Om hösten - [6]

Visst hade han tänkt att han hade svårt för att bli uttråkad? Idag hade han fått lov att bryta den traditionen. På hela dagen hade de bara haft två bokade tider, trots skylten som stod utanför och vittnade om drop-in och rådgivning. Det mest spännande Erik fått göra var att putsa glasögonen åt en gammal dam som kom in så gott som varje dag för just det ärendet. Han gjorde det så gärna, men idag hade han känt sig mer än lovligt disträ. Mobilen låg i fickan på hans jacka inne i personalrummet och skulle fortsätta ligga där. På lunchen hade han varit där och nosat, men i det stora hela lyckats behärska sig.
Tio i sex började Erik vanka av och an bland hyllorna med bågar. Det hade blivit mer folk ute på gågatan, och sedan mindre. Han gav sitt armbandsur en blick innan han gick ut för att hämta gatuprataren. När han kom in igen stod Nina bakom disken och flinade åt honom.
”Har du bråttom hem?” frågade hon och Erik log påkommet.
”Nej, inte egentligen. Jag bara… jag vill egentligen åt min telefon.”
”Väntar det något kul där?”
”Jag vet inte. Jag hoppas det”, sa Erik, fastän det egentligen var han som längtade efter att få skicka iväg ett meddelande. Han orkade inte gå in på att han skaffat Tinder tusen år efter alla andra och det där, så Nina skulle få vara ovetande tills vidare.
Tillsammans släckte de ner och låste och sa sedan hejdå ute på gågatan i vanlig ordning. Istället för att gå raka vägen till bilen tog Erik upp telefonen ur jackfickan för att starta ljudet igen. Han hade fått meddelande från Jakob och ett par snapar från övriga bröder, men lät det vänta.

Erik: Nu har jag arbetat klart för idag 😊

Sådär. Flyktigt undrade han vad Nickey arbetade med. Det hade stått så väldigt lite i hans profil så han antog att han bara kunde fråga, eller spara det tills de sågs. Om de sågs.
Erik tittade på mobilen flera gånger till med förhoppningen att han skulle svara lika snabbt som han gjort i morse. Varje gång var skärmen tom. När han glidit ner bakom ratten i bilen fick han dock ett svar. Det var precis vad han hoppats på och ändå kändes det som att hjärtat hoppade över ett slag när han läste vad Nickey skrivit.

Nickey: Vill du ses?
Erik: Nu?
Nickey: Om du vill.
Erik: Ja det vore kul 😊 Var vill du ses?
Nickey: Du får komma till mig.
Erik: Vill du äta något eller ses efter middagstid?
Nickey: Du kan komma efter.

Erik såg sig plötsligt om i bilen, som om han skulle vara betraktad. En del av honom kände sig som en dum tjej i en skräckfilm. Nu var han ingen tjej och risken att han skulle råka illa ut var väl ganska liten, men han var också ganska säker på att Nickey var bra mycket större än vad han var. Att ses hemma hos någon första gången lät riskfyllt. Praktiskt, å andra sidan, om Nickey kanske bara ville… ligga. Erik kände en rodnad krypa upp över kinderna. Han hade inte träffat någon på löjligt länge. Hade inte ens legat med någon sedan skilsmässan, inte innan det heller, för det hade inte varit bra alls mellan honom och Madde och hon hade ju helt klart varit otrogen medan han varit… hemma. Han tänkte dock inte vara så dum att han lät det här tillfället rinna mellan fingrarna, så han skickade snabbt ett meddelande och frågade Nickey om hans adress.

Erik valde att parkera bilen utanför ICA Östra som låg enbart ett par meter från lägenheten där Nickey bodde. Efter deras korta konversation hade han åkt hem, försökt trycka i sig en middag och sedan spenderat större tid på att göra sig i ordning än vad han någonsin gjort förr. Håret gick inte att göra mycket åt. Det var en pigg och kort frisyr, bara brun. Inget särskilt. Tillsammans med hans inte så särskilda t-shirt och stickade kofta. Han älskade koftan i vanliga fall, men idag fick den honom att känna sig som en gammal gubbe. Han kramade mobilen i handen när han korsade vägen och gick in genom portdörren till byggnaden där Nickey sagt hans lägenhet låg. Mycket riktigt fanns det en N. Brooks på första våningen. Vilket ovanligt efternamn. Hade det inte varit för att Erik var så väldigt nervös hade han nog spenderat större tid på att fundera om Nickey var britt eller kanske amerikan. Nu gick han med darriga händer och torr mun uppför halvtrappan och fram till Nickeys dörr för att ringa på.
Killen som öppnade dörren var utan tvekan samma som på bilden på Tinder. Eriks blick flackade snabbt över hans tatuerade armar och upp till hans ansikte. Hur var det möjligt att han var ännu snyggare i verkligheten? Hans mörka hår var uppsatt i en stökig knut mitt på huvudet, och hans lika mörka ögonbryn gav honom ett bistert uttryck. Hur stora var de svarta pluggarna i hans öron? Fyrtio millimeter?
”Hej”, sa Nickey. Erik bara tittade. Var det en glimt av förvåning i Nickeys blick? Han hoppades att det inte berodde på att han var olik sin profilbild eller något.
”Hej”, svarade han, plötsligt nästan hes. Nickey klev åt sidan och gjorde en gest in i lägenheten.
”Vill du komma in?”
”Ja, gärna.” Erik fingrade på knapparna på jackan. Det första han la märke till var hur otroligt många prylar som låg spridda i hallen. Inte på det stökiga sättet som prylar på ett golv kunde göra, det var bara… mycket. Trave efter trave med böcker och tidningar ovanpå en mörk möbel med en inbyggd spegel. En till trave böcker på golvet, stödd mot möbelns sida. Mattan som Nickey stod på var mörk, kanske grön, och tycktes ha något lika mörkt mönster. ”Vad mycket böcker du har.”
”Ja, det har blivit en del.”
Medan Erik krånglade onödigt länge med sin jacka ställde sig Nickey i dörröppningen som verkade leda in till vardagsrummet. Vid sidan av honom kunde Erik se en bokhylla som var så fullproppad att det nästan såg ut som innehållet börjat rinna ut, men det var nog bara fler travar han ställt framför. Det Erik än så länge kunde se av lägenheten var mörkt och murrigt och inte alls vad han väntat sig. Mest liknade det något man kunde hitta på internet, på Pinterest som förslag på unika hem som man beundrade men aldrig skulle orka upprätthålla på egen hand.
Erik skramlade lite med galgen när han hängde upp den på stången under hatthyllan. Han önskade att han fattat mer om hur man gjorde sånt här. Han ville inte göra samma tabbe som vanligt, vara för feg och för pladdrig för att våga chansa, och om Nickey var intresserad av att ligga så ville han inte förstöra stämningen genom att bete sig som en tonåring. För vad skulle de annars göra? Snacka? Erik strök handen över nacken, in en bit under linningen på tröjan när han gick fram till Nickey.
”Jag eh… jag är inte så bra på det här med Tinder.”
”Nej, det är inte jag heller.” Nickey gestikulerade mot en mörkbrun kallaxhylla som till synes var helt full av LP-skivor. ”Vi kan starta lite musik om du vill? Det kanske inte känns så tyst och stelt om vi har det. Välj du.”
Erik korsade rummet med tysta steg för att sedan sätta sig ner på huk framför hyllan. Han strök försiktigt fingrarna över de många fodralen. De flesta var av kartong, medan vissa var tjocka plastfickor med räfflade kanter. Erik kunde inte minnas när han senast lyssnat på LP, när han sist ens sett en LP-spelare, men nu när han fått se Nickeys hem så förvånade det honom inte att han hade en. Bland de kvadratiska hyllplanen fanns Led Zeppelin och Prince, men när Erik slutligen fann en skiva av Queen så drog han ut den. Han räckte den upp till Nickey, som varsamt tog skivan ur fodralet och la den på plats. Det tysta knastret när nålen sänktes fick det att kittla i Eriks nacke utan att han förstod varför.
Erik tog sig friheten att slå sig ner i soffan under tiden som Nickey la bort fodralet och plastfickan. Han unnade sig ännu en blick av rummet, av tidningarna på soffbordet, avsaknaden av tv, det bastanta skrivbordet i mörkt trä med en tillhörande stol i läder. Där bakom, på väggen, hängde en anslagstavla med en herrans massa lappar och text på. Planerade han någonting?
Nickey slog sig ner i soffan med en halv dynas avstånd, men tycktes sedan ångra sig och vred sig mot Erik.
”Jag kanske kan bjuda på något att dricka… Vad tycker du om?”
”Åh, jag eh…” Erik tystnade. Menade han att bjuda på alkohol, eller bara vatten? Kaffe? En del av honom var beredd att säga att han körde, men han bestämde sig i nästa sekund för att strunta i det. Bjöd Nickey på alkohol så skulle bilen få stå kvar på parkeringen tills i morgon. ”Vad gillar du? Jag tar gärna någonting som du tycker om.”
”Ja, jag… jag måste se vad jag har hemma.” Nickey reste sig och Erik följde honom med blicken när han lämnade rummet. Han hade inte väntat sig att Nickey, efter en kort stunds skrammel ute i köket, skulle komma tillbaka med en kanna med iste. Erik tittade på hans mycket tatuerade händer när han placerade kannan ovanpå soffbordet tillsammans med två mörkgröna dricksglas.
Nickey gav honom en snabb blick, som för att fråga honom om han ens ville ha, och Erik skyndade sig att nicka.
”Jag har inte druckit iste på flera år”, konstaterade han efter att ha tagit en liten klunk. Det var gott, läskande, men smakade framförallt somrigt.
”Gillar inte dina ungar det?”
”Det brukar mest bli saft. Men jag kanske ska köpa.” Erik fuktade läpparna efter en andra klunk. Att Nickey tagit upp ungarna förvånade honom, men det gjorde honom också lättad. Från början hade han med flit utelämnat det i profilen men då det fått honom att känna sig falsk hade det till slut fått bli ’singelpappa med två ungar varannan vecka’. Erik kände dock inte alls för att sitta och prata om sin familj när han träffade Nickey så han harklade sig tyst när han återigen lät blicken svepa ut över rummet. ”Vilket fint hem du har.”
”Tack.”
”Vad är det som du har gjort där borta?” frågade Erik och gjorde en gest mot de många lapparna på hans anslagstavla. Han var för nyfiken för att låta bli att fråga och pratade helt ärligt hellre om Nickey, så att han inte råkade börja babbla. Om barnen, om sitt failade giftermål, vad som helst. Han tittade upp på Nickey lagom i tid för att se honom skänka anslagstavlan en blick. ”Planerar du någonting?”
”Jag brukar försöka samla mina idéer när jag skriver. Jag vill ha en bra överblick, men… det har inte gått så bra på sistone”, svarade Nickey lågt. Han lät väldigt lugn och sansad, men det hördes att detta var något som irriterade honom. Erik hade hunnit bli mycket nyfiken.
”Skriver du mycket?” frågade han. Nickeys blick gled till honom.
”Jag är författare.”
”Så att du… på heltid?” ekade Erik. Han insåg han hade glaset halvvägs höjt till läpparna, men istället för att dricka mer satte han ner det så varsamt han kunde ovanpå soffbordet. Det såg dyrt ut och han ville inte råka spilla, men han kunde inte heller dölja sin iver över att Nickey var författare. Sättet som Nickey drog mycket svagt på munnen fick det att verka som att han inte tyckte att det var en så stor grej. Eller så var han bara van vid att folk blev till sig.
”Ja, på heltid. Jag har en serie jag håller på med just nu. Det finns en grå hylla i köket där jag har samlat alla mina böcker, om du skulle vilja titta och låna. Om du tycker om att läsa förstås.”
”Jag älskar att läsa.” Erik tittade på anslagstavlan igen. Han hade väldigt många frågor, skulle gärna gå ut till köket för att titta bland Nickeys böcker på en gång, men han kunde känna hur vikten skiftade i soffan och när han vände blicken till Nickey igen så hade han vridit sig mer mot honom. Eriks blick dröjde sig kvar vid en tatuering just ovanför Nickeys öra. Den var mörk, Erik hade svårt att avgöra vad det var för någonting fram tills att han insåg att den måste gå in under håret. Att Nickey en gång haft sidan av huvudet rakad och tatuerat det då, förmodligen. Av någon anledning fick det hans hals att kännas alldeles torr.
”Så vad var ditt syfte med att skaffa Tinder, om det inte är din grej?” Nickey ställde ifrån sig glaset på bordet.
”Jag tänkte… eller jag har varit singel ganska länge och det är tråkigt att inte träffa någon. Jag är inte så bra på att träffa folk annars heller så mina bröder halvt tvingade mig att skaffa."
”Ungefär samma som för mig, då”, sa Nickey. ”Jag har inte träffat någon på… Ja, jag vet inte hur länge.”
"Samma här. Eller jag hade ju... jag var ju gift, men det var inte så bra faktiskt. Så det känns som det var längre än så." Erik kanske inte skulle sitta här och beklaga sig eller ens prata om några ex, men han ville inte att Nickey skulle tro att han möjligtvis var ledsen över att han skiljt sig. Då ville han snarare poängtera hur superokej han var med att inte vara gift med Madde längre. Nickey tog sitt glas igen och la den här gången upp armen bakom Erik på ryggstödet när han lutat sig tillbaka.
”Men den du var gift med…” sa han, en aning dröjande. ”Är det föräldern till dina ungar då? Du får ursäkta att jag frågar, men du verkar rätt så gay.”
"Jo, precis", sa Erik med ett tyst skratt. Det kunde väl agera svar på båda frågorna egentligen. "Jag trodde jag var bi. Vi blev tillsammans när vi var rätt unga så jag trodde väl att det skulle funka. Barnen är jag såklart tacksam för, men hon var inte kär i mig och jag var för trög för att göra något åt saken tidigare."
Åt detta drog Nickey på munnen. Erik hade svårt att inte le själv.
”Vad är det du söker efter nu då?” frågade Nickey. ”Sällskap?”
"Jag har ju varit rätt säker på att jag vill ha ett förhållande. Ett som funkar, men egentligen så... jag är nog mest trött på att vara ensam." Erik stödde sitt glas mot knäet. Det kändes så dramatiskt att erkänna att man var ute efter ett förhållande allra första gången man sågs, men det skulle samtidigt kännas dåligt att ljuga. Det var ju en partner han längtade efter. Det var vad som fått honom att gråta på festen och det skulle inte tjäna någonting till att försöka låtsas som ingenting längre.
”Jag vet inte riktigt om jag är vad du söker”, sa Nickey. ”Men vill du ha ett kk till dess att du hittar det som du behöver så har jag inga problem med det.”
Erik var tyvärr väldigt nära att sätta sitt te i halsen. Istället svalde han bara extra hårt och fick harkla sig ynkligt när han ställde bort glaset igen. Han var inte en idiot, han hade ju själv tänkt att Nickey kanske bara ville ligga, men han sa det så avslappnat och Erik kände sig mer än lovligt oerfaren.
"Nej jag... jag menar, jo. Absolut." Erik fuktade sina läppar när han försökte på nytt. "Du då? Vad söker du?"
”Jag är inte helt säker. Jag antar att jag mest behöver bryta min isolering, för jag träffar inte så mycket folk. Mitt jobb sker ju hemifrån också, så det blir lätt så.”
"Åh... ja. Det kanske är lite så för mig också, egentligen. Jag är väl inte så isolerad, men det är samtidigt så... jag träffar bara mina bröder och deras vänner. Och partners." Erik tystnade lite för tvärt. Nu hade han börjat babbla, och det kändes som att han var på väg bort från det som Nickey så smidigt tagit upp. Han började försöka hitta något sätt att veva tillbaka trots att han inte alls var lika smidig, men Nickey avbröt tankarna när han la sin hand om Eriks haka.
Erik kunde ställa ifrån sig glaset utan att behöva se efter, men sedan knöt han händerna nervöst i knäet. Han var inte så väldigt blyg annars, bara tystlåten, men med hakan i Nickeys hand kände han sig plötsligt så liten. Det här var ju allt han längtat efter. I vad som känts som evigheter hade han gått och längtat och hoppats att någon skulle ta första steget, hade barnsligt nog lagt över ansvaret på någon Mr. Right som han inte ens visste vem det var. Han måste sluta med sådant.
Innan han blev för nervös, innan huvudet hann bli för fullt av tankar, satte Erik handen i soffdynan intill Nickeys lår och lutade sig fram för att kyssa honom.

*