Zaychik (зайчик): 29

Det märktes att sommaren kommit. Vid andra och tredje veckan i juni gick temperaturen upp och det blev dubbelt så mycket jobb för Nadias del. På anställningsbeviset stod det deltid, men på en vecka fick hon ihop fyrtiotvå timmar där större delen bestod av nattpass. Det var såhär det varit förra året, och året innan dess. Nadia tycktes ändå glömma bort hur drygt det var. När hon stod i köket med svetten rinnande längs ryggen och mössan klistrad mot pannan och lyssnade på tjut och pip var det som att hon stängde av. Det var egentligen enda sättet att klara sig genom dagen. Det var alltid stressigt på jobbet, men på sommaren var det tio gånger värre och allra mest för att det kom fyra gånger så mycket folk än vad den lilla restaurangen klarade av. Ibland kom det buss efter buss med sportpojkar som ville ha mängder med mat och personalen fick inte gå på rast förrän mot slutet på sina pass. Ibland blev det inte någon rast över huvud taget. Någon svimmade för hon drack för lite vatten, någon gäst sölade på hela golvet, någon hund hade skitit på uteserveringen och Nadia undrade om hon kanske egentligen njöt av att plåga sig själv som fortfarande var kvar på det här jävla jobbet.
När hon kom hem om kvällarna, eller nätterna, var hon fullkomligt slut. Ibland satt hon på golvet i duschkabinen och lät vattnet rinna över ansiktet utan någon ork att ta tag i varken schampo eller tvål. Glädjen över lägenheten höll i sig, men hon hade inte fullt så mycket ork att pyssla med den som hon önskade. Hon dammsög efter att katterna rivit ut sand från lådan, men disken kändes motbjudande att ta tag i när hon alldeles nyligen diskat sextio dressingpatroner på jobbet.
Så kom slutligen en ledig dag, när temperaturen dansade upp till tjugofem grader och hon vaknade nyduschad men långt ifrån utvilad. Klockan var halv två och hon var bitter över att hon sovit bort halva sin ledighet, men hade inte orkat gå upp tidigare om så någon hotat henne. Lätt grusig i ögonen makade hon sig ner till fotänden och klappade Vincent mellan öronen. Han hade börjat ligga hos henne ibland, men bara vid fötterna. Oftast på morgonen var han sällskapssjuk och då brukade hon få klappa och gosa en stund även fast han inte gillade att bli kramad alltför långa stunder ännu. Nu kände hon sig nästan gråtfärdig när han buffade ansiktet mot hennes kind. Thomas hoppade istället upp på sängbordet och satt där med vippande svans och betraktade henne.
”Ni vill säkert ha mat”, konstaterade hon efter en stund. Hon svängde benen över sängkanten och reste sig först efter att ha kliat Thomas på bröstet. I morse när hon kommit hem från stängningen hade hon varit så trött att hon knappt hunnit duscha färdigt innan hon stupat i säng. Klockan hade nog varit sex, eller till och med halv sju. Hon var i vilket fall som helst helt utan kläder. Med Mjau i matskålarna som åter stod i köket lunkade hon till garderoben och klev i trosor och ankelsockar. Jeans må vara hennes favoritplagg i hela världen, men tjugofem grader var för varmt för att ens försöka ha det på sig. Istället tog hon en klänning hon inte haft på sig på säkert två år men som hon gillat för mycket för att göra sig av med. Den var grå med ett par knappar i bröstet och nådde henne till strax ovanför knäna. Dumt nog hade hon somnat med blött hår och enda sättet att rädda det var att fläta det, eller sätta upp det. När hon såg sig själv i spegeln en stund senare tyckte hon att hon såg ut som en Pippi som var trött på livet. De båda flätorna nådde henne nästan till naveln nu när de låg fram över hennes axlar.
För att göra Pippilooken ännu värre stoppade hon fötterna i sina röda Converse och lämnade lägenheten utan att knyta dem. Det var på bänken utanför porten som hon slog sig ner med solglasögonen på näsan, en cigarett mellan läpparna och mobilen mot örat. Mindes hon rätt så skulle Philip vara ledig idag.
”God morgon.”
”Hej. Jag slösade verkligen bort halva dagen…”
”Kan inte klandra dig. Hur är läget?”
”Ser ut som Pippi på crack men känner mig som en soppåse. Själv?”
”Ligger seriöst kvar i sängen fortfarande. Fast jag har varit vaken i ett par timmar.”
”Vill du vara död tillsammans med mig? Orkar du det?” Nadia sköt upp solglasögonen med tummen efter att ha tagit ett bloss. Hon höjde handen i en vinkning till en gubbe hon trodde bodde två dörrar ifrån hennes. Hon hade bara sett honom en gång förr, men han hade hälsat så glatt då att hon försökt lägga honom på minnet.
”Jag väntade faktiskt på att du skulle vakna. Vad vill du göra?”
”Jag har seriöst ingen aning. Vi borde typ dra iväg och göra något, för jag har inte sett något annat än lägenheten och Max, men samtidigt så orkar jag inte…”
”Jag tror jag har en idé. Kommer till dig om ett tag då.”
Nadia valde att stanna ute i solen medan hon väntade på Philip. För att inte röka upp alla cigaretter korsade hon armarna över bröstet och lutade huvudet tillbaka med slutna ögon. Philip brukade inte ta lång tid på sig att göra sig redo, men när Röda Faran rullade in framför henne bara några minuter senare undrade hon om han ens haft tid att klä på sig. När hon gled in i passagerarsätet kunde hon konstatera att han var påklädd, men knappt. Han hade en urringad grå t-shirt i mycket tunt tyg, och ett par spräckliga till synes mjuka byxor. Det var nästan som ett par pyjamasbyxor, men ändå inte. Håret hade han definitivt inte borstat i alla fall.
”Hej”, sa hon när hon sköt upp solglasögonen ovanpå huvudet. ”Behöver jag ha pengarna med mig för din plan? För om inte så tror jag att jag är redo att åka.”
”Du behöver inga pengar. Vad snygg du är”, konstaterade Philip och höjde ögonbrynen åt henne. Nadia höjde ögonbrynen tillbaka.
”Skojar du?” skrattade hon sedan. ”Jag känner mig som en zombie. Men tack.”
”Varsågod. Det var längesen jag såg dig i klänning. Men det var mest flätorna jag tänkte på. Jävligt ösigt.”
”Tack”, skrattade Nadia igen. ”Det var för håret såg ut som skräp efter jag sovit, men jag kanske borde ha så oftare. Om jag skakar på huvudet fort så kan jag piska någon.”
”Du kan ju prova på mig. Skulle behöva vakna till liv ordentligt för nu sover jag nog fortfarande”, stönade Philip och gnuggade hårdhänt handen över ansiktet. Det var nog till och med så han rufsat till sina ögonbryn lite.
Efter att ha gäspat var sin gång rullade Röda Faran ut på vägen och vidare mot landsbygden. Nadia kände igen vägen och åt vilket håll de var på väg, men förstod inte exakt vart de skulle förrän ett par minuter senare. Den skumpiga grusvägen ledde fram till en gräsig parkering som hon visste hörde till en badstrand. Eftersom Philip inte direkt hade badkläder på sig anade hon att han inte heller var sugen på att doppa sig.
Nadia promenerade i sina oknutna Converse ner till stranden, där Philip bredde ut en picknickfilt han tydligen haft med sig. Första timmen spenderade de utslagna ovanpå den medan de pratade om vad som hänt de senaste dagarna. De hade sms:at och skickat snaps precis som vanligt, men det kändes konstigt att inte ha setts fullt så ofta som de vara vana vid. Philip hade mest varit hemma, med undantag från ett fyradagars städjobb. Precis som Nadia hade inte han heller orkat ta sig iväg till lokalen någonting de senaste dagarna.
Det blev varmt och dåsigt ovanpå filten, men Nadia kände sig ändå en smula mer energifylld efter ett tag. Hon knöt upp klänningen vid höften när hon gick ner till vattnet och doppade fötterna. Ärret lyste ovanpå högerlåret, men inte fullt lika vibrant som i vintras. Nu var det en matt, rosa ton, som visserligen stod ut men den skrek åtminstone inte se mig! Se hur jag misslyckades! Nadia drog bittert på munnen. Hon hade velat göra det igen. När hennes huvud varit en katastrof, när hon kommit hem från jobbet och känt sig som om hon varit på väg att gå upp i molekyler. Hon hade velat men hon hade klarat sig. Börjat om. Precis som hon lovat. Om hon var stolt visste hon inte. Det enda hon visste var att hon hade lättare för att hålla sig om hon tänkte på hur ledsen Philip skulle bli. Kanske skulle viljan gå bort till slut, bara hon fortsatte envisas länge nog. 
Nadia slöt ögonen och vände upp ansiktet mot solen. Hon orkade inte tänka mer på det just nu. Här och nu var det bara skönt att kunna gå med klänningen uppknuten och inte bry sig. Det märktes att solen inte legat på vattnet särskilt länge, för det var verkligen iskallt om anklarna.
Philip hade dragit upp sina spräckliga byxor till knävecken och klev i en liten stund efter henne. De promenerade runt som två ungar och grävde i sanden med tårna och plockade stenar, tills de blev hungriga och packade ihop för att åka tillbaka. Energin räckte kanske inte till mycket, men att komma iväg och göra någonting annat var ibland allt som krävdes. Nadia var så dålig på att ta tag i att göra sådant på egen hand.
”Vet du”, sa Philip när de snart var tillbaka i stan igen. Han hade sitt fönster en bit öppet och satt med handen ut genom rutan, så han kunde fläkta sig själv. ”Jag är inte ens sugen på Sibylla. Vad är det för fel på mig?”
”Samma här”, sa Nadia med en grimas. ”Jag har ätit så jävla mycket burgare på jobbet för jag har ju som vanligt inga matlådor. Hatar att äta när det är varmt. Vill typ ta en kall öl och äta sallad.”
”Samma här. Eller en glass åtminstone.”
”Gärna. Men fattar du hur många lyxshakear jag gjort de senaste dagarna… även fast jag stod i köket igår så gav de mig en kassa när Niklas skulle på rast. Hann seriöst komma fem familjer som skulle ha lyxshakear till varje person. Blir typ allergisk mot glass.”
”Ska du jobba i morgon igen eller?”
”Ja… sen är jag ledig i övermorgon, men de lär väl ringa. De har redan ringt mig en gång idag men jag låtsades att jag inte såg.”
”Det är fan sjukt. De skulle behöva anställa fyrtio personer till eller något.”
”Ja, gud ja. Eller bygga ut till en fetare restaurang som klarar av att det kommer mer än två personer i taget”, suckade Nadia. Hon kände på en av sina flätor, strök den spretiga toppen över sina fingrar om och om igen. 
”Helst det. Ska vi äta på Subway? Det känns ganska gott i alla fall”, sa Philip när han tittade ut på Subwayskylten genom Nadias sidoruta.
Det var så det fick bli. Philip hittade en parkering som var till för gäster på ett av företagen i närheten men som folk tjuvparkerade på ibland. Nadia swishade Philip medan de stod i kön inne på Subway och bestämde vad de skulle ha för pålägg. Hon kände sig sällan hungrig när det var varmt, men kroppen behövde ju fortfarande mat, så det hade fått bli en halv macka med kyckling. Just som hon skulle bestämma sig för om hon ville ha tillbehör eller inte snarare kände hon än såg att Matilda kom upp för trappan. Hon såg flyktigt på henne i ögonvrån. Det var någon spray hon använde, bodysplash kanske, som luktade fruktigt. Mango. Bakom henne kom Katrin med ett par rosa solglasögon i håret och den pigga blicken var redan fäst på Nadia.
”Hej!” sa hon glatt. Nadia undrade om hon inte visste vad som hänt mellan dem, eller om hon låtsades som inget.
”Hej”, svarade Nadia, egentligen till Katrin, men hennes blick sökte sig flyktigt till Matilda igen. Sättet hon vände undan blicken talade för att hon nog visst berättat för Katrin vad som hänt. Nadia klev runt på andra sidan av Philip och hämtade två flaskor Cola ur kylen. De sa ingenting till varandra när de gick ut, men så fort dörren stängdes bakom den så suckade Philip.
”Hon skämdes nog.”
”Jag tror det”, sa Nadia lågt. ”Det verkar åtminstone inte som att hon låtsades som ingenting. Jag trodde nästan hon skulle göra det inför Katrin.”
”Skönt att hon inte gjorde det.”
”Verkligen.”
”Känns det okej?”
”Ja… eller nja. Jag trodde det skulle kännas värre, antar jag. Det måste ju vara första gången jag ser henne någon gång, liksom. Lika bra det blev nu.” Nadia skruvade av korken på sin flaska med ett ljudligt pysande. Första sekunden då hon sett henne och känt den där mangodoften hade det nästan känts overkligt. Det hade knutit sig i bröstet bara av tanken att Katrin kanske trodde de fortfarande hängde ihop. Om Katrin enbart trodde de var vänner hade det inte passerat tillräckligt lång tid för att hon skulle börja ana att något hänt. Nu var det väl ingen idé att tänka på det viset. Matilda hade vikt undan blicken som en skamsen hund, vilket talade för sig. Det kändes faktiskt ganska bra. Hon ville inte att Matilda skulle må dåligt, men det kändes skönt att hon inte var den enda som tyckte hela den här grejen varit jobbig.
”Ska vi sitta här?” Philip gjorde en gest med sin flaska åt samlingen med picknickbord en bit ifrån Subways entrédörr. Nadia nickade. De tog bordet som stod delvis i skugga och packade upp mackor och servetter. Nadia var tvungen att sätta fast sina saker mellan plankorna i bordet för att de inte skulle blåsa iväg.
Fastän de nyss badat fötterna vilket var det somrigaste som gick var det nu som Nadia verkligen insåg att det var sommar på riktigt. Solglasögon på en svettig näsrygg, värmen på axlarna och insikten om att hon måste köpa solkräm om hon inte ville få t-shirtbränna. Hon hade längtat hela vintern efter sol, och nu när den kommit hängde hon inte med. Mycket visste hon var jobbets fel. Om så många av timmarna gick åt till att sova eller slava i ett trettiofemgradigt kök var det klart hon kände sig efter. Hon kände sig mer än lovligt bitter över det just nu. Hon ville inte ha ett jobb där hon var tvungen att stå ut och lida hela sommarperioden. Alla som jobbade inom handel och service fick mer att göra på sommaren, men att sitta i kassan eller packa upp lådor lät så mycket bättre än att svettas och svälta.
”Om inte jag börjar söka nytt jobb snart, kan du typ… hota mig då?” suckade Nadia.
”Samma här. Det funkar att städa, men det är så jävla tråkigt och osäkert. Jag vill kunna flytta hemifrån”, sa Philip och slickade bort sås från läpparna. ”Särskilt nu när du också flyttat.”
”Jag tänkte säga att vi kan byta, men jag vill inte dig så illa. Jag hade kunnat städa men jag vet inte hur bra jag hade skött det. Jag hade säkert bara tackat nej till jobb hela tiden och så hade jag inte haft råd med räkningarna sen.”
”Det är det jag också känner. Kan inte flytta på det här.”
”Fy fan alltså. Jag måste ta tag i det, men inte idag. Idag vill jag bara vara ledig och chilla med dig.” Nadia tog en klunk ur sin flaska. Kolsyran fick det att kittlas i näsan och hon hostade tyst efter att hon svalt. I ögonvrån såg hon Matilda och Katrin komma ut från Subway igen och gå mot övergångsstället som skulle ta dem hem till Matildas lägenhet. Eller hamnen, kanske. Nadia strök sakta undan flätan från ena axeln. Det var skönt att inte tänka lika mycket om längre. Allt det andra kanske gick över snart, det också.

*