Om hösten - [4]

Veckan tickade på i stilla mak. Erik jobbade, träffade Jakob, träffade hela familjen på en middag fredag kväll och hade det riktigt trevligt. Han hämtade ungarna söndag eftermiddag och åkte raka vägen till Hemmakväll där de fick välja var sin film och plocka godis i var sin burk. Lördagsgodisgränsen tänjdes ibland när Erik kände för att snarare vara schysst pappa än duktig pappa och så länge ungarna kom i säng i tid så brukade det inte vara några problem med att komma iväg till skolan måndag morgon. Med ungarna hemma fick Erik väldigt lite tid över till annat, vilket inkluderade grabbarna på Tinder och tillhörande orostankar. Istället blev det pyssel, läxhjälp, skjuts till träningar och ett spontanbesök till badhuset på fredagen då ungarna slutat tidigt i skolan.
Både ungarna och Erik var helt utmattade efter att ha spenderat flera timmar på äventyrsbadet med forsbanan och Magic Eye, den stora vattenrutschkanan där de åkt på ringar tills att det slutligen känts som hela världen snurrat. Erik kunde med gott samvete stoppa ner barnen i soffan och sedan lämna vardagsrummet för att syssla med annat. Just ikväll rörde dock detta ett samtal till hans älskade ex, vilket han oftast kände sig neutralt inställd till men sällan något mer än så.
”Madde mitt i maten?”
”Lite gammaldags, tycker du inte?” svarade Erik och kände hur den lilla energin han hade redan var på väg att rinna ur honom.
”Kanske. Ville du något särskilt?”
”Finns det någon chans du kan ta ungarna i morgon istället för på söndag? Eller har ni planer?” Erik kastade en blick på klockan. Halv åtta. Vem åt middag så sent?
”Vi har inga planer”, svarade Madde dröjande. Förmodligen för att hon önskat få en lördagskväll ifred med Mergim men inte hade anledning nog att säga att det inte gick. Erik förstod henne, men önskade för sin egen skull att hon skulle gå med på det.
”Du kan ju höra med Mergim”, sa Erik diplomatiskt. ”Jag blev bjuden på något och det hade varit kul att åka. Jag tar ungarna nästa lördag i sådana fall, såklart.”
”Ja… Lite kort varsel, men. Jag måste få prata med honom, så jag hör av mig sen.”
”Tack. Ät gott.” Erik la bort telefonen efter ett allt annat än muntert hejdå. Han bad så sällan om att få byta datum medan Madde bad om det betydligt mer ofta, så han hoppades hon hade samvete nog att känna sig tvungen att säga ja. Han hade inte velat säga att han blivit bjuden på fest med risk att låta som den där vild-och-skild-Erik. Kanske lät det bättre att vilja byta barndag på grund av en möjlig middag, eller ett event av något slag. Egentligen ville Erik bara få en chans att träffa bröder och tillhörande vänner på ännu en fest hemma hos kollektivet. Det var alltför ofta han skippade fester för ungarnas skull men just den här helgen kände han sig faktiskt riktigt sugen på att komma iväg. Korka lite prosecco igen, försöka socialisera mer med andra än bara bröderna. Vara töntig och fråga Samuel hur det gick med ögonen. Sånt där.
Vid nio stupade Filip i säng och Lovisa passade på att lägga sig samtidigt, med någon fantasybok hon lånat från skolbiblioteket. Erik tog plats i soffan och myste åt hur det lyste trevligt från springan i hennes dörr. Ibland brukade han slå på någon film eller serie på låg volym, men nu tände han lampan intill soffan och styrde skärmen närmre sig så att han skulle kunna fortsätta läsa sin bok. Inte mer än tre sidor hann han förrän mobilskärmen lyste upp med ett sms.

Madde: Hämtar ungarna vid ett i morgon.

Erik flinade nöjt där han satt. Det tåldes att diskuteras att hon inte frågade om tid eller om det gick bra, men det kunde kvitta. Nu var det bara att förklara vid frukost i morgon att det blivit lite ändrade planer. Överraskningsmys hos mamma och Mergim, för pappa skulle iväg på… något viktigt. Att pappa skulle bli full på bubbel och spana på upptagna snygga män behövde varken ungarna eller Madde veta.

-

Erik befann sig på Systembolaget strax efter klockan två på lördag eftermiddag. Han hade varit lite bekymrad över vad barnen skulle tycka, men Madde hade fått med sig dem utan några sura miner och Erik hade lovat att han skulle gottgöra i framtiden. Just nu var hans största problem att välja vilken dricka han skulle köpa. I korgen låg redan en flaska av hans favoritbubbel, Castelforte, men man kunde väl inte gå på fest med en enda flaska heller. Egentligen borde han väl dricka någonting annat också. Testa något nytt, någon cider eller kanske en öl?
Medan han navigerade sig mellan hyllorna fick han syn på Sebbe, iförd systembolagets tjusiga väst och fluga.
”Hej”, lyckades de säga, precis samtidigt.
”Handlar du för ikväll?” fortsatte Sebbe och kikade ner i Eriks korg. ”Är den där god? Jag har inte hunnit prova den.”
”Det är min favorit”, erkände Erik fåraktigt. Sebbe såg ut som någon som drack öl. Kanske någon vodkadrink? Något som passade en grungey, blond grabb med en gitarr. Erik var åtminstone ganska säker på att Sebbe spelade, hade hört hur det pratats om det på festerna han varit på, men hade aldrig hört honom spela. Han fick fråga någon gång.
”Kanon. Behöver du någon hjälp, förresten?”
”Jag tror inte det… jag försöker bara se om jag hittar något nytt, men jag tror jag ska köra på mitt gamla vanliga.”
”Lika bra att spela säkert”, log Sebbe, vilket avslöjade två perfekta skrattgropar i hans stubbiga kinder. Erik kände sig överkörd. Varför var exakt alla som hörde till det där kollektivet så sjukt attraktiva?
”Det är min specialitet”, sa han tappert. ”Slutar du sent?”
”Nej, vid fyra bara. Så då ska jag shoppa åt mig och folket, och så lite käk. Önskar du dig några speciella snacks förresten?”
”Jag tror inte det. Ska jag ta med någonting? Jag kan köpa chips också.”
”Det är lugnt, verkligen”, sa Sebbe och kramade om Eriks axel som om han varit en kompis. Inte bara awkward storebror till en vän. Plötsligt började det skråla från telefonen Sebbe bar i fickan på arbetsbyxorna, men istället för att ta upp den tittade han bort mot kassorna. ”Nu ringer Fredrik efter mig. Men vi ses ikväll!”
”Det gör vi.” Erik såg efter Sebbe när han småjoggade bort för att öppna en ny kassa. När han klivit in i sitt bås och pysslat med kassan en stund tittade han upp med ett överraskande vitt leende trots att Erik visste att han både rökte och drack kaffe. Tjejen först i kön såg väldigt ointresserad ut. Hur var det möjligt? Var hon gay?
Erik retirerade till hyllorna med prosecco igen. Det var lika bra att bara köpa dubbelt så mycket av det han visste han tyckte var gott istället för att köpa något nytt som kanske var jätteäckligt.

Erik hade hunnit få i sig två glas innan han till och med unnade sig taxi hem till kollektivet. Han hade en tillfällig kork han tryckt i den öppnade flaskan och hade sedan stuvat ner den i kassen där han bar det övriga. Taxichauffören var en äldre man med lätt tonade glasögon som absolut inte verkade sugen på att prata, vilket Erik var tacksam för. Han betalade och tackade och sedan var de klara med det hela. Redan ute på gården hördes musik och flera röster. Om det var gäster eller bara kollektivet i sig var svårt att avgöra, men ute på altanen kunde han se Felicia med ett glas med knallrött innehåll. Hon vinkade till honom när hon fick syn på honom. Som lillasyster till Sebbe hade de förstås vissa likheter. På håll var det svårt att avgöra, men på nära håll kunde man enkelt se att de hade samma form på läpparna och samma speciella violblå nyans på ögonen. Som sagoögon. Eftersom Erik själv tog del av Hedgrengenens skogsögon hade han blivit någorlunda immun till ovanligheten i det, men uppskattade gärna andras.
”Hej Erik!” log William, som även han visade sig vara ute på altanen. Han, Sebbe och Sebbes blyge kille Zacharias satt vid bordet där ute med en samling glas framför sig. Varken William eller Sebbe var klädda för det kyliga vädret så Erik funderade på om det var han som var lättfrusen eller om de andra bara hunnit bli fullare och tåligare än vad han blivit. Zacharias hade åtminstone en lång och mjuk kofta på sig och det mycket långa, svarta håret i en fläta över axeln. När han tittade upp kunde Erik se hur det skimrade svagt på hans kindben. Highlighter?
”Hej”, log han mot dem. ”Varför sitter ni här ute?”
”Det är ju jätteskönt ute”, sa Sebbe och såg på Erik med stora ögon. ”Jag ville ta vara på det innan solen gick ner helt.”
”Jag ska nog gå in”, sa Zacharias tyst och reste sig från stolen.
”Då följer jag med dig.” Erik kramade William broderligt på axeln innan han följde med Zacharias in i huset. Där inne var det varmt och fullt av skor innanför dörren. Erik som tyckt han varit ganska tidig. Han kunde se Alex vid köksbänken med ett glas i händerna och bredvid honom mellanbror Oscar tillsammans med pojkvännen Rickard. Vilken enorm hög med gays de var, ändå. Helt vansinnigt egentligen. Fast å andra sidan drogs man väl till de man liknade, antog Erik.
Det kändes som att Erik inte tog mer än fem minuter på sig att stuva undan sina saker och hälla upp dricka, men under tiden hann det ramla in ännu fler till festen. Då solen sjunkit nedanför linjen träd i horisonten kom Sebbe in och gick raka vägen fram till tv:n och kollektivets enorma soffa för att starta partyspel.
Stämningen var som den brukade, glad och högljudd och folk trängdes med varandra för att antingen prata, äta snacks eller vara med i tv-spelet. Erik var inte säker på om det var de två, snart tre, glasen han redan fått i sig som gjorde att han kände sig luddig och distanserad. Ibland kunde det bli så för honom när han hamnade i ett mellanting. Inte nykter nog att känna sig pigg, inte full nog att komma in i andra andan. Han löste det med ett till glas, sedan öppnade han flaska nummer två, och vips så var klockan efter elva och han kände sig fortfarande bara… konstig.
Med glaset i handen tog han sig ut på altanen för en nypa frisk luft. Fick han bli kall i ansiktet kanske han piggnade till och kände sig redo att faktiskt festa, inte bara sitta och titta på. Inte förrän han tagit sig fram till räcket och ställt ifrån sig glaset ovanpå insåg han hur full han hunnit bli. Marken svajade lite men mest av allt kände han sig bara så… borta. Som om någon hängt en tjock duk framför hans ögon, eller kanske mellan hjärnan och ögonen.
Varför var det tvunget att bli såhär? Erik fumlade med sina glasögon för att kunna lägga dem ifrån sig intill glaset. Hans händer darrade lite när han gned dem över ansiktet. Jävla skit. Alla hade väl fått en snedfylla någon gång i sitt liv men i Eriks fall hade nittio procent av alla fyllorna skett efter trettio års ålder och därmed hade han aldrig upplevt en snedfylla förr. Det var åtminstone vad han trodde att det var. Han hade känt sig så jävla taggad när han fixat och planerat så Madde kunde ta barnen, när han fixat håret och klätt sig i sin favoritskjorta. Grågrönrutig. Så istället för att ta vara på kvällen stod han här och kände sig som en bajskorv.
”Hur är det?”
När Erik lyfte blicken tog det ett tag för honom att fokusera igen. Hans synfel var inte så allvarligt, han hade bara föredragit bågar framför linser, men även om det hade varit kasst så hade han både sett och hört att det var Samuel. Han stod med ett lågt glas i handen, fullt av något mörkt och till synes dyrt. Rom? Whisky?
”Jag blev lite yr bara”, sa han med ett blekt leende.
”Kanske ska ta det lite lugnt med sista glaset”, log Samuel och gjorde en gest mot Eriks prosecco med sitt eget glas. Hans handled pryddes av en säkerligen dyr klocka, ärmarna på hans mellangrå skjorta var uppkavlade till armbågarna och han såg på tok för prydlig ut för att det skulle vara rättvist. Dagen då Samuel kommit på sin bokade tid kändes plötsligt så långt borta. Erik hade känt sig ställd, men hade absolut kunnat hantera det. Just nu tvivlade han starkt på om leendet han försökte ge till svar verkligen såg ut som ett leende, eller om det bara blev en grimas.
Samuel verkade åtminstone förstå att det inte var någon idé att prata mer med honom för tillfället. Han smuttade på det mörka innehållet i glaset. Tog en vända på altanen innan han gjorde sig beredd att gå in igen, och medan Erik såg på kom Felicia ut och mötte honom i dörröppningen. Det var en så enkel sak, en så enkel beröring när hon strök honom över armen och sträckte sig upp för att pussa honom. Det var inte ens en riktig kyss. Bara en puss.
Något knöt sig i Eriks bröst och han vände blicken hastigt över räcket och tittade ner i gräset istället. Plötsligt kändes musiken inifrån huset så väldigt mycket högre och den svala nattluften mot kinderna räckte inte för att hålla honom i schack. Innan han själv förstått vad som hände droppade varma tårar från hans haka och ner på hans händer, när han drog efter andan så blev det ett enda hackigt andetag och han kände sig så väldigt olycklig. Det handlade inte om Samuel, såklart. Det handlade om att han försökte hålla humöret uppe när han lättsamt och lekfullt försökte leta efter någon, när han i själva verket var så väldigt trött. Han var trött på att känna sig ensam, han var trött på att känna sig avundsjuk istället för glad när han såg bröderna med sina partners. Vännerna med sina. Hur många år sedan var det ens någon tagit honom i armen på det viset? Hade Madde ens gjort det efter Lovisa fötts, för tolv år sedan?
Kanske hängde han där och snörvlade länge, kanske gick det bara någon minut. Erik förstod inte att stegen varit på väg till honom förrän någon flyttade på hans glas och hans glasögon. Han var livrädd för att det skulle vara Samuel, men när han tittade upp mellan fingrarna mötte han Viktors blick. Hans allra största lillebror, tjugonio år gammal och med en väldigt bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Erik skämdes genast. Vid sidan av Viktors arm kunde han se Jakob i dörröppningen, armarna löst lagda kring sig och blicken blank. Var det han som skickat fram Viktor? Det skulle inte förvåna honom ett dugg. De visste båda två att Viktor var den av alla bröder som var duktigast på att trösta. På att över huvud taget prata om känslor, vara lugn och fin och Kapten Hjälte. När Viktor kramade om Eriks axel så snyftade han ynkligt.
”Men hur är det? Är det något som har hänt?” frågade Viktor oroligt.
”Nej… jag är bara full”, försökte Erik. Han torkade sig om kinderna med händerna men det kändes som att han bara smetade ut allting. Som om det varit olja och inte tårar.
”Är det säkert?”
”Ja, jag bara… det skulle ju vara trevligt ikväll och så förstör jag bara allting.”
”Det gör du inte alls-”
”Jo det gör jag. För mig själv. Jag ville ha kul och nu är jag här och gråter istället.”
”Men det är okej. Det är okej, Erik, herregud om något känns jobbigt så måste du ju få lätta på trycket. Är det verkligen inget som hänt?”
”Nej…” Erik försökte torka sig över ansiktet med skjortärmen den här gången, och lät sig samtidigt ledas fram till en av stolarna vid bordet där ute. Där Sebbe och William och de andra suttit för inte så många timmar sedan. Han tittade på bröstfickan på Viktors mörkröda skjorta för han kunde inte förmå sig att möta hans blick. ”Det har inte hänt någonting, jag bara… jag är bara så trött på att vara ensam, jag f-försöker att inte bry mig men…”
”Men Erik… Det kommer komma någon, jag vet det. Du håller ju faktiskt på att leta nu, eller? Visst hade du väl skaffat Tinder?”
”Jo…”
”Det ordnar sig. Jag förstår att du är ledsen, men det ordnar sig.” Viktor förvånade honom genom att ta hans hand istället för hans arm, och om det var för att Viktor var så vuxen och duktig eller om det var för att han var så snäll just då, det visste han inte. Oavsett vad steg tårarna i hans ögon igen och han snyftade och snyftade medan Viktor tröstade.

Kanske hade Viktor haft rätt i att han behövt lätta på trycket. Bortsåg Erik från att han skämdes så kände han sig åtminstone inte lika full eller lika yr när han till slut hade lugnat sig. Däremot var han alldeles svullen i ögonen. Istället för proseccon som var kvar i flaskan hade han gått med på att ledas in i köket där han nu satt, uppflugen på en stol med slokande axlar och ett stort glas vatten i handen. För inte alls längesedan hade han hört någon skynda sig till toaletten och hostat ynkligt där inne. Erik kunde tyvärr inte glädjas åt att han inte var den enda som hade en dålig kväll. Han kände sig mest av allt trött, och besviken.
”Ska du åka hem?” frågade Jakob. Han slog sig ner på stolen bredvid hans och knöt händerna en smula obekvämt ovanpå låren. Erik visste att han tyckte det var svårt att trösta och han kunde inte klandra honom. Det var nog lika bra han skickat fram Viktor, egentligen.
”Jag väntar på taxi”, svarade Erik, en aning hest. ”Viktor ringde. Vi åker i samma.”
”Okej.” Jakob var tyst, och Erik var tyst. Erik drack en klunk vatten och tittade på Jakob över kanten av glaset. Han orkade inte säga någonting, inte egentligen, och ändå kändes det som att han borde. I slutänden var det Jakob som fortsatte, med lägre röst än tidigare. ”Du kommer hitta någon.”
”Jag vet.”
”Jag trodde aldrig jag skulle göra det. Jag var… helt säker på att jag aldrig skulle göra det, men det löste sig.”
”Mm… jag är bara trött på att vänta.” Erik log svagt när han såg ner i glaset. Han trodde inte han skulle vara singel tills den dag han dog, även fast det känts så ett ögonblick där ute på altanen. Det var klart det skulle ordna sig. Han var nog inte ens i behov av tröst, han ville inte ha någon försäkran om att det skulle gå bra, han var bara… trött. ”Det blev bara skit ikväll.”
”Sånt som händer.”
”Mm.”
”Viktor verkar klar nu.” Jakob tittade mot dörröppningen, där Viktor mycket riktigt stod med skorna på och en tunn jacka i handen. Trots alla brödernas likhet var Viktor den som utan tvekan var längst, med sina hundranittio centimeter och superhjälteaxlar. Erik tittade på honom, sedan på Jakob, och till sist sköt han ifrån sig glaset på bordet och reste sig upp. Nu ville han bara hem.

*