Om hösten - [9]

Eriks läppar smakade som kaffe från en mörkgrön kopp, men allt han tänkte på var sista kyssen han fått. Det hade gått nästan två veckor sedan han träffat Nickey på biblioteket. För att vara någon utan särskilt många vardagssysslor hade Erik varit ovanligt upptagen, och han hade fått inse hur snabbt han gjort sig beroende av honom. Eller, beroende av tanken på att han fanns där. Under tiden som gått hade de skrivit lite på sms, men i vanlig ordning hade det rört sig om mer praktiska saker. Som att Erik i fråga var upptagen och att Nickey bad honom höra av sig när han kunde ses. Ungefär. Att verkligen bara umgås när man sågs öga mot öga hade både fördelar och nackdelar. Erik tyckte om det, tyckte om att komma hem till Nickey och hans murriga hem, som om det var något riktigt… privat. Problemet var bara att han hann börja sakna honom rejält under tiden som de inte hördes och att prata i telefon kändes inte ens som någon idé att föreslå.
Men den där kyssen. Idag hade de setts, en kall onsdagskväll som väldigt snabbt tickat iväg då de först hamnat i säng, sedan i soffan. Erik kände sig bortskämd, mest av allt. Sedan, nästan orolig för sig själv och vad det var han började känna. Han trodde inte att Nickey träffade honom enbart för att ligga, men det gick inte att neka att det var en stor del av vad de gjorde tillsammans. Det var inte som att han klagade, dock. Han var väl precis lika illa på det viset, om han försökte vända på situationen. Det kunde lika gärna vara han som utnyttjade Nickey för hans kropp och hans böcker. Erik drog på munnen åt denna tanke, svepte duffeln tätare om sig och gled sedan ut från lägenheten och drog igen dörren med ett tyst klick. Det var som alltid lockande att ligga kvar i Nickeys soffa och bara ta det lugnt, men idag hade han velat ge sig av. Lufta huvudet lite, innan han råkade låta det synas på honom hur mycket han tänkte på allting. Nickey hade säkert redan förstått men var snäll nog att inte säga någonting om det.
Erik kände sig fortfarande rödflammig om kinderna när han lämnade trapphuset. Porten slog igen med ett klick bakom honom, men istället för att gå raka vägen till bilen stod han kvar där för ett ögonblick. Vad var det med honom, som plötsligt tänkte så ofta på att han ville röka? Det handlade inte så mycket om cigaretter och nikotin utan snarare estetiken av det hela. Att det verkade så avslappnande för de som faktisk gjorde det. Tanken på att han, Erik Hedgren, skulle köpa en vape eller en vattenpipa bara för kul kändes… allt annat än bra.
När han samlat sig och börjat gå ner mot trottoaren kastade han en blick över axeln. Nickey satt kvar ute på sin inglasade altan, bara en av rutorna skjutna åt sidan. Han höjde handen med sin cigarett i en liten hälsning och Erik vinkade tillbaka. Generad. Nöjd.
Framme vid bilen och nersjunken i sätet tog han fram mobilen för att skicka ett skyldigt sms till Jakob. Vem var han om han inte genast skvallrade till tvillingbrorsan? Sms:et han skickat igår verkade dock fortfarande vara oläst och han funderade på om Jakob gjort tabben att inte ladda mobilen igen. Mitt i ett halvskrivet meddelande lystes dock skärmen upp med Jakobs namn.
”Hallå?” svarade Erik och sjönk tillbaka i sätet med ett leende. ”Vilken timing, jag skulle precis skriva till dig.”
”Hej”, sa Jakob, nästan i exakt samma sekund som Erik avslutat sin mening. Hans röst lät lite hes, nästan tjock, men han lät också betydligt gladare än vad Erik hört honom på mycket länge. Erik satte sig rakare i sätet.
”Har det hänt något?”
”Chai… har köpt en gård. Till oss.”
”Köpt en… Va? Du menar att han äger en gård? Nu?” Erik lät precis lika korkad som han kände sig när han stammade till svar. ”Har ni en gård?”
”Ja”, fnissade Jakob. ”Han har seriöst köpt den till oss som överraskning. Han har sparat utan att säga något. Jag är här nu, vi sov här i natt alla tre.”
”Du skojar…”
”Jag är faktiskt inte ens säker. Det känns som en dröm.”
”Wow…” Erik tystnade när han sjönk tillbaka i sätet. Han hade väldigt många frågor som alla ville leta sig ut på en och samma gång, men i slutänden blev det en enda. ”Var ligger det?”
Jakob berättade. Att det tog tjugo minuter med bil från stan, att det var ett väldigt litet hus men en ganska stor gård med ett hönshus som skulle bli okej om man la ner lite tid och pengar. Att det fanns en hage som skulle gå att rusta upp och att skogen låg nära intill. Medan Erik lyssnade kändes det som om något svällde i hans bröst, något han först inte kunde sätta fingret på. När han sedan insåg vad det handlade om var det så simpelt, att han var glad för Jakobs skull, att saker äntligen gick bra på riktigt och att den här gården innebar att han skulle bort från den där hemska lägenheten. Bort från badrummet med skrapmärken vid duschstången.
De pratade i säkert en halvtimme innan Erik gav tankmätaren en blick och strök tummen utmed sömmen på ratten. Varför skulle han åka hem till sin tomma lägenhet för?
”Förlåt, vad jag pladdrar”, suckade Jakob i telefonen.
”Kan jag komma?” Erik letade rätt på spaken under sätet så han kunde dra fram det igen, hade suttit bakåtlutad och med benen utsträckta medan de pratat. ”Jag vill se hur det ser ut.”
”Klart du kan komma. Det är ett elhus några meter innan du ska svänga in, med några gula lappar på dörren.”
”Jag ska komma ihåg det.” Erik startade bilen och knäppte på sig bältet med mobilen fortfarande klämd mot axeln. Så fort han kört ut från parkeringen la han och Jakob på, och istället startade han bilstereon med tillhörande skiva. A Kind of Magic, av Queen. Han hade lyssnat på dem sedan han varit en unge, genom hela tonåren och upp till vuxenlivet, men trots det kändes så gammal bekant musik som någonting nytt. Det betydde skivspelare hos Nickey, starkt nymalet kaffe och en lättnad så stark över att Jakob fått en ny plats att bo på. Förutom de många uppenbara anledningarna till att han gladdes åt gården så gladdes han även av egoistiska skäl, som att det inte låg alls långt bort. Om en flytt till Sundsvall varit vad som behövts för att Jakob skulle bli glad hade han givetvis tagit det. Han hade rest två timmar för att träffa honom också. Han hade rest längre än så om det var vad som krävdes, men tjugo minuter kändes som en välsignelse.
Erik sjöng med i One Vision, gräsligt, på sin väg ut ur stan. När vägarna blev smalare och obekanta saktade han ner, tystnade, men trummade fingrarna i takt mot ratten. Elhuset Jakob måste ha menat stod på högersidan av vägen, kantat av högt och blekt gräs. Vägen där bakom var smal, men skött. När det kom till omdöme så litade Erik mer på Chai än på exempelvis Connor, för han var lite rädd att Connor skulle kunna förälska sig i ett helt fallfärdigt hus bara för att skogen runtom var fin. Chai kändes mer… som att han hade koll. Erik fick denna tanke bekräftad när träden glesnade och bilen rullade ut på en liten grusad vändplan nära ett pyttelitet hus i brun panel. På trappen stod Jakob i en för stor skjorta och armarna korsade över bröstet för att värma sig.
Erik parkerade i kanten av vändplanen, strax bakom Chais svarta Audi. Den såg både ny och dyr ut och tycktes inte passa in i den lantliga atmosfär som gården ingav. Erik drog jackan tätare kring sig när han smällt igen bildörren och med raska steg gick fram och upp till huset. Han och Jakob kramades sällan, men den här gången la Erik armen om hans axlar och kramade honom hårt. Kanske var det han som för stunden var mest blödig och i behov av det, men Jakob lät honom hållas. När Erik lutat sig tillbaka såg han på Jakob för en stund. Han verkade puffig i ögonen, hade säkert gråtit igår, men där fanns också något glittrande lätt som han inte kunde minnas att han sett förr. Kanske när han först blivit kär i Connor, och sedan Chai. Givetvis var kärlek nog för att göra en glad, men en flytt till en plats där de kunde bo alla tre? Erik kände sig som om han äntligen fick läsa upplösningen på en jobbig men bra bok.
”Nu får du visa mig runt.” Eriks blick gled till dörren och det grova mässingshandtaget. Det gnisslade lite när Jakob tryckte ner det och öppnade dörren för dem, men gångjärnen protesterade inte. De klev tillsammans direkt in i köket, ett litet rektangulärt rum med en öppen spis och en dörr som verkade leda in till ett annat rum. Där fanns även en trappa, direkt till höger, som ledde upp till övervåningen. Det var den Erik var som mest nyfiken på, men vid köksbordet som var så gott som enda möbeln i rummet satt Connor och Chai. Båda stora och mörka, lika mörka ögon, ändå så olika. Chais svarta hår lockade sig charmigt bakom öronen och han var klädd i en mörkgrå tröja och välsittande jeans som skymtade under köksbordet. Connor hade sitt långa hår i den klassiska knuten ovanpå huvudet, olika slingor dekorerade med band och pärlor. Han hade samma linneskjorta som Erik sett honom i den gången han kommit och hälsat på, när han råkat se honom kliva naken in i duschen.
”Du behöver inte ta av dig skorna”, sa Chai när Erik böjt sig för att göra just det. ”Vi måste fortfarande städa innan vi tar hit alla grejer.”
”Ska ni flytta hit på en gång?” frågade Erik fastän han redan anade vad svaret var.
”Ja. Jag vill helst inte åka tillbaka alls”, sa Jakob och det kom ett medhållande hummande från Connors håll.
”Jag hjälper gärna till.” Erik lutade sig mot den korta köksbänken, där en tom vinflaska stod på kanten av diskhon. Han log svagt när han tänkte på hur Chai lockat med sig Jakob och Connor hit och inte bara visat upp deras nya hem, utan bjudit på vin också. Vilken drömkille.
”Det uppskattas.” Chai log mot honom. ”Det finns en del att göra. Huset är fräscht, men vi vill måla trappan och det är nog lika bra att göra det på en gång.”
”Jag är barnfri tills på söndag så… varje kväll efter jobbet är jag fri.” Erik undrade flyktigt om Nickey skulle hinna sakna honom om de inte kunde ses, men bestämde att det fick kvitta. Han ville hjälpa Jakob med det här.
”Mamma kommer säkert också vilja hjälpa till.” Jakob strök sitt lite för långa hår bakom öronen och såg på Erik, sedan mot trappan med ett litet leende. ”Vill du se sovrummet?”
Erik följde med Jakob upp för trappan och lämnade de stora pojkvännerna nere i köket. Där uppe fanns en toalett som var så liten att Erik tvivlade på att någon annan än Jakob skulle få plats där. Sovrummet var inte så stort, men rymligt och med charmigt snedtak i brun panel. På golvet låg en madrass med knöliga lakan. Hur fick de plats, alla tre?
Erik gick fram till kanten av madrassen för att kunna titta ut genom ett av fönstren i snedtaket. Var det inte något som detta alla drömt om en gång i livet? Takfönster så man kunde titta på stjärnorna på natten, molnen om dagen. Han tog sig friheten att öppna ett av dem och log svagt när det gled upp överraskande lätt. Höstvinden letade sig in i rummet och tog med sig doften av frost och torra löv. För ett slag stod Erik där, kall om näsan och kinderna. Det hördes steg över gräsmattan och snart kunde han se Connor och Chai där nere, när de rundade knuten på huset och gick mot den öppna marken som varit och kunde bli en ny hage.
När Erik drog igen fönstret och vände sig till Jakob så upptäckte han att han satt sig ovanpå madrassen, nu slarvigt bäddad med ett av täckena.
”Jag har inte ens sett allt än, men det är verkligen perfekt för er. Jättefint.”
”Jag kan knappt tro det”, sa Jakob. Han hade dragit upp benen mot sig, men stödde bara slarvigt armbågarna mot knäna istället för att kura ihop sig så som han gjorde ibland. Erik slätade ut hörnet av täcket för att kunna sätta sig ner han också.
”Har du ringt mamma än?”
”Nej…” Jakob log, sedan andades han ut i ett tyst skratt. ”Jag ville ringa dig först. Men jag hoppas att hon kommer, och Oscar och Viktor också. Så att vi kan flytta in fort och få hjälp att städa gamla lägenheten och bara…”
”Bli av med den?”
”Ja. Exakt.”
”Vi ordnar det. Det är synd jag jobbar så sent, men jag hjälper gärna till på kvällarna ändå. Jag kan städa så kan ni få göra de roliga sakerna istället.” Erik föreslog det lika mycket för Jakobs skull som för sin egen. Fick han göra gamla lägenheten fin skulle det om något kännas som ett avslut. Hejdå för evigt, ungefär.
”Tack, det vore skönt.” Jakob var tyst en stund, men sedan när han lutat armbågen mot knäet och hakan i handen så log han allvetande mot Erik. ”Hur gick det med Nickey? Ni skulle väl träffas idag.”
”Det gick bra.” Erik hoppades att han inte blev röd om öronen när han tittade ner på sina händer. Något han inte gjort på väldigt länge var att dra i trasiga nagelbanden, men nu gjorde han just det. ”Men han får klara sig utan mig resten av veckan. Jag vill verkligen kunna vara till någon nytta här.”
”Det kommer du vara. Men Chai har också några som kan komma och hjälpa till att bära, sen finns det andra saker som vi nog inte kan ordna förrän till våren. Som hönshuset. Du hinner hjälpa till med det också.”
”Jo…” Erik tystnade när han mötte Jakobs blick. Var han verkligen så genomskinlig? De visste båda två att Nickey nog klarade sig bättre på egen hand än vad Erik gjorde, nu för tiden. Erik försökte känna sig okej med att stundvis vara en ivrig hund, även fast det då och då tippade över till den där oron att han var på väg att bli för mycket. Han önskade han kunnat strunta i den, för så fort han klev över tröskeln till Nickeys hem så brukade det rinna undan. Det var som att Nickeys märkliga lugn smittade av sig, och atmosfären mellan hans väggar var så annorlunda att Erik kände sig som hemma fastän han inte varit där så många gånger, egentligen.
”Sluta grubbla”, sa Jakob och stötte till Eriks lår med foten. ”Vad är det?”
”Jag vet inte ens. Det känns bra när jag är där, jag tror… jag vet ju att han gillar att träffa mig. Men det är mellan gångerna som jag blir lite nojig.”
”Är du rädd att han ska glömma bort dig?”
”Nja…” Erik grimaserade. Sedan drog han upp axlarna mot öronen, och hans blick gled flyktigt ut genom fönstret. Hur skulle han beskriva om han själv inte var säker på vad det var han kände? Redan nu hade väl Jakob listat ut hur det låg till. Han var bara schysst nog att bolla med honom istället för att säga åt honom att skärpa sig. ”Det vore bara så synd om det rann ut i sanden.”
”Vadå?” Jakob rynkade pannan. ”Varför skulle det göra det?”
”Jag vet inte.”
”Är du kär i honom?”
”Nej… eller, jag tror inte det. Men jag gillar honom väldigt mycket. Jag vet att han bara var intresserad av att vara kk så det känns dumt om jag blir så fäst vid honom, men det är samtidigt så svårt att låta bli.” Erik log en smula uppgivet. Han kanske var ärrad från Madde på det viset. Om inte annat kanske han bara var dålig på att vara kk utan att få känslor, särskilt om det rörde en stor tatuerad författare.
”Du kanske ska tänka mer på hur det känns än på vad han har sagt”, sa Jakob efter en stunds tystnad. Erik nickade. Sedan nickade han igen. Han kanske hade lite för lätt att fästa sig, men han var inte blind och inte heller dum. Han visste att Nickey tyckte om att träffa honom. Om det inte blev något mer utav det, om det inte blev någonting seriöst, så ville han fortfarande ta vara på vad de hade. Han ville inte slösa oro på någonting som faktiskt kändes bra varje gång han var där.
”Jag ska försöka”, sa han lågt. Sedan log han, gned handen över pannan och satte sig rakare i ryggen. ”Men nu vill jag prata om dig och er gård. Vad är det i rummet där nere?”
Jakob flinade lite. Förmodligen åt Erik, men sedan reste han sig från madrassen och knuffade till honom på låret med foten igen.
”Det kan bli typ världens minsta vardagsrum. Kom, så visar jag.”

*