Sunny - [15]

Emma hade kramat Connor, vilket Mike inte gjort. Den tanken rullade sakta i Mikes huvud, på väg upp för trapporna och sedan på väg ner för dem igen. Det var ingen idé att prata med Connor nu och än mindre när det gick upp för honom hur trött Connor måste vara. Emma hade gjort sig beredd att bädda soffan åt honom medan Mike muttrande föreslagit att Connor lika gärna kunde ta hans säng tills vidare. Så när Connor låg där uppe i hans rum och Mike stod utanför porten och andades saltluft från havet visste han knappt vem han var. Emma hade följt honom ner och stod tyst vid hans sida.
”Ska du åka till Rebecca?” frågade han efter en stund.
”Jag måste lämna hennes bil.” Mike hade nyckeln med lilla blonda gubben i handen. Det plastiga håret skar in i hans handflata när han kramade om den. Det var fånigt att han ville ha något konkret att skylla på. Som att det var bilen som spelade roll, inte att han måste få komma bort och tänka på egen hand.
”Jag kan ringa om det händer något.” Emma sa det på ett sätt som lät mer som ’låt henne ta hand om dig’, och Mikes axlar sjönk. Han kramade Emma hejdå, tänkte, tänkte, tänkte på väg till bilen och tänkte ännu mer på väg ut till Rebeccas lägenhet. Han ställde bilen i samma ruta som där han hämtat den. Med nyckeln, bananen och shaken i händerna gick han upp till hennes lägenhet och kände på dörren. Till hans förvåning var den låst, men han hann inte knacka eller trycka in ringklockan förrän han hörde Rebeccas snabba steg där inne. Hon hade uppenbart somnat om. Knuten på huvudet hade blivit sned och rufsig och hon var sömnigt puffig under ögonen. Utan att säga något räckte Mike henne nyckeln och den bortglömda frukosten. Han tog av sig skorna också, sedan blev han vilset stående innanför dörren. Rebecca ställde bort alltsammans på sin byrå innan hon ledde honom in till sovrummet igen. När han satt sig på kanten av sängen kröp hon upp bredvid honom, benen uppdragna så hon lutade knäna mot hans lår. Var det nu det landade? Mike kände sig så märkligt bedövad och överstimulerad på en och samma gång. Som att han darrade av rastlöshet fastän han satt helt still.
”Hur gick det?” frågade Rebecca tyst.
”Jag vet inte”, mumlade han. ”Han är hemma nu i alla fall. Jag bara... vi kanske kan sova en stund till.”
”Kom.” Rebecca makade sig längre in på sängen, svepte undan täcket och väntade på honom när han drog av sig sina kläder igen. Det var egentligen för ljust i rummet men ingen av dem brydde sig om att rulla ner rullgardinen igen. Mike var inte så säker på att han skulle kunna somna ändå. När Rebecca tagit Mikes huvud i sina händer lutade hon det mjukt mot sitt bröst och han fullkomligt smälte mot henne. Ena armen över hennes midja, andra under kudden. Som om han var liten och i behov av tröst. Kanske var det just vad han var. Han var så van vid att vara bekymmerslös och de få gånger han kände sig rastlös eller orolig kändes det givet att gå till gymmet och springa bort överskottsenergin där. Nu kändes blotta tanken på att lämna sängen och lägenheten omöjlig. Med halvt slutna ögon försökte han istället koncentrera sig på Rebeccas fingrar i nacken, hur hon strök fingertopparna genom det kortklippta håret. Igen, och igen. Hennes hjärtslag som en mjuk rytm under hans öra.

Rebeccas krypin med sängen mellan väggen och rumsavdelaren gav känslan av en koja. Det var vad hon varit ute efter, hade Mike förstått ganska snabbt. Sov hon ensam låg hon som en prinsessa i mitten, omringad av kuddar och nallar, men sov de tillsammans tog Mike alltid platsen intill avdelaren. Han var stor och klumpig och måste få ha ryggen fri om han ville hålla om henne, för de få gånger han råkat ligga pressad mot väggen med henne i famnen hade den där krypande känslan börjat ta sig upp i bröstet. Han önskade så att han kunde växa ifrån klaustrofobin. Kanske var det han som gjort det värre när han genom åren undvikit alla trånga utrymmen så gott det gick. Gjorde det till en större grej än det var. Det var åtminstone vad han tänkt tills han råkat fastna i dörrslussen och han känt sig precis lika panikslagen som när Leon råkat stänga in honom i trängsta garderoben när han varit liten. Jörgen hade berättat att det varit tjugo minuter han varit fast där, men för Mike hade det känts som en evighet. Kläder och resväskor pressade mot ryggen och dörrarna mot bröstet, så tätt att han inte kunnat vända sig om ens om han velat.
Mike låg kvar i sängen tills klockan blev tio och kände sig då han vaknade snarare klaustrofobisk i sitt eget huvud än i sin kropp. Han hade slumrat, sovit oroligt och lätt till den grad att fågelkvitter och trafikljud tagit sig in i hans konstiga drömmar. När han satte sig upp kände han sig mest av allt groggy.
Ute i köket tickade fläkten och Mike kunde höra Rebecca plocka med saker i kylskåpet. När han kom dit tittade hon upp på honom, hennes blick en aning forskande, men med ett litet leende på läpparna. ”Jag tänkte att du får lägga i dina ägg själv”, sa hon, och Mike gav den bubblande kastrullen på spisen en blick. Två ägg låg och väntade bredvid på diskbänken. ”Du vill väl bara doppa dem i vattnet innan de är klara.”
”Nära på.” Mike gned sig över ögat på sin väg till spisen. Äggen fick faktiskt stanna i vattnet i hela tre-fyra minuter innan han kände sig nöjd. När de satt sig vid bordet sörplade han i sig dem, Rebecca på andra sidan med en smått missnöjd krökning på de fylliga läpparna. Tankarna vandrade tillbaka till de många ägg han ätit hemma i huset och hur Connor, de få gånger han varit hemma, alltid behövt se ut genom fönstret för att inte äcklas alltför mycket av honom. Rebecca tåflirtade åtminstone fortfarande med honom under bordet. Hon strök sina fötter upp över hans smalben.
”Hur känns det? Hade han någonstans att stanna?”
”Han är hos Emma just nu. Jag har varit så mycket hos dig, så jag tänkte… han kan ta min säng. Tills vidare.”
”Vet du vad han planerat att göra?”
”Nej. Ärligt talat så snackade vi inte så mycket.” Mike stoppade det ena äggskalet i det andra. Det knastrade tyst när han tryckte skeden mot dem och han fortsatte en stund bara för att han kunde. ”Jag måste prata med honom. Jag måste fråga vad fan som hänt, nu när jag inte är lika förbannad längre. Men det känns så jävla drygt att det kommer bli så… mamma kommer explodera. Jag bara vet att hon kommer dra in mig i det på något vis.”
”Försök att inte tänka på henne nu”, sa Rebecca lågt. ”Det kommer behöva hända tids nog men hon vet väl inte att Connor ens är här än, väl?”
”Nej… jag tror han hellre dröjer med det.”
”Mm... Låt Carmen och familjen komma senare. Mike först.” Rebecca log mot honom när hon strök baksidan av sin fot mot hans knä. Han satt med benen brett isär, tillräckligt för att ge utrymme för Rebecca att vila båda fötterna mot stolkanten mellan hans knän. Hon hade ett par ankelsockar i vitt med röda äpplen och Mike tittade ner på dem för ett slag.
Mike först. Det var lättare sagt än gjort för det kröp i hela honom, alla år av grejer som fått Carmen att brinna av. När Carmen brann använde hon hela familjen som sin veke, hon brann och brann tills hon kände sig nöjd och färdig och förstod inte varför alla de andra fortfarande kände sig trötta, för hon var ju färdig. En av tusen anledningar till att Mike velat flytta hemifrån var att särskilt hon, men också Jörgen, så ofta lagt över ansvar på honom. Äldsta syskonet, en extra förälder. Det hade blivit mycket bättre sedan han flyttat, en frisk distans som krävts mest för hans del men säkerligen för föräldrarna också. Mike antog att lite av det där ansvarstänket låg kvar i honom fortfarande. Att han kände sig som en skyddskloss mellan Connor och familjen nu, att det var han som måste medla, försöka mildra för sårade syskon trots att han också var arg. Arg, ledsen, sårad, men också lättad. Trots de ytterst få ord han och Connor utväxlat i bilen hade han snabbt känt av en förändring i hans utstrålning. De var båda flera år äldre sedan sist de pratat. Mike gjorde förmodligen bäst i att åtminstone ge Connor en chans att förklara sig, innan han gjorde precis som Carmen och brann av.
Mike tittade upp när hans rosa shake kom in i hans synfält. Rebecca hade styrt fram den över bordet, mellan smöret och förpackningen med Hönökaka, ett tyst förslag. Mike andades ut i en mycket långsam suck genom näsan när han skruvade upp korken.
”Tack.”
”Ingen fara.”

Emma ringde strax efter lunch, inte för att meddela något om Connor utan för att höra med Mike hur det var med honom. Att han måste ta tag i saker var uppenbart, men faktum var att han hade ett pass på sjukhuset som började klockan fyra och han hade inga planer på att byta bort det. Snarare var det så att det kändes skönt att komma iväg och göra något. Mike pratade med Emma i säkert en halvtimme, låg i soffan och tittade på när Rebecca spelade tv-spel, tog sedan tillfället att jogga in till stan och till sjukhuset för att duscha och byta om där. Det var ett lugnt pass. Vardagliga saker, vardagliga patienter. Han lyckades få rast samtidigt som Linus som var så ivrig att berätta om sin femtioelfte dejt med vampyrElias att han nästan glömde bort att äta sin matlåda. Mike var bara tacksam över att få tänka på annat och tittade gladeligen på Eliasbilderna Linus visade för honom. Han kunde dock inte undgå att lägga märke till några rosa märken på Linus hals och roades en smula över det. Tacky. Lite charmigt.
Sent på kvällen, tidigt på natten, plockade Rebecca upp Mike i sin lilla skruttbil och körde hem till lägenheten igen. Innanför dörren fångade han henne i höfterna innan hon ens hunnit få av sig jackan. Han hade varit med henne hela dagen innan jobbet och flera dagar innan dess, ändå hade han hunnit sakna henne. Var det så här det var, att vara kär på riktigt? Mike gick inte runt och kände sig pirrig jämt och ständigt. Han hade haft lite fjärilar i magen, särskilt precis i början, men för honom handlade det mer om en känsla att han verkligen kunde slappna av i hennes närhet. Som att det var henne han kom hem till, inte någon lägenhet eller en plats i sig. Han skulle inte påstå att han gått genom livet och känt sig oälskad. Han hade en familj som var högljudd, stundvis komplicerad och jobbig, men de hade alltid funnits där för honom. Han hade en bästa vän som var hans raka motsats och som ändå älskade honom som en bror. Mike hade mått bra som singel. Han hade mått bra som en bror, som en vän, som en player, men som Rebeccas pojkvän hade han svårt att se hur han någonsin skulle nöja sig med att gå tillbaka till någonting annat. Efter en mycket lång dag med många kluvna känslor var det något varmt som tog plats i hans bröst när klockan började närma sig tolv, och trots att han kände sig mjuk och älskad var han hårdhänt när han drog av Rebecca jackan. När han knöt handen om hennes hår som han gjort en gång i tiden, när han tagit henne hem från krogen, och hon krökte sig som en katt i hans famn. Hon krökte sig under honom när han tog henne också, snyftade när hon kom, skrattade när han efteråt begravde ansiktet i hennes bröst och hon höll honom om nacken. Han sov betydligt bättre den natten. Drömde rörigt om flyg som aldrig kom och Connor som hamnade fel gång på gång, men trots det kände han sig utvilad när han vaknade. Det skulle ordna sig, på något vis.