Zaychik (зайчик): 25

Morgonen därpå kändes tyvärr allting ännu mer pinsamt. Med tanke på hur mycket Nadia druckit hade hon hoppats hon skulle ha fått minnesluckor, men hon mindes tyvärr det allra mesta. Hanna hade låtit henne gå direkt till sängen, så det första Nadia gjorde när hon vaknade var att sminka av sig och gnugga tänderna med tandkräm tills hon kände sig lite fräschare. Mobilen hade legat på golvet på laddning under natten, vilket måste ha varit Hannas verk. Nadia upptäckte att det fanns gott om notifikationer när hon tog upp den, men inte en enda var från Matilda. Däremot fanns det en snap från Lovisa som undrade hur det var med henne, vilket Nadia svarade skamset på. Hon orkade inte ljuga så hon sa att hon fått veta något om sin tjej som gjort henne ledsen och så passade hon på att be om ursäkt för att hon fått se henne lipa ännu en gång. Philip hade skickat ett par sms efter det angående Lovisas nummer. Om Nadia mindes rätt så arbetade han idag, men hon provade att ringa upp honom i alla fall. Just för tillfället var Hanna i duschen, så Nadia kurade ensam ovanpå hennes säng med en lånad hoodie på sig.
”Tja”, svarade han efter bara ett par signaler.
”Hej. Jobbar du?”
”Ja, men det är lunch. Jag är redan färdig med städningen på min del. Hur är läget?”
”Matilda pratade aldrig med Darius om oss. Hon bara ljög för mig.”
”Men vad fan säger du?”
”Nä, jag träffade Darius när vi var ute igår och det var väl tur jag tänkte leka modig och prata med honom. Han berättade för mig hur det egentligen låg till.”
”Det här måste jag höra, men jag måste fan gå ut först. Vänta lite.” Det hördes prassel och bök och skyndande steg från Philips håll, innan bruset tydde på att han ställt sig utomhus. Nadia tyckte sig även höra ljudet från tändaren.
För att inte göra sig själv alltför upprörd igen försökte Nadia sammanfatta det Darius sagt så gott hon kunde. Det fungerade sådär, för hon kände hur hon skakade i händerna. Ögonen tårades också men hon hade gjort slut på drama igår, så mer än så blev det inte. Fastän inte Philip sa mycket medan hon berättade så hördes det att han var arg.
”Jag skickade i alla fall ett sms till henne igår där jag frågade varför hon ljög, men hon har fortfarande inte svarat. Så jag vet inte om hon bara skiter i det eller om hon sitter och har panik för hon inte vet vad hon ska säga”, sa Nadia, avslutande.
”Kan ju hoppas hon skäms ögonen ur sig. Jävla fitta. Vad fan håller hon på med?”
”Jag undrar samma sak. Darius sa ju att hon är sådan som vill behålla allt och inte välja, men hur svårt är det att vara lite respektfull? Hon gör det så jävla svårt för sig själv.”
”Verkligen. Ville hon ha er båda så har hon ju toksumpat det nu när ni pratade med varandra. Grattis liksom.”
”Eller hur. En del av mig har lust att bara skicka ett till sms och be henne dra åt helvete, men samtidigt så… jag önskar jag inte brydde mig, men jag ville ju så gärna att det skulle funka. Den senaste tiden har hon varit så gullig så jag trodde vi var på väg någonstans.”
”Jag tycker hon är skyldig dig en förklaring, men akta dig för att förlåta henne för det här är fan inte okej.”
”Du behöver inte oroa dig. Jag vet att hon har kommit undan med att vara charmig och söt förut men jag är alldeles för less för att ens orka något sådant. Nu funderar jag mest på om jag borde ringa upp henne eller om jag ska vänta tills hon väl vågar krypa till kors.”
”Alltså jag vet inte… jag hoppas ju hon skäms, och i sådana fall hade jag nog låtit henne vänta. Tids nog knåpar hon väl ihop något bra sms tillbaka där hon ska be om ursäkt.”
”Mår typ illa när jag tänker på det.”
”Mm. Okej att ni aldrig var tillsammans-tillsammans så det är väl ingen riktig otrohet. Fast det är väl kanske det som hon tänkt på? Att om hon fortfarande håller saker öppet kan ingen klandra henne för att vara otrogen.”
”Jag vet inte. Kanske. Hade hon bara sagt som det var hade jag ju fått skylla mig själv som fick känslor för henne…”
”Jo, men nu uppmuntrade hon ju dig. Förutom när någon var där för att se, då.”
”Fan vad pinsamt det känns.”
”Du ljög inte och höll på i alla fall.” Philip stönade irriterat. ”Det är inte jag som ska bestämma vad som ska hända med er två, men snälla… låt henne inte hålla på något mer. Hon är verkligen schysst ibland så jag förstår att du gillar henne, men är det verkligen värt det?”
”Nej… det är det fan inte. Jag har kompisar som aldrig får mig att känna såhär, så jag fattar inte varför någon jag ska föreställa kär i ska få mig att bli så upprörd. Det låter ju som någon jävla straightfälla. Jag orkar inte med det.”
”Bra. Alltså du fattar inte hur skönt det känns att höra dig säga det. Jag är ledsen att det här behövde hända och att hon sårat dig, men nu är hon fan körd. Hon hade sin chans. Chanser, till och med. Hon kan inte hålla på hur som helst.” 
”Du har rätt. Som vanligt. Jag måste lösa det här med henne men jag tänker låta henne skriva först i alla fall, så får vi se om jag ringer eller går dit eller något sen. Nog om den skiten. Har det gått bra på jobbet? Har Lovisa vågat skriva till dig?”
”Jo, det kom ett sms i natt. Hon var väl full när hon skrev det så början är lite otydlig, men hon tackade för att jag gav ut mitt nummer i alla fall.”
”Hon verkar så gullig tycker jag.”
”Ja, hon verkar söt.”
”Är hon din typ?”
”Jo… ja. Alternativt. Beror på vad hon hoppas på från mig. Men absolut öppen för förslag.”
”Låter vettigt. Hade haffat henne om det inte vore för Matilda, så bäst du bestämmer dig fort.”
”Shit”, skrattade Philip lågt. Nadia såg upp när Hanna kom in i rummet med en handduk svept om sig och log svagt mot henne.
”Nu är Hanna färdig i duschen. Vi kan väl höras mer i kväll eller något?”
”Absolut. Ta det lugnt nu. Hejdå.”
”Hej.” Nadia la bort mobilen ovanpå sängen. Hon betraktade Hanna medan hon klädde på sig mjukisbyxor och ett rosa linne och virade in håret i handduken istället. När hon rätat på sig kom hon fram till Nadia och kramade om hennes axel på det där sättet bara pappor och Hannor gjorde.
”Ska vi beställa pizza?” frågade hon, och Nadia visste inte om hon ville skratta eller gråta av tacksamhet, så hon nickade bara.

Resten av dagen kändes som ett sudd. Hanna hade naturligtvis en del frågor om kvällen och de benade ut de flesta medan de åt pizzan och drack varsitt stort glas med Cola. Nadia hade säkerligen fått stanna kvar resten av kvällen om hon velat, men istället valde hon att gå hem. Förmodligen var det även Hannas förtjänst att hon fått med sig alla sina tillhörigheter från krogen. Hon trasslade upp sina hörlurar på vägen hem och lyssnade på högljudd och arg musik tills hon kände sig lite bättre. När hon kom hem till huset såg Ann-Sofie genast på henne att hon gråtit, och för en gångs skull valde hon att berätta vad som hade hänt istället för att låtsas som ingenting. Nadia hade inte känt sig i något behov utav mammakramar, men när hon fick en så lutade hon tungt kinden mot hennes axel och bara blundade en stund. På kvällen kom Philip över och snackade skit och stannade på middag innan han brummade hem igen. Först klockan elva, när Nadia lagt sig i sängen med datorn, kom första sms:et från Matilda. Hon valde att inte öppna det men på förhandsgranskningen syntes ”förlåt för att jag…” och det räckte. Om det så stod ”förlåt för att jag ljög” eller ”förlåt för att jag inte svarat förrän nu” spelade ingen roll, för oavsett kunde det vänta tills i morgon.
Fastän hon var trött sov hon verkligen dåligt. Hon vaknade flera gånger och tänkte på sms:et som låg och väntade på att få bli läst, men ville inte alls ta tag i det. I slutänden klev hon upp strax efter sju vilket nästan aldrig hände och höll på att skrämma slag på Bogdan som satt i köket och drack kaffe. Eftersom hon var ledsen gjorde han pannkakor åt dem båda, som sedan även Ann-Sofie kom och hjälpte dem att äta upp. Nadia tyckte det kändes som tiden då hon ätit frukost med dem innan skolan. Hon saknade inte skolan på något vis, men det var faktiskt lite mysigt.
”Vad har du för planer idag?” frågade Bogdan. ”Jobbar du?”
”Nej, inte idag. Jag tänkte ta bussen till katthemmet faktiskt.”
”Igen?”
”Ja… jag måste träffa katterna ett par gånger innan jag får adoptera dem. Så att de vet att de tycker om mig”, log Nadia svagt. Hon hällde på så mycket lönnsirap på pannkakorna att det bildades en liten pöl på tallriken, åt dem med gott samvete fastän det nästan värkte i tänderna.
”Det är så seriöst, alltså…” brummade Bogdan. Oavsett om han gillade katter eller ej tyckte han det var viktigt att man hade väl hand om djur, så det var förstås ett positivt utlåtande.
”Vill du att jag följer med?” frågade Ann-Sofie. ”Vi kan ta bilen?”
”Nej… det är okej. Du kan följa med nästa gång om du vill. Jag skulle vilja åka iväg en stund själv bara.”
”Okej, gumman. Ring om du vill att vi ska hämta dig. Vi ska inte iväg någonting alls idag.”
”Tack.” Nadia log mot henne. Hon stoppade i sig det sista av pannkakorna innan hon gick upp till rummet igen.
Hon spenderade ett par timmar i sängen och försökte se på en serie för att få timmarna att gå, innan hon tog en sval och egentligen alldeles för lång dusch. Dogtoothbyxorna och Philips gamla hoodie kändes alldeles lagom för en dag som denna. Hon hade duschat håret fastän hon inte orkade ta hand om det, så hon satte upp det i en stor och slarvig knut. Det skulle bli en katastrof när hon släppte ut det men det var ett problem hon lämnade till framtidens Nadia istället. Strax innan tolv lämnade hon huset och skyndade mot busshållplatsen. Det var så längesedan hon åkt buss att hon inte kunde minnas sist det hänt. Kanske någon nattbuss till en fest.

På Evys katthem var det förvånansvärt mycket folk. Det var exakt en vecka sedan Nadia varit där sist vilket innebar att det även nu var söndag och fika, som i sin tur lockat en barnfamilj och några andra ungdomar. Nadia var glad att se att flera andra verkade föredra att adoptera istället för att skaffa en kattunge. Hon tog en liten kopp med saft och drack den medan hon pratade om Thomas och Vincent med Evy, som var glad att se att hon kommit tillbaka.
”Jag tog med lite godis även fast jag inte visste om man fick. Jag ville höra med dig först”, sa Nadia när hon druckit ur sin lilla kopp med saft. Max låg inte långt ifrån en djurbutik och en gång efter ett pass hade Nadia skyndat dit och synat utbudet av godis. Helst ville hon ha något utan spannmål och socker och grejer, vilket detta godiset var. Evy sken upp när hon fick titta på förpackningen.
”Pojkarna blir säkert glada över så fina grejer. Det är bara att hoppas att ingen av de andra blir för avundsjuka och roffar åt sig.”
”Jag kanske råkar ge de andra också.” Nadia stoppade tillbaka godisarna i fickan igen. När Evy tagit över koppen gick Nadia till blyga avdelningen och smet in bakom nätdörren som avskärmade rummet. Den här gången satt Vincent och Thomas och kurade i en låda med ett urklippt hål. För att inte störa dem satte sig Nadia bara på golvet och tittade på dem då och då.
Under bussresan hade det kommit ett till sms från Matilda. Nu vibrerade mobilen i byxfickan, igen och igen. Nadia väntade tills den slutat innan hon tog upp mobilen och stängde av den helt och hållet. Hon var förmodligen barnslig som ignorerade henne istället för att ta tag i det. Att hämnas med att låta bli att svara gjorde henne inte till en bättre person, men å andra sidan orkade hon inte skämmas alltför mycket. Ikväll kanske hon orkade ringa upp. Just nu ville hon bara få vara ifred med sitt stökiga huvud och katterna som kanske skulle bli hennes rumskompisar.
Några av de andra besökarna kom in i blyga avdelningen efter ett tag, men ingen kom in till rummet där Nadia satt. Kanske var det därför hon tillät sig att lägga sig ner på golvet som en stor deg. Det kändes som att det gick säkert en halvtimme innan modigare brorsan Vincent tog sig ut ur hålet och nosade försiktigt på Nadias utsträckta arm. Hon klappade honom försiktigt på kinden när han verkade ha bestämt sig för att hon inte var så farlig.
”Hej…” sa hon tyst. ”Vill ni bo hos mig sen?”
Katterna verkade inte bry sig nämnvärt. De såg ut att vara på sin vakt när hon satte sig upp och tog fram godisarna ur fickan, men när de kände doften av dem var Vincent så modig att han kom fram för att ta den ur hennes hand. Till och med Thomas kravlade sig ur lådan och tog gladeligen emot en godis. Hon visste inte hur många godisar som var okej att ge katter per dag, men hon ville verkligen köpa deras kärlek om det betydde att hon skulle få ta med sig dem hem. Det fanns så många fina katter på katthemmet men så ofta som hon tittat på bilden hon tagit under veckan som gått kunde hon inte ens tänka sig att behöva välja någon annan. Hon ville ha röda bröderna. Thomas hade en väldigt ledsen ögonform, och Vincents röda fläckar på huvudet såg ut som en liten mössa som täckte båda öronen, och så en till fläck på hakan. Förra gången hon varit här hade hon fått veta att de var tre år gamla. Det var ju ingenting i kattår.
Nadia stannade så länge hon kunde på katthemmet den här gången. Besökstimmarna var över och hennes mage kurrade av hunger, men hon kände sig väldigt nöjd. Kattbröderna var blyga och försiktiga men ju mer hon pratat med dem desto modigare hade de blivit, och till slut hade hon fått klia båda två under hakan. De var lite oroliga när man reste sig upp, men det kunde Nadia förstå. Hon pratade lite med Evy innan hon lämnade katthemmet och promenerade till busshållplatsen tio minuter därifrån. Erbjudandet om skjuts stod kvar, men hon funderade på att unna sig en ensam lunch på Subway eller något annat innan hon ringde upp Bogdan eller Ann-Sofie. Dessutom drog hon sig för att starta telefonen igen, men det började bli oundvikligt.
Väl på bussen så startade hon den fastän hon inte ville. Hon struntade i sms:en som låg och väntade och gick direkt in bland kontakterna för att ringa istället. Innan hon hann ångra sig tryckte hon på grön lur och satte mobilen till örat. För varje signal som gick fram steg ångesten i bröstet. Tänk om Matilda var arg? Nej, det var snarare hon som hade rätt till att vara arg. Hon gned mudden över läpparna. När det slutligen klickade till i andra änden var hon tvungen att sluta ögonen.
”Hallå?” hördes Matildas röst. Den lät låg och osäker, och genast sjönk ångestklumpen i Nadias bröst till en tung känsla i magen istället. Hon andades ut i en långsam suck.
”Hej. Är du hemma?”
”Ja.”
”Kan jag komma om en stund?”
”Mm. Det går bra.”
”Då ses vi.”
”Yes.”
”Hejdå.” Nadia tog bort mobilen från örat innan hon hörde om Matilda hunnit svara. Hon låste telefonen och lutade bakhuvudet mot sätet, sakta tuggande på insidan av kinden. Okej. Då var det ordnat. Bara den jobbigaste biten kvar.
När hon kom fram till stan så struntade hon i Subway och gick raka vägen till Matildas lägenhet istället. Hur hungrig hon än var skulle hon inte kunna få i sig någonting att äta innan de pratat med varandra. Kanske skulle hon inte lyckas efteråt heller, men nu kände hon sig så spänd att hon mådde lite illa. Med händerna i fickorna på hoodien gned hon sig över magen. Det var Matilda som skulle vara nervös, inte hon, men hon kände sig verkligen som skit. Speglingen av henne i portdörren gjorde henne knappast på bättre humör. Kanske var det lika bra att Matilda fick se hur förbannad och trött hon var. Hon undrade hur lång tid det skulle ta innan hon lämnade lägenheten igen, och hur det skulle kännas då. Det återstod att se.
Klockan var halv fem när Nadia ringde på Matildas dörr. Om det fanns något som gladde henne så var det att Matilda såg lika sliten ut som hon gjorde när hon öppnade. Det rörde sig förmodligen mer om hennes kroppsspråk. Hon hade samma velourdräkt som Nadia brukade tycka hon var söt i, men nu slokade hennes axlar och hennes blick svävade någonstans i brösthöjd. Nadia önskade att hon enbart kunnat känna sig arg. Att hon kunde skrika och kasta ifrån sig en ring typ som de gjorde i töntiga serier på tv. Här och nu kände hon sig som en slokande blomma och hon orkade inte bråka, men hon måste.
De var båda tysta. Matilda backade och såg ut att hoppas på att Nadia skulle följa med henne in i lägenheten, men Nadia stod kvar på dörrmattan med kängorna på sig.
”Läste du mina sms?” frågade Matilda till slut.
”Nej. Jag orkade inte.”
”Okej. För jag förklarade typ hur det var där.”
”Jag vill hellre höra det från dig här. Varför sa du att du snackat med Darius om du inte gjort det?”
”Jag tänkte verkligen prata med honom samma kväll. Jag ville inte göra dig upprörd genom att säga nej en gång till, men det blev bara inte av. Det var inte meningen det skulle bli så stort. Jag lovar verkligen att det inte var meningen.” Matilda lyfte blicken nu och hon la huvudet på sned när hon flackade den snabbt över Nadias ansikte.
”Jag förstår bara inte varför det är så svårt. Det var kanske barnsligt av mig att ignorera dig, men jag blir bara så… less. Du fattar väl varför?”
”Det är klart jag fattar, men-”
”Men varför har du inte gjort något då? Det är inte som att det är första gången jag varit less på att du inte orkar prata med honom. När du dessutom inte ens nämnt någonting om vad vi haft ihop för honom? Han verkade ju tro att du och han hade typ samma relation. Tänkte du att du skulle vara på G med båda samtidigt eller?”
”Va? Nej, det är inte alls så. Sa han det?” Matilda rynkade pannan. ”Jag och Darius har alltid haft samma sorts relation. Det fanns aldrig några gränser mellan oss liksom, jag tyckte bara det var svårt att vänja bort det. Jag ville ju vara med dig men jag ville inte göra honom ledsen.”
”Men nu lyckades du göra båda ledsna fattar du väl.” Nadia hade låtit arg i början av meningen, men mot slutet blev hennes röst bara en suck och hon tog sig för pannan. Hon hade hoppats kunna hålla huvudet kallt, men nu rusade både hjärtat och tankarna igen.
”Det var inte meningen Nadia… jag lovar. Jag vet att jag varit feg i början men jag ville verkligen fixa det. Jag försökte ju också, det märktes väl att jag gjorde det? Det enda som var kvar var att snacka med Darius och jag tänkte säga till honom samma dag som vi sågs, men tillfället gick förbi. Sen dess har jag inte ens träffat honom. Jag trodde inte ni skulle träffa varandra. Nu har det ju blivit mycket större än vad som var meningen. Jag menade ingenting illa.”
”Nej… okej. Visst. Jag… okej.” Nadia satte handen mot munnen. Hon bet sig i knogen, försökte minnas allt vad hon sagt när hon pratat med Philip. Hon försökte komma ihåg hur arg hon varit, för nu kände hon sig bara tom. Det lät ju så bra när Matilda sa det. Det skulle vara så enkelt att förlåta henne också, för det var ju det hon ville göra. Egentligen. När hon bad om ursäkt och darrade på rösten och såg så himla ledsen ut på ögonen.
”Nadia… snälla”, sa Matilda tyst. Hon kom fram till henne och la handen om hennes handled. Nadia orkade inte dra tillbaka den utan vände bara upp blicken för att möta hennes. Tänderna skavde hårt mot knogen.
”Vad är det du vill ska hända?” frågade hon lågt. ”Vad är det du vill ha med mig? För jag orkar seriöst inte krångla något mer. Det ska inte vara så svårt att vara med någon man gillar.”
”Det är mitt fel. Jag vet det. Kan vi inte bara börja om? Jag ska be Darius om ursäkt också, jag sårade båda två när det var det sista jag ville göra. Jag vill vara med dig, jag lovar.”
”Hade du bara gjort det lite tidigare så… det är för sent nu. Okej? Jag ville så mycket mer än du i början och nu så orkar jag seriöst inte hålla på något mer. Jag är trött på det här.” Nadia drog åt sig handen och kände bakom sig för att hitta dörrhandtaget. Hon fann det, men öppnade inte än. Matilda såg ut att vara nära att börja gråta och det fick Nadia att vilja skrika. För ett par plågsamt tysta sekunder stod de bara där och stirrade på varandra. Sedan drog Matilda skälvande efter andan och försökte sträcka sig efter Nadias ansikte, men tog tillbaka händerna när Nadia vred sig undan.
”Snälla… kan du inte ge mig en chans bara? Jag gillar verkligen dig på riktigt. Jag är bara så dålig på förhållanden och det är därför jag inte fattat. Jag lovar jag ska bli bättre.” Hon strök hastigt handen över kinden när en tår rann över. Det knöt sig så hårt i Nadias bröst att hon inte visste om rösten skulle fungera något mer, men hon försökte ändå.
”Nej. Jag orkar inte. Inte nu. Det hade kanske kunnat funka men just nu vill jag bara få vara själv. Jag orkar seriöst inte, Matilda.” Nadia skämdes över hur gäll hennes röst blivit, men hon kunde inte fixa det. Matilda gjorde inga fler försök att röra henne, och inte hellre några fler försök att torka sig om kinderna. Nadia strök ärmen över sina egna kinder och snörvlade tyst när hon kramade om dörrhandtaget.
”Okej”, sa Matilda, tyst. ”Förlåt. Det var inte meningen att göra dig ledsen. Förlåt.”
”Ja… okej. Jag vet, men… ja.” Nadia torkade sig om kinderna igen. Det hade nästan känts bättre om Matilda bara varit en player. Ett dubbelspelande rövhål som ville ha flera partners samtidigt men inte binda sig ordentligt. Att hon blev så ledsen fick Nadia att känna sig som att det var hon som gjorde fel och hon ville så gärna be om ursäkt och bara krama henne eller låtsas som att ingenting hänt, men hon tillät sig inte. Hon klarade inte av att se Matilda i ögonen när hon öppnade dörren och gled ut i trapphuset med ett tyst ”hejdå”. Det var nätt och jämnt att hon hörde Matilda svara innan dörren gled igen. Det klickade i den direkt efter, när låset gick i.
Nadia gned sig över kinderna när hon gick ner för trappan. Hon visste inte om hon ville sätta sig ner och bara böla igen, eller om hon skulle springa för att bli kvitt den vibrerande ångesten i bröstet. Hon skulle kunna ringa Philip och berätta vad som hänt, eller Hanna och bara ösa ur sig om hur allting blivit, men när hon kommit ut genom porten och fått upp mobilen ur fickan var det Ann-Sofie hon ringde upp. Så fort hon svarade så började ögonen svida och hon tryckte hårt ärmen mot dem i ett försök att hålla sig.
”Mamma”, sa hon med alldeles tjock röst. ”Kan du hämta mig?”
”Men lilla gumman..! Vad är det som har hänt? Var är du?”
”Jag är vid Mastvägen. Jag bara… jag orkar inte förklara, kan du bara hämta mig?”
”Jag kommer på en gång. Klarar du dig?”
”Ja, gud, det är okej jag bara… jag orkar bara inte gå hem. Tack.” Nadia slog sig ner på en av bänkarna utanför lägenhetsbyggnaden och drog upp benen mot bröstet. Det kom inte så mycket tårar, men hon skakade och skälvde när hon försökte andas så sakta hon bara kunde. Nu ville hon bara hem. Hon ville lägga sig i sängen och skrika i kudden och sedan skulle hon packa till lägenheten och bara skita i allting som hade med Matilda att göra.

*