Tequila Silver: oktober

Innan Lukas gått hem hade han försäkrat sig säkert tre gånger om att Joel kunde skriva eller ringa till honom när han ville. Om vad som helst, när som helst. Joel hade till slut skrattat uppgivet för han måste ha verkat så jävla hopplös som fått Lukas att behöva ta till sådana medel. Han hade lovat, i alla fall. Nu när de väl pratat fanns det ingen anledning för honom att mesa sig med några sms längre. Att det fanns mycket kvar att prata om var dock en underdrift. Det hade märkts att Lukas undrat mycket mer om Viola än han vågat fråga. Joel skulle berätta för honom också, men inte nu. Inte än. Först kom väl svaren på alla frågor som de låtit hänga i luften efter pratstunden vid köksbordet.
Lukas var kär i honom. Han hade sagt det så avslappnat, som att Joel borde ha fattat att jag kommer få känslor för dig och jag är kär i dig betydde samma sak.
Den natten sov han som om någon klubbat honom. Han sov långt in på eftermiddagen och kände sig till och med groggy när han vaknade. Notifikationer på mobilen vittnade om att Lukas redan hunnit skicka ett sms. Joel svarade, låg kvar i sängen och bara sms:ade en stund, innan han tvingade sig att kliva upp. När han gick igenom byrån efter någonting att ta på sig hörde han någonting slå i botten av lådan. Mellan två tröjor låg Violas ängel, upp och ner. Joel stod kvar med tröjan i händerna medan han såg på den. Han klädde på sig, jeans och grå hoodie innan han till slut tog upp smycket och knäppte kedjan om halsen. Den var lite för kort för att smycket skulle kunna gå att dölja bakom kragen på tröjan, så han gav upp sina försök.
Viola hade varit allt annat än en perfekt mamma. Joel trodde inte på konceptet som kallades familjen framför allt. Föräldrar kunde vara skit och man var inte skyldig dem någonting om de inte behandlade en med respekt. Till viss del, kanske till stor del, var Viola skyldig till att Joels liv blivit som det blivit. Vissa gånger hade det gjort honom arg att tänka på hur mycket han hatat att vara hemma. Hur han inte vetat hur han skulle prata med henne, hur han knappt vetat vem hon varit när hon förlorat sig mellan depression och beroende. Men trots det, trots allt hade hon ändå älskat honom. Joel visste inte om det någonsin skulle kännas okej att känna sig lättad över att hon inte fanns kvar. Han skulle sakna henne, men han hade saknat henne redan innan. När hon fortfarande levt.
Joel gned handen över smycket på sin väg mot dörren. Han måste ut. Ta en cigg utan att låta det ryka in i lägenheten och bara röra sig lite. Dessutom kändes det som att han var på väg att explodera och om han inte fick snacka med Alex snart så var det nog vad han skulle göra. Han hade gått tillräckligt länge och grubblat på egen hand. Förmodligen hade Alex också känt av det, men lämnat honom ifred. Väntat på att han skulle vara redo kanske. Joel hade aldrig fått öva särskilt mycket på att berätta vad han tänkte och kände, men med tanke på hur mycket han pladdrat inför Lukas så skulle han väl lyckas göra det inför Alex också. De må prata mest om sex och killar men Alex var ändå hans bästa vän. Han visste att han skulle lyssna.

I slutändan blev det så att Joel mötte upp Alex på Sandras restaurang. Mellan lunch och middag var det lugnt och det satt bara ett par äldre män och samtalade vid ett av fönsterborden när Joel klev in. Alex var klädd i restaurangens svarta piké med ett litet förkläde om midjan. Att se honom i plagg som faktiskt passade honom fick honom att se vuxnare ut, samtidigt som det framkom hur liten han faktiskt var. Joel var inte många centimeter längre, kanske fem, men han hade lite bredare axlar och var i allmänhet mer… grabbformad än vad Alex var. Alex var petite, om det ens gick att säga så om killar.
”Stör jag?” frågade Joel, när Alex fått syn på honom och kommit skyndande. Hans arbetsskor klickade överraskande propert mot golvet.
”Nej! Jag slutar om inte så länge. Vill du ha något?”
”Jag borde hålla i mina pengar…”
”Äh, jag fixar. Sätt dig bara.” Alex klickade vidare och Joel valde ett bås med mörkröda lädersäten där han gled in för att sätta sig närmast väggen. Ovanpå det mörka träbordet stod en liten metallkorg med salt- och pepparkar, tandpetare samt en samling mörkröda servetter. Joel tog en tandpetare utan att egentligen behöva en.
Han hade varit på restaurangen förr, men det kändes som evigheter sedan. En gång hade Sandra bjudit honom på mat innan han följt med Alex hem till hans lägenhet. Det hade varit någon köttbit, och så kryddig bearnaisesås och klyftpotatis. När han tänkte på hur gott det varit var han tvungen att stryka handen över munnen. Han hade tuggat en stund på sin tandpetare när Alex dök upp med ett glas med Cola till honom. Istället för att promenera vidare och göra mer arbetsrelaterade saker gled han in på motsatta sidan bordet.
”Har du inget att göra?” frågade Joel och la handen om sitt glas. Alex stödde armbågarna mot bordet och lutade hakan i händerna med en uttråkad suck.
”Nä, jag har redan sopat och fixat allting. Jag är bara kvar tills att de andra kommer in och kan ta över för middagen. Om det kommer någon gäst ska jag väl ta hand om dem men det är ju helt dött nu.”
”Skönt ändå.”
”Verkligen. Men vad gör du här? Har du pratat med Lukas? Jag ser ju på dig att något hänt.”
”Ja… han kom till mig igår.”
”Igår? Men hallå…” Alex rynkade pannan. ”Varför får jag inte veta något förrän nu?”
”Sorry. Men jag var helt slut igår verkligen.”
”Knullade ni?”
”Nej, inte direkt. Det blev ingenting sånt alls faktiskt.”
”Men..?”
”Men vi pratade i alla fall. Eller jag bad om ursäkt, berättade lite om mamma…” Joel tog en paus för att dricka en klunk Cola. Sedan en till. Allt det där var ju ganska naturliga följder på att de setts och Alex såg inte särskilt imponerad ut. Mer som att han väntade på vad som skulle komma härnäst, och Joel kände sig ungefär likadan. Han väntade också. Istället drack han en till klunk, tills Alex sparkade till honom på benet under bordet.
”Kom igen”, muttrade han. ”Ska jag behöva dra ur dig allting eller?”
”Vad fan gör jag om jag är kär i honom?” mumlade Joel. Han hade kanske fattat för längesedan men han hade inte sagt det högt förrän nu och bara ordet fick det att knyta sig i bröstet. När han hjälplöst vände blicken till Alex så höjde Alex ögonbrynen kraftigt åt honom.
”Om? Vadå om. Du har ju varit kär i honom länge redan.”
”Jo men… jag har aldrig varit kär förut. Jag vet inte hur man gör. Tänk om jag… eller tänk om jag liksom tror att jag är kär bara för att han är snäll med mig? För han är ju jättefin men…”
”Fast du blev ju inte kär i mig eller Violet och vi är väl ändå rätt snälla med dig”, flinade Alex. Sedan rätade han på sig och la ner händerna mot knäet, och något lite allvarligare tog plats i hans blick. ”Han är väl kär i dig också? Jag har aldrig varit tillsammans med någon men hur svårt kan det vara, om båda vill?”
”Ja… kanske.” Joel såg ner i sitt glas, på kolsyrebubblorna som samlades kring kanterna. ”Jag var bara så säker på att jag visste vad jag behövde. Jag trodde jag behövde någon jävla daddy, typ någon som Johan eller någon som vågade ta för sig. Har jag letat efter fel grej hela tiden eller?”
”Kanske. Men det spelar väl egentligen ingen roll, eller? Man kan ju bara ha fel. Men jag träffar ju Johan för att jag vill ha en daddy, jag vet inte om jag behöver honom och han kommer inte direkt läka några hål i min själ. Han har bara bra kuk och är jävligt trevlig att se på. Jag kan ju inte säga vad du behöver eller inte, men jag tror ju… Jag vet inte. Han verkar lovande. Du gillar ju honom. Behöver det vara svårare än så?”
”Jag sa till honom att jag har lättare för att låta någon knulla mig än för att låta någon gilla mig. Det är väl typ så det alltid har varit, så nu när han gillar mig… Jag trodde liksom aldrig ens att det skulle hända, att jag skulle överväga att hålla mig till en kille. Om jag ens skulle överväga det så trodde jag ju att det skulle vara med någon som Johan, eller typ som Violet till och med, men nu är det en halmblond rådjurskille som jobbar på kontor och ser ut som han vill börja gråta när jag berättar om jobbiga saker.”

”Ja. Det är inte som att man kan hjälpa vem man blir kär i. Du har väl inte varit med någon annan som han heller?”
”Nej… Det har jag ju inte.” Joel drack upp sin Cola och strök sakta händerna över kinderna, så att fingertopparna gled innanför kanten på mössan. Gillade han Lukas för att han var någonting nytt? Ja. Inte bara för att han var ny, men för att han var så jävla frisk i allt gammalt och infekterat i Joels liv. Det var samma känsla som när han först lärt känna Alex, och samtidigt inte. Joel ångrade inte att han legat med skitmånga killar han inte kunde namnet på. Det var bara det att han inte hade lust att göra det igen, och det var första gången det hade hänt.
”Jag tycker du ska ge det en chans”, sa Alex och satte händerna mot bordet när han reste sig upp. Det hade inte plingat från dörren, men kanske var klockan så pass mycket att det var dags för honom att sluta.
”Jag vill nog det”, sa Joel lågt. Han ville, och han var skiträdd, och bara tanken på vad det innebar fick honom att känna sig torr i munnen. Men ändå.
Han satte armbågarna mot bordet när Alex tog hans tomma glas och försvann iväg igen. Under tiden som han var borta hann Joel få syn på en annan servitör som han inte kunde namnet på, och en av kockarna som skyndade genom lokalen i sin dubbelknäppta skjorta. När Alex kom tillbaka hade han bytt om och hade nu en grå tröja och sin stora jacka öppen utanpå. I händerna hade han redan cigarettpaketet och en tändare.
De gjorde sällskap ut, tände var sin cigarett och utan att bestämma något styrde de stegen mot Alex lägenhet. Joel gick långsammare än han tänkt sig, då mobilen sugits till hans magnethand och han snabbt ögnade igenom sms:et Lukas skickat för ett tag sedan. När han tittade upp från skärmen såg han att Alex sneglade på honom.
”Ska du gå till honom istället?”
”Nej… jag vill vara med dig.” Joel lät mobilen glida ner i jackfickan igen. Han hade struntat i halsduk eftersom han hade en hoodie på sig, men han ångrade det nu när de kalla vindarna gled rakt ner i halslinningen. ”Vet ju redan allt som du säger till mig men jag antar jag måste höra någon annan säga det. Känns som jag får panik om jag bara…”
”Jag vet inte om jag kan komma med så bra tips, men. Du ska väl träffa honom snart igen?”
”Jag tänkte det. Jag tänkte fråga om han gör något på Halloween… känns som att han inte firar sånt direkt så han kanske har tid att träffa mig. Du skulle väl ändå i väg?”
”Mm, jag och William ska ses oavsett. Men det låter väl bra.”
”Hoppas det. Det kanske går bättre att prata den här gången. När jag inte har någon jävla kris redan från början.”
”Ska hålla tummarna för dig”, flinade Alex. ”Orkar du följa med till affären? Måste köpa mer fil.”
”Ja, lugnt. Borde köpa mer cigg när vi ändå är där.”
”Skulle inte du hålla i dina pengar?” Alex retades förstås bara, så Joel gav honom en trött blick i ögonvrån. Han hann lägga märke till att Alex blick gjorde en snabb visit vid ängeln Joel bar om halsen, men han sa ingenting om den. Joel tyckte mest att det kändes skönt.

*