Zaychik (зайчик): 20

Matilda stod utanför Espresso House med den lurviga pälsvästen på sig. Nadia såg henne på långt håll tack vare det ljusa håret. Själv kom hon direkt från lokalen och hade sina solglasögon hängande i halslinningen på sin grå t-shirt. Den här gången hade det varit Matilda som frågat om hon ville ses, och hon hade förstås tackat ja. Hon antog att hon borde känna sig nöjd nu. Matilda hade ju hört av sig, två gånger i rad dessutom. Istället kände hon sig nästan nervös. Hur kunde en och en halv vecka utan att ses kännas som en evighet?
”Hej”, log Matilda när hon kommit fram till henne. Det syntes på henne att hon tänkte samma sak som Nadia gjorde, för hennes blick sökte över hennes ansikte på ett sätt den sällan annars gjorde.
”Hej”, log Nadia. När Matilda tog hennes hand var det som att något släppte i hennes axlar. Hon hade inte ens insett att hon spänt sig. Matilda lutade sig fram för en puss och Nadia log svagt mot hennes läppar.
”Hur är läget?”
”Det är bra. Lite trött, bara.”
”Samma här. Är du redo att gå in?” Matilda backade ett steg mot dörren, fortfarande med Nadias hand i sin, och Nadia följde snällt efter.
De hittade en lädersoffa med håriga kuddar att sätta sig i. Matilda tog en matchalatte och Nadia valde efter många om och men en frapino med frukt. De passade på att ta ikapp och berätta vad som hänt under dagarna som gått. Även fast de inte sagt någonting högt kändes det som att Matilda hade dåligt samvete. Hon brukade alltid lyssna och vara söt med Nadia, men nu var det något i hennes kroppsspråk som var annorlunda. Något i hennes blick som nästan verkade osäkert, tills att de båda slappnat av ordentligt i soffan och sjunkit tillbaka med sina muggar i händerna.
Matilda berättade att hon och Katrin kanske skulle åka till Turkiet när sommaren kom för att fira sjuårsjubileum som vänner. Nadia hade åkt på semester ett par gånger när hon varit liten, tillsammans med familjen, och så studentresan förstås. Efter det hade det varit snack om att hon och gänget som brukade hänga i lokalen borde dra iväg en dag. De var alla varierande grader av pank för det mesta så det skulle nog bli svårt, men det var ändå trevligt att tänka på. Hon undrade flyktigt om hon och Matilda kanske skulle kunna åka iväg på något, tillsammans. Det behövde inte vara Turkiet, men en resa i alla fall. Om det så var till Stockholm för shopping eller en hotellkväll eller vad som helst. När Nadia uttalade förslaget så sken Matilda upp och pratade om ett spa i Stockholm hon varit på som hon tyckte varit hur bra som helst.
Det kändes nästan som vanligt när de tog följe hem till Matildas lägenhet. Nadia fick låna en snodd så hon kunde sätta upp sitt hår när de hjälptes åt att laga middag. Det blev kyckling och ris med en sallad full med grönsaker och bönor, Cola till efterrätt och var sin plats i soffan. De hade pratat hela tiden, men Nadia kunde inte ignorera känslan som skavde i bröstet. Matilda verkade märka det på henne. Hon vred sig mitt emot henne i soffan och stödde armbågen mot ryggstödet när hon kammade fingrarna genom håret. Sakta, med en rynka i pannan. Nadias blick gjorde ett flyktigt besök vid händerna. Innan hade det alltid varit svårt för henne att se Matilda som osäker. Nu visste hon inte hur hon annars skulle beskriva henne.
”Säkert att inget är fel?” frågade hon, till slut.
”Det är inget som är fel, men…” Nadia rätade sakta på sig. Hon hatade att börja. Det var det allra värsta, men ordnade hon det inte nu så skulle det väl aldrig bli av. ”Jag har tänkt lite. Om saker vi borde snacka om.”
”Okej?”
”Mm. Det där med sms:en var väl en av de grejerna. Jag hade faktiskt ganska fullt upp, men jag hoppades liksom att det skulle vara du som tog initiativet till att ses. Så att det inte alltid var jag. För det är så det har känts.”
”Alltså… hur då? Jag vet inte om jag fattar vad du menar…”
”Jo men, det är mest jag som har kommit till dig efter jobbet och sovit över och så. Jag fattar att du inte vill hänga med mina föräldrar, men alla gånger vi ses så är det hos dig. Du brukar ju säga att vi borde ses och så, men sen är det jag som måste fråga om det ska hända något.”
”Jaha… Okej. Jag har inte tänkt på det på det sättet.” Matilda såg ner på sina händer. Hon hade fortfarande en rynka i pannan och hon såg faktiskt rätt besvärad ut.
”Okej...” sa Nadia lågt. ”Jag fattar att det var barnsligt av mig att inte skriva alls, men jag ville bara se hur lång tid det tog innan du gjorde något. Om du skulle bry dig. Typ.”
”Men det är klart jag gör…” Matilda såg upp från sina händer. ”Jag vet att jag är dålig på att sms:a men jag menade inte så. För mig så blev det som… du skrev ju så ofta och jag svarade ju alltid, så jag trodde det var lugnt. Så när du slutade skriva trodde jag att jag hade gjort något.”
”Jaha… nej, det hade du väl inte. Det kanske bara blev ett missförstånd. Men jag antar… det kändes bara så synd att du typ alltid sa nej till att ses om det inte var hemma hos dig. Jag fattar om du inte orkade följa med till IKEA eller om du inte känner för att hänga i lokalen och så men ibland när du har sagt nej så har du ändå träffat Darius sen. Så jag tänkte om det är något med mina kompisar som du inte…”
”Nej… men nej, det är inte alls så. Jag menade inte så. Med mina kompisar är det bara så enkelt att de kommer och går när de vill och jag har känt dem så länge så det tar ingen energi, du vet? Att träffa nya människor tar mer energi och då har jag väl varit lite lat. Sagt nej och stannat hemma istället.”
”Okej… jag tror jag fattar”, sa Nadia lågt. Till viss del gjorde hon det, och det kändes skönt. Hon träffade såklart hellre Philip än en massa nytt folk. Hon hade bara varit så säker på att Matilda var en väldigt extrovert och utåtriktad person och nu fick hon plötsligt höra att det inte alls var så. Var det bara hon som uppfattat henne fel?
”Hade jag vetat att du tänkte så, så…”
”Mm. Förlåt. Jag borde väl ha frågat istället för att bara anta.”
”Jo, men jag fattar ändå vad du menar nu när du säger det såhär… det var ju inte meningen att göra dig ledsen. Jag är bara bekväm av mig och jag trodde inte det var jobbigt för dig så jag tänkte liksom inte på det.”
”Jag trodde inte du menade något illa heller, men... det var det jag hade tänkt på i alla fall.”
”Bra att du sa något nu då.” Matilda tog ut snodden hon satt upp halvtofsen med, men istället för att sätta upp den på nytt trädde hon den om handleden. ”Jag ska försöka bli bättre. På att sms:a.”
”Mm… det låter bra.”
Nadia sjönk ihop med sidan mot ryggstödet. Hon tänkte på Darius och alla gånger han dykt upp på Matildas story. Hon tänkte inte neka att hon var svartsjuk, men hon ville ändå påstå att hon förstod. Hon var själv en sådan som aldrig skulle sluta umgås med vänner för en partner. Eller blivande partner. Hade inte Matilda sagt att Darius haft en crush på henne så hade det säkert inte känts alls lika jobbigt. När hon såg upp på Matilda igen så kunde hon inte låta bli att le uppgivet åt sig själv.
”Är det något mer?” frågade Matilda med en liten grimas. ”Är det Darius?”
”Ja… det är det.”
”Känns det jobbigt att jag är med honom?”
”Alltså…” Nadia grimaserade tillbaka. ”Jag vill ju inte att du ska sluta träffa dina kompisar för min skull. Men du har inte berättat för honom än va?”
”Nej… inte än. Han kanske har listat ut det själv, men jag har inte sagt något i alla fall.”
”Kommer du göra det? För det har gått så lång tid nu så jag vet inte om det direkt kommer bli lättare för honom att få höra nu eller om några månader till. Jag vet liksom inte riktigt vad du försöker bespara honom.” Nadia försökte låta lättsam, men hon hörde själv hur trött hon lät. Det syntes på Matilda att hon märkte det också.
”Jo, men jag ska säga till honom. Det har bara inte blivit av än.”
”Jag förstår väl det men alltså… vill du vara tillsammans med mig? För om du vill det så orkar jag inte vänta så mycket längre. Och om du inte vill det så får du hellre säga det, än att vi ska hålla på att vara hemliga.”
”Men det är klart jag vill.” Matilda rätade på sig och lutade sig fram. När hon la handen om Nadias smalben kände sig Nadia som om hon blev alldeles mjuk inuti. Som en ledsen geléklump. Hon öppnade munnen för att svara, men valde sedan att säga ingenting. För en stund såg de bara på varandra. Matildas glimt i ögonen talade för att hon var ledsen eller upprörd, och det kändes skönt. Det blev mer och mer uppenbart hur olika de fungerade och hur olika de tänkte, men Nadias värsta farhåga hade varit att komma hit och berätta enbart för att Matilda skulle höja ögonbrynen åt henne. Säga att hon gillade att vara fri och ville hålla det öppet för evigt. Nadia slöt ögonen när Matilda kysste henne. Bara en liten, mjuk kyss, men den fick henne att andas ut i en skälvande suck.
”I sådana fall, så…”
”Jag ska prata med honom. Jag lovar.” Matilda strök ett par slingor bakom Nadias öron. Hon kupade hennes kinder och kysste henne igen, och den här gången kändes det bättre. Nadia lutade kinden mot hennes axel när hon till slut la armarna om hennes nacke. Matildas långa hår var alltid lent, men nu var det lenare än vanligt. Hon strök förstrött fingrarna genom det. När Matilda äntligen pratade med Darius skulle det ordna sig. Det kändes ungefär lika skönt som det hade känts jobbigt att berätta vad hon hade tänkt på, men nu kände hon sig åtminstone inte feg längre.
När ömtåligheten gått ur luften hämtade Matilda flaskan med Cola ur kylen och fyllde på deras glas. De försökte sig på att spela Mortal Kombat men det gick faktiskt så dåligt för dem båda att de bytte till Netflix och kurade ner sig under en filt för att se på Orange is the New Black istället. De klarade av fyra avsnitt innan Matilda började blinka sömnigt. Nadia betraktade hennes profil i det kalla ljuset från tv-skärmen. Hon tyckte fortfarande hon var lika snygg som första gången hon sett henne. Nu hade hon inget smink, inget godisrosa läppglans, men fransförlängningen gjorde sitt. Något Nadia upptäckt på senare tid var en liten samling av leverfläckar vid hennes kindben. Så svaga att de knappt syntes, men de formade en liten triangel. Hon antog att Matilda brukade sminka över dem, vilket var lite synd. När hon tänkte på intrycket hon fått av henne de första gångerna i driven, på de första festerna och sedan nyårsfesten, ville hon nästan skratta. Klart Matilda var Matilda. Det var bara det att Matilda inte var fullt lika tuff som hon trott. Vissa personer var precis så som man väntade sig, andra inte. Nadia undrade hur folk uppfattade henne.
Tv:n stängdes av, Matilda borstade sina tänder och Nadia tog på sig kängorna för att gå hem. Till en början hade hon funderat på att sova över, men efter allt det här kändes det som att hon behövde lufta huvudet lite. På egen hand. Det syntes på Matilda att hon var besviken över att hon inte ville stanna och Nadia fick faktiskt lite dåligt samvete. Nu när de pratat igenom allt det där hon tänkt på borde hon vara lättad och glad och vilja stanna här och gosa, men hon kände sig kantig och i vägen. Skulle hon ligga vaken och tänka ville hon göra det i sin egen säng och inte bredvid Matilda.
Det kändes som att det var Matilda som ville hålla kvar längre när de pussades hejdå. Utanför portdörren tog Nadia upp en cigarett och trasslade upp hörlurarna ur fickan. Hade allt det här hänt för en månad sedan, eller kanske till och med två veckor sedan, hade hon nog stannat kvar. Hon hade nog känt precis sådär som hon borde känna.
Klockan var för mycket för att det skulle gå några bussar hem till huset. Det var en promenad på lite mer än tjugo minuter, men vädret var svalt och skönt och marken var äntligen bar. Nadia insåg inte förrän efter några hundra meter att hon glömt att starta någon musik. Hon tog upp mobilen för att välja skiva på Spotify, och då lyste skärmen upp med Philips namn och den fula kontaktbilden hon valt åt honom för ett par år sedan. Blixtbild, tagen på en fest med en ölburk halvvägs till munnen. Helt röd och full av reflexer i ögonen.
”Hallå?”
”Hej. Stör jag?”
”Inte alls. Vad händer?”
”Inte så mycket. Egentligen har jag bara en dålig kväll och kände för att lyssna på något annat än mitt huvud.”
”Damn… Är det något särskilt?”
”Egentligen inte. Eller en mix av allt, kanske. Tänkte på pappa och på att jag borde skaffa ett bättre jobb så jag också kan flytta. Men om jag flyttar så går det ut över mamma… du vet.”
”Mm, fattar. Det är en ond cirkel alltså.”
”Tell me about it.”
”Men din pappa… har han ringt igen eller?”
”Yesbox. Var full och släpig som vanligt, skulle be om ursäkt för han aldrig hör av sig och att han ska bättra sig. Det gamla vanliga. Så kommer han väl ringa om ett halvår igen och säga samma sak.”
”Vad lack jag blir på honom. Då är det ju nästan bättre han inte hör av sig över huvud taget, istället för att du ska behöva bli besviken om och om igen.”
”Jag menar det. Oftast är det ju lugnt för jag är så van vid hur han funkar, men ikväll bara…” Philip suckade. Nadia suckade också. En ganska lång stund var de tysta båda två, och sedan skrattade Philip ett andlöst litet skratt.
”Fan vad folk suger”, sa Nadia med ett likadant skratt. ”Inte konstigt man blir knäpp.”
”Eller hur. Egentligen borde man väl vara mer koko än vad man redan är. Är du ute och går?”
”Mm. Har du bäddat ner dig eller? Annars kan vi ses vid lokalen om du vill?”
”Jag har lagt mig men… jag tror jag kommer ändå. Orkar inte ligga här och ruttna.”
”Då väntar jag på dig där.”
”Har du nyckeln?”
”Yes.” Nadia kände i fickan för att vara säker. Till lokalen fanns det två nycklar, varav Ehsan hade en och den andra låg hos den som haft turen att besöka lokalen sist. Det hade varit snack om att göra kopior hur länge som helst men det blev aldrig av.
”Då kommer jag snart. Vill du ha något? Kan köpa en burgare på vägen typ.”
”Köp mozzarellasticks och en dipp. Sen är jag nöjd.”
”Aye, aye. Ses snart.”
”Ses.”
Nadia log svagt för sig själv när hon la ner mobilen i bakfickan på jeansen. Kanske var hon en idiot som kände sig så monotont nedstämd efter en dag som skulle vara bra. Att även Philip hade en dålig kväll sög, men vad Nadia tyckte var så skönt var att de kände varandra så bra att det aldrig blev någon hysteri. Mådde de dåligt så mådde de dåligt. De tog en öl och en cigg och kunde vara cyniska tillsammans om vilket jävla elände som var på gång. Nadia hade aldrig haft kompisar som kramat henne och kallat henne gumman när hon varit ledsen. Det var inget hon önskat hon haft heller. Risken hade varit att det skulle ha fått henne att tycka mer synd om sig själv. Hon behövde någon som Philip som sa att livet sög men om de klarat sig såhär långt så skulle de klara sig lite till. Det kändes skönt att Philip behövde någon som henne också. Inget mer fancy än Nadia med håliga kläder och rökandedräkt.
Hon satt på nedersta trappsteget nära lokaldörren när Röda Faran rullade in framför henne. Philip var sömnrufsig och hade blommiga pyjamasbyxor på sig när han klev ur med en Sibyllapåse i handen. Istället för att gå in på en gång satte han sig ner bredvid henne. Nadia räckte honom ciggen hon precis tänt och tog upp en ny till sig själv.
”Betalning för mozzarellan. Du kan få en till för dippen.”
”Låter utmärkt.” Philip tog ett bloss. Han strök handen genom håret i vad som verkade vara ett försök att samla allt åt ett håll. Nadia strök baksidan av sin hand mot hans arm.
”Är du okej?”
”Det fixar sig”, log han matt. ”Känns bättre att sitta här än att ligga hemma och bara tänka.”
”Huvudsaken det. Vi kan ta en öl, om du vill? Daniel fick tummen ur och fyllde på kylen igår faktiskt.”
”Ska jag lämna Röda Faran här menar du?”
”Ja? Om du orkar kan du ju gå med hem till mig sen. Eller så kan vi sova i soffan”, flinade Nadia. Hon skulle jobba i morgon men inte förrän på eftermiddagen, så vart hon sov någonstans spelade inte henne någon roll. De hade övernattat här förr, när de blivit för fulla eller bara för trötta för att orka göra någonting annat. Philip bara skrattade. Han tog ett till bloss innan han skrapade av glöden mot skosulan. Han la den halvrökta ciggen på trappsteget för senare rökning, och Nadia gjorde detsamma.
”Vi börjar med att käka tycker jag. Så får vi ses sen?”
”It’s a deal.”
Nadia stoppade i sig sina mozzarellasticks till tonerna av reklamjinglar och gammal rock från bergsprängaren i hörnet av rummet. Hon visste inte om det var Maxim eller Daniel som tejpat antennen för att den inte skulle glida ner, men den fungerade ganska hyfsat nu för tiden. När hon drog upp benen i soffan och la armarna om dem så andades hon ut i en mycket djup suck. Tiden hade gått fort sedan festen Jonas sabbat, men ibland kom hon att tänka på det. Som nu. Hon hade aldrig bondat så väl med honom men han hade ändå varit med på många av deras fester och bara umgåtts. Nu hade ingen sett röken av honom sedan den där festen. Tur var väl det. Hade hon sett honom visste hon inte om hon fått ångest eller om hon fått raserianfall och smällt till honom igen. Kanske båda.
”Tänker du på?” frågade Philip mellan tuggorna på sin burgare.
”Jonas.” Nadia höjde trött ögonbrynen. ”Vet inte varför det kom nu, men. Bara tänkte på att det är skönt att han stuckit.”
”Vet du, det tycker jag med. Jag hade inget emot honom men jag är fan lättad att han inte försökte komma smygande tillbaka och be om ursäkt.”
”Samma här. Egentligen tycker jag väl mest lite synd om Maxim. De var ju ändå kompisar.”
”Visst. Hade jag fått reda på att någon nära vän höll på sådär hade jag ju inte velat träffa honom mer, men det är klart man är besviken. Om man tror bättre om dem.”
”Precis.”
”Varför var du ute så sent förresten? Var du med Matilda?”
”Mm.”
”Gick det bra? Snackade ni?”
”Jo… det gjorde vi.” Nadia vände blicken till Philip. När hon log så kändes det rätt skönt, fastän hon nyss känt sig så trött. Philip log tillbaka.
”Kändes det bra?”
”Mm. Jag blir frustrerad på henne när hon inte fattar eller inte har tänkt på saker som jag tycker är uppenbara, men jag antar att vi funkar rätt olika. Hon sa att hon ska bättra sig i alla fall. Och att hon ska snacka med Darius.”
”Det är ju jättebra. Måste kännas rätt skönt va?”
”Ja… det känns skönt, men nu känner jag mig helt slut. Jag gillar henne och jag vill att det ska bli något utav det här, men nu hänger det på henne. Hoppas hon pratar med Darius snart och inte skjuter upp det mer.”
”Ska hålla tummarna.” Philip torkade sig om munnen innan han stoppade servetten i påsen och knölade ihop den. Han kastade den i en imponerande båge bort till papperskorgen vid dörren, där den landade med ett litet prasslande ljud. ”Vad säger du, ska vi ta en öl eller?”
”Ja… vi kör. Jag orkar inte prata mer om några allvarligheter.”
”Inte jag heller. Vi kan titta på något kul på Youtube istället.”
Sagt och gjort. Philips telefon hade mest batteri, så de ställde upp den mot den tomma Sibyllamuggen för att kunna se på den lilla skärmen. Nadia sjönk ihop mot Philips arm. Hon drog trött på munnen när hon såg vad han valt för klipp. Garfield and friends. 
Det blev bara var sin öl, men de bestämde sig för att sova över ändå. Tvåsitssoffan blev hennes säng, tresitssoffan Philips. Nadia hann nätt och jämt skicka ett sms till Ann-Sofie innan hennes huvud sjönk ner mot armen. Om nätterna blev det ganska kallt i lokalen, men att vakna till annat trafiksus och fågelkvitter kändes skönt. En försmak på ett eget hem, kanske.

*