Zaychik (зайчик): 30

Veckan därpå gick grillen sönder igen. Att den gjorde det var alltid en katastrof, men att den gjorde det mitt i lunchrushen på sommaren var det värsta som kunde hända.
Nadia som brukade ha turen att stå i köket om sommaren fann sig själv i drive-kassan med stressen bubblande ända uppe vid öronen. Klockan över luckan som räknade tiden för bilarna var uppe på fyrtio minuter. Målsnittiden i vanliga fall var på tre. Veckorna i juni hade inte nått upp till något bättre än tio. Gång på gång plingade det och brusade i headsetet och Nadia behövde dessutom packa påsarna åt sig själv då de var underbemannade och de få som var där behövde hjälpa till med annat. En reparatör satt hukad framför den ännu heta grillen och lirkade bland element och plåtar. Hon hade mått dåligt i samma sekund som hon vaknat och insett att hon skulle jobba åtta timmar. Nu började det bli olidligt. När hon äntligen fått grejerna till bilen som stod och väntade i luckan gick hon för att lämna ut den. Hon hade några förprogrammerade ursäkter som hon lämnade över tillsammans med maten, gång på gång. Det fanns ungefär tre olika varianter av bittra svar från gästerna i driven, men mannen som tog emot påsen var fyndig nog att komma på en fjärde. Den visade sig vara droppen som fick bägaren att rinna över. 
”Hur svårt kan det vara att göra en jävla burgare?” fnös han när han slet påsen ur hennes hand.
”Om du tittar in genom fönstret ser du kanske hur många andra det är här som också ska ha en jävla hamburgare”, sa Nadia vasst, och sedan smällde hon igen luckan så hårt att ljudet överröstade sorlet inifrån köket. Hon kände Hassan och den andra kökschefens blickar på sig och hörde någonstans i bakgrunden hur de sa åt henne att hon inte fick bete sig på det där viset. Eller något. Hon var inte säker. Hon stannade inte för att lyssna. Hon tryckte headsetet i famnen på Niklas när hon passerade honom och gick bak till trappan där det var lite tystare, men fortfarande lika varmt.
Hon var så arg att hon skakade, och givetvis började hon lipa också. Stressen som legat och tryckt sedan dörrarna öppnats klockan tio rann ur henne som vidrig och pulserande gråt och hon hatade, hatade, hatade sitt äckliga jävla jobb. Hon hatade snubbar som tog bilen till driven fastän de såg att det var helt proppfullt på restaurangen. Hon hatade folk som sa att de skötte sitt jobb dåligt fastän alla där inne i köket säkert utvecklade någon form av PTSD efter somrarna. De blev behandlade som servicerobotar och folk glömde att de var personer som kämpade för att få sina hundratjugo kronor i timmen men som inte ens var värt det. Det var fan inte värt det. Förra sommaren hade hon jobbat hundrasjuttioåtta timmar i juni och hon hade fått lite över arton tusen, men hon hade mått så dåligt och varit så trött att hon inte kunnat glädjas över pengarna.
Det var slutligen Hassan som kom bak till henne med en originalburgare och en Cola och sa åt henne att gå på rast. Han kramade om hennes axel, men sa ingenting. Det var hon tacksam för. Hon visste att hon måste arbeta färdigt passet, men det hade inte funnits någon chans i världen att hon skulle ha gått tillbaka till driven nu.

I slutänden blev det så att hon fick jobba över två timmar. Det hette ”kan du stanna” men betydde ”vi kommer gå under utan dig” så hon hade inte haft mycket till val. Klockan sex kunde en annan komma in och ta över hennes plats i driven och hon fick slutligen stämpla ut och gå upp till omklädningsrummen. Hon hade längtat hem hela dagen men nu var hon så trött att hon bara satt på bänken i sin uniform med skjortan uppknäppt och mössan i handen. En del av henne ville bara hem och duscha så att hon kunde dö i sängen. En annan undrade om det skulle vara värt att springa till hamnen och kasta sig i vattnet där istället.
Hon försökte ringa Philip för att få sällskap när hon promenerade hem, men hamnade i röstbrevlådan. Hon försökte en gång till men valde istället att ringa till Hanna som höll henne sällskap tills att hon nådde porten på lägenhetsbyggnaden på Ulricavägen. Det kändes fortfarande en smula ovant att ta den nya vägen hem från jobbet. Den sista biten gillade hon bäst, när vägen kantades av björkar och lönnar och hon fick se annat än hus och bilar.
Philip ringde upp lagom till Nadia lagade en tanig middag till sig själv bestående av stekt ägg och nudlar. Han lät trött på rösten på ett sätt som inte enbart berodde på att han tagit en lång tupplur. Under alla år som Nadia känt honom hade han varit en sådan som sov när han mådde dåligt. Det var inget nytt koncept för någon utav dem, men det bekymrade henne ändå. Hon mindes Philips oro för att hans byte av jobb skulle ställa till det för Åsa. Det var en rädsla hon inte kunde relatera till, men som hon förstod måste kännas fruktansvärt jobbig. Hennes föräldrar hade alltid haft gott om pengar. Hade det gått hade hon gärna flyttat över en bit av deras förmögenhet till Åsa som förtjänade bättre än att sitta i ett litet hus och behöva oroa sig för framtiden, samtidigt som hon ville sin son hans allra bästa.
De pratade tills Nadia ätit, diskat och behövde kliva in i duschen för att gno bort fett och os från hela sin person. Thomas och Vincent uppskattade henne mer än vad hon själv gjorde när hon kom hem från jobbet, då de gladeligen nosade på hennes svettiga sockar och osiga armar, men ikväll fick de klara sig utan. Efter duschen fönade hon håret torrt och lekte med katterna med fjäderpinne och studsbollar tills att de var så trötta att de låg utmattade på golvet. Thomas låg mest som en liten sfinx, men Vincent låg helt platt på sidan med tassarna utåt. Nadia hade läst att katter hade tassarna i marken för att vara beredda att fly och att de kände sig väldigt bekväma när de låg som Vincent gjorde. Hon hoppades att det var sant. Thomas låg visserligen inte fullt lika bekvämt, men han slöt nöjt ögonen och spann när hon kliade honom under båda kinderna.
Om det kunde göra henne så gott att få ett eget hem och två katter att ta hand om, tänk vad som skulle hända om hon ordnade resten? När hon bott hemma hade allting känts piss ganska ofta. Hon hade dragit till lokalen jämt och hinkat alkohol för det var skönare än att sitta på rummet och lyssna på föräldrarna när de tyckte si eller så. Nu skulle det absolut inte ha suttit fel med en öl eller fem, men hon behövde inte fly till lokalen för att få känna sig lugn och ifred. Utan att hon reflekterat mycket över det hade hon rensat bort en hel del som bidragit till hennes dåliga mående. Hon hade verkligen gillat Matilda. Hon hade trott det skulle funka och att hon velat vara med henne, men i efterhand undrade hon om hon verkligen varit redo för det. Kanske var det bra att det aldrig blivit någonting mellan dem. Nadia fick tyvärr inse att hon hade en hel del att ordna med sig själv först. Med den ständiga oron kring deras förhållande ur vägen, och med en egen lägenhet borde saker och ting vara precis som hon önskat de skulle vara. Det var som att den grå massan som varit hennes liv blivit till något färgstarkt, med en koncentrerad prick som kallades problem som i själva verket var anställningen på Max jävla hamburgerrestaurang. Alla bra förändringar hade snarare gjort det ännu jobbigare med jobbet för nu var det så enkelt att peka ut vad det var som skavde.
Nadia la sig slutligen i soffan med en fluffig kudde bakom nacken och scrollade igenom jobbannonser på platsbanken på mobilen. Det fanns inte mycket hon kunde söka med sin kompetens, som väntat. Lite städjobb, något på en annan restaurang, personlig assistent hit och dit. Först och främst borde hon väl ta tag i att fixa ett CV så att hon kunde gå till alla stadens butiker och företag och sprida ut dem som flygblad. Hon vägrade bli en av de som fastnade på Max och arbetade där i sex, sju år. Med en suck la hon mobilen mot magen och strök händerna över ansiktet. Problemet med att jobba över och att dega på så mycket som hon gjort var att klockan redan var mycket, men hon hade ingen som helst lust att gå och lägga sig. Det kändes inte heller som att det spelade någon roll eftersom hon snart skulle arbeta natt igen. Trött började bli en del av hennes personlighet. Mer än någonsin förut.

Siffrorna på digitalklockan lyste 04.13 när Nadia slutligen brydde sig om att titta efter. Hon hade legat och vridit sig i mörkret i vad som kändes som evigheter. För en stund kändes det så mycket som rummet hemma hos Bogdan och Ann-Sofie att det blev kusligt. Först när hon satte sig upp och såg Vincent ligga hopkurad vid fotänden kändes det återigen som hennes lägenhet.
Hon strök honom mellan öronen och vidare mellan hans små skulderblad. Hon kanske inte kunde sova, men här kunde hon åtminstone få vara sömnlös ifred. Katterna dömde henne inte. Det fanns inte heller någon Ann-Sofie som stack ut huvudet från någon sovrumsdörr och undrade vad hon höll på med när hon lämnade sängen och klädde på sig. Det blev en stor grå hoodie över linnet hon sovit i, och håret sattes upp i en hög tofs. Snodden var en scrunchie i svart sammet som hon haft om handleden när hon varit ett emo med dålig smak. Nu för tiden hade den fått börja tjäna syftet den var till för. Jeans kom inte på fråga så tidigt på dygnet, så efter att ha tagit på sig sockar drog hon på sig det renaste paret mjukisbyxor hon hittade. Thomas kom tassande efter henne när hon gick ut i hallen och knöt på sig sina slitna Converse. Hon klappade honom också, utlovade mat när hon kom hem igen, och sedan lämnade hon lägenheten.
Morgonen var tyst och sval. Gräset vått av dagg och luften också. Nadia knöt om tofsen så att hon kunde dra upp huvan över håret. Runt lägenhetshuset gick en smal upptrampad stig som hon följde, runt hörnet och ner för en kulle. Det hade alltid funnits något särskilt med tidiga morgnar. Så tidiga att folk inte ens börjat gå till jobbet än. Fanns det något hon uppskattade med sitt katastrofjobb så var det promenaden hem efter ett nattpass. Kontrasten av oväsendet inne i restaurangen; smutsiga, pipande fritöser och diskmaskinens brummande, mot den helt tysta morgonen där utanför var vad som räddade henne. Ibland erbjöds hon skjuts hem av någon kollega hon stängt med, men hälften av gångerna brukade hon tacka nej bara för att få ha den där tysta promenaden till att varva ner. Nu när hon gick här utan att lukta sot och frityrolja var hon nästan glad över att hon inte kunnat sova.
Med händerna i fickorna följde hon vägen tills hon nådde korsningen och skylten som pekade mot idrottsföreningen. Såhär tidigt var ingen där, förstås. Den låg avlägset, kantad av träd och ett gallerstaket. Innanför låg en stor grusplan med tillhörande parkering. Det fanns en stor fotbollsplan med konstgräs, kantad av grönt nät och strålkastare, och bakom den ledde ett asfalterat motionsspår vidare in i skogen. Vad Nadia styrde stegen mot var den brunröda löparbanan som var formad som en stor nolla. I dess mitt fanns ett gräsfält där det låg några koner och bommar, förmodligen kvarglömda från någon gymnastikövning. Nadia hukade sig under det fläckiga staketet som kantade löparbanan och klev in. Hon hade aldrig varit intresserad av sport, visste inte varför hon gått hit, men när hon väl stod här kunde hon inte låta bli att sluta ögonen för en stund. Hon hade hört att vissa skrämdes av stora, öppna ytor. Själv tyckte hon det kändes… skönt. Som att hon verkligen kunde se att bara hon var här och var vaken, utan någon som störde.
Hon satte sig ner på mittersta spåret, men sjönk snart ner på rygg. Med armarna bakom huvudet såg hon upp på den ljust blå himlen. Efter en stund slöt hon ögonen igen, lyssnade på avlägsna måsar och på vinden som då och då svepte över marken och in i hennes huva. Tankarna hade gått på högvarv hela kvällen och natten och spår av dem satt kvar. Just nu nöjde hon sig med att bara lyssna på morgonen, och känna solen värma hennes ansikte när den sakta steg.

Klockan var halv sex när hon kom tillbaka till lägenheten igen. Hon fyllde matskålarna i köket med kattmat och såg på när Vincent och Thomas glufsade i sig. Första tanken var att gå tillbaka till sängen för att lägga sig, nu när hon kände sig lugnare och förmodligen skulle kunna somna. Halvvägs dit ångrade hon sig och hämtade istället sin laptop. Den surrade tyst framför henne när hon slog sig ner på en av köksstolarna och lutade hakan i sina händer. Hon var ju dödstrött, egentligen. På tok för trött för att kunna göra någonting vettigt. Ändå var det nu som hon för en gångs skull kände att hon borde, och kunde, ta tag i skiten.
Efter ett par Googlingar hade hon exempel på CV som såg hyfsat vettiga ut. Hon tog den snällaste bilden på sig själv och infogade den i ett Worddokument. och knattrade ner erfarenheter och fetmarkerade rubriker hit och dit. Innan hon stängde av datorn mailade hon sitt CV till Ann-Sofie och bad om tips och hopp om att hon kunde skriva ut dem via sitt jobb. Om hon ens stavat rätt var hon inte säker på, men hon ville få ut det. Iväg. Innan hon hann läsa igenom det i morgon, bli självkritisk och låta bli.
Kläderna hamnade i en liten hög vid fotänden av sängen när Nadia slutligen kröp ner under täcket igen. Hon försökte låta bli att titta på digitalklockan. Det kändes redan i kroppen, det låga surrandet som var sömn, men hon anade att när hon somnade så skulle hon sova på tok för länge. Dagen skulle passera på tok för fort och så var det snart dags för jobb igen. Hon stönade tyst när hon drog upp kanten på täcket över huvudet. Bara för att CV var på gång så betydde det inte att resten skulle lösa sig. Hon måste fortfarande söka, gå runt och lämna dem och inte tappa hoppet. Hur skulle hon orka det mitt i sommaren? Egentligen borde hon väl bara vänta till hösten, när saker och ting började lugna sig. Fast då var väl risken att hon blev kvar ett år till och led sig genom nästa sommar också.
Nadia kikade upp från täcket när Vincent hoppade upp i sängen. Han satte sig i fotänden i vanlig ordning, tvättade noggrant tassarna och kinderna efter att ha ätit. Det var egentligen otroligt att en så liten katt kunde smaska så högt. Vanligtvis störde det henne, men nu kändes det rätt skönt. Som en påminnelse. Det var bara den där jävla fläcken som hette Max som låg kvar och skavde i hennes liv. Hon måste bli bättre på att ta hand om sig själv och hon måste sluta gå på standby. Det var nog lika bra att hon mailat CV:et till Ann-Sofie i natt. Var det någon som kunde tjata så var det hon, och den här gången skulle Nadia behöva det. 

*