Zaychik (зайчик): 27

Dagarna fram till tisdagen den fjärde gick fort tack vare allt pyssel med lägenheten. Nadia hade arbetat kvällen innan tatueringstiden, men kände sig pigg och taggad när hon släpptes in av Nicke i studion. Han hade kommit samtidigt som henne, så hon roade sig med att bläddra i tidningar medan han tände belysning, knappade på datorn och startade spellista och liknande. Nadia hade med sig en handskriven lapp från Bogdan där han stavat zaychik korrekt (зайчик) och Nicke fick i uppgift att göra det hela lite större och tjusigare. Nadia kände sig lite blödig när hon såg att Nicke valt att behålla vissa karaktäristiska delar av Bogdans smått spretiga handstil. När de placerat stencilen på rätt plats, ovanför hennes vänstra armveck, var det dags att börja. På plats i stolen kände sig Nadia faktiskt inte alls nervös. Det var såklart inte skönt, men inte alls lika farligt som vissa fick det att låta. Det som var mest jobbigt var snarare det ettriga ljudet från maskinen.
”Så det är din pappa som är ryss alltså?”
”Ja, precis.” Nadia kikade ner på Nicke när han torkade hennes arm med en papperstuss.
”Kan du prata ryska?”
”Nej, inte så mycket. Bara massa svordomar.”
”Det är så det brukar vara”, skrattade Nicke lågt. Nadia tyckte han var söt. Han hade lite skäggstubb och pigga blå ögon, men den bakåtvända kepsen tog bort en del av charmpoängen faktiskt. Tur var väl att han var trevlig och framförallt viktigast, att han var duktig på sitt jobb.
Tatueringen var inte jättestor, men eftersom det var Nadias första tog de en liten paus efter halva tiden då de båda smet ut för att röka. Nadia med provisorisk plast och tejp om armen. Hon blev även bjuden på en burk Trocadero som hon sörplade i sig medan de körde färdigt. Först vid det laget insåg hon att Nicke nog flirtade lite med henne, vilket var en smula underhållande. Hon bestämde sig för att inte låtsas om det för att slippa behöva göra det pinsamt.
När tatueringen var färdig betraktade hon den med glittrande ögon i helkroppspegeln intill tatueringsstolen. Först hade hon bara tänkt sig svart text men Nicke hade föreslagit att lägga in lite blått i bakgrunden. Nadia kände sig helnöjd över att hon gått med på det. Tatueringen var enkel, men stilren och snygg.
”Känner du dig nöjd?” frågade Nicke. Han drog av sig de svarta handskarna med ett snärtande ljud och kastade dem till soptunnan. Nadia såg på honom genom spegeln när hon nickade.
”Jättenöjd. Det blå var en jättebra idé.”
”Tycker det får texten att poppa lite mer. Snygg effekt liksom.”
”Verkligen. Hoppas jag har råd att boka tid snart igen. Då blir det något annat än text, så du får något lite roligare att göra”, flinade Nadia.
”Får jag ta en bild och lägga upp?”
”Kör på.” Nadia betraktade Nickes töntiga keps när han hukade sig och försökte ta en bra bild på tatueringen.
Med armen inplastad och tejpad och en liten lapp med tips i handen klev Nadia snart i kängorna för att ge sig av. Den andre tatueraren satt vid disken tillsammans med en jättetatuerad kille med stora töjningar och de båda vinkade glatt hejdå till henne när hon klev ut genom den pinglande studiodörren. En del av henne önskade att hon varit duktigare på att spara pengar medan hon fortfarande bott hemma. Hade hon gjort det hade hon kunnat tatuera sig snart igen, eller pierca sig någonstans. Istället hade hon bränt det allra mesta på sprit och utemat. I efterhand var det inte mycket att göra åt, så hon orkade inte grubbla för hårt på det. Huvudsaken var att hon äntligen fått göra tatueringen hon tänkt allra längst på. Den var alldeles varm och ömmade lite under plasten.
Ute var det säkert inte mer än tolv grader, men hon gick med hoodien öppen över sin Coca Cola-croptop. Benen styrde henne som på automatik längs gatorna som ledde till Bahrams pizzeria. Bahram själv stod utanför dörren och rökte med förklädet nerknölat i bakfickan på sina jeans. Han såg ut att vara glad att se henne. Ännu gladare var Ehsan och Maxim som låg och chillade i sofforna nere i lokalen, med dörren öppen, när Nadia kom dundrande ner för trappan. Det var inte alls längesedan den varit full med snö och grus. Nu var den torr och fläckig av gammal brun färg. Precis som vanligt hade våren och den tidiga sommaren kommit så snabbt att hon inte hängt med. Förmodligen skulle den försvinna lika kvickt också, och sedan skulle cirkeln börja om.
”Jävlar vad längesen man såg dig”, sa Ehsan och krånglade sig upp till sittande. Hans röda sneakers stod prydligt parkerade innanför dörren, intill Maxims svarta som båda två låg upp och ner.
”Så längesen är det väl inte? Eller?” Nadia dunsade ner bredvid Ehsan i soffan efter att hon lämnat kängorna intill de andra skorna. Som vanligt var det svalt där inne i lokalen. Några element var det ingen idé att starta i juni, heller.
”Nej men det känns så ju. Du har väl bara hängt i din lägenhet.”
”Kan ni klandra mig?” Nadia höjde ögonbrynen åt Maxim. ”Vill ju att den ska vara fin tills festen. Ni kommer väl båda två?”
”Klart vi gör”, flinade Maxim nöjt. ”Ehsan ska väl säkert jobba men-”
”Nej, det ska jag faktiskt inte. Brorsan gav mig ledigt. Inflyttningsfest är nästan lika viktigt som födelsedag.”
”Bra. Vore ju jävligt lame om bara två personer dök upp.” Nadia la upp fötterna mot soffbordet och gled ner i soffan så hon kunde luta nacken mot ryggstödet. Taket var lika fläckigt och fult som sist, men kanske en aning mindre dammigt sedan den där vårstädningen. Hon log svagt när hon tänkte på Ehsans och Maxims miner när de sett henne vid trappen. ”Är ni rädda att jag ska överge er?”
”Knappast.”
”Det vore ju trist om du glömde komma hit men…” Ehsan log urskuldande. Nadia tyckte nästan synd om honom, så hon klappade till honom på axeln. Lite hårdare än hon avsett.
”Äh, glöm det. Jag kommer komma hit precis som vanligt när jag fått till lägenheten lite mer bara. Det är ju bara för att det är nytt nu.”
”Okej, det är sant. Men vad bra. Det är inte samma sak när vi är så få här. Inte för att Jonas är välkommen längre, men det var ändå nice när vi var fler?”
”Det håller jag faktiskt med om”, sa Nadia och nickade sakta. ”Vi får hitta nya kompisar. Jag har en kandidat som heter Lovisa, men det beror på om Philip går med på det.”
”Matilda då?” frågade Ehsan, men hann knappt fråga färdigt förrän Maxim sparkat till honom på knäet.
”De har ju gjort slut, idiot. Hon är cancelled.”
”Men shit, sorry. Jag visste inte det. Är du okej?” Ehsan vände blicken till Nadia med en liten orolig rynka i pannan. Han kanske var rädd att han gjort henne ledsen genom att nämna henne. Nadia rätade på sig igen och la upp armen på ryggstödet, så hon kunde krama om hans axel lite snällare den här gången.
”Det är lugnt. Det ordnar sig. Men hon får helst inte dyka upp här i alla fall, så jag föredrar om vi hittar några andra att bjuda in. Typ Bahram, hellre.”
”Fast alltså…” Ehsan skrattade. Han behövde inte säga något mer, för Nadia tänkte inte bjuda in någons brorsa om inte brorsa nummer ett personligen bett om det. Oavsett vem det än var som fann någon att bjuda in så tyckte hon att det var fritt fram. Så länge det inte var Matilda, Jonas, eller typ David från jobbet så var hon öppen för förslag.
Vad hennes tankar upptogs allra mest av just nu var vilka snacks hon skulle köpa tills festen på fredag, vilka hon skulle bjuda och hur mycket alkohol hon kunde tänkas behöva. För att ha festat så mycket som hon gjort kunde det tänkas att hon skulle ha varit ansvarig förr men det hade hon faktiskt sluppit. Nu var det hennes hem hon skulle bjuda folk till. Om någon sölade i hennes soffa eller kräktes på någonting skulle hon förmodligen gå upp i lågor. Ändå var det inte tillräckligt avskräckande för att få henne att vilja låta bli. Hennes inflyttningsfest skulle bli början på en ny era, hur löjligt det än lät. Som nyår fast i början av sommaren.

Nadia hade aldrig tänkt på sitt kompisgäng som litet. När det var dags att ha fest hade hon dock fått inse att fem personer inte var särskilt mycket. Skulle hon ta gänget från lokalen hem till lägenheten så skulle det kännas som en gammal fest fast på en ny plats, vilket inte var vad hon var ute efter. Hon ville ha en rejäl, ösig inflyttningsfest. Inget litet soffhäng. På grund av detta hade hon hört av sig till Lovisa, som frågat om hon fick ta med en vän, vilket hon fick. Sedan hade Nadia bestämt sig för att bjuda Hassan och Malin från jobbet för att de var de enda två som hon fortfarande gillade att arbeta med. På fritiden hade de aldrig umgåtts tidigare, men med alkohol kom man väl överens med de allra flesta. När sedan Hanna bjudit med Jennifer, Maxim bjudit med sig Erik, och fem gäster förvandlats till elva hade saker och ting känts betydligt mer lovande.
Under dagarna som gått sedan Nadia flyttat in hade hon hunnit få lägenheten att se ganska bra ut. Några kartonger stod kvar i hörnet av vardagsrummet men alla möbler var hopsatta och placerade på ungefär rätt ställen. Väggarna var fortfarande kala och fönstren tomma, men när festen dragit igång och fler och fler människor trängdes bland rummen så ekade det åtminstone inte längre. Nadias pride and joy var ett högtalarsystem som hon fått med sig hemifrån huset. För tillfället stod det ovanpå skrivbordet inne i vardagsrummet, och från den spelades det en blandning av gamla favoriter från gymnasietiden och nya grejer som någon av de andra festdeltagarna var ansvariga för.
Nadia hade blandat sig en White Russian och bar den med sig mellan rummen när hon inspekterade så att alla hade det bra. Klockan var strax efter nio och varken hon eller gästerna var så väldigt fulla ännu, men alla tycktes vara på gott humör och åt hungrigt av chipsen hon dukat fram. Hon hade presenterat sig för Maxims kompis Erik när han kommit, även fast hon träffat honom förr tycktes han ha glömt det, och fått sig en smärre chock när Lovisa dykt upp utan sin karaktäristiska mussefrisyr. Ikväll var hennes hår utsläppt och räckte henne till nyckelbenen, alldeles rakt och fint efter att hon plattat det. När hon hade det uppsatt i mussebollarna såg hon mörkhårig ut på grund av den mörka hårbottnen, men med håret utsläppt insåg Nadia att det var färgat i en sval silverombre. Hade hon varit fullare hade hon kanske inte ens känt igen henne. Kompisen hon hade tagit med sig var en tjej som kallades Tifa. Hon hade perfekt, mörkbrun hy och en septumclicker full med glimmande stenar.
Fastän Nadia inte ens tittat åt Maxims håll än kunde hon se honom framför sig. Runda ögon, plötsligt helt omedveten om vad som försiggick vid köksbordet. Snygga tjejer var verkligen hans akilleshäl. Med flit blockerade Nadia sikten när hon ställde sig med ryggen mot dörröppningen. Hon fick en kram av Lovisa, och till sin förvåning fick hon en av Tifa också.
”Tack för att vi fick komma”, log Lovisa och Tifa nickade medhållande, med ett gnistrande vitt leende.
”Jag tycker bara det är kul att ni ville komma”, log Nadia. När Tifa smet förbi henne och in i köket så vände Nadia blicken till Lovisa. Hennes leende smälte sakta till en grimas. ”Jag ser det här som en chans att bevisa för dig att jag inte alltid grinar på fyllan… Det ska föreställa vara färdigt med drama i mitt liv nu.”
”Jag hoppas det för din skull”, skrattade Lovisa och kramade tröstande om Nadias överarm. Hon var nog fullare än vad Nadia var. Antingen det, eller så var hon sådär mjuk och flowy även när hon var nykter. Hon blev konstigare och gulligare ju mer Nadia lärde sig om henne.
Ville Nadia slippa fyllegrina skulle hon väl ta det lugnt med alkoholen ikväll, men samtidigt så var det ju hennes allra första inflyttningsfest. När så Maxim bjöd på världens äckligaste shottar till de som vågade smaka ställde hon upp. Hon bjöd Hassan och Malin på det sista av sin Sprite så de kunde blanda något, gjorde en ny White Russian till sig själv och åt fem nävar chips. Hon blev fångad av Philip när han var på väg ut att röka och följde efter honom ner för trapporna i strumplästen och glaset kvar i handen.
Marken utanför var torr och sval i junikvällen och hon kände sig levande, melankolisk och lätt på en och samma gång. Det var en farlig kombination, men just där och då med en cigarett i handen kände hon sig bara nöjd. Philip flinade åt henne när hon höjde glaset i hans riktning.
”Skål, Philip”, sa hon samtidigt som hon tog ett bloss. ”Skål för min lägenhet, skål för att jag är singel och skål för att du världens bästa bästa kompis.”
”Skål, favoritpucko. Jag tänker inte be dig ta det lugnt ikväll, för jag ger inte råd jag inte tänker följa själv”, skrattade Philip. Han krokade armen om hennes nacke och pressade en kyss mot hennes tinning och Nadia bara log tills kinderna värkte.
När de kom in igen hade någon höjt volymen på stereon. Några hade i vanlig ordning slagit sig ner vid köksbordet och engagerade i vad som verkade som djupa konversationer, så Nadia lät dem vara. Det var en bra fest. Ingen spillde, förutom på köksgolvet, och ingen kräktes så vitt Nadia visste. Hassan gjorde ett försök att röka ut genom franska balkongen men Nadia haffade honom och skickade ut honom innan han hann tända sin cigarett. Någon röklukt skulle hon inte ha inne. Oavsett hur full och trashig hon må vara. Precis som väntat var det några stycken som pratade om att dra ut på krogen. Nadia hade ingen koll på vilka som stannade kvar eller inte, då ruljangsen nerför trappan för att röka och sedan komma upp igen var på ständig gång.
Nadia stannade kvar lite längre än nödvändigt inne på toaletten även fast hon var färdig och redan hade spolat. Händerna blev kalla efter att hon tvättat dem och hon la dem om sina kinder när hon betraktade sig i spegeln ovanför handfatet. Ikväll var hon simpelt sminkad med mascara och ögonbryn, och i näsan glimmade silverringen precis som vanligt. Ändå kände hon sig rätt snygg. Det handlade nog mer om känsla än om smink. Hon svajade smått när hon log mot sig själv i spegeln, räckte ut tungan innan hon låste upp dörren och återvände till festen. I köket satt Hanna och några fler. I soffan inne i vardagsrummet satt Jennifer och Tifa och pratade om någonting. Nadia kände sig inte alls dålig trots fyllan, men ändå var det golvet hon la sig på. Alldeles raklång framför skrivbordet, en bit bort från soffan.
”Är du okej?” frågade Jennifer, men hade skratt i rösten. Nadia sträckte upp handen och gjorde tumme upp.
”Aldrig mått bättre. Vill bara filosofera lite.” Nadia lät handen falla ner ovanpå magen, innan hon flätade samman fingrarna med sin andra hand. Här var taket vitt och inte alls fläckigt och fult. Hennes vardagsrum. När hon lyssnade på ljudet av alla röster och musiken som skrålade snett ovanför henne, när hon tänkte på att hon låg här på golvet med inplastad arm och långt jävla hår och hette Nadia och snart skulle skaffa katter så kände hon sig så overklig.
Hon visste inte hur länge hon legat där förrän hon såg ett par fötter närma sig. Philips fötter, visste hon, för strumporna var dekorerade med knallgula bananer på svart bakgrund. När han la sig ner bredvid henne på golvet nuddade hans armbåge hennes, men annat än det så låg de var för sig. Hon vred på huvudet för att se på honom. Ikväll hade han en mörkröd skjorta med breda svarta ränder och ärmar som slutade strax ovanför armvecket. Något som omöjligt kunde komma någon annanstans ifrån än secondhandbutiken, men som han på något vis ändå lyckades se snygg ut i.
”Hej”, sa han.
”Hej”, sa Nadia. ”Har du snackat med Lovisa något ikväll?”
”Jojomän. Från och till. Hurså?”
”Bara nyfiken. När det gick skit för mig på krogen, du vet. Då sa hon att hon tyckte du var så snygg.”
”Gjorde hon? Damn. Dålig smak hon har.” Philip skrattade när han svepte ut håret från under nacken. ”Men du hoppas på oss eller?”
”Nja, bara om du vill att jag ska göra det. Annars blir det ju bara creepy.”
”Lite, men det är lugnt. Jag hoppas inte på någonting alls just nu men det känns schysst att få en ny kompis också.”
”Rätt inställning.” Nadia nickade svagt för sig själv. Både för att bekräfta och i takt med musiken. Som om Lovisa känt på sig att de pratade om henne, eller kanske till och med hört, var det snart hennes fötter som närmade sig. Istället för att lägga sig ner bredvid Philip la hon sig ner på Nadias andra sida. Först sa hon ingenting. Ju längre de låg tysta desto mer ville Nadia skratta, men än så länge ryckte det bara i mungiporna.
”Störde jag?” fnissade Lovisa till slut.
”Inte alls”, lovade Philip.
”Vi pratade om drömpartners”, halvljög Nadia. ”Har du någon typ, Lovisa? Eller någon anti-typ kanske. Det är nästan lättare att gå på. Så låter man inte lika kräsen.”
”Det är det faktiskt. Har ni någon turn-off?” frågade Lovisa och lät väldigt exalterad. ”Jag tror min största turn-off är när killar har sunkiga mjukisbyxor till allting. Eller såna där byxor som är lite längre än knäna och helt raka. Även när man ska iväg och träffa folk liksom. Så man verkligen skäms över han.”
”Eller hur!” skrattade Nadia och nickade ivrigt för att visa sitt medhåll, fastän det bara blev klumpigt när hon låg ner. Bakhuvudet dunsade lite mot golvet.
”Jag skulle aldrig kunna vara ihop med en obducent”, sa Philip plötsligt. Både Nadia och Lovisa vände blickarna till honom.
”Varför inte?” frågade Lovisa förvånat. ”Eller det är väl lite kusligt men…”
”Men tänk om någon håller på med döingar hela dagarna. Så kommer de hem och ska ta i mig? Jag hade inte kunnat sluta tänka på det.” Philip vände blicken till dem och såg nästan förvirrad ut för en stund, sedan började han flina. ”Hade ni tyckt det var lugnt eller?” 
”Jag bara fattar inte hur du ens kom på det”, fnissade Lovisa. Hon verkade vända sig över på mage, för snart reste hon sig på armbågarna och tittade på Philip över Nadia. Nadia passade skamlöst på att kika på henne när hon gjorde det. Hon hade söta läppar. Tanken vandrade flyktigt till vad som kändes som hundra år sedan, när Maxim och Jonas undrat hur det känts att kyssa någon med fillers. Det var väl inget konstigt att undra egentligen. Hon kunde oskyldigt undra hur det kändes att kyssa Lovisa. När hon vände blicken till Philip så kunde hon oskyldigt undra hur det kändes att kyssa honom också. På riktigt, liksom. Gjorde det någon skillnad att han hade det där ärret i överläppen? Knappast. Så när Nadia väl kom på sig själv, och när Philip verkade upptäcka att han var betraktad, skämdes hon.
”Vad är det?” frågade Philip roat när Nadia gnuggade händerna mot ögonen. Hon var väl medveten om att hon hade mascara och det kändes som att alla fransarna bröts av när hon gnuggade så hårt, men det var faktiskt värt det.
”Ingenting”, skrattade hon. ”Ingenting. Jag är bara så full alltså.”
”Jag med. Jag fattar inte vad det var i den där shotten som…Maxim hette han va? Den som han bjöd på. Den gick rakt upp i huvudet”, sa Lovisa.
”Det var säkert någon rysk smuggelsprit egentligen. Den lilla ligisten”, brummade Philip. Nadia kände snart en hand i sitt hår och även fast hon fortfarande gnuggade sig i ögonen så visste hon att det var Philip. Det var inget konstigt att tänka på hur det var att kyssa en vän. Det var bara för att hon gjort slut med Matilda som hon var lite extra mosig, säkert.
När hon en stund senare torkat bort mascarasudd och tagit sig upp på knä på golvet så insåg hon att hon egentligen inte ens kunde klandra sig själv. Philip och Lovisa som satt bredvid varandra såg båda hemskt bra ut, enligt hennes unika och möjligen aningen märkliga smak. Den ene hade hon älskat i många år och den andre var lite derpig och söt även utan mussefrisyren som föga förvånande var Nadias favorit. Det var även därför hon försökte visa på sig själv, genom att göra två bollar med händerna och sätta dem ovanpå huvudet.
”Kan inte du visa mig hur man gör såhär med håret?” frågade hon och hörde själv hur full och släpig hon lät. ”Jag kommer nog se ut som en jävla tönt, men jag vill testa. Det är så gulligt när du gör det.”
”Klart jag kan visa! Vill du göra nu? Vi kan göra på Philip också kanske. Fast han har för lite hår på sidorna tror jag…”
”Jag får ha såhär istället…” Philip visade som bollar i en rad, som en bolltuppkam. Nadia fick plötsligt väldigt bråttom upp på fötter för att hämta snoddar och hårnålar från badrummet.

*