i passagerarsätet i Matildas bil kändes det som att hon förstörde det med sin blotta närvaro. Nadia försökte le lättat över att passet var slut, men Matilda såg bekymrat på henne. Hon släppte ratten och vred sig åt hennes håll. Att Nadia var svettig och luktade pommes verkade inte bekomma Matilda, som sträckte ut handen och rörde mjukt vid hennes kind. Det var nog tänkt att vara en liten kort, tröstande gest, men hon fortsatte när Nadia lutade huvudet mot hennes hand. Hon brukade inte gilla när någon tog henne i ansiktet. Matilda skulle däremot kunna få fortsätta hur länge som helst. När allt bara väsnats och krånglat hela dagen så kändes en så liten mjuk grej som det snällaste någon kunde göra.
”Det är lugnt”, sa Matilda med ett leende som syntes mest i ena mungipan. ”Du måste inte låtsas att du haft en bra dag. Jag fattar inte hur du klarar av att jobba på det där stället.”
”Det gör jag inte.” Nadia lät axlarna sjunka. Hade hon kunnat hade hon nog lagt sig med huvudet i Matildas hand, som något litet djur. Synd att hon var en ganska lång tjej.
”Har du inte tänkt på att byta jobb då?” föreslog Matilda, som så många andra. Nadia tittade ner på sina händer som hon nu tryckt ner mellan låren.
”Jo, jag vill ju. Men jag vill så gärna flytta hemifrån också. Om jag får tag i något snart, och byter jobb, då kommer jag kanske inte ha råd med hyran.”
”Ajdå. Ond cirkel.”
”Lite. Alltså jag hatar verkligen det här jävla jobbet, men jag står knappt ut med att bo hemma längre. Jag skulle så gärna vilja ha en soffa och en tv som jag kan chilla framför när jag vill. Ibland går det ju bra hemma också. Men ibland blir jag så trött när mamma ska tycka så mycket hela tiden. Massa gnäll om när jag är för full, för ful, för rökig, för lat…” Nadia tittade förvånat upp på Matilda när hon skrattade till. Hon såg ut som någon som kunde skratta sockersött tillgjort, eller vasst och elakt, men det var inget utav det. Bara varmt. Lite hest. Hade Nadia varit på bättre humör hade hon tyckt det var sexigt.
”Sorry. Jag fattar att morsor gnäller när man är för full och för rökig, men du är verkligen inte ful eller lat. Hon kanske ska testa att jobba ett av dina pass innan hon kan säga något.”
”Jag sa det till henne en gång när jag var jävligt less. Men hon blev skitsur och sa att jag fick skylla mig själv, typ. Att jag kunde söka något annat jobb medan jag ändå bodde hemma. Fast när jag sa att jag inte skulle ha råd att betala en del hemma om jag tog någon tretimmarstjänst på H&M så blev hon tyst, så hon gillar väl att jag tjänar pengar i alla fall.”
”Betalar du hemma?” Matilda höjde till synes överraskat ögonbrynen. Nadia höjde ögonbrynen tillbaka.
”Ja…” sa hon lågt. ”Jag tjänar ju typ tio, tolv tusen, så jag borde ju betala en del av räkningarna och maten och sådär.”
”Jaha. Men din farsa tjänar väl rätt bra?”
”Jo, det gör han väl.”
”Jag behövde aldrig betala något hemma.” Matilda log snett. ”Du äter väl inte hemma så ofta heller?”
”Nej, visserligen.” Nadia ryckte på axlarna. Skulle hon ens ta upp förslaget att sluta betala hemma så skulle väl Ann-Sofie smälla av. Dessutom tyckte hon faktiskt att man skulle betala hemma om man tjänade pengar, även fast hon ofta åt middagar ute med sina vänner. Hon bodde ju och sov ändå i huset och gjorde åt vatten och toalettpapper och allt det där. Att Matilda sluppit var väl skönt för henne, men det var ingenting som Nadia var pigg på att diskutera just nu. Hon såg upp från sina händer när Matilda la handen om hennes nacke. När hon strök tummen bakom hennes öra, så akrylnageln tog emot hennes örhängen, kände sig Nadia som hon var gjord av gelé.
”Vet du”, log Matilda. ”Vi kan köpa något gott att äta och så drar vi hem till mig. Ser någon mysig film eller något. För att muntra upp dig lite.”
”Får jag typ låna din dusch i såna fall? För jag vill verkligen ha en myskväll, men jag luktar jävligt dåligt.” Nadia försökte le tappert, men det kändes som en liten ynklig grimas.
”Vi ordnar det. Vill du hem och hämta kläder?”
”Mm.”
Nadia beskrev vägen hem till det ljusgula huset med de vita knutarna. Matilda stannade i bilen medan Nadia skyndade upp för att hämta en väska med kläder. Hon visste inte om hon skulle sova över, men hon hoppades, och packade därför ner sin tandborste och mobilladdaren tillsammans med kläderna hon skulle ha efter duschen. På vägen tillbaka till hallen ropade hon hejdå till Ann-Sofie och Bogdan, som satt i soffan framför tv:n.
”Ska du redan iväg igen?” frågade Ann-Sofie fastän hon borde vara van vid det här laget.
”Matilda väntar på mig. Jag kanske blir kvar över natten.”
”Skulle du inte jobba i morgon också?”
”Hon bor närmre jobbet ändå så.”
”Jaha. Okej. Men du kan väl skicka ett sms när du vet om du kommer hem eller inte?” Ann-Sofie hade lämnat soffan för att titta på henne från dörröppningen. Nadia tittade upp på henne bakom håret medan hon slarvigt drog på sig kängorna igen.
”Jag fixar det. Döda mig inte om jag glömmer.”
”Det ska jag inte”, log Ann-Sofie. Det syntes att hon ville säga något mer, men hon lät bli. Nadia led i tystnad när hon kom fram och pussade henne på kinden.
”Mamma, jag stinker…”
”Inget jag inte är van vid redan. Ska du duscha hos henne?”
”Ja.”
”Hon får ju komma in medan du duschar här, såklart.”
”Jag vet, men hon har bilen igång och väntar på mig.” Nadia var redan halvvägs ute för att slippa fler pussar, eller uppmaningar om att stanna längre. Hon lutade sig åt sidan för att kunna se in på Bogdan i soffan. ”Hejdå pappa!”
”Hejdå!”
”Hejdå mamma.” Nadia höjde handen i en vink innan hon stängde dörren.
Hon visste att hennes föräldrar önskade att se henne hemma oftare. Samtidigt tyckte hon det var lite konstigt. Hon var ändå tjugoett år gammal. Hade hon bott hemifrån hade de väl inte räknat med att ses mer än en gång i veckan eller något. Var det andra regler när man bodde under samma tak? Oavsett om det var det eller inte så kände hon inte för att tänka mer på det ikväll.
När hon satt sig i bilen igen körde Matilda till ICA Kvantum. De köpte jordnötsringar, Ahlgrens bilar och Coca Cola. När Nadia klivit in i duschen i Matildas badrum kändes det en smula overkligt. Hon hade ju varit hemma hos Matilda en gång tidigare för den där lunchen, men då hade de bara suttit i köket och snackat. Nu stod hon här och kunde nosa på tvålar och titta på alla prylar som fanns i hennes hem på ett annat sätt. Känslan av att inte bara vara tillfällig gäst kändes bra. Riktigt bra.
Nadia hittade en ljusgrå handduk att torka sig med. När hon fått på sig sina mjukiskläder, ett par slitna Pumabyxor och en vit t-shirt, virade hon handduken om håret. Det var så förbannat långt och tog lång tid på sig att torka, men hon hade inte alls känt för att ha pommeshår ikväll. Inte hos Matilda.
Efter en timme i soffan med fingrarna fulla av smul från jordnötsringarna tog Nadia en rökpaus. Efter äventyret på den iskalla balkongen övergav Nadia handduken och gick för att hänga upp den över duschstången. Matilda satt och väntade på henne i soffan när hon kom tillbaka från badrummet. Hon hade trott de skulle fortsätta titta på Orange is the New Black, men Matilda lutade sig tillbaka i hörnet av soffan och drog ner Nadia över sig. De kysstes. Inte som på nyår, där ute på trappen, men nära på. Matildas hand väntade farligt nära kanten av Pumabyxorna när hon dragit sig tillbaka och frågande såg upp på Nadia. Nadia undrade om hon var andfådd redan, eller om andfåddheten bara fanns i hennes huvud.
”Är du okej med det här?” frågade Matilda lågt. Hon sa det lekfullt, men hennes blick var avslöjande seriös. Nadia fuktade sina läppar med tungspetsen.
”Med vad?”
”Med det här. Eller vill du lära känna mig först?” Matilda log bredare den här gången.
”Det är inte bara en fyllegrej för mig”, sa Nadia. Hon visste inte vad hon skulle svara annars, för det gick att tolka Matildas fråga på typ tjugo olika sätt. Hennes svar verkade i alla fall vara tillräckligt för att göra Matilda nöjd.
Nadia slöt ögonen när Matilda kysste henne igen. Hon hann mycket flyktigt fundera på om Matilda kanske inte varit med någon tjej förr, men tankarna föll isär när Matildas hand gled innanför resåren. Var Matilda oerfaren med tjejer så märktes det inte. Nadias nervositet kring hennes mycket långa naglar visade sig vara onödig. Hon löste det på annat vis, med läppar och tunga.

Om det gick att kombinera massivt hat över att behöva lämna sängen med att känna sig på tillräckligt bra humör för att klara vad som helst, så var det vad Nadia gjorde morgonen därpå. Larmet ringde vid sju och hon masade sig upp ur Matildas säng för att gå och borsta håret. Efter en blick i spegeln kunde hon konstatera att det inte bara var låren som fått sugmärken. Hon hade ett mörkt rött strax ovanför nyckelbenet, och ett svagare lite högre upp. Smink hade hon inte tänkt på att ta med sig. Mest hade hon väl behövt concealer för påsarna under ögonen, men det fick vara. Lika bra att folket som kom och käkade fick se hur less hon var. Märkena fick vara kvar som de var. Att hon legat var väl ingen hemlighet så hon såg ingen anledning till att dölja det. Folk fick glo om de kände att de måste. Förmodligen skulle ingen göra det heller, förutom några av hennes kollegor som tyckte de var oerhört lustiga när de pikade och fnissade. Helst killarna som på sin höjd var sexton och knappt fick stå i kassan.
Nadia tog sig friheten att stjäla fil och flingor till frukost. Hon satt vid köksbordet och slevade i sig under tystnad. Nu när hon piggnat till kändes livet helt okej. Hon skulle mycket hellre krypa ner hos Matilda igen, men natten hade varit tillräckligt bra för att hon skulle vara på bra humör än. Hon log svagt när hon tänkte på det. Hon hade verkligen fått tjejen hon spanat på i typ hundra år. Hela stans idioter skulle kunna komma till Max idag och hon skulle kunna skita i dem.
Nadia flätade håret och snurrade upp det till en knut i nacken innan hon skulle gå. Hon försökte vara tyst när hon packade väskan, men till sin förvåning upptäckte hon Matilda i dörröppningen till sovrummet. Hon var nyvaken på det snygga sättet. Inte det puffiga sättet, som Nadia oftast råkade ut för.
”Lycka till på jobbet”, log Matilda trött.
”Tack.” Nadia stack fötterna i sina kängor. Det kändes som en hädelse tillsammans med Pumabyxorna, men hon hade inte så mycket annat till val. Med väskan över axeln och dragkedjan uppe vid hakan la Nadia handen på dörrhandtaget. ”Lycka till du med. Vi hörs säkert under dagen?”
”Säkert.” Matilda tog Nadia i kanten på jackan och pressade läpparna mot hennes.
När Nadia snart därefter lunkade ner för trapporna kände hon sig som en unge. Morgonluften slog emot henne när hon knuffat upp porten och tagit sig ut på gatan. Utan vantar blev det snabbt kallt om händerna, men som rökare var hon sedan länge van. Efter två bloss kunde hon inte hålla leendet tillbaka. Det var bara en liten puss, men det var hennes garanti att dagen skulle bli bra.

*