Om hösten - [8]

Det hade redan känts som höst, men nu var det som om naturen lagt i en högre växel. Det blev kallt nog för Erik att ha duffeln utan att svettas när han rörde sig för fort, om morgnarna var frosten så hård att det knastrade under skorna och luften så kall att det stacks i näsan. För ovanlighetens skull hade han haft en torsdag ledig och han hade spenderat den med att sätta upp en trådhylla i hallen. Han hade fyndat den på Tradera och fått hålla på ett bra tag med att få fast skruvarna, men nu var den uppe och dekorerad med ett par favoritböcker och en ampellilja han fått av mamma Sandra för säkert tio år sedan. De långa bladen med tussarna hängde så de ramade in hyllan och han kände sig riktigt nöjd, faktiskt. Erik hade inte så väldigt bra koll på växter, hade alltid bara haft gröna fingrar av misstag när han fått växter i gåva och fått dem att överleva genom att gissa. Sedan han lämnat huset till Madde var det ampelliljan och en svärmorstunga han tagit med sig, som på senare tid fått sällskap av några fler gröna och spretiga varianter.
Efter bravaden med hyllan hade han städat upp det sista av ungarnas bortsprungna leksaker och gjort långkok på oumph, kantareller, vin och en herrans massa andra saker. Klockan var snart sex vilket i vanliga fall brukade indikera soffläge med antingen en bok eller en halvtrevlig serie. Erik fann dock att han inte var sugen på något utav det. Trots att han hållit igång var han fortfarande rastlös. Egentligen borde han bara ta på sig träningskläderna och gå ut och springa, men en blick ut genom fönstret talade om att asfalten var blank och säkerligen livsfarlig. Kanske kunde han bara… ta en promenad. Lyssna på sista timmen på Nickeys bok på Storytel.
Sagt och gjort, med duffeln på och halsduken upp över hakan lämnade Erik snart lägenheten. Det fanns gott om vägar att gå men han fann sig själv styra stegen ner till stan. Biblioteket hade öppet till sju och i brist på bättre kunde han leta efter någon trevlig ny läsning. För inte så längesedan hade det funnits säljvagnar utanför också, med utrensad litteratur och buntar med tidningar.
Erik trasslade ner hörlurarna i fickan när han kommit fram och klev in genom de automatiska dörrarna. Biblioteket hade två våningar, mestadels hyllor för barn och ungdom på nedervåningen, och så fakta och skönlitteratur där uppe. För det mesta brukade Erik hålla till där uppe, men då och då tittade han faktiskt i ungdomshyllorna. Det fanns några godbitar gömda där, hade han insett. Sedan gick han givetvis till barnhyllorna tillsammans med ungarna ganska ofta. Läsning var ingenting man kunde tvinga fram ett intresse för, men Erik försökte att inspirera då han trodde starkt på att ungarna skulle kunna dra nytta av det i framtiden. Lovisa hade det gått riktigt bra med, medan Filip inte hunnit bli särskilt frälst.
Personligen brukade dock Erik försöka hålla koll på Goodreads, där det kom nyhetsbrev om lovande släpp och information om böcker som redan fått goda recensioner. Han öppnade faktiskt appen på väg upp för trappan för att se om han hittade något i sin läslista som han kunde ta tag i. Joe Hill hade en prisad novellsamling som han funderat på. Erik följde skyltarna med blicken när han sakta gick längs hyllorna. Med tanke på hur ofta han var här borde han ha lärt sig hitta bättre än vad han gjort. Tids nog hittade han åtminstone hyllorna som utlovade skräck och gick in mellan dem för att söka efter H. När hans blick vandrade från bokrygg till bokrygg fann han istället ett par tatuerade händer på andra sidan hyllan. Det var inte svårt att känna igen dem. För ett ögonblick tillät han sig bara titta på Nickeys händer, hur han höll boken som han sakta vände blad i. Tyvärr kunde han inte se vad det var, bara att pärmen var mörk och sidorna gamla, gulnade. Raden över var full av böcker och gjorde det omöjligt att se Nickeys ansikte, vilket var synd, men det var också vad som fick Erik att ge efter och ta ett kort med mobilen. Han ville visa Jakob, han ville ha kvar fotot för sig själv, men tills vidare fick mobilen glida ner i fickan igen.
”Hej”, sa Erik, när han rundat hörnet på hyllan. Nickey hade uppenbarligen haft fullt upp med att läsa, för han såg genuint förvånad ut när han tittade upp ur boken. Han hade en skinnjacka på sig, en äldre modell som var sliten på precis rätt sätt och satt snyggt om hans axlar. Erik hade sett den i hans hall men den var bra mycket snyggare när den satt på honom.
”Hej”, sa Nickey. Han stängde boken, men med tummen mellan sidorna. ”Jag såg dig inte.”
”Det var ren slump att jag hittade dig. Vad lånar du?”
”Jag bara tittar.” Nickey visade framsidan för Erik men han kände inte igen vare sig namnet eller författaren. ”Jag blev trött på att sitta hemma. Jag har inte kunnat skriva sen jag träffade dig sist.”
”Har du haft skrivkramp?” Erik rynkade pannan i medlidande. Han skrev inte själv, men han kunde tänka sig hur tråkigt det måste vara. Samtidigt kunde han inte låta bli att lägga märke till möjligheten i vad Nickey sa. Han menade väl inte..? Han ville le åt sig själv och åt sin hoppfullhet, men klämde bara fast sin bok mot bröstet så han kunde klia sig bakom örat.
”Mm… Min bror tyckte jag skulle försöka komma ut och göra något.”
”Det låter som ett bra tips tycker jag”, sa Erik, snällt. Det här var tredje gången han träffade Nickey och han hade lärt sig att han inte överdrivit när han sagt att han isolerade sig. Han hade rutin på att beställa sin mat så att han kunde komma och plocka ut den på affären om kvällen. Sist Erik varit hos honom hade han bjudit på bourbon och hade nämnt att han med flit brukade gå bara en kort stund innan stängning till Systembolaget, just för att slippa folk. Erik insåg sakta mer och mer hur udda Nickey var, men på något hopplöst sätt var det lite… charmigt. Hade det inte varit för att han var en vuxen man med frisk kropp och klara ögon så hade han kanske blivit orolig. Nu kände han sig istället lite speciell, som fick träffa honom när han så uppenbart föredrog att vara ensam i övrigt.
”Jag antar det”, sa Nickey, efter en stunds tystnad. Det hördes att han var bitter, eller trött. Sedan gjorde han en gest mot hyllan framför sig och stack in den mörka boken i hålet där den måste stått från början. ”Här kommer jag inte få någon inspiration.”
”Gick det bättre att skriva efter att vi sågs?” vågade sig Erik på att fråga. Det var så Nickey fått det att låta men det kunde givetvis vara ett sammanträffande. När Nickey gav honom en blick från sidan så växte leendet på Eriks läppar. ”Vi kan umgås en stund, om du vill.”
”Har du ingenstans du ska vara?”
”Inte alls.”
”Kom med mig hem, då.”

Sagt och gjort, även då. Med ungarna ur vägen fanns möjligheten att gå hem till Erik, men det kom aldrig på tal. Erik gillade Nickeys lägenhet så pass mycket att han ville ta chansen att gå dit när han fick, och framförallt att få se Nickey där inne, bland de många böckerna och slukad av lägenhetens atmosfär. Det var som att han hörde ihop med sina möbler och prylar mer än vad en vanlig person gjorde. Kanske var det ett tecken på hur sällan han gav sig ut. Kanske ett tecken på att han var kreativ och märklig och till och med lite alien, någon så annorlunda i en vardag av grå ansikten. Eller så var det Erik som började få en crush.
Erik hade god lust att sucka åt sig själv när han hängde av sig duffeln på galgen han lånat även de andra två gångerna. Joe Hills novellsamling la han ovanpå hatthyllan, intill en hög med tidningar och en svart halsduk. Det var något så charmigt med att det fanns en enda halsduk att han nästan… tyckte synd om den. Hur var det möjligt? Nickeys hand i Eriks svank fick honom att glömma halsduken, och när han vände sig mot honom var det som om han också vände sig in i en kyss. Eriks glasögon immade genast igen av värmen från Nickeys kind men när han försökte ta dem av sig stoppade Nickey honom.
Första gången de hade hamnat i säng hade varit bra. Andra hade varit bättre, när Erik inte längre varit så nervös och istället vågat ta för sig mer. Nickey kunde verka lågmäld, butter och konstig, men han hade visat sig vara lyhörd, stark och sexig. Erik önskade han haft mer erfarenhet, att han kunnat hänföra Nickey så som Nickey gjort med honom, men… när han tänkte på att han kunde inspirera honom till att skriva så kände han sig inte så väldigt kass. Kanske kunde vem som helst göra det, någon annan Nickey valde att distrahera sig med, men han ville tro att han var särskild på något vis. Förmodligen var det denna gnista av självförtroende som fick honom att sänka händerna till Nickeys skärpspänne. Han såg upp på honom, rosig om kinderna och fortfarande lite immig om glasögonen, när han drog upp det.
”Jag är inte så bra på det här, men…”
”Säg inte så.” Nickey tog honom om hakan, höll den fortfarande när Erik sjönk ner på knä framför honom. Han hade inte tänkt säga någonting mer, men när Nickey pressade tummen mot hans läppar som för att tysta honom kysste han den istället.

Trots att Nickeys inglasade balkong hade inbyggd värme så var det lite kyligt. Erik satt i underkläder och den lite tjockare stickade tröjan han kommit i och kände sig lika delar nöjd som trött. Det började bli en tradition. De låg, Nickey rökte, Erik såg på. Balkongdörren stod på glänt och där inne spelade Queens Innuendo från skivspelaren på låg volym. Kaffet i Eriks kopp var fortfarande lite för hett för att dricka. Vanligtvis brukade han aldrig ta någon kopp efter middagstid, men efter att ha smakat på det färskmalda kaffet som bryggts i Nickeys fina bryggare förra gången han varit här så hade det inte funnits en chans att han någonsin skulle tacka nej till en kopp. För att inte bränna tungan lyfte han bara koppen till näsan för att lukta istället. Tänk att kaffe kunde vara så gott.
”Jag tror det fungerade”, sa Nickey, som från ingenstans.
”Vad?”
”Jag kom på vad jag ska skriva.”
”Du skojar?” Erik log, säker på att han bara sa det för att spela vidare på idén, men Nickeys leende var avslappnat och genuint. ”Ska du skriva sen då?”
”Jag tänkte det. Du får stanna, om du vill.”
”Ja… gärna. En stund till.” Erik blåste på kaffet för att ta en försiktig klunk. Gick han hem skulle han bara tänka på Nickey, så han kunde lika gärna stanna här och tänka på honom istället. Se på medan han skrev. Skicka bilden på hans händer till Jakob. Kanske bara läsa boken han lånat och ha det mysigt i den sköna soffan. Tanken lockade betydligt mer än att gå hem till tomma lägenheten, hur mycket han än trivdes där i övrigt.
Erik drack ett par klunkar i tystnad. Nickey hade rökt klart och fimpat i askkoppen i mörkbrunt glas, men satt kvar. Knuten i håret lite stökigare än innan men med något mer avslappnat uttryck i ansiktet. Erik strök kanten av kaffekoppen över sin underläpp och tänkte på hur Nickey gjort det med tummen för inte alls längesedan.
”Har du matchat med någon mer?” frågade han, när han inte längre stod ut med att bara tänka på det. Nickey mötte hans blick för en kort stund. Sedan öppnade han cigarettpaketet igen och tog upp en cigarett med tänderna, något så enkelt men nonchalant attraktivt.
”Nej. Har du?”
”Nej.” Erik drack upp sitt kaffe i ett försök att dölja leendet bakom koppen.

*