Zaychik (зайчик): 22

Evys katthem låg en timme bort med bil. Med Röda Faran tog det en timme på en bra dag, men en och en halv på en dålig om man räknade med tjurandet från motorn innan den startade som den skulle. Både Philip och Nadia hade arbetat och de såg ungefär lika trötta ut. Nadia hade arbetat natt och kände sig fortfarande groggy fastän hon sovit i tio timmar. Philip hade klivit upp vid sex och såg på något vis fortfarande nyvaken ut fastän det varit flera timmar sedan. Ivern inför att träffa en massa katter fick dock dem båda att sitta rakryggade när de sökte med blickarna mellan byggnader och skyltar.
”Vad var det gatan hette? Bo..?”
”Bolstervägen. Men hallå vänta, är det inte en skylt där? Den bruna?” Nadia pekade genom rutan med sådan iver att hon slog nageln mot den. Under en samling skyltar som pekade mot orter och gator satt en handgjord skylt i trä med svarta bokstäver. När de rullade närmre kunde de mycket riktigt utläsa att den pekade mot katthemmet. Evy´s katthem, stod det till och med. Med en sådan där akut accent som det bara stod på riktigt gamla skyltar nu för tiden.
När Röda Faran stod parkerad bland några andra bilar utanför den gulliga vita villan skyndade sig Nadia att knyta på sig kängorna och kliva ur. Hon var röksugen, men ville inte ha nikotinhänder när hon skulle träffa katter. Det fanns ingen anledning till att vara nervös, men hon kunde inte sluta. Det var ren tur att hon fått nys om det här katthemmet eftersom hon själv inte använde Facebook. Hanna hade som vanligt agerat hjälte och skickat en print när det lagts upp info om besöksdagar. Dagen i ära var det kattsöndag vilket innebar lite fika och möjlighet att träffa de många katterna som behövde nya hem. Nadia insåg i samma sekund att nervositeten nog berodde på att hon skulle vilja ta med sig alla katter därifrån, men enbart kunde välja en.
”Jag borde sitta kvar i bilen”, sa Philip efter att Nadia knackat, och öppnat, ytterdörren.
”För att inte ta med alla hem?”
”Exakt.”
”Kom in, kom in! Hej på er.” Evy, en mycket liten dam med axellångt silverfärgat hår, kom till hallen för att hälsa dem välkomna. Hon var så gullig att Nadia sträckte fram handen för att hälsa fastän det inte var något hon vanligtvis gjorde. De lämnade sina skor där, fick var sin plastmugg med saft och hälsade på de två andra personerna som var där för att träffa katter. Vad än Nadia väntat sig av ett katthem så var det här ännu bättre. Det var rent och prydligt, gott om plats med flera rum som verkade vara avsedda för olika katter. Philip hittade snabbt en fläckig kattunge han lekte med. Eftersom han verkade kunna roa sig själv ganska så bra passade Nadia på att titta vidare. Saften var uppdrucken i ett svep, men hon bar fortfarande på plastmuggen medan hon såg sig omkring. När Evy dök upp vid hennes sida passade hon på.
”Hjälper de här söndagarna till att få många adopterade?”
”Oh ja, det gör det verkligen. Det händer ibland att någon kommer hit bara för att titta, men hittar en liten vän de förälskar sig i.” Evy log så gulligt att Nadia kände ett styng i hjärtat. ”Har du planerat att adoptera?”
”Ja… jag ska snart flytta till egen lägenhet. Jag har velat ha katt sen jag var liten så nu är det äntligen dags liksom.”
”Så roligt. Letar du efter något särskilt?”
”Nej… jag tror inte det. Jag har bara känt att jag vill adoptera en. Kanske en som redan är vuxen. Jag tycker så synd om dem när jag ser hur många som är utan hem så…” Nadia log svagt.
”Det är bra att du tänker så.” Evy klappade henne på armen. ”Det finns gott om söta katter här som längtar efter hem. Ta en titt så hittar du säkert någon du fastnar för.”
”Jag är snarare rädd jag ska vilja ta med mig för många…”
”Det också, förstås. Har du läst vår adoptionsinformation? De flesta av våra katter är innekatter förutom några få.”
”Ja, jag läste alltihop. Men det blir innekatt för mig. Egentligen så tänkte jag faktiskt… finns det några som har väntat här länge? Eller som… någon som det är lite extra synd om?” Nadia gjorde en svag grimas, för hon visste att hon förmodligen skulle krossa hjärtat på sig själv om hon fick höra hur det låg till.
Det visade sig att Evy faktiskt hade en blygavdelning där de allra skyggaste katterna höll hus. Nadia fick följa med in och fick snabbt bekräftat att det var som Evy berättat. En liten svart katt låg ovanpå en hylla och visade inget intresse av att komma ner för att undersöka. En annan satt hopkurad i ett tygrör och betraktade dem vaksamt.
Snart kom det fler personer som Evy gick för att välkomna. Nadia hittade en rödvit katt under en hylla, tätt intill en helröd, som båda såg på henne med stora pupiller. Hon ställde ifrån sig sin plastmugg och hasade sig sakta ner på mage så att hon kunde ligga och kika in på dem. Var de kanske kompisar? Hon försökte tänka på att inte ligga för nära dem, men om de blev rädda hade de åtminstone två håll att fly åt.
Det kändes nästan pinsamt när hon tänkte på hur mycket hon läst om katter när hon varit liten. Hon hade så gärna velat ha en att hon lovat att hon kunnat ta hand om den helt själv, betala helt själv och allt som hörde till när hon varit typ, tio. Sedan hade hon träffat Staffan så mycket att hon faktiskt kände att hon kunde rätt mycket om katter även fast hon inte haft någon själv.
Efter att ha legat och småpratat och långsamblinkat med kissarna en stund vågade sig Nadia på att sträcka fram handen. Rödvita var lite modigare och nosade försiktigt, men det var också allt. Nadia nöjde sig för stunden och hasade sig tillbaka så hon kunde sätta sig upp, lagom tills att Philip kom in till henne. Han satte sig ner bredvid henne.
”Har du hittat kompisar?”
”Ja… Evy visade mig hit, till blygavdelningen, så nu är jag ju körd. Jag vill ju ta hem allihop. Men rödvita vågade i alla fall nosa på mig.” Nadia kom på sig själv med att le fånigt.
”Du har bestämt dig för att ta en blyg katt?” Philip ställde det knappt som en fråga, för sättet han log på tydde redan på att han visste vad Nadia skulle svara.
”Mm. Alla de som kommer fram och hälsar och gosar blir ju adopterade så mycket fortare. Jag tänkte nästan jag ville ta en svart katt för de verkar bli kvar längst även fast ingen tror på skrock längre, men det känns ännu bättre om jag kan ta någon som är blyg som kanske blir kvar jättelänge annars.”
”Katthjälten. Men det är så jag vill göra när jag flyttar hemifrån också. Jag har seriöst tänkt att jag ska fråga vilken som varit kvar allra längst och så ska jag boka den, om jag får. Oavsett vad det är för någon.”
”Jag blir typ grinfärdig…” Nadia kikade in på katterna under hyllan igen. Tidigare hade de suttit väldigt tätt tillsammans, men nu såg de ut som små kottbollar som bara betraktade dem skeptiskt. Framsteg, hoppades hon.
Efter en stund av babygullande kom Evy tillbaka till dem. Hon räckte över en prasslig påse med kattgodisar till Nadia, som genast gav sig på ett försök att pilla upp en.
”Så du har hittat de röda.”
”Ja… De var så söta när de satt tillsammans.”
”De är bröder. De kom hit i en kull om fyra men dessa två har alltid hållit ihop hårdast. De andra två är redan adopterade.” Evy satte sig ner på en stol som stod intill hyllan kattbröderna kurade under. ”Om du fastnar för någon utav dessa två så måste jag säga att de ska adopteras tillsammans. De två ska inte säras på.”
”Jag förstår…” Nadia satte armbågen i golvet för att kunna sträcka in godisen till katterna. Det var lite tveksamt till en början, antagligen för att de var tre där samtidigt, men efter en liten stund luktade det väl tillräckligt gott för att rödvita kattbrodern skulle nappa åt sig godisen. Nadia gjorde ett försök att ge den helröda katten en godis också, men fick till slut skjuta fram den på golvet till honom för at han skulle knapra i sig den. Var sin till hann de få, och Nadia fick till slut tillåtelse att klappa väldigt försiktigt på rödvita kattens kind innan hon satte sig upp.
”Tror du att du skulle vilja ta hem dessa två?” Evy såg upp på Nadia med en glimt i ögonen som var mycket vänlig men på något märkligt sätt ändå skarp. Nadia nickade.
”Ja… jag bara fastnade.”
”I sådana fall tycker jag att du ska prata med min dotter, så kan hon berätta mer om dem för dig och hur allting går till. Så ska jag hälsa de andra välkomna där ute.”
”Då går jag och ser om jag kan klappa den lilla fläckiga igen”, flinade Philip. Han hade små sår på handryggen så det hade nog varit hårdhänt lek från kattungens håll, men det verkade inte bekomma honom.
”Funderar du också på att adoptera?” frågade Evy över axeln.
”Nej, tyvärr… jag bor fortfarande hemma. Men jag vill.” Philip log besegrat.
Philip hittade snart sin lilla fläckiga kompis, och Evy visade Nadia till dottern Emma som var en kvinna i trettiofemårsåldern med stora glasögon och väldigt vänligt leende. Nadia hade läst på en hel del om hur det gick till när man adopterade katter från Evys katthem, men lyssnade intresserat när Emma berättade för henne ändå. De pratade om bokning, hur det fungerade, hur Nadia skulle bo och om hon hade koll på katter sedan innan. Det kändes nästan nervösare än en jobbintervju för nu när Nadia fastnat för kattbröderna så ville hon inte höra att hon inte hade en chans att få ta med sig dem hem. Vad Nadia fick veta var att det krävdes ett par besök efter bokningen för att de skulle vara säkra på att hon kom överens med katterna. Om allt gick bra betalade hon sedan, hämtade katterna på datumet de kom överens om, och sedan var det klart. Tydligen hade katthemmet öppet nästan alla dagar för allmänheten men kattsöndagarna var till för fika och att locka fler att komma dit och kika.
”Skulle det vara något mer du vill veta är det bara att ringa eller maila oss”, sa Emma, när det verkade som att de gått igenom det allra mesta. Nadia nickade.
”Absolut. Jag kommer ju komma hit hela tiden nu när jag vet hur ofta det är öppet…”
”Det är inga problem”, skrattade Emma. ”Det är bara skönt att se att någon är så villig att ge pojkarna ett bra hem. Jag hoppas ni fattar tycke för varandra.”
”Har de några namn? Har ni liksom gett dem några när de kom hit..?” frågade Nadia, nästan lite hoppfullt.
”Den rödvita heter Vincent, den röda Thomas. De två andra bröderna som redan fått nya hem hette Hans och Peter.” Emma verkade roas av de väldigt vuxna mansnamnen, men höll minen hyfsat skickligt. Nadia hade väntat sig namn som Fanta och Simba, eller något annat som kändes mer… kattigt. Lite sådär töntgulligt som folk gillade att döpa katter till. Vincent och Thomas var töntgulligt på ett annat sätt. Lite som en viss herr Staffan hon klappat många gånger genom åren.

De hade förmodligen stannat kvar på Evys katthem tills de stängt om det inte varit för att de båda lovat att komma hem i tid för middagen. Nadia hade fullt av katthår på jeansen sedan hon legat och kravlat på golvet. Innan de gått hade hon tagit en bild på bröderna Vincent och Thomas när de återigen kurat ihop sig intill varandra för att sova. Hon tittade på den bilden med vad som kändes som hjärtögon när Philip backade ut från parkeringen.
”Det tog inte lång tid för dig att bli förälskad.” Philip tittade i backspegeln innan han skänkte henne en hastig blick. ”Ska du behålla namnen på dem?”
”Jag tror nog det… jag har tänkt att jag vill döpa en katt till Soot någon gång i mitt liv, men jag har alltid tänkt att den ska vara svart. Jag tyckte Thomas och Vincent lät gulligt.”
”Jag tycker såklart den röda borde heta Gustaf, men alla kan ju inte ha bra smak…” Philip gjorde ett försök att himla fisförnämt med ögonen, men började flina redan innan han var färdig.
”Du får skaffa en egen Gustaf när du flyttar, din mupp.”
”Det ska jag. Helst en stor jävel.”
”Tio kilo minst?”
”Typ så.”
”Ska hålla utkik.” Nadia skickade bilden på katterna som ett mms till Matilda. Om det skulle vara så illa att katterna inte blev hennes så ville hon inte lägga upp på internet och få upp även andras förhoppningar utöver sina egna. Instagram fick vänta, liksom. Däremot måste hon få visa upp hur gulliga de var för alla hon hunnit nämna katthemmet till. Ett svar från Matilda kom bara någon minut senare. Hon var inte fullt lika förälskad i katter som Nadia var, men hon var glad för hennes skull (Vilka söta ♡) och det var allt Nadia brydde sig om. De sms:ade en stund. Tydligen var Matilda med Darius efter att ha varit på gymmet och genast kliade det i fingrarna på Nadia. Hon fuktade läpparna, skruvade sig i sätet, sedan skrev hon i alla fall.
Har du berättat? (: 
Yes, nu äntligen haha ♡ 
Vad skönt ♡ Vad sa han?
Det var inga problem :)
Nadia tryckte ner mobilen mellan låren och sjönk tillbaka mot ryggstödet med en lättad suck. När hon sträckte upp armarna över huvudet och bakom nackstödet såg hon att Philip sneglade på henne.
”Vad nu?” Han hade en road ton i rösten, men blicken var tillbaka på vägen.
”Matilda har äntligen snackat med Darius.”
”Om er?”
”Mm. Känns som jag väntat i tusen år på att hon ska ta tag i det.”
”Äntligen. Fan vad skönt. Undrar varför det tog så lång tid?”
”Jag vet faktiskt inte. Darius verkar ju ha haft en crush på henne, men jag vet inte om det kommer bli något lättare med tiden. Han hade säkert redan fattat att vi hade något på gång ändå.”
”Säkert. Det brukar ju märkas på folk när de är kära.” Philip slog på blinkerspaken med lillfingret, men den klickade tillbaka både en och två gånger. Han muttrade när han på tredje försöket lyckades. ”Jävla horbil alltså. Ska köpa en cykel istället.”
”Nä… säg inte så om henne”, skrattade Nadia och klappade insidan av sin dörr.
”Hon gör det svårt för mig…”
”Hon är bara lite grinig. Och gammal.”
”Och dålig.” Philip morrade när det som på beställning ryckte och skuttade när han bytte växel. Nadia kunde knappt hålla minen, men bet ihop för att inte riskera att Philip fick utbrott på henne istället.
Röda Faran dög åtminstone till att ta Nadia hela vägen hem. Hon lutade sig klumpigt över växelspak och handbroms för att kunna krama Philip hejdå och passade på att ge honom en uppmuntrande puss på kinden innan hon kravlade sig ut igen. Med bilden redo på mobilskärmen skyndade hon uppför trappan i hopp om att Ann-Sofie var redo och på bra humör. Det hade alltid varit Bogdan hon haft tätast band till, men när det kom till katter gick han inte att prata med. Ann-Sofie hoppades hon däremot skulle bli minst lika glad för katterna som hon blivit.

*