Sunny - [epilog]

Det var maj. Trots en mycket kall period i april då det till och med snöat hade värmen slutligen kommit för att stanna. Vårsol, en hel del pollen och rensopade gator. Gatan Mike för stunden gick längs ledde in på kyrkogården och vid hans sida gick Emma, och Aisha. Hennes små flämtande andetag drunknade i knastret från gruset då sällskapet svängde ner från trottoaren och in på den grusade gång som kantades av en allé med lönnar. Gravstenen de slutligen stannade vid var svart och alldeles blank, prydd av tre namn och samma datum under vart och ett av dem. Emmas familj hade dött vid jul. En olycka som borde kallas för mord, i Mikes tycke, då det varit en rattfyllerist som frontalkrockat och tagit både föräldrar och lillebror från Emma för evigt. Det var många år sedan nu, närmare tio, men Emma klädde sig fortfarande i fin skjorta för att lämna födelsedagsblommorna på mammas sida av graven. När han satte sig ner på huk gjorde Mike detsamma. På tiden då Emmas familj levt hade Mike inte träffat dem särskilt ofta. Han hade sett dem ibland, framförallt Emmas pappa och lillebror de gånger de kommit att hämta honom efter taekwondoträningarna där han och Emma först träffats. Däremot så… kändes det som att han känt dem bättre än vad han gjort, genom att ha kommit till graven så många år i rad. Allt som oftast med Emma, men ibland när han var på kyrkogården för sin farmors grav så gick han långa vägen förbi och tittade så blommorna levde.
Emma hade köpt en bukett med blå och vita blommor som han satte ner i gravvasen. Mike hade inte köpt något annat än en sten, den var klassiskt formad som ett hjärta men det var fina inristade blommor i den och det hade känts bra att bidra med något som blev kvar. Han la den intill en av de andra blommorna som Emma planterat där innan han rätade på sig.
”Aisha. Kom.” Mike kramade Emma om axeln innan han sakta gick därifrån. Aisha tassade efter honom, till en början tveksam, men när de båda fick syn på en björktrast som sprätte runt i gräset så var det enkelt att distrahera henne. Hon betraktade dock bara. Skällde inte, viftade bara lite på svansen och trampade på stället. Mike stod med händerna i fickorna och kände sig både glad, och lite sorgsen. Sorgsen för Emmas skull och för Layal som inte fanns kvar i livet. Glad för att det var en vacker dag och för att livet var bra just nu.
Efter ett par minuter såg sig Mike över axeln. Emma satt kvar framför graven men hade nu lutat sig fram och strök försiktigt bort pollen från nederdelen av stenen. Precis som namn och datum var de meningar skrivna på arabiska dekorerade med guld. Mike svalde, kände sig plötsligt mer blödig än han räknat med. Han log svagt mot Emma när han rest sig upp och kom mot dem. Emma log tillbaka. Ett bra leende, trots att hans mörka ögon ännu såg sorgsna ut.
”Så”, sa han med en låg suck.
”Redo att gå?” frågade Mike, och Emma nickade. De hade aldrig haft några problem att kramas eller dunka vänskapligt, men just idag lät Mike bli. Det var så Emma brukade föredra det. De gick hit för Layal, de kunde prata om det men behövde inte, och om Emma ville tänka eller sörja så föredrog han att göra det ifred. Inga tröstande klappar eller kramar. Bara en stund av tystnad på gravplatsen.
Tystnaden följde dem ut till trottoaren igen och de gick tillsammans ner mot stan, in på några mindre gator där Aisha kunde skynda runt och sniffa bäst hon ville. När de hade tagit sig ner till gågatan där skolkande tonåringar hängde vid Pressbyrån och gamlingar tog ut pengar vid automaten stannade de upp. Aisha nu i Emmas famn, mycket nöjd.
”Känns det okej?” frågade Mike och kisade svagt mot solen. ”Om du inte orkar så kan vi ta det en annan gång.”
”Det känns okej. Jag är inte ledsen, Mike. Jag vill träffa folk och ha det bra idag.” Emma log försäkrande mot honom. Han strök Aisha över huvudet. ”Vet du om hon är färdig snart?”
”Jag tror det dröjer en liten stund, men vi kommer säkert vid halv tre, tre.”
”Det låter bra. Vi ses snart.”
”Ses.” Mike höjde handen. Han stod faktiskt kvar en stund och följde Emma med blicken, när han gick med sin lilla hund ner för gågatan. Rebecca var och tatuerade sig och de hade bestämt igår att alla skulle träffas hemma i lägenheten i hamnen för en traditionell fika. Att det var Layals födelsedag hade gjort Mike en smula tveksam, men sa Emma att han ville träffa folk så skulle han få som han önskat. Faktiskt så var det väl lika bra att de firade genom att ha det trevligt istället för att bara vara ledsna? Mike grunnade på den tanken när han gick in på Pressbyrån och köpte en Coca Cola och en Twix som han sedan tog med sig två gator upp.
Inne på tatueringsstudion luktade det någon form av desinfektionsmedel och bläck och det ettriga surrandet närapå sved i Mikes öron. Han hade aldrig varit där förr. Han hade faktiskt aldrig varit i en tatueringsstudio över huvud taget men hade väntat sig ungefär hur det skulle se ut. Fullt med bilder på motiv och färdiga tatueringar på väggarna. Ett par glasskåp med fler bilder, några priser och exempel på piercingar, antog han. Hans blick dröjde för ett slag vid en näsa i svart plast som nog hade alla piercingar som gick att få plats med.
”Hallå!” sa en mansröst när Mike klev in i det bakre rummet. Rösten kom från bakom en skärm, där Mike åtminstone hoppades att även Rebecca befann sig. ”Vad kan jag hjälpa dig med?”
”Jag kommer med snacks”, sa Mike en smula fånigt. ”Kan jag komma runt?”
”Det är min kille”, hördes Rebeccas röst, varpå tatueraren sköt ut kanten på skärmen en aning så att Mike fick plats att komma runt. Anledningen till skärmen var att Rebecca tatuerade hela höften och låg med halva rumpan fri, med en filt inklämd mellan benen. Mike kunde möjligtvis vara svartsjuk, trodde han, om Rebecca fäst sina glitterögon på någon annan. Just denne tatuerare kunde han dock inte bry sig mindre om. Han såg ut som en snäll gubbe med hundra ringar i öronen. För tillfället hade han fullt upp att svänga undan maskin och sladdar och drog sedan av sig handskarna med en snärt.
”Om det är fikapaus så passar jag på att ta en rökpaus”, kungjorde han med ett flin. Han hade faktiskt en guldtand. Mike kunde inte låta bli att höja ögonbrynen. Förmodligen var det vad Rebecca fnissade åt när hon mödosamt tog sig upp till en mer sittande position. Mike sträckte fram sakerna han köpt till henne och slog sig sedan ner på en liten pall som stod innanför skärmen. Kanske som stöd, för den verkade lite ostadig.
”Går det bra?” frågade han. Han tittade fascinerat på den stora blomman som börjat ta form på Rebeccas höft. Hon hade berättat redan innan att det bara var första sittningen idag, en av tre, vilket innebar att konturerna skulle läggas. Små pärlor av blod hade redan börjat tränga fram. ”Det ser ont ut.”
”Det gör rätt ont.” Rebecca skruvade upp korken på sin cola och tog en klunk. ”Men det går ganska bra faktiskt. Här uppe var det värst, men jag tror mest det är för jag behöver lite socker.”
”Kommer du behöva hjälp att smörja in den nu då?” Mike flinade hoppfullt. Rebecca himlade med ögonen åt honom när hon drack en till klunk.
”Jag tror jag klarar mig själv, men jag kanske kan offra mig för din skull.”
Medan Rebecca knaprade i sig sin Twix höll Mike colaflaskan åt henne. Från en högtalare i hörnet av taket spelades för stunden Volbeat, ett av Mikes absoluta favoritband. Han vippade i takt med ena foten utan att han själv tänkte på det.
Det tog lite längre tid än vad Mike räknat med, men strax efter tre lämnade de studion, Rebecca en aning stelbent och prasslig på grund av plasten under kläderna. De tog en sväng förbi det lilla ICA där Mike extrajobbat för flera år sedan. Mike stannade utanför då han råkade på en gammal kompis och snackade med honom under tiden som Rebecca handlade. När hon kom ut igen gick de tillsammans ner till hamnen och Mike tog i vanlig ordning trapporna upp till lägenheten, medan Rebecca åkte hiss. Triggad av deras röster kom Aisha skyndande för att hälsa på dem, mycket mer intresserad av Rebecca och förmodligen den märkliga doften som omgav henne. Till och med Mike tyckte sig känna den i sina egna kläder efter att ha varit i studion med henne på slutet.
”Luktar jag illa?” frågade Rebecca med oväntat gullig bebisröst och fnissade när Aisha sniffade tveksamt på hennes händer. ”Förlåt… jag köpte inga snacks till dig.”
”Jag har så det räcker”, sa Emma som kommit efter Aisha för att göra dem sällskap. Han hade fortfarande den fina skjortan på sig, men hade knäppt upp en knapp i bröstet och ledigt kavlat upp ärmarna en bit. Mike tyckte att han såg mer avslappnad ut nu än tidigare. Han drog åtminstone på munnen åt Mike när han var töntig nog att skojspänna sig, som för att påpeka hur tight skjortan satt över Emmas bröst. Något som även Rebecca lagt märke till, men hennes blick gled oskyldigt iväg när Mike tittade på henne.
Inne i köket satt Connor, parkerad vid köksbordet med en kopp te framför sig. Det var fortfarande rykande hett och doftade lite kryddigt, en doft som Mike på senare tid lärt sig associera med honom. Chai, förmodligen.
”Jag köpte med fika”, sa Rebecca och öppnade sin väska. När hon packade upp inköpen därifrån fick Mike lite samma känsla som den gången då Emma lyckats trycka in sin enorma jacka i skåpet på gymmet. Hur fick tjejer ens plats med så mycket i väskorna? Hon trollade fram ballerinakex, en låda vindruvor, ett sexpack muffins, några kakor som såg ut att komma från Kinder, och sist men inte minst en rosa rulle som hon styrde fram till Connor. Hon såg upp mellan Mike och Emma. ”Jag vet inte om någon av er fikar idag, visserligen…”
”Jag kan tänka mig att fuska”, sa Mike med ett lågt skratt. Han hade varit mer strikt med fuskdagar förut. En dag i veckan, inget mer, inget mindre. Med tiden hade det blivit mer flytande och han hade inga problem med att ta en bit kaka om det bjöds och han var sugen.
”Är den här till mig?” frågade Connor, som tagit den rosa rullen i handen. Han såg frågande på Rebecca som nu stuvade undan väskan under stolen hon planerat sätta sig på.
”De var veganska”, log hon. ”Så att du inte bara fick äta druvor.”
”Åh. Tack.” Connor tittade ner på rullen igen. Han sa inte så mycket, som vanligt, men Mike märkte på honom att han var tacksam på riktigt.
Medan Connor rev upp den lilla remsan i plastförpackningen ordnade Emma te till Rebecca och bubbelvatten till sig och Mike. Mike tog förpackningen med druvor och sköljde dem noga under kranen. Sköljde säkerligen lite för länge, medan han lyssnade till de bekanta rösterna vid bordet. Rebecca hade hunnit träffa Connor förut, en gång på stan och en gång när de hämtat saker i lägenheten. Ändå kändes det fortfarande som något nytt och lite ovant. Han gillade det, dock. Han gillade det tillräckligt för att ha föreslagit att de någon gång, när alla hade energi till det, möjligen gå på middag allihop hemma i Navarrohuset. Första gången Connor gått dit sedan han kommit hem hade det tagit hus i helvete. Som väntat, och ändå inte. Mike hade fått det återberättat av både Connor, föräldrarna och de syskon som råkat vara hemma. Han trodde sig ha en bra bild av vad som hänt och var i det stora hela tacksam för att han inte varit där. Han var åtminstone säker på att det skulle ordna sig. Särskilt Carmen hade varit upprörd, men också glad. Det förvånade Mike föga att hon försökt få Connor att flytta hem och det förvånade honom ännu mindre att Connor sagt nej. Tills vidare bodde han i lägenheten med Emma. Mest i Mikes rum, ibland i soffan de gånger Mike sov kvar. Det hade ändå passerat ett par veckor nu och det som känts så konstigt i början hade sjunkit undan för att ge plats för något nytt.
När Mike vände sig tillbaka till bordet med vindruvorna i en grön skål kändes det riktigt skönt att se dem sitta där vid bordet. Hans stora lillebror, hans flickvän och hans bästa kompis. Connor verkade precis ha testat ett veganskt kex och Rebecca såg förväntansfullt på honom. Hon hade strukit det mörka håret bakom örat, osminkad, luggen lite för lång. Nu när solen kommit fram allt oftare hade hon fått små fräknar på näsan som Mike undrade om han missat förr i världen eller om de kommit när hon blivit äldre. De var hemskt söta. När Mike klämde henne på låret så sneglade hon bara åt hans håll innan hon klämde tillbaka. På andra sidan bordet tog Emma just upp Aisha i knäet. Över bordskanten syntes ingenting annat än hennes öron och de alldeles runda, svarta ögonen när hon hoppfullt spanade på kakorna.
”Var de goda?” frågade Rebecca, varpå Connor nickade.
”Väldigt goda.”
Mike satt kvar med handen vilande ovanpå Rebeccas lår, under bordet. Utanför fönstret sprack molnen upp och solstrålarna klättrade sakta över hustaken. Tak för tak, över väggar och fönster, tills de stack Mike i ögonen och han var tvungen att sluta dem.