Sunny - [14]

Knappt en minut efter samtalet trillade det in ett sms om att Mike fått ett röstmeddelande. Egentligen borde han bara ha ringt upp på en gång. Kastat sig på grön lur för att höra vad Connor ville, men nu fann sig Mike helt bedövad. Tänk om det var någon som ringde för att tala om att han var död? Chansen var större att det bara var Connor, hans lillebror, som efter över tre år bestämde sig för att till slut höra av sig men frågan var om inte den tanken var minst lika skrämmande. Bara på ett annat sätt.
”Men… är inte han i…” Rebecca tystnade, satte sig sakta upp och gned båda händerna över ögonen medan hon sökte efter rätt land i tankarna.
”Venezuela.” Mike tvekade med tummen ovanför den gröna luren, men tryckte sedan och la mobilen mot örat. Den elektroniska kvinnorösten talade om för honom att han hade ett missat samtal och det kändes som att det tog en evighet för henne att prata färdigt. Under tiden rusade tankarna genom Mikes huvud. En del av honom hade trott att Connor gjort sig av med telefonen innan han stuckit. Han hade alltså tagit med sig den, trots allt, haft den avstängd för att inte bli nådd och valt att aldrig höra av sig förrän nu. Hjärtat satt fast uppe i halsgropen och Mike höll andan när det slutligen brusade i luren och talade om att Connors meddelande startat. En suck hördes, sedan hans röst. Så bekant och samtidigt så främmande.
”Hej… det är Connor. Jag är på flygplatsen utanför stan och jag tänkte höra med dig om du har möjlighet att komma och hämta mig. Du kan… ring mig när du kan. Jag lär stanna här till dess.”
Ett klick, sedan kom kvinnorösten igen. Mike la ner mobilen mot knäet och hörde henne tyst i bakgrunden berätta hur han kunde välja att radera, spara eller spela upp meddelandet igen. Inte förrän han kände Rebeccas hand i nacken kunde han dra sig ur tankarna.
”Vad sa han?” frågade hon tyst.
”Han är här. Han är på flygplatsen och behöver skjuts hem.” Mike tittade på henne med ett helt stumt uttryck. För det första hade han aldrig väntat sig att Connor skulle höra av sig och i de sekunder som gått innan han hört hans meddelande hade han trott han skulle ringa från Venezuela, bara för att prata, lämna ett meddelande likt det vykort Nani fått på sin födelsedag. Inte att han skulle vara här igen. Borta i flera år för att plötsligt inte vara borta längre.
Rebecca var tyst medan hon strök fingertopparna utmed hans nacke. Mike behövde inte se direkt på henne för att se hennes sammandragna ögonbryn.
”Du kan ta min bil om du vill”, sa hon till slut. ”För du tänker åka? Eller hur?”
”Ja…” Mike var ett enda kaos av motsträviga känslor just nu men han skulle inte för sitt liv kunna lägga sig för att somna om. En del av honom var förbannad, hade lust att skicka en jävla Swish till Connor så han kunde ta en taxi och åka själv som den svikande brorsan han var. Men nej. Han fungerade inte så.
Mike rafsade åt sig sina kläder han lämnat ovanpå Rebeccas datorstol och kammade slarvigt fingrarna genom håret. Rebecca stod i sin stora sovtröja med bilnyckeln i handen, nu dekorerad med en nyckelring formad som någon liten gubbe med blont hår. Mike hade frågat igår kväll vad det varit för något men hade redan glömt.
”Vill du att jag ska följa med?” frågade hon men det hördes redan på henne att hon visste att svaret skulle bli nej. Så, istället för att svara kramade Mike om henne, dröjde sig kvar med armarna om hennes rygg och näsan i hennes hår. När han träffade Connor ville han göra det själv. Han var inte säker på att han skulle kunna hålla sig från att lappa till honom och då ville han inte att Rebecca skulle vara där och se på.
Bakom ratten kände sig Mike plötsligt yrvaken igen. Han hade inte kört bil på över ett år men gatorna var så gott som tomma och rutinen med att växla och koppla satt visst i ryggmärgen, efter att ha skumpat en aning i början. Efter att ha tagit sig ut från Rebeccas gata och till motorvägen var det som att det slutligen sjönk in att han var på väg. Det sjönk även in att han var hungrig, kanske av chock. Han borde ha tagit med något att äta men sanningen var den att han förmodligen bara börjat må illa om han försökt trycka i sig det. Tjugo minuter skulle det ta till flygplatsen, enligt Google Maps på Mikes mobil han ställt upp provisoriskt i myntfacket. Tjugo minuter till Connor, till en konfrontation han inte kände sig i närheten av redo inför.
Mike gjorde ett försök att starta radion men när de glada morgonpratarna skrattade och skränade tryckte han genast av den igen. Han fick åka i tystnad, till det dova susandet från däcken mot asfalten och det sporadiska sprättande av grus och slask mot rutan. Det var en grå morgon. Molnen hängde lågt, hade fått honom att känna sig helt fuktig på huden när han skyndat ut från lägenheten och ner till bilen med nycklarna i handen.
De gånger han rest utomlands med familjen hade de alltid tagit flyget från Umeå. Hundratals väskor i trånga taxibilar. Det var så det känts, flygplatsen liten men fortfarande en flygplats. Gates och fika från caféterian. Flygplatsen utanför stan var så minimal att det gränsade till patetiskt. När Mike svängde in på parkeringen rynkade han pannan. Hade Connor verkligen menat att han var här? Borde inte flygen från Venezuela komma till Stockholm, eller Umeå? Plötsligt slog tanken honom att Connor lika väl kunnat vara i Sverige i flera dagar, veckor, utan att någon utav dem vetat om det. Logiken talade för att han fått byta flyg bara, men ändå. Hur skulle han kunna veta?
Mike såg sig noga för så han inte råkade parkera på en taxiruta innan han klev ur bilen. Han var på god väg att stänga dörren efter sig, ångrade sig, lutade sig in och fumlade telefonen ur myntfacket. Inget nytt från Connor, bara en snap från Rebecca som han valde att spara till senare. Mobilen gled ner i den mjuka fickan på hans svarta Adidasbyxor och hans hjärta gled upp i halsen när han efter bara tre steg mot byggnaden fick syn på Connor. Han stod utanför de automatiska dörrarna, intill en bänk och en klassisk grön soptunna. Ingen resväska. Inte ens en bag, bara en beige ryggsäck i skinn eller någon skinnimitation som hängde slappt från hans axel.
Connor hade varit stor redan innan han gett sig av. Någonstans vid sexton, sjutton hade han fått en sådan växtspurt att han nått upp till Mikes längd och sedan några centimeter till. Han hade varit nitton när han gett sig av och hade biffat på sig, blivit lång och stark istället för lång och gänglig. Han hade alltid varit mer stor än bara muskulös, som Mike var. Nu, snart tjugotre år gammal, var Connor grov. Han hade ett par mönstrade tygbyxor som säkerligen satt löst och bekvämt men det var omöjligt att undgå hur stora hans lår blivit, att han var som en koloss på två stockar till ben. I glipan i fronten på den ljusa linneskjortan skymtade den mörkt röda björntassen han tatuerat in på höger bröst för flera år sedan. Han var sig så fruktansvärt lik, bara större, som om någon dragit upp mättnad och kontrast på ett foto. Det var något med hans utstrålning trots att han bara stod där. Connor, fullständig.
När Mike närmade sig lyfte Connor blicken från sin telefon. Hans svarta hår var uppsatt i en enorm knut, bortsett från några slingor som fallit ner kring hans ansikte. Pärlor, flätor, en fjäder i en ring i ena örat, en septumring i guld i näsan.
”Hej”, sa han lågt. Han var solbränd, förstod Mike nu. Av alla syskon var det han och Connor som blivit mörkast, ärvt mer av morfars hud via Carmen än vad de andra syskonen gjort, men nu? Connor hade åtminstone inte ljugit om var han varit.
”Hej”, sa Mike. 

Det var fullständigt knäpptyst i bilen. Mike hade kört i högst fem minuter innan han börjat inse hur fruktansvärt hungrig han hunnit bli. Till den grad att hans händer darrade om ratten och magen kändes som ett stort svart hål. Kanske hade det lika mycket att göra med Connor, hela grejen med att han satt i bilen och luktade flygplats och något kryddigt som var omöjligt att placera. De hade utbytt några få ord på vägen till parkeringen, praktiska saker, sätt dig här, och så vidare. Mike kände sig som om han var på väg att explodera.
”Jag måste köpa något att äta”, mumlade han när han såg en skylt för Circle K på sidan av vägen. I ögonvrån kunde han se hur Connor tittade upp på skylten. Han sa däremot ingenting och så fort Mike kommit in på den lilla parkeringen kändes det som att han flydde ut ur bilen. Inne på macken stod en sömnig tjej med keps bakom kassan och serverade en gubbe en korv. Mike hamnade vid kyldisken, mest för att få en ursäkt att kyla ner ansiktet. Brummandet från kylsystemet och lysrören lät högre än vanligt. Vad sysslade han med? Hade det här hänt för två år sedan hade han säkert kunnat vara glad. Glad och arg. Nu visste han knappt vad han skulle ta sig till och det kändes förjävligt, overkligt, att hans enorma lillebror satt där ute i bilen och hade levt i fyra år någon annanstans. Han hade kunnat bli en helt annan person och Mike visste ingenting om det.
Det var inte fredag men Mike unnade sig en ljust gul banan från fruktdisken och en rosa shake från Njie. Gubben hade fortfarande inte fått sin korv, skulle tydligen ha massa prylar på, så Mike föll in i kön bakom honom. Hade Connor någonstans att bo?
”Hej”, sa tjejen och väckte Mike ur grubblandet. ”Var det bra så?”
”Jo…” Mike tittade på en korg med raw bites. Tio kronor styck. Till slut var det vegansymbolen på framsidan av plasten som gjorde att han skyndade sig att lägga upp en bredvid sina prylar och sedan betalade.
På vägen ut till bilen kände han sig bättre. Shaken åkte ner i dryckeshållaren trots att den var lite för bred, Mike knölade till plasten för att lyckas, bananen hamnade i knäet och efter att ha öppnat passagerardörren åt Connor sträckte han över baren med dadlar och kakao till honom. När han inte tog den på en gång vände Mike frågande blicken åt hans håll, nästan irriterad. Connor såg bara på hans hand när han tog baren ur den.
”Jag förstår att du är arg på mig.”
”Jag vet inte vad jag är.”
”Mm… tack.” Connor prasslade en stund med plasten. Han nosade på innehållet, men istället för att ta en tugga la han ner händerna mot låren. ”Jag visste inte vad jag skulle göra när jag kom tillbaka. Det kändes som att jag ville höra av mig till dig först. Förlåt för att jag väckte dig.”
”Varför det?” Mike rynkade pannan åt honom. Han borde kanske inte känna sig så irriterad, kanske till och med kränkt, som han gjorde. Ändå hade den barnsliga delen av honom lust att fräsa något om att det var Carmen som fått alla vykort och även Nani, medan han fan inte fått någonting. ”För att jag kan köra dig?”
”Jo. Men inte bara därför.” Connor såg upp på honom nu. Hans mörka ögon var inte sorgsna, men inte heller långt ifrån. Mest av allt verkade han stillsamt bestämd. Det tog Mike ett ögonblick att inse varför han kände sig så obekväm och när det väl slog honom så var det han som vände blicken ut genom rutan. Medan Connor bott hemma hade han nästan aldrig mött hans blick. Han hade sett på honom, talat med honom trots att det skett sparsamt, men varit oförmögen att hålla hans blick i mer än en sekund. Den hade alltid glidit iväg. Ut genom fönstret, ner till hans händer, till pärlorna i något halsband eller armband. En av tusen anledningar till att Carmen höjt rösten i frustration.
”Varför stack du?” frågade Mike. ”Du kunde ha berättat.”
”Jag vet.” 
”Det kanske är mer relevant att fråga varför du kom tillbaka?”
”Det kändes som att jag var färdig.” Connor tog ett bett av baren han fått. ”Jag har tänkt höra av mig flera gånger men det kändes alltid som att det skulle göra mer skada än nytta. Sen gick bara tiden, och det… blev svårare och svårare. Jag tänkte att ni klarade er bra utan mig.”
”Är det vad du tror om oss? Fattar du inte hur jävla oroliga vi har varit? Du hade kunnat vara död och vi hade inte vetat någonting”, fnös Mike. Han vred ilsket om nyckeln i tändningen och bilen brummade igång, skumpade precis som förut de första sekunderna innan Mike lyckades ordentligt med kopplingen. Att hålla blicken på vägen var bara en ursäkt att slippa se på Connor när han satt där. Enorma jävla idiotbror. Det kändes som att han satt och ångade bakom ratten och det krävdes en rejäl kraftansträngning för att inte trycka gasen i botten. Han var på god väg att brinna av på Connor igen bara för hur han prasslade med det där jävla papperet, men bet ihop.
”Det är inte vad jag tror”, sa Connor, senare, när de nästan var tillbaka i stan. Molnen hade hunnit skingras och solen glimmade trevligt i horisonten nu, välkomnande. Mike kände sig som om alla molnen samlats inuti hans huvud istället.
”Vad trodde du då?” frågade han sammanbitet.
”Jag vet inte. Att ni skulle vara sårade.”
”Grattis.”
”Förlåt, Mike. Jag spenderade första tiden med att inte bry mig och sedan med att intala mig att det var bättre ni inte behövde bry er om mig. Jag förstår att ni inte skulle välkomna mig med öppna armar när jag kom tillbaka. Men nu är jag här, och jag tänker åtminstone säga förlåt.” Connor prasslade återigen papperet. Han hade ätit upp hela baren, tydligen, och vek nu ihop skräpet för att stoppa det i fickan.
Mike sa ingenting. Han hade inte öppnat sin shake och inte sin banan heller, som nu glidit ner mellan sätet och handbromsen. Magen kändes fortfarande som ett tomt hål och han förstod att det inte hade haft så mycket med hunger att göra som han velat intala sig. Kanske var det lika bra att han lät Connor vara, tills vidare. Tills han lugnat ner sig, för nu kändes det som att han bara skulle börja skrika om han försökte prata vett med honom. Förlåt hade han sagt, som om det skulle vara så enkelt. Det undgick dock inte Mike att han undvikit att svara på varför han gett sig av. Hade han ens vetat själv?
”Vart ska du ens?” Mike tittade flyktigt på skylten som talade för att de kommit tillbaka till stan. Han hade svårt att tänka sig att Connor skulle vilja bli avsläppt hemma hos hushållet Navarro, redo att bli manglad av Carmen och Jörgen.
”Du kan bara släppa av mig någonstans.”
”Har du någonstans att vara?”
”Jag löser det.”
”Du har alltså inte det.” Mike gav klockan på panelen en blick. Det var fortfarande lite för tidigt, några minuter innan sex, men det var värt ett försök. Han lutade sig bakåt i sätet för att krångla upp mobilen ur fickan och tryckte snabbkommandot för att ringa upp Emma. Han brukade alltid vakna innan Mike, hade nästan alltid frukost på gång ute i köket och vissa gånger hade han till och med hunnit vara ute på första promenaden med Aisha. Efter en enda signal brusade det tyst i andra änden och Emmas röst hördes, en aning frågande i tonen.
”Mike? Så tidigt?”
”Hej. Jag har hämtat Connor på flyget. Kan vi komma?” Mike lutade armbågen mot insidan av dörren. Emmas tvekan talade för att han hade minst lika många frågor som Mike hade. Kanske förstod han att om Connor kommit hem innebar det att han inte bara ville komma på välkomstfika, utan komma för att sova, komma för att han behövde stanna ett tag och Mike vägrade låta honom ’lösa det’ genom att sparka ut honom på stan. Hur lockande det än var.
”Självklart”, sa Emma. ”Jag kommer och möter er.”