Om hösten - [5]

Erik skämdes som en hund när han vaknade söndag morgon. Med tanke på hur någon av Sebbes kompisar raglat runt redan vid nio, och att minst en person behövt besöka badrummet för att kräkas, så borde han kanske inte bry sig. Ändå önskade han att han fått vara en av de som kräkts istället. Sånt hände på fyllan. Men han? Varför hade han börjat gråta? Allt det han sagt och känt igår hade varit sant, men det hade blivit så övermäktigt i kombination med fyllan. Han antog att man aldrig kom undan från första pinsamhetsfyllan, även fast man var över trettio.
Moloket vände Erik blicken till mobilen som låg ovanpå sängbordet. Även de dagar då han var bakis brukade han ha tagit sig upp för att dricka kaffe vid det här laget. Kaffe, något på tv för att ha lite ljud i bakgrunden. De få gånger han blev bakis på riktigt brukade han till och med lägga sig ner med en filt, men idag? Det skulle inte bli många knop för hans del. Han vände sig över på sidan i sängen och drog upp täcket till hakan. Han var inte ens särskilt bakis, bara skamsen. Tur att det åtminstone varit Viktor som fått ta hand om honom. Hade det varit småtvillingarna som behövt försöka trösta honom hade han nog inte vågat möta deras blickar på ett halvår framöver.
Klumpigt tog han mobilen från sängbordet för att se om någonting särskilt hänt. Viktor hade skickat ett snällt sms som Erik valde att spara till senare. Där låg även en notis från Aftonbladet om en skjutning i Stockholm, bland annat. Vädret lovade om tolv plus under dagen. Tinder vittnade om några gillningar och han gick nästan motvilligt in för att se om det var något att ha. De flesta var helt okej, men Erik matchade bara med en. Någon Luis med fint mörkt hår och lite för gles stubb, men annars så. Han var inte på humör för att vare sig chatta eller swipea vidare, så han gjorde sig beredd att stänga ner appen. Precis när han skulle svepa bort den från menyn med öppna appar så kom en ny notifikation. En ny gillning från någon Nickey. Erik tryckte upp hans profil för att se vad det var för kille och fick genast en djup rynka i pannan. Det kunde väl inte vara på riktigt? Tjugoåtta år gammal, en nästintill tom profil förutom en bild på en kille med mörkt hår i en stor knut på huvudet. Han såg ut att vara fullkomligt täckt av tatueringar. Något mörkt motiv som kröp upp mot halsen men som i övrigt var gömt under en svart t-shirt. Mörka ögon, men de såg inte ut att vara bruna. Blå? Grå? Det var svårt att se och han hade bara en enda bild. Erik bet sig löst i läppen. Det fanns gott om fakes även på Tinder, hade han förstått. Folk som snodde bilder av snyggingar på Pinterest för att få luras och chatta lite. Kanske göra ännu värre saker, för den delen.
Innan han fattade vad han sysslade med hade han tagit en print och gick sedan in på Snapchat för att skicka den till Jakob. Kanske visste han vem Nickey var. Hörde Nickey till de som hängde på krogen fanns åtminstone chansen att Jakob sett honom förr i världen, när han festat på det viset. Erik tittade på bilden igen. Hans första tanke var att den här Nickey var på tok för snygg för att bo i den här staden. Fast å andra sidan, hur många snyggingar fanns det inte i kollektivet, i kollektivets vänkrets? Typ Samuel? En fånig del av honom hade lust att skicka ett meddelande till Sebbe, men bara för att han och Nickey båda råkade vara tatuerade så behövde det ju inte betyda att de kände varandra. Om Nickey ens fanns på riktigt.

Runt klockan halv tio ryckte Erik upp sig och lämnade sängen för att ta en dusch. Under tiden fick kaffet puttra klart. Han drack sakta en kopp medan han ordnade brunch på rostmacka, avokado och kokt ägg. Känslan av gårdagens dunderskam sjönk undan en aning då tankarna istället upptogs av den här Nickey. Han hade tittat på hans bild tre gånger till och överraskats över hur det knöt sig i magen. Gillade han ens tatuerade killar? Tydligen. Eller så var det något med hans hår, och den intensiva blicken. Han ville inte gå och bli alldeles till sig för en stulen bild av någon amerikan, för det kändes som att så var fallet, men det var samtidigt svårt att låta bli.
Medan han satt vid köksbordet och mumsade i sig sin smörgås skickade han slutligen printen på Nickeys profil till William för att fråga om han visste vem han var. Jakob sov säkert och skulle väl sova i fem timmar till, och Alex litade han inte på. Han skulle säkert bara fnittra något om vilken oväntad smak han hade. Alex skulle garanterat få reda på det oavsett, men via William kom förhoppningsvis informationen först och fnisset sen.

William: Jag vet inte vem han är men jag har sett honom på systemet en gång tror jag! Han är ju sjukt snygg
William: Har du likeat han? :D
Erik: Jag trodde hans profil var fake så jag ville mest höra mig för…
William: Jaha nej men det tror jag inte, det måste ha varit han jag såg. Är han din typ?? Jag trodde du gillade typ Samuel
Erik: Som om du gillar en enda typ av kille… : )
William: Hehe äsch

Erik drog på munnen. William var tillsammans med en blondin i ungefär samma storlek som honom själv men var minst lika aktiv att titta på stora biffar som Alex var. Han var väl den som allra minst kunde döma Erik, egentligen.
Efter att ha ätit upp ägget och städat undan på bordet så bytte Erik om från morgonrocken till en bekväm t-shirt och ett par slitna jeans. Två gånger till hann han gå in på Tinder och kika på Nickey innan han slutligen vågade skicka en gillning tillbaka. Risken fanns väl fortfarande att någon stulit bilden. Risken fanns att Nickey var ett rövhål, men det visste han ju inte än eftersom Jakob inte svarade. Och om inte Jakob kände till honom då? Erik suckade. Han var väl en man. Han kunde inte sitta orolig över att våga skriva om han över huvud taget skulle träffa någon, om det skulle bli något slut på det där som fått honom att börja lipa igår.
Ett enkelt hej skickade han. Ingenting annat, appen stängd och telefonen låst. Hela dagen passerade utan att det kom något svar från vare sig Nickey eller Jakob. Jakob spenderade förmodligen tid med sina pojkvänner eller så låg han och sov, hade väl vänt på dygnet som vanligt. Drack vin och sov hela dagen för att vakna och gosa på kvällen. Det var inget som i grunden lockade Erik, men ibland lät det trevligt att bara… inte bry sig.
Rastlöst spenderade han dagen med att städa, vek ihop sina mattor för att ruska dem ute på balkongen och moppade golvet så det luktade gott av gulsåpa. På hösten och vintern blev fönstren alltid så glåmiga så det var ingen idé att putsa dem. Istället diskade han, plockade med ungarnas leksaker, dammade några gardiner. Försökte åtminstone sysselsätta sig för att inte ständigt sugas tillbaka till mobilen och titta om eventuellt-fake-Nickey hade svarat eller inte.
Till slut blev han så rastlös att han bytte om till träningskläder och klev i joggingskorna. Han hade aldrig varit en gymkille och skulle heller aldrig bli. Både Viktor och Oscar var stora i kroppen, hade enkelt för att bygga muskler och förutom att gymma och i Viktors fall cykla så arbetade de båda mycket fysiskt. William höll sig i form via spring på jobbet, restaurang, och i större del fotboll. Starka ben men inte särskilt stora muskler. Erik var inte tunn, men långt ifrån muskulös. Det var sedan han skilt sig som han insett att han hade mycket ont om egna hobbys och för att få bukt på rastlösheten som lätt uppstod under de barnfria veckorna hade han börjat springa. Först promenader runt området, sedan jogging till och runt slingan som låg en bit bort från lägenheten. Nu för tiden sprang han och var ganska duktig. Helst utan musik, både för att höra bilar och andra människor om de kom nära, och för att takten av hans egna steg var vad som motiverade honom bäst. Rensade huvudet på något sätt.
När han kom hem var han svettig till den grad att till och med jackan kändes fuktig och han gick raka vägen in till badrummet för att duscha igen. Med outfiten i tvättkorgen och kroppen löddrig av näckrostvål kände han sig snart bättre. Håret stod fuktigt och rakt upp när han tittade sig i spegeln. Var det så här man såg ut när man var trettiotvå? Han kunde minnas att han som tjugoåring tyckt trettio låtit som så mycket. Att han känt sig chockad när han träffat folk som var trettio och fortfarande såg unga ut. Det tog väl en trettioårsdag för att det slutligen skulle gå upp för en att trettio inte var någonting alls, att han stundvis fortfarande kände sig som en vilsen tonåring. Bara att han var bättre på att laga mat nu för tiden. Han visste fler saker, om jobb och försäkringar och skatt, såna där vuxensaker. Erik grimaserade åt sig själv. Nä. Det var söndag kväll och han ville bara få vara Erik, inte Erik trettiotvå eller Erik pappa till två barn. Inte ens Erik, desperat singel som inte kunde sluta tänka på en tatuerad snygging. Trots detta var det telefonen som sögs till hans hand så fort han slagit sig ner i soffan. Inget från Nickey, tre nya gillningar, slutligen ett sms från Jakob där han skrev ”nä det vet jag inte” och så en halv minut senare ”är han din typ?” Erik kunde praktiskt taget se framför sig hur Jakob höjde sådär på ögonbrynen och sneglade upp på honom bakom luggen. Var det så konstigt? Erik tittade ner på flanellpyjamasskjorta och mjuka tofflor. Jo. Det var nog lite konstigt.

Erik vaknade i vanlig ordning tidigt på måndag morgon, redo att dricka kaffe och äta frukost innan det var dags för jobbet. Han var fortfarande lite fuktig i ansiktet och luggen efter ansiktstvätten när han satte sig ner vid köksbordet. Kaffet hade inte blivit så gott, konstaterade han besviket. Var det dags att kalka av bryggaren? Mobilen lyste plötsligt upp med notifikation från Aftonbladet, men det var en äldre från Tinder som Erik reagerade på. Svar från Nickey. Han bet sig i läppen igen när han öppnade för att titta. Inte mycket mer än ett hej, skickat halv fyra. Jobbade han natt? Eriks tumme dröjde över skärmen. Det var ju det här som var så jävla svårt. Att börja.

Erik: Hur är läget med dig?

Erik tog sig för pannan. Det där hade låtit lite väl… torrt. Till hans förvåning kom det dock ett svar från Nickey på en gång, innan han hann börja känna sig alltför skamsen.

Nickey: Det är bra. Hur är det själv?
Nickey: Jag är inte så van vid sådant här. Jag är inte så bra på att chatta. Min bror tvingade mig att skaffa Tinder.
Erik: Tack det är bra 😊 Det var mina bröder som hjälpte mig också så jag är inte heller så van.
Nickey: Då är vi på samma plan, alltså.

Vilket… propert sätt han skrev på. Att det inte fanns några smileys gjorde honom ingenting, men ”sådant”? Det var omöjligt att ha något första intryck redan nu, men när han sett hans bild hade han väntat sig någon som… ja som vad? Som Sebbe? En laidback och skön rockkille?
Medan Eriks kaffe stod och kallnade velade Erik över om han skulle våga skicka sitt meddelande eller inte. Sedan tryckte han skicka och sköt bort mobilen innan han hann fega ur. Lika bra han passade på att vara lite modig på internet.

Erik: Jag vågade först inte tro att din bild var på riktigt...
Nickey: Varför inte?
Erik: Det kanske var lite för bra för att vara sant
Nickey: Men du tror alltså att den är på riktigt?
Erik: Blir du arg om jag säger att jag frågade några om de visste vem du är?
Nickey: Känner du någon som vet vem jag är?
Erik: Nej.. bara min lillebror hade sett dig en gång. Men då finns du på riktigt? 😊
Nickey: Jag finns på riktigt.

Erik log svagt. Det kanske var dumt att vara överdrivet skeptisk. Vem stal en bild av någon som bodde i samma stad, om man nu skulle stjäla? Han bestämde sig för att Nickey fanns på riktigt. Att Nickey av någon anledning tyckte Erik var tillräckligt intressant att matcha med. Än så länge hade inte Erik träffat en enda av de han matchat med då det aldrig känts riktigt värt det. Han hade förstås kunnat gå på dejt, hade på sin höjd behövt bli lite besviken och gått hem bara, men han var helt ärligt hellre utan något sådant. Han ville det skulle kännas spännande. Som att det fanns något att undersöka. Inte som något… charity case där han valde den minst tråkiga killen för att han kanske var något att ha, om man typ kisade.
Erik drack upp sitt lite för kalla kaffe. Han hade inte råd att vara så kräsen som han var, men han ville inte heller ge upp. En sak var åtminstone säker och det var att om han skulle ha turen att träffa Nickey så fick han lov att sluta vara så mesig. Rätt som det var hittade Nickey någon kille som var lika modig och rättfram som Alex och så skulle det bli en unmatch och Erik skulle sitta och grina över printscreenen han tagit. Han grimaserade när han tänkte på det.

Erik: Vilken tur för mig 😊
Erik: Jag skriver gärna mer med dig men jag måste tyvärr göra mig i ordning för jobbet… men vi hörs sen?
Nickey: Vi kan höras senare om du vill ses till veckan. Gå till jobbet du.

Erik strök händerna genom håret på väg in till sovrummet och garderoben. Om du vill ses, skrev han. Så som alla grabbar gjorde när de ville ligga och inte orkade slösa tid på kallprat. Han borde inte bli förvånad, men han darrade nog lite i händerna när han knäppte på sig sin ljusgrå skjorta. Hur var det tänkt han skulle kunna arbeta hela dagen? Han skulle nog få lov att stänga av telefonen för att magnethänderna inte skulle sugas till Tinder igen, och igen. Nickey måste få vänta tills ikväll.

*