Sunny - [16]

Tänk att det kunde kännas så märkligt att gå hem till den lägenhet han delat med sin bästa vän i närmare fem år. Rebecca hade åkt till jobbet runt tio och efter det hade Mike mest vankat runt, försökt göra matlådor av det som fanns i kylen, ätit en av dem och sedan vankat igen. Till slut hade han gett upp och sakta promenerat hela vägen in till stan och ner till hamnen, för att ta tag i saker och ting. Det kändes som det var evigheter sedan han hämtat Connor på flygplatsen. Det kändes aningen avlägset hur arg han varit också, så arg att han inte ens kunnat forma ordentliga frågor. Med Rebeccas uppmaning i tankarna tog sig Mike upp för de många trapporna. Idag var han här som Mike, storebror. Inte Mike, medlare.
Utanför dörren slogs han av en impuls att han kanske borde ringa på. Meddela att han kom. Sedan skärpte han sig, tog upp nycklarna ur fickan och låste upp dörren till lägenheten. Den som först kom för att möta honom i hallen var Aisha, som halkade ivrigt när hon sprang fram till honom. Stående på baktassarna flämtade hon och gnydde tills att Mike hukat sig nog för att kunna gosa med henne. Han kunde inte låta bli att tönta sig lite. Lät henne nosa och slicka honom på kinden när han gullade och kliade henne bakom de små öronen. När han tittade upp igen upptäckte han Emma i dörröppningen. Fläkten tickade hemtrevligt bakom honom och det doftade stekt lök, så han höll förmodligen på med lunch, eller matlådeverkstad han också.
”Hej”, log han. ”Är du hungrig? Jag började för inte så längesedan så det dröjer en halvtimme, fyrtio minuter.”
”Hej. Det låter bra. Är Connor kvar, eller..?”
”Han sitter i soffan.” Emma följde Mike med blicken när han kom fram med Aisha i famnen, som en bebis man lämnade över till förälder nummer två. Aisha låg som en nöjd liten böna i kröken på Emmas stora arm. Mike kunde inte låta bli att klämma henne på ena tassen. Sedan kramade han Emma. Emma hade bara en arm ledig men kramade honom hårt nog att det inte kändes halvhjärtat på något vis, bara en kram från en brorvän och en fast hand på Mikes skulderblad.
För att inte fastna i köket och titta på vad det var Emma lagade tog sig Mike i kragen och gick in till vardagsrummet. Precis som Emma sagt satt Connor i soffan. Han såg ut att vara på tok för stor för att kunna sitta skräddare, men gjorde det ändå. Han hade samma ljusa linneskjorta som han haft när Mike hämtat honom på flygplatsen till ett par roströda haremsbyxor. Inga strumpor. Hans hår var utsläppt, hängde tungt och tjockt över hans axel. Först nu förstod Mike att det han sysslat med var att fästa en liten pärla i en av flätorna, något som borde vara omöjligt med så stora händer, men som Connor fick att se enkelt ut. Han tittade inte upp när Mike slog sig ner på platsen bredvid.
Mike trummade lätt fingrarna mot benet. Var började man, egentligen? Han hade haft otaliga frågor, först i bilen och sedan under dagen som gått. Här och nu undrade han om det egentligen spelade någon roll. Det hade gått snart fyra år sedan Connor tagit sitt beslut och den unge man som Connor varit för fyra år sedan var inte så väldigt lik den Connor som satt bredvid honom i soffan. Han hade tänkt förut att något hänt med hans utstrålning och tänkte det nu igen. Connor var inte en undvikande tonåring längre. Hans tystnad hade aldrig gjort Mike obekväm, bara fundersam och stundvis osäker på hur han borde hantera den. Connors tystnad nu, när han flätade kring den lilla pärlan, var stadig. Inte obekväm, inte avvisande. När det så slutligen var Connor som började tala hade Mike nästan glömt att de borde säga någonting.
”Har du sagt till någon att jag är här?”
”Nej. Bara Rebecca.”
”Tack.” Connor tog ett litet genomskinligt gummiband från soffbordet och fäste det i toppen på flätan. Ett, två, tre varv. Sedan svepte han allt det långa håret över axeln och lyfte blicken till Mike. ”Jag ska prata med mamma i morgon. Jag vet inte om det är bäst att jag ringer, eller om jag bara ska gå dit.”
”Jag vet inte om det spelar någon roll. De kommer bli chockade vilket som.”
”Förmodligen.”
”Du sa att du kände dig färdig”, sa Mike. Han hade aldrig fått något svar på varför han gett sig av och hans förklaring till varför han kommit hem kändes bara rejält luddig. Han hade många följdfrågor att ställa, men istället gjorde han bara en gest mot Connor. Varsågod, ungefär. Berätta nu.
”Ja”, sa Connor. Han lutade sig tungt mot ryggstödet och tittade för ett slag mot fönstret. ”Jag bodde på ett motell i början. Reste runt lite. Sen hyrde jag ett rum och arbetade på en odling större delen av tiden som jag var där. Det är inget som hände över en dag, men det kändes ändå som att det var så. När jag insåg att jag var klar. Att jag längtade hem igen.”
”Du sa aldrig varför du åkte. Jag fattar att man kan få en impuls att vilja sticka, men så länge, Connor? Det är inte normalt. Vi var helt beredda på att du skulle byta identitet och aldrig dyka upp igen.”
”Det är som jag sa. Jag trodde att jag gjorde det enklare om jag inte hörde av mig. Jag intalade mig det i alla fall. Men i början, så… jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Jag har längtat hemifrån i hela mitt liv och till slut fick jag nog, så jag bara gjorde det. Jag vet att det var egoistiskt av mig.”
”Det var det. Jag tror inte du fattar hur oroliga vi varit. Mamma höll för fan på att dö i början, du vet ju hur hon kan bli, men när det gällde dig? Hon snackade om att det var Gud som straffade henne för att hon inte varit bra mamma nog åt dig och hur lätt är det att försöka övertyga henne när hon redan är så säker?” Mike rynkade pannan när han såg hur Connor drog på munnen. Var det något att sitta och flina åt? Han korsade irriterat armarna över bröstet. ”Det är klart vi lärt oss hantera det med tiden. Men jag tror inte heller du fattar hur mycket det påverkat alla andra. Du pratade knappt med oss när du var hemma och sen försvann du, det är som att du aldrig ville att vi skulle känna dig.”
”Det är lustigt att du säger det”, sa Connor, men såg inte ut att tycka det var särskilt lustigt alls. Han fingrade på flätan han nyss fäst pärlan i. Bärnsten, kanske. Den skimrade i guld och honung i ljuset från fönstret.
”Förklara gärna för mig vad som är lustigt för jag förstår inte.” Mike andades ut i en tung suck. Han gjorde en gest med handen, gav upp och smällde ner den mot låret. ”Jag vill bara fatta vad som hände. Kom igen.”
”Jag var nitton, Mike. Jag säger inte att jag gjorde rätt i något utav det här. Hur vuxen jag än tyckte att jag var så var jag egoistisk och barnslig och framförallt impulsiv.”
”Jag är också rätt impulsiv av mig men tycker du inte det är lite drastiskt att boka biljett och bara försvinna?” muttrade Mike.
”Kanske”, sa Connor. ”Men du har alltid haft något. Du drömde om jobb och träffade kompisar och tjejer och hade alltid något att göra. Jag tror inte att jag… någonsin tyckt att jag passat in. Jag ville inte gå i skolan, jag ville inte arbeta. Jag ville vara ifred och jag ville… inte visste jag vad jag ville, jag ville bara ha någonting annat. Åka bort. Se någonting. Få klara mig själv och vara ifred istället för att höra mamma säga att jag borde skärpa mig och göra duktiga saker som du alltid gjorde. Hon har alltid jämfört mig med dig, hon har alltid tyckt att jag blev den konstiga sonen och hon har förmodligen rätt. Men just då så… jag var trött på att ingen tog mig på allvar. Jag fick inte bli vegan utan att mamma tyckte något om det. Jag fick inte hoppa av gymnasiet eller vara ifred på rummet utan att mamma tyckte något om det. Jag förstår ju att hon bara försökt bry sig om mig, jag förstår att jag varit ologisk när jag önskade göra vissa saker. Men… hon har aldrig lyssnat på mig, och pappa har alltid bara försökt släcka elden där hon redan varit. Nu hade jag kanske kunnat ta upp det själv och säga att det sårade mig. Men då…” Connor tystnade för ett slag. Han behövde inte fortsätta för att Mike skulle förstå. Han mindes Nanis kalas, det där vykortet, hans tankar om samma saker som Connor just berättat. Att ingen någonsin försökt förstå sig på honom. Även Mike hade avfärdat hans idéer som udda eller konstiga ibland, att han var en lullig hippie som önskade sig en gård med fluffiga kor men att det nog skulle gå till sig med tiden. Hade han någonsin frågat Connor om vad han kände?
Mike strök sig över hakan för att försöka dölja att han skämdes. Han suckade när han strök en gång till, vidare över nacken och sedan det korta håret.
”Just då orkade jag inte bry mig om några konsekvenser. Jag ville bara få göra något för mig”, avslutade Connor.
”Ja… jag tror jag förstår”, sa Mike till slut. ”Det är klart att jag förstår. Men jag har väl också varit egoistisk på det viset. Det var mycket enklare att bara vara arg på dig för jag såg hur ledsna alla blev.”
”Det är därför jag tycker det var lustigt. Att det krävdes att jag skulle ge mig av för att någon skulle bry sig.”
”De har alltid brytt sig, Connor…”
”Jag vet. Men precis som att jag tog alla för givet och trodde att de inte brydde sig så tog de mig för givet. För mig krävdes det att jag fick distans på riktigt för att jag skulle kunna få ordning på det. Det var för snart ett år sedan som jag började känna dåligt samvete på riktigt och jag försökte låtsas som inget, men även fast jag trivdes där borta så kände jag ju att jag inte vill leva mitt liv där för evigt. Det har varit viktigt för mig. Det kan ha varit det viktigaste jag gjort, och det var vad som fick mig att känna att jag ville hem till Sverige igen. Jag vill bara att mamma ska… att både mamma och pappa ska se mig som vuxen. Inte som deras konstiga son som har en fas. De får tycka vad de vill, men nu är jag hemma igen och jag vill träffa dem och säga som det är.”
Mike fann att han inte hade något mer att säga. Att han varit upprörd kändes förlegat just nu, han tänkte inte tjata om det. För en gångs skull var det hans jävla tur att lyssna på Connor och det hördes på honom att han förstod, att han hade insikt och att han pratade om det på ett vuxet sätt. Faktum var att Mike nog aldrig hört honom prata så mycket förut. Absolut inte om sådant han kände. Skulle Connor be honom att följa med som stöd när han pratade med familjen så skulle han göra det. Om inte, skulle Mike låta honom sköta det själv. Han hade aldrig sett Connor som ömtålig, inte heller inkapabel, men fick han välja ett enda ord att beskriva honom med nu när han kommit tillbaka så var det stadig. Han skulle klara det på egen hand. 
Det fanns fortfarande saker att prata om, men medan Mike funderade upptäckte han Emma i dörröppningen. Han stod en smula tafatt med en slev i handen och väntade tills de båda såg på honom innan han höjde den.
”Maten är klar”, sa han. ”Om ni vill äta?”
”Ja.” Mike gav Connor en blick, som för att se om han kände sig klar för stunden. När han nickade så nickade Mike tillbaka. ”Vi kan prata om resten sen.”

Mike stannade ett tag. Efter att de ätit hade de pratat om ganska vardagliga saker, som Mikes jobb och att han till slut blivit tillsammans med Rebecca. När Connor fått höra det hade han bara dragit allvetande på munnen som om det var något han väntat på. Hade Mike varit utomstående hade förmodligen han också tyckt det var komiskt. Nu var det enklare att se det för vad det var, en historia om want och timing som slutligen matchat. Det märktes på Connor att han var tankfull och trött så Mike lät bli att fråga ut honom om mycket annat. Det han fått veta var att han bott i en by i södra Venezuela och att den där odlingen han arbetat på hade varit full av majs, men han hade arbetat lika mycket med annat. Kört traktor, typ. Hjälpt markägaren med andra ärenden och småjobb. När man tänkte på det så lät det verkligen som något som bara inträffade i filmer. Huvudkaraktären som flydde sitt gamla liv, bytte namn och hamnade i en anonym ort där han eller hon plockade ner majskolvar a la Pocahontas och la dem i en korg. Förmodligen var det inte så det sett ut för Connor, men det var ändå vad Mike föreställde sig.