Om hösten - [7]

Erik chansade när han tog bilen vidare till parkeringsplatsen utanför Jakobs lägenhet. Den låg inte ens fem minuter ifrån Nickey och Eriks händer kändes alldeles svettiga om ratten när han svängde in i en ledig ruta. Lägenhetsbyggnaderna var så stora att det var omöjligt att se Jakobs fönster från där han satt och spanade genom bilrutan men han gjorde ändå ett försök. Mer än ofta brukade Erik skicka ett sms för att minska risken att störa Jakob i diverse aktiviteter, men den här gången tryckte han bara grön lur på hans nummer och tryckte mobilen mot örat. Tre signaler hann det gå innan det klickade till och sedan brusade lite i andra änden.
”Hallå?”
”Hej”, sa Erik med andetaget i halsen. ”Stör jag?”
”Nej, jag är ute och röker. Vadårå?” Det dröjde en liten stund och Erik tyckte sig höra det lilla andetaget som kom efter ett bloss. ”Har något hänt?”
”Jag låg med Nickey”, andades Erik.
”Va?!”
”Ja…” Först nu började Erik flina och tryckte hjälplöst handen mot läpparna. Alla andra killar han matchat med eller ens tittat ut hade han diskuterat noga tillsammans med Jakob. Nickey hade han bara skickat den där printade bilden på. Han hade inte ens hunnit säga att de chattat eller bestämt att ses utan verkligen bara kört.
”Men vänta, vad- han du skickade bild på? Den tatuerade?”
”Jaa”, svarade Erik med en utdragen suck. Han fipplade en stund under sätet för att få fatt i spaken och sköt sedan bak det med ett högljutt klonk. ”Jag vågade typ inte berätta om det skulle gå dåligt, men jag… har du tid att komma ner? Jag har parkerat bilen utanför ditt.”
”Vänta jag kommer.”  Ett klick hördes i telefonen när Jakob måste ha skyndat sig att lägga på. Erik stoppade undan mobilen på den lilla hyllan under stereon och knäppte av sig bältet. Hade det inte varit för att han hade skorna på sig hade han nog velat dra upp benen mot bröstet. Sedan han lämnat Nickeys lägenhet hade han känt sig märkligt lugn. Upprymd, men tung och nöjd. När han såg Jakob komma skyndande från trapphuset så klättrade nerverna ut i fingertopparna igen och han fnittrade som en liten unge när Jakob slet upp dörren till passagerarsätet.
”Sprang du?”
”Erik! Berätta!” Jakob klättrade in i sätet och drog slarvigt igen dörren efter sig. Han hade haft några simpla tofflor på sig som han sparkade av när han kröp upp som en köttbulle i sätet. Inte helt olikt hur Erik nyss önskat han kunde sitta. Jakobs hår böjde sig som små vingar bakom öronen och det syntes på hans ögon att han var sömnig, men det fanns en mycket nyfiken glimt där. Kanske till och med lite irriterad.
”Vi bara bestämde att vi skulle ses idag för han var dålig på att chatta. Jag tänkte jag skulle fega ur om jag inte sa ja på en gång, så jag bara… jag bara gjorde det.” Erik strök sig över kinden. Om det var en lipattack på en fest som gjorde att han slutligen skulle våga vara impulsiv så fick han helt klart anse det vara värt det.
”Jävlar, vad snabbt jobbat. Men hur var han? Vad hände?”
”Ja. Ja alltså… han var inte alls som jag trodde. Han var ganska tyst men trevlig, han bjöd på iste av alla grejer? Sedan sa han bara att han kunde vara ett kk under tiden som jag söker efter en partner ungefär, och så låg vi.”
”Ofta iste”, sa Jakob med ett fniss. ”Men vad bra. Jag är jätteglad för din skull. Var han bra? Hur stor var han?”
”Stor”, mumlade Erik skyldigt. ”Jag vet inte om jag… alltså om det var för att det var så längesedan, men jag tyckte det var bra. Mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas. Sen efteråt så trodde jag att jag skulle vara för generad för att se på honom, men han skulle ut på sin balkong och röka och jag följde med och bara… jag bara satt där med honom. Och pratade.”
Jakob fnissade. Erik strök sig över kinden igen, men den här gången gled hans fingrar vidare till det kortare håret bakom örat. Om han bortsåg från det uppenbara så hade det varit just det där efteråt som han varit orolig över. Hur gjorde man efter ett ligg? Sa tack, klädde på sig och gick hem? Han hade kunnat göra det, men när han suttit där i t-shirt och boxers på Nickeys inglasade balkong så hade allt känts bra. Inte ens okej, utan bra. Det var nog enda gången i Eriks liv som han önskat att han också rökt, för det hade sett gott ut när Nickey gjort det. Med tanke på hur fåordig Nickey varit på meddelandena på Tinder hade Erik väntat sig att han skulle vara likadan i verkliga livet och det hade visat sig både stämma och inte. Han var långt ifrån pladdrig, hans röst låg och behaglig. De hade pratat lite om sina familjer även fast Erik först tyckt det känts dumt. Han hade nämnt sina fem bröder, Nickey hade nämnt sin enda. Nickey frågade lågmält intresserat om Erik och sakerna han tyckte om att göra och tittade på honom när han svarade, utan att vända bort blicken. Kanske var det vad som fått det att kännas så bra. Att han inte bara velat kasta ut honom direkt efter de klätt på sig.
”Shit, Erik”, sa Jakob efter en stund. Han hade lagt armarna i kors ovanpå sina knän och såg nu upp på Erik med hakan stödd mot handryggen. ”Ska ni träffas igen?”
”Jag hoppas det. Jag fick hans nummer precis innan jag gick, så... Det är förresten helt galet, han är tydligen författare. Jag fick låna ett par böcker ur hans bokhylla också, så det måste väl betyda att han vill träffa mig igen?”
”Vadå, lever han på det?” Jakob såg på Erik, sedan mot den lilla högen med böcker i baksätet som Erik gjort en gest mot. ”Wow. Måste man inte vara typ GW för det?”
”Jag vet inte. Jag tror det är jättesvårt, men det verkar gå bra för honom.” Erik sjönk ihop mot ryggstödet så att skalmarna på hans glasögon sköts upp. Han hade tänkt säga något mer om böcker, men sedan hade hans tankar vandrat till Nickeys tatueringar och vips berättade han för Jakob om hans favoriter. Om den stora hjorten på Nickeys bröst, vars horn gick upp mot axlarna. Om hans fulltatuerade händer och hur de fick honom att vilja rodna bara han tänkte på dem.
En del av honom undrade om han blivit så till sig bara för att han fått sig ett ligg, till slut. Om det var för att Nickey var annorlunda, mörk och cool och spännande. Författare. Kanske, men förmodligen inte. Nickey var inte som någon annan Erik träffat. Han såg fram emot att läsa hans böcker. Framförallt såg han fram emot att träffa honom igen.
Jakob satt kvar med Erik i bilen i säkert en timme innan Chai kom och knackade på passagerarsidans ruta för att hämta honom. Tydligen hade han parkerat bilen bredvid Eriks utan att någon utav dem märkt någonting. Erik tog farväl av sin bror och vinkade skyldigt till Chai innan han backade ut ur rutan för att åka hem. Hem till lägenheten och sina tankar och minnen från dagen. Hur var det tänkt han skulle kunna sova ikväll?

Han sov, trots allt. Han skötte sig, trots allt. De kommande dagarna arbetade han och när han kom hem gjorde han middag och satte sig sedan i soffan med en utav böckerna han fått låna. Hans största rädsla hade varit att de skulle vara dåliga. Att de inte alls skulle vara hans stil, eller att idéerna skulle vara tråkiga, och så skulle han behöva dra ihop någon vit lögn till Nickey även fast Nickey sagt att det var okej om han inte gillade dem. Erik blev både lättad och mycket positivt överraskad när han läst hundra sidor av första boken och insåg att han verkligen gillade den. Plötsligt blev det lätt att ignorera att han borde gå ut och motionera. Istället slukade han resterande tvåhundrafemtio sidor, och sedan de två andra böckerna han lånat. I soffan, i badet, i sängen. När alla tre böcker var slut kände sig Erik nästan… besviken. Han hade hört andra prata om att man kunde bli bokbakis och det var nog det som hänt honom. En del av spänningen i att läsa Nickeys böcker var förstås att det var just Nickeys. Boken som sålt bäst i Sverige, som han varit minst nöjd med, hade varit okej. En bra bok, men inte så mycket mer. Erik läste mycket romaner, deckare och en del skräck från särskilt Ajvide, men ungdomsfantasyn Nickey skrivit hade gett honom lite utav den där känslan man fått när man varit liten och läst Harry Potter för första gången. Något magiskt. Hans stora favorit var förstås just den bok som var mer utav en thriller, mer skräck. Mörk och ful och fantastisk. Med Nickeys pseudonym på pärmen skulle det vara enkelt att gå till biblioteket för att låna fler av hans böcker, men det skulle samtidigt förstöra en del av charmen. Han ville låna dem av Nickey, från den grå bokhyllan i hans stökiga kök.
Nickey kändes ju dock verkligen inte som någon man hörde av sig till för att småprata. Han var rätt tråkig att skriva med, helt ärligt, och Erik ville inte verka desperat. Samtidigt ville han inte låta hans erbjudande rinna mellan fingrarna genom att låta två veckor passera hur som helst. Detta var en av få gånger som Erik kom på sig själv med att önska att han inte hade barnen varannan vecka. Med ungarna hemma skulle det absolut inte bli någon action. Han gjorde en minnesanteckning att skriva till Nickey ikväll, om inte för något spännande så för att berömma hans böcker och tacka för att han fått låna dem. Flirta lite. Det klarade han väl av? 

Erik tog bilen hem till Madde på lördag förmiddag den här gången, för att väga upp att hon och Mergim behövt ändra sina planer för hans del. Redan från vägen kunde han se att Lovisa och Filip var ute i trädgården och lekte i lövhögarna som krattats ihop. Vädret hade snabbt blivit kallare och lönnarna i trädgården bar alldeles solgula höstlöv, medan björkarna redan börjat tappa sina. Erik saknade återigen att ha en trädgård. Inte så mycket för krattningen, men för att kunna sola någon annanstans än på balkongen, och odla tomater i rabatten.
”Pappa!” Filip hade visst upptäckt honom och kom springande över gräsmattan för att möta honom när bilen rullade upp på uppfarten. Han hade ett löv i håret som Erik plockade bort innan han lutade sig ner för en kram. Snart därefter kom Lovisa med mobilen i handen och skulle ivrigt visa videon hon gjort i slow motion, när Filip kastat upp löv över sig.
Erik tittade på videon både en och två gånger. Ibland berömde han ungarna för grejer de gjort som inte var så märkvärdiga. Sånt man gjorde när de var så glada att visa. Ibland började han dock känna sig som en gubbe, för han hade ingen aning om vad Lovisa använt för app eller för effekter för att få det att se så pass coolt ut.
”Gå in och hämta grejerna så vi kan åka”, sa Erik och styrde Filip i riktning mot huset. ”Så åker vi till Hemmakväll på en gång.”
Med ett flämt skyndade Filip upp och in, med Lovisa i släptåg och näsan i mobilen. Dörren behövde bara stå öppen i ett par minuter innan Madde kom, armarna korsade över bröstet på sin blå mjukisdress och det blonda håret i en slarvig knut på huvudet. Erik stod kvar nere på trädgårdsgången istället för att kliva upp på betongklumpen med skoborsten och välkomstskylten.
”Hej”, sa han. ”Allt bra?”
”Jo. Du kommer väl ihåg att Lovisa ska till tandläkaren på tisdag?”
”Ja”, sa Erik, och trots att han höll tillbaka sucken så var han säker på att det hördes i hans röst. Det var ju ändå han som bokat tiden, och han som tagit ledigt från jobbet för att kunna gå med henne. Bakom Madde i hallen kom Mergim med en bunt post i händerna. Han höjde hakan i en nick.
”Hej Erik.”
”Hej.” Erik fuktade läpparna för att dölja sitt leende. Han var så van vid det här att det inte var någon stor grej. Vissa gånger hade den där lilla dallriga och ledsna singelErik skinit genom och tyckt det känts hemskt att Madde stod där med en ny kille medan han var ynklig, ensam. Nu hade han svårt att inte tänka på Nickeys tatuerade händer om hans lår.

Erik: Tack för att jag fick låna dina böcker 😊 Jag har läst alla nu. Jag gillade skräckisen jättemycket.
Nickey: Redan?
Nickey: Tack. Det gick fort.
Erik: Jag kanske kan byta ut dem mot några andra snart?
Nickey: Det kan vi ordna.
Erik: Jag har mina barn denna veckan men… har du tid att ses någon dag nästa vecka?

Erik bet sig löst i läppen. Han tyckte fortfarande det kändes lite märkligt att nämna ungarna. Nickey verkade dock inte bry sig så fasligt. Han hade ju själv nämnt dem när de setts, så det var nog bara Erik som hade problem att koppla ihop två så väldigt olika världar till en och samma. 

Nickey: Vi kan höras om det. Jag träffas gärna. 
Erik: Perfekt 😊
Nickey: Har du Storytel?
Erik: Det har jag. Hur så?
Nickey: Två av mina engelska böcker finns där, om du vill ha något att lyssna på under tiden. Samma pseudonym som skräckboken. 

Erik blinkade. Varför hade han inte tänkt på det? Trots att han kuttrat hela veckan över att Nickey var författare var det som om det inte sjunkit in att det var på riktigt. Nickey levde på att skriva. Han var inte bara en självpublicerad grabb som gett ut en pocket. 
Ungarna roade sig med sitt för tillfället, medan Erik var svennepappa och förberedde tacos till lördagsmiddag. Han hade pausat mitt i grönsakshackandet för att skriva med Nickey, men nu gick han och hämtade sina hörlurar från hallbyrån för att koppla in i mobilen. En sökning på Nickeys engelska pseudonym (bara det, att han hade två olika) och vips var två träffar där. Fristående böcker, båda två. Erik gjorde ett försök att läsa vad de handlade om men valde till slut den med rött omslag då den fångat hans blick först.
Erik skalade långsamt av plasten från den gula paprikan som stod näst på tur. Tjejen som presenterade boken och inspelningen talade med en mjuk brittisk accent. Erik hade just varit på väg att vänja sig vid att lyssna till henne, att kanske behöva koncentrera sig lite mer på grund av engelskan, när hon istället ersattes av en mansröst. När han presenterade kapitel ett var det som om Eriks kropp mindes före hans huvud gjorde det. Skyldig gåshud spred sig över hans nacke när det var Nickeys röst som tog över resten av boken. Låg, och djup. Han hade älskat att lyssna på honom när han talat svenska, men det här kändes som en synd. Erik var tvungen att ta sig för kinderna och gned händerna upp över dem, tills glasögonen lyfte från näsroten.

*