Zaychik (зайчик): 24

Nadia blev kvar på uteplatsen, duggregnet till trots. Darius hade berättat att han kommit hit med sin bror och några kompisar. De hade hunnit prata i högst ett par minuter innan han försvunnit in igen, för att köpa en öl. Nadia satt kvar med sin tredje cigarett och knackade naglarna i takt med musiken mot stolens armstöd. På fyllan blev det ofta så att man lovade att mötas upp igen men så glömde man bort det, eller hittade till någon annan, och så var det inget mer med det. Därför blev hon mäkta förvånad när Darius faktiskt kom ut igen med en öl i handen, och en till öl som han ställde framför henne på bordet.
”Jag visste inte om du ville ha”, log han när han satte sig ner. ”Men om du inte gillar öl så kan jag dricka upp den sen.”
”Men vad gulligt av dig”, sa Nadia, lågt och mumligt. Hon skulle ju inte ha något mer men det hade varit så oväntat att hon kände sig dum. Alla var mer eller mindre trevliga på fyllan men det kändes nästan jobbigt att Darius så uppenbart var lätt att tycka om. Att hon fortfarande hade problem med det.
”Hur är läget? Är du okej?”
”Jo, shit jag är okej, jag bara… detta kommer låta jättedumt. Men jag ville typ säga förlåt för att jag varit lite off varje gång vi setts? Tror jag varit lite svartsjuk eller så.”
”Svartsjuk? På mig?” Darius höjde förvånat ögonbrynen. När han såg på Nadia över kanten på ölglaset såg han på något sätt äldre ut.
”Ja…” Nadia grimaserade. Hon tog det andra ölglaset och tog en klunk fastän hon inte borde. Skulle hon snacka känslor med Darius var det nog lika bra hon inte var vid sina sinnes fulla bruk.
”Varför det?” frågade Darius med ett litet skratt.
”Jag… alltså, det var mest för vad Matilda sa tror jag? Hon sa att du hade haft känslor för henne förut. Men ni sågs ju fortfarande och ni verkade rätt tighta ändå, så jag blev väl svartsjuk bara. Fastän jag inte borde.”
”Men… nu vet jag inte om jag missar något. Är ni tillsammans eller?”
”Ja… har hon inte sagt det?” Nadia ställde ifrån sig ölglaset igen. Plötsligt kände hon sig inte lika full längre.
”Nej…”
”Skojar du med mig nu? För i sådana fall är det inte kul.”
”Nej, jag lovar, jag fattar ingenting. Jag tyckte det verkade som att ni var på G, så jag var faktiskt lite svartsjuk på dig. Men hon sa att det inte alls var så.”
”Matilda sa till mig att hon snackat om dig med det här? Jag har velat att hon ska prata med dig i flera månader typ och nyss skrev hon att hon äntligen hade gjort det. Du sa att det var lugnt, tydligen.”
”Har Matilda sagt det?”
”Ja! Kolla, jag har henne sms här.” Nadia sköt ölglaset så hastigt åt sidan att lite utav innehållet skvimpade ut på bordet. När hon tog fram mobilen darrade fingrarna när hon letade upp rätt konversation, och hon fick bläddra ett tag för att visa sms:en hon syftat på. (Har du berättat? (: Yes, nu äntligen haha ♡). Hon betraktade Darius under tystnad när han läste sms:en med rynkad panna. När han sedan såg upp på henne såg han så allvarlig ut att det var svårt att minnas att han annars var så glad och leende hela tiden.
”Hur länge har ni varit tillsammans?” frågade han lågt.
”Officiellt bara en vecka typ. Sedan de där sms:en. Men vi har ju setts sen nyår nästan.” Nadia tryckte ner sin cigarett i den uppochnedvända krukan som agerade askfat. Hon trodde hon skulle bli rasande, men plötsligt kände hon sig bara lugn. Trots att hon var upprörd och duggregnet fick henne att bli fuktig i kläderna.
”Kan du bara…” Darius pausade och la handen om sin öl. Han såg ut att tänka en ganska lång stund innan han vände upp blicken igen. ”Kan du bara säga vad som hänt mellan er. Från början.”
”I början så var det inget seriöst, vi var typ friends with benefits. Sen tyckte jag att det kändes som något mer när vi började ses oftare och jag blev besviken när hon typ bara ville kyssas i smyg och sådär. Då sa hon att hon ville vara med mig, men att hon inte ville gå ut med det än för att du hade haft en crush på henne och det var lite känsligt. Det fattade jag, så jag gick med på det liksom. Men sen började jag bli otålig för jag ville ju vara tillsammans på riktigt. Det gick ganska lång tid, så jag snackade med henne om det. Jag sa att om hon ville vara med mig så skulle hon behöva ta tag i att snacka med dig, för jag orkade inte vara någon jävla hemlis.” Nadia tog en paus när det plötsligt knutit sig i halsen och hon var tvungen att ta ett djupt andetag. ”Så jag tjatade på henne att hon måste snacka med dig, och då skickade vi de där sms:en. För några dagar sedan. Men du har alltså inte hört någonting?”
”Det här måste ju vara ett skämt. Jag tror inte du ljuger, men jag blir helt… vad fan är det som händer.” Darius fumlade i skjortfickan efter sitt cigarettpaket och såg faktiskt ut att vara en aning darrhänt när han tände en cigarett. Nadia tog bara tyst emot en när han räckte paketet åt henne, fastän hon hade kvar några själv.
”Vad har hon sagt till dig? Ingenting eller?”
”Inte sådär i alla fall. Det är sant att jag har varit kär i henne. På senare tid har vi varit av och på typ, mest ses vi och festar eller gymmar eller bara har kul du vet. Men jag tycker mycket om henne. Vi snackade om det och sa att vi skulle fortsätta vara vänner för att ingen av oss ville förstöra någonting du vet, men vi hamnade i säng ibland och det var liksom lugnt. Det var inget konstigt med det. Trodde jag.”
”Vadå… efter nyår?”
”Mest innan, men efter också. Hon pratade om att hon träffat dig men det lät som ni var nya kompisar. Även om ni inte bara var kompisar hade väl inte det gjort mig någonting, men hon pratade inte om det… hon sa typ ni skulle ses, bara. Jag fattade väl att ni låg för det var inte så svårt att lista ut men jag antar jag märkte på dig att du gillade henne och att det var därför jag blev svartsjuk… jag ville väl ha henne för mig själv som förut liksom, även fast hon aldrig var min. Men jag lovar, hon har inte pratat med mig om dig. Det är bara att ni ska ses eller något ni gjort och så, inte att ni är tillsammans eller är på väg att bli det.”
”Men när det här hände då? Hon sa att ni varit på gymmet och att ni snackat… sa hon ingenting alls?”
”Hon var lite tyst, men hon sa ingenting”, sa Darius lågt. Röken virvlade från hans näsa när han satte sig rakare i stolen och lutade sig fram, närmre Nadia, som kände sig som om hon var på väg att explodera. Hon insåg inte att hon darrade i armarna förrän Darius la handen ovanpå en av dem. Hon drog den åt sig, även fast hon uppskattade gesten.
”Vad fan håller hon på med”, sa hon lågt. Sedan steg hennes röst när hon tog ett bloss till och tappade aska ner på knäet. ”Vad fan håller hon på med? Så hon har fejkat hela grejen med mig eller? Jag trodde verkligen att hon ville vara med mig nu på slutet, när hon verkligen försökt och allting… hon har ju för fan fejkat för dig med?”
”Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är ledsen, Nadia, jag visste inte alls. Hon har varit sådan förr men jag trodde inte hon skulle ta det så långt som det här.”
”Vadå? Har hon gjort det förut?”
”Inte såhär, men för några år sen så var hon på G med någon kille men de blev aldrig tillsammans för hon gillade att vara fri liksom. Ville inte ha några krav antar jag. Typ hålla det öppet om det kom något mer.”
”Men kunde hon inte ha sagt det då? Hade hon sagt att hon ville ha det öppet hade jag fattat, eller åtminstone dumpat henne när jag fattade att vi inte kände samma sak.”
”Det är säkert det som är grejen. Hon vill ha kvar dig. Jag vet inte… jag tror inte hon menar något illa, men hon kan fan inte hålla på såhär”, sa Darius med en vass underton Nadia inte trott han kunde behärska. ”Hon nöjer sig inte med en grej. Hon vill både ha kakan och äta den eller vad fan man säger.”
”Vilken jävla idiot jag är. Jag vill inte vara någon jävla kompromiss. Jävla pissluder. Fy fan vad hon ska få höra det här.” Nadia strök darrhänt handen genom håret medan hon rökte ciggen hon fått av Darius. Ett bloss, två bloss, tredje blosset sved i halsen och det sved i ögonen men hon var för arg för att grina. Var hon en jävla fjortis eller? Det hade varit skakigt och tveksamt med Matilda hela första tiden, det var klart hon varit medveten om det, men tiden efter de snackat hade ju känts så bra. Hon hade verkligen varit övertygad om att det var nu allting skulle lösa sig. Ett par dagar hade det räckt, och nu fick hon reda på det här. Hon önskade hon kunnat tro att Darius ljög, men han satt och tuggade sig i läppen och såg så ledsen ut att hon blev arg även för hans skull. Hade de haft en crush på samma brud, och brudjäveln kunde inte nöja sig med en utav dem? Nadia tog ölen och svepte det som var kvar av den fastän det bubblade i hela halsen.
”Vad ska du göra?” frågade Darius när Nadia tog upp mobilen igen.
”Jag ska be henne dra åt helvete.”
”Inte för att hon inte förtjänar det, men ska du inte vänta? En stund i alla fall så du hinner tänka vad du ska säga”, föreslog Darius. ”Jag vill också veta vad fan hon sysslat med.”
Nadia la ner mobilen ovanpå bordet, ångrade sig sedan och tryckte ner den mellan jeanslåren. Darius hade förmodligen rätt i att det var en dum idé att ringa och skrika just nu. Hon skulle bara göra bort sig och börja grina, eller inte ens få ur sig vad hon menade. Bland alla detaljer som gjorde henne upprörd fanns det en som utmärkte sig. Trodde Matilda inte att Nadia skulle få reda på att Darius inte visste? Hade hon tänkt fortsätta hålla Nadia hemlig? Eller, hade hon tänkt berätta men fortfarande inte fått tummen ur och ljugit för att få tyst på Nadia under tiden? Det kvittade, egentligen. Just nu kändes det som att allt kvittade.
Darius gjorde henne sällskap när hon tog sig ur stolen och gick in igen. Musiken och värmen som förr bidragit till den peppande stämningen fick nu Nadia att känna sig instängd. Hon ville leta reda på Hanna, men när hon svepte blicken över folksamlingen så såg hon inget rött hår. Hon var förmodligen fullare än vad hon kände av för när hon tog upp mobilen igen märkte hon knappt att Darius stod kvar bredvid och höll koll på henne. Egentligen borde hon låta bli att höra av sig till Matilda över huvud taget, men hon kunde inte låta bli. Hon skickade ett sms som hon otroligt nog stavade rätt på första försöket (varför i helvete ljög du att du pratat med Darius) och kramade sedan mobilen hårt i handen.
I slutändan var det Hanna som hittade henne. Hon kom från dansgolvet med Lovisa och en lång blond kille efter sig. När Nadia såg frågan och oron i Hannas blick började hon gråta. Verkligen fulgråta, så det stockade sig i halsen och bubblade i näsan och hon ville verkligen drämma nävarna i golvet eller i huvudet på sig själv eller i vem som helst som försökte ta i henne. Vem det var som lyckades leda ut henne från klubben utan att hamna i korselden visste hon inte. Kanske Darius, kanske en vänlig vakt. Väl där ute nöjde hon sig med att sitta på trottoarkanten och hålla huvudet i händerna medan hon grinade. Tids nog lugnade hon sig någorlunda, åtminstone nog för att höra Hanna prata med en annan vakt och lova att hon skulle ta hand om henne. I tystnad tackade Nadia för att Hanna orkade sköta det. Hade hon behövt hamna i fyllecell eller någon annan skit för att Matilda var en idiot hade hon aldrig förlåtit henne.
Tids nog satte sig Hanna ner bredvid henne på trottoaren. Hon försökte inte röra vid henne, men hennes armbåge nuddade lätt vid Nadias överarm. Det var nog för att grunda henne.
”Jag menade inte att lägga mig i”, sa Hanna. ”Men Darius berättade att något hänt med Matilda. Han verkade orolig men jag sa att det var okej, så han har åkt hem.”
”Okej.”
”Ska vi åka hem? Du kan komma med hem till mig. Jag fixar taxi.”
”Mm…” Nadia strök baksidan av händerna över båda ögonen och snörvlade ljudligt. Sedan gjorde hon det en gång till, och hennes uppgivna skratt blev till ett hest flämt. ”Var är Lovisa?”
”Jag vet inte.”
”Fan också… hon ser mig bara när jag grinar. Jag orkar inte. Alla såg mig säkert där inne.”
”De var för fulla för att märka något. Dessutom var det bara fula grabbar där ändå.”
”Okej”, sa Nadia tyst, men kände sig faktiskt lite bättre när hon fått höra det. Hon tog skjortärmen för att torka bort resterande tårar, smink och säkert snor också, innan hon tog ett mycket djupt andetag. ”Jag vill bara sova nu. Eller dö, typ.”
”Då sover vi.” Hannas arm ströks mot hennes när hon tog upp mobilen ur sin lilla väska. Nadia kunde höra henne prata med växelpersonalen på taxin och hur hon utlovade att en skulle dyka upp om tio minuter. Nadia hade ingen aning om vad klockan var, men eftersom det fanns en taxi tillgänglig kunde den inte vara alltför mycket. Hon skämdes när hon tänkte på hur hon gråtit och skrikit och hur det var hennes fel att den roliga krogkvällen blev förstörd. Mest av allt var hon tacksam att hon hade Hanna med sig, som kunde ta hand om henne och fixa allt när hon gick sönder. När taxin kom satte hon sig där bak och lutade ansiktet mot sina fuktiga skjortärmar. Om Matilda ens svarat på hennes sms så fick hon vänta tills i morgon. Det kunde hon gott ha. 

*