Zaychik (зайчик): 28

Gången som Nadia träffat Darius på krogen och allt gått åt skogen, då hade hon ändå vaknat upp på lördagen utan att vara särskilt bakis. Däremot hade hon varit jävligt ledsen. Nu var det precis tvärt om. Hon mådde rätt bra, men hennes huvud värkte och handlederna kändes svaga och skakiga när hon spolade upp kallt vatten i kranen. Glaset var ett av de hon köpt på IKEA när Philip varit med. Stort och grönt.
Om hon mindes rätt hade klockan varit strax efter fyra när hon slutligen lagt sig i sängen. De allra flesta hade gått hem innan dess, men några få hade sovit kvar. En av dem var Ehsan, som knölat ihop sig med en filt i soffan. Den andra var föga förvånande Philip, som fortfarande låg kvar i Nadias säng och småsnarkade med täcket uppdraget över huvudet.
”Tja”, sa Ehsan hest när han kom in i köket. Han hade nog sovit i skjortan med tanke på hur skrynklig den var, och hans mörka hår var på något vis rufsigt på sidan av huvudet trots att det var så kort.
”Hej.” Nadia orkade inte ens bry sig om att hon stod vid köksbänken i bara trosor och en för kort t-shirt. Dessutom hade hon kvar mussefrisyren Lovisa gjort på henne. ”Bakis?”
”Lite. Mest törstig tror jag.”
”Stannar du och äter pizza med oss eller?”
”Nej fy fan alltså… jag kommer bara tänka på jobbet om jag äter pizza. Tack för att jag fick sova här men jag tror jag ska ta en taxi hem eller något.” Ehsan grimaserade. ”Eller om brorsan kan hämta mig.”
”Kör på det.” Nadia tog ett glas ur skåpet och räckte det till Ehsan. Någonstans mitt i natten hade hon och några av de andra gjort pommes i ugnen och ätit dem med dressing och salt bara, men hon var ändå vrålhungrig nu. De flesta pizzeriorna på Onlinepizza öppnade vid tio vilket var om sju minuter, så det var nog lika bra att beställa innan så många andra hann före.
När Ehsan druckit upp sitt vatten och lämnat lägenheten startade Nadia sin laptop. Hon beställde en capricciosa med extra sås till sig, och en bolognese med räkor och feferoni till Philip. Laptopen fick stå öppen och surra ovanpå skrivbordet medan hon trotsade bakfyllan och städade lite. Det var förvånansvärt rent faktiskt, om hon bara fick ner all pant i en säck. Medan hon sopade golvet rent från chipssmul inne i vardagsrummet slog det henne hur skönt det var att ha mer än ett rum som var hennes. Philip kunde ligga och sova ostört och hon behövde inte smyga. Hon slamrade nog på rätt rejält när hon la alla glasflaskor i en papperskasse och ställde ut den i hallen, men Philip snarkade ännu. Den mycket ilskna signalen från dörrklockan fyrtio minuter senare påminde dock Nadia om att hon inte klätt på sig och hon fick bråttom att dra på sig sina dogtoothbyxor som legat närmast till hands innan hon öppnade för pizzakillen. Hon tog tacksamt emot de båda kartongerna, den lilla såsburken och flaskan med Cola. Hon lämnade stapeln i köket innan hon gick till sovrummet för att ruska liv i Philip. Till skillnad från henne hade han tagit ur snoddar och nålar ur håret innan han somnat.
Ungefär en kvart tog det, innan Philip fått i sig tillräckligt många bitar pizza för att en livsgnista skulle tändas i hans ögon igen. Nadia kände på sig att hon såg likadan ut. Den svaga känslan i kroppen hade sakta tonats bort när hon fyllt på med ost, pålägg och läsk.
”Hur känner du dig?” frågade Philip, fortfarande med mat i hela munnen men åtminstone undantryckt till kinden. Nadia slickade av sina fingertoppar.
”Bättre. Bakis, men inte ont i huvudet. Bara shaky knees du vet.”
”Mm. Jag är mest trött. Tror jag var mer hungrig än bakis för nu känns det helt okej.”
”Samma här.” Nadia torkade av resten av handen på tröjan hon hade på sig. Den skulle ändå i tvätten sedan. När hon såg att Philip verkade försöka få liv i sin telefon vandrade tankarna kvickt till Lovisa och bilderna de tagit igår. Mindes hon rätt hade de tagit en mussefrisyrselfie alla tre och hon hade säkert lagt upp den på Instagram också. Än så länge hade hon inte vågat titta hur suddig den var. ”Jag trodde nästan du skulle följa med Lovisa hem.”
”Jo… ” Philip log när han såg upp från mobilskärmen. ”Hon ville nog det också.”
”Det verkade så.”
”Det kändes nästan dumt att säga nej. Men jag bara… jag vet inte. Jag har inte varit på humör liksom.” Philip la bort mobilen på bordet och kammade undan det värsta trasslet av håret från ansiktet. Det stannade nätt och jämt kvar bakom örat när han fäste det där. Nadia visste att Philip var väldigt selektiv när det kom till one night stands. Med tanke på hur få gånger han och Lovisa träffats så var det förmodligen bara något sådant Lovisa hoppades på. Blev hon kär i Philip och Philip insåg att han kände samma sak hade hon förmodligen större chans.
”Det är ju bara så du funkar”, sa Nadia med en liten axelryckning. Trots sin hunger hade hon lämnat halva pizzan och vek nu ihop locket på kartongen och la besticken ovanpå. ”Inte för att jag känner henne så bra, men hon känns som en som skulle fatta i alla fall.”
”Jag tror det. Men det är alltid segt i början faktiskt. Alla väntar sig att jag ska vara intresserad av att ligga på en gång för att jag är en grabb, och det är inget fel på att ligga, men jag bara… ja. Det blir bara frustrerande ibland. Särskilt om det råkar vara någon som jag tycker verkar schysst. Ibland önskar jag fler personer kunde hoppas på att bli vän med mig istället för att hoppas att få mig i säng. Du vet? Kan det inte få vara tvärtom någon gång.”
”Gud ja… typ alla killar jag träffat genom hela skolan. Såg att någon kallade det fuckzoned på Instagram. Tyckte det lät rätt bra”, log Nadia uppgivet.
”Ska adoptera det.” Philips utandning lät som en blandning av ett skratt och en fnysning. ”Inte för att Lovisa kommer med den grabbiga inställningen, men…”
”Nej… det är ju tur det i alla fall. Det är bara synd när man inte känner samma sak. Oavsett vad det gäller.”
”Ja… exakt så.” Philip nickade. Han stoppade i sig en till bit pizza och åt den obekymrat medan Nadia tittade på, under tystnad. När han sedan torkat munnen och stängt sin helt tomma kartong så fortsatte han. ”Men du verkar gilla henne också. Jag tror inte hon kommer bli anti bara för att jag inte var fullt lika på som hon hoppades. Eller hur?”
”Tror du vi adopterar henne till gänget?” frågade Nadia roat. Hon hade tänkt på det själv.
”Vill hon det så är hon välkommen”, log Philip. Han gjorde en gest i hennes riktning med sin telefon. ”Nu måste jag låna ditt badrum. Micke hade skrivit något långt i natt som jag ska läsa också.”
”Gör så. Jag gör bäst i att diska innan jag blir för bekväm.” Nadia följde Philip med blicken när han rundade bordet och försvann ut till badrummet.
Det hade inte gått någon tid alls sedan hon sagt det där om disken, men ändå hamnade hon i sängen med mobilen i händerna. Den hade ynka tio procent batteri kvar men det räckte till att undersöka katastrofen som var mussefrisyrbilden på Instagram. Den var inte särskilt suddig faktiskt, men bildtexten var väl i töntigaste laget. Däremot log hon den där sortens glada fylleleende hon bara kunde frammana på just fyllan. Leendet som fick kinderna att rundas och alla tänder att synas. Philip såg ut som en idiot med sin bolltuppkam men han hade åtminstone söta skrattrynkor vid ögonen, och Lovisa som var originalmusse var bara gullig. Bilden gav i helhet en sådan varm och peppande känsla att Nadia lät den töntiga bildtexten stå kvar.

Sist Nadia pratat med Evy hade de bestämt att Thomas och Vincent skulle hämtas söndag eftermiddag. Innan dess skulle hon och Ann-Sofie till Djurmagazinet och köpa de kattprylarna som fattades till lägenheten. Nadia var så taggad, till och med lite nervös, att hon knappt fick i sig någon frukost innan Ann-Sofie plockade upp henne. Det hade varit prat om att Philip skulle följa med, men eftersom kattbröderna var så oroliga av sig hade det till slut blivit bestämt att han kunde komma förbi senare så det inte var så många hemma samtidigt. Nadia hade lovat att skicka en herrans massa bilder så att han åtminstone fick vara med på avstånd tills att han fick träffa dem själv.
Fem på kvällen stod slutligen en blå kattlåda med höga kanter under handfatet inne i badrummet. I vardagsrummet fanns ett grått klösträd som såg ut som ett litet hus med flera hålrum att krypa in i och en pinglande boll i ett snöre. Nadia hade själv betalat för sand, kattlåda och ett par leksaker som varit för söta för att hon skulle kunna låta bli. Klösträdet var Ann-Sofies donation, då hon tydligen velat ge katterna en inflyttningspresent de också. Vincent och Thomas låg ännu och tryckte under Nadias säng. Nadia hade varit där och kikat på dem och pratat med låg röst, men sedan bestämt sig för att låta dem vara ifred så att de fick slappna av. Hur gärna hon än ville klappa och gosa tänkte hon göra sitt bästa för att inte stressa upp dem.
”Jag borde ha tänkt på att köpa med mig kaffe”, sa Ann-Sofie när Nadia åter kom in i köket. Hon satt på en av stolarna vid det lilla köksbordet och hade ett simpelt glas med vatten framför sig. Nadia nöjde sig med att ta ett glas vatten hon också, fastän hon mest av allt var sugen på läsk.
”Det blir inte mycket kaffeaction här om du inte skaffar det själv”, log hon. Hon satte sig ner mitt emot och drog upp benen så hon kunde sitta i skräddarställning ovanpå stolen. Var det något hon aldrig lärt sig så var det att sitta ordentligt på stolar.
”Vi borde se till att ordna en mikro åt dig i alla fall.” Ann-Sofie såg mot den än så länge ganska tomma köksbänken. För tillfället stod där bara hushållspapper och ett paket med flingor.
”Ja… får bli nästa lön. Skulle vilja ha en som ser fräsig ut.”
”Det finns röda i retrostil har jag sett. Är det något sådant du menar?”
”Det hade varit coolt. Fast det funkar med en vanlig också.”
”Jag ska hålla utkik.” Ann-Sofie drack ett par klunkar ur sitt glas. Hon drog sin mörkblå kofta tillrätta och korsade armarna över bröstet. Nadia förstod redan av hennes blick vad hon var på väg att säga. ”Få se den där tatueringen nu då.”
”Okej.” Nadia hade linne och skjorta även idag, så hon lirkade ut vänsterarmen för att kunna visa tatueringen för Ann-Sofie. Den hade läkt fint. Det enda som antydde att den var ny, förutom den ännu väldigt klara färgen, var att huden var smått flagig kring vissa av konturerna. ”Jag borde passa på att smörja in den nu egentligen.”
”Mm… har pappa sett den?” Ann-Sofie hade lutat sig fram över bordet men behöll fortfarande armarna korsade över bröstet. Hon hade en enda tatuering själv och det var en liten lilja på fotleden, sådär som mostrar och mammor alltid tycktes ha om de inte var stora tatueringsfans själv. Ann-Sofie var ganska långt ifrån ett fan, men visste bättre än att säga åt Nadia vad hon borde och inte borde göra. Åtminstone när det kom till det här. När det kom till jobb och annat var hon desto piggare med sina åsikter.
”Jag visade den när han kom förbi i torsdags.”
”Vad tyckte han då? Sa han det?”
”Han brummade lite och sa att det var fin blå färg typ”, flinade Nadia. ”Men jag tror han blev lite rörd.”
”Det tror jag också”, log Ann-Sofie när hon lutat sig tillbaka. Nadia tyckte det såg ut som att även hon var lite rörd, men valde att inte påpeka det. Hon stack tillbaka armen i skjortan och la ner händerna mot knäet.
”Märks det att jag har flyttat? Eller har jag förvarnat ganska bra genom att aldrig vara hemma typ?”
”På senare tid hann jag nästan vänja mig vid att se dig igen. När du packade så mycket”, skrattade Ann-Sofie tyst. ”Men visst känns det lite tomt. Vi funderar på att göra om ditt gamla rum till ett gästrum. Vad tror du om det?”
”Ni får göra vad ni vill. Alla mina grejer är väl borta därifrån ändå?”
”Ja det ska de vara. Men vi tänkte ändå höra med dig.”
”Snällt. Men det är lugnt. Nu när jag har ett eget hem så kanske vi kan ses lite mer effektivt”, sa Nadia. Hon mindes vad Hanna och Daniel sagt. Det där om att Hannas relation till deras mamma blivit bättre så fort hon flyttat hemifrån. Nadia trodde det skulle kunna bli så för henne också. Tanken på att träffa Ann-Sofie och Bogdan på fikor och middagar eller bjuda över dem för att hjälpa till med proppar och grejer kändes mycket roligare än hur det varit hemma i huset.
”När vi har ordnat så du kan bjuda på kaffe så kommer jag och pappa förbi varje dag”, log Ann-Sofie, men när Nadia gjorde en grimas så skrattade hon. ”Nej, vi ska låta dig vara ifred. Men jag kommer gärna förbi och ser hur du har det så ofta jag får.”
”Mest vill du väl komma för katternas skull…”
”Mest för din, sedan kommer katterna.”
”Okej då. Fine. Då vet jag ju att jag alltid har en kattvakt i alla fall”, skrattade Nadia och Ann-Sofie höll nickande med.
”Räkna med mig.”

Samma kväll spenderade Nadia en lång stund på golvet. Sedan Ann-Sofie åkt, men först efter att ha hjälpt henne laga mat, hade hon legat och tittat in på de röda bröderna under sängen. I början hade de sett så rädda ut att hon tyckt synd om dem. Nu såg de mer ut som att de hellre höll sig undan än att umgås, vilket hon definitivt kunde relatera till. Det var åtminstone inga bakåtstrukna öron och puffiga pälsryggar längre. Om det skulle vara så illa att katterna var rädda hela natten så hade Nadia förberett med att ställa maten nära till hands.
Så som det var nu önskade Nadia att hon haft en tv, så hon hade kunnat ligga i soffan och bara chilla. Istället la hon sig i sängen och stödde laptopen mot magen när hon startade ett avsnitt Criminal Minds. Att vara ensam hemma i sin egen lägenhet var absolut inte samma sak som att vara ensam hemma på rummet i huset. Ett och ett halvt avsnitt hann hon titta på innan Vincent mycket försiktigt kom fram från under sängen. Nadias uppmärksamhet på serien blev så bristfällig att hon pausade och ställde ifrån sig laptopen upp och ner ovanpå täcket. Istället filmade hon Vincent när han nosade på klädskåpet, golvet, en tröja som ramlat ner från klädskåpets knopp. För varje pryl som nosats på började han slappna av och till slut gick han till vattenskålen och drack en stund.
När Nadia tagit sig an två katter från blyga avdelningen hade hon väntat sig samma mönster i ett par dagar. Kanske i ett par veckor till och med, och hon var beredd att ha tålamod. Döm hennes förvåning när båda katterna var ute och tassade dagen därpå, och när hon kom hem från jobbet satt Vincent och Thomas tillsammans och tittade på henne från köket. Det dröjde inte länge förrän hon fick klappa och klia och dessutom kunde leka med båda två med fjäderpinnen hon inköpt från Djurmagazinet. Hon hade hört om folk som tagit sig an katter som blivit så mycket mer sociala så fort de fått ett hem och kommit tillrätta. Hon hade däremot inte trott att hon skulle ha sådan tur själv.
Bröderna, särskilt Thomas, var extra sprättig när det ringde på dörren eller när han hörde Philip eller Bogdan prata, men annars var det ingen större fara. De höll fortfarande till väldigt mycket under sängen, vilket inte var särskilt konstigt. Vincent hade gått med på att bli lyft lite försiktigt, men han hade tittat så dömande på Nadia att hon låtit honom slippa vara med om det igen. I framtiden skulle det säkert gå bättre. I framtiden hoppades hon även på att de skulle bli så gosiga att de skulle vilja sova med henne i sängen. Fram till dess nöjde hon sig med att ligga ensam bland täcken och kuddar och lyssna på de små ljuden katterna gav ifrån sig när de smög runt om nätterna. Det var en liten trygghet i sig, det också.


*