Tequila Silver: oktober

Tiden var som en smet. Att Viola var död kändes inte som det borde. Joel hade inte överväldigats av sorg. Han hade inte gått till platsen där de spritt hennes aska och han hade inte velat hänga ut genom fönstret för att gråta igen. Mest av allt kände han sig tom. Konstig. Som om något skiftat inuti honom och han hade ingen aning om hur han skulle göra för att kunna vända det rätt igen. 
Han var lättad att Viola fått dö i sömnen, även fast det berott på alkohol och en svag kropp. Att det inte varit för att hon fallit, svultit, fått en stroke. Han var lättad över att det var Jeanette som hittat henne, han var lättad över att Jeanette tagit tag i alla svåra saker som man aldrig någonsin tänkt på förr, som papper och myndigheter och skit som alltid fått honom att bli alldeles kallsvettig. Han var lättad över sådant som fick honom att skämmas och känna sig som världens sämsta son. Sådana tankar som bubblade upp när dagarna gått och chocken tyckts släppa. Som att det var skönt att slippa undra varje dag, skönt att slippa behöva oroa sig och försöka skicka sms och ringa när han inte orkade. Att det var skönt att slippa behöva ta hand om, igen och igen och igen.
Det enda Joel tagit förutom halsbandet var Violas dammsugare. Fram tills nu hade han inte ens haft en egen. Han hade haft en sopkvast som han använt sparsamt och hans lägenhet var så liten att det inte krävts mycket annat. När han för fjärde dagen i rad kände gruset knastra under sockarna hade han tröttnat och tagit fram dammsugaren från under sängen för att städa. Den var högljudd, ganska gammal, men den fungerade. Han såg på den som bedövad när den rullade efter honom på golvet. Det var alltså såhär det skulle vara.
Lägenheten var inte mycket mer imponerande när den var ren. Till viss del kändes den lika instängd som Violas gjort, varje gång Joel tappert försökt vädra bort alla grå känslor. Han kröp upp i sängen och sköt upp fönstret för att kunna luta sig ut och röka. SOC rullade in på kontot i vanlig ordning, men han hade missat det senaste mötet. Förklarligt, men det skulle inte få upprepas, bla, bla. Nästa tid skulle han ta sig dit. Mobilen låg längre bort på täcket och lystet upp av en notifikation. Joel rökte upp cigaretten och knäppte ut fimpen på gatan innan han såg efter vad det gällde. Han hade hoppats det skulle vara Alex, eller Violet, men det var Grindr. Längre ner i listan med notifikationer låg även ett mail. Joel behövde fundera ovanligt länge för att inse att det kom från en av de kontakter han brukade sälja bilder till. Insikten sjönk som en seg klump i magen. Det var något han hållit på med så länge nu att han inte tyckte det var någon stor deal. Det hade varit rätt kul, ibland. Han hade ju fått pengar och grabbarna hade uppskattat honom och berömt honom. Tanken på att klä av sig för bilder igen kändes för stunden motbjudande. Han hade svårt att se att det skulle vara någonting som ens gick över. Det hade varit som en lek, men sedan han börjat träffa Lukas hade han glömt bort de där bilderna mer och mer. Det hade inte känts så himla spännande längre. Nu raderade han mailet, men först efter att ha blockat adressen. Efter att ha suttit med telefonen lysande i handen en stund blockade han de andra mailadresserna också, stängde den lilla portalen han använt sig av och avaktiverade sitt Paypalkonto. Vad fan skulle han med deras pengar till egentligen. Han hade klarat sig ändå, de senaste två månaderna när han inte sålt någonting alls. När han knappt festat heller och knappt ätit men skit samma. Skit samma.
Joel gick in bland sina kontakter och tittade på Lukas nummer en stund. När han tänkte på hur många stela sms som låg i konversationen knöt det sig i halsen. Han hade inte ens orkat ta tag i att radera den. Han hade varit på väg, men ångrat sig, varit på väg igen. Han försökte väl hålla kvar vid något som inte fanns. Något som han själv sumpat, dessutom. Istället gick han in på Snapchat för att svara på vad Alex skickat tidigare under dagen.
På senare tid hade Alex hört av sig ofta. Han kom förbi ibland utan att förvarna och för ovanlighetens skull var det Alex som fick se till att Joel åt och inte tvärt om. Joel insåg bittert att han påminde om Viola när han bara satt hemma och stirrade och knappt fanns till. Kanske var det vad som slutligen fick honom att klä på sig och lämna lägenheten. Om så bara för en promenad, eller för att köpa mer cigg, så var det i alla fall något.

Ironiskt nog var det strålande väder, till skillnad från den mulna känslan i Joels kropp. Mest satt det i huvudet. Som ett molnlager i pannan som fick honom att känna sig luddig och distanserad, typ som första insikten av att en snedfylla kom krypande. Att tro att frisk luft skulle lösa det hade väl varit naivt.
Oktober hade fört med sig första ordentliga frosten. Den höll sig kvar i luften och gjorde den kall och krispig, och löven skiftade till gult och orange i lönnträden Joel passerade. Jättevackert var det. Han hade alltid gillat halloween, som den emounge han var, men nu hade han knappt registrerat att sommaren tagit slut. Han hade samma svarta jeansjacka som han haft på våren men försökte lösa kylan med att vira en gammal palestinasjal om halsen. Den svarta halsduken han haft förra vintern visste han inte var han gjort av. Glömt den på en fest, säkert, så nu var han dömd att se ut som en liten fjortis fastän han var tjugofem år gammal. Kortaste vägen till Pressbyrån ledde genom torget och upp längs gågatan, men Joel tog en omväg. Tvingade sig själv att gå längre fastän det var kallt och fastän han inte orkade egentligen. När han passerade SOC kontor drog han upp axlarna mot öronen, som om någon av hans kontaktpersoner stod i fönstret och kikade på honom.
Något han inte annars brukade passera var hörnet där Alex familjs restaurang låg. Nu var Joel bara ett par meter därifrån och kunde se de små röda lamporna skina tryggt och lockande i fönstren. Under tiden som han betraktade restaurangens murriga och hemtrevliga entré sköts dörren upp. Hur lika Alex och William än var så skulle nog Joel kunna känna igen Alex på en mils avstånd. Han hade säkert jobbat, men nu var han klädd i sin lila jacka med fluffig krage och såg ut att vara på väg hem. Joel drog till minnes att han sett restaurangens personalrum i snapen han skickat tidigare. Hade han jobbat hela dagen? Plötsligt kände han sig som ett svin, som inte hade koll på någonting längre. Så när Alex upptäckt honom sken han upp och kom skyndande över vägen till trottoaren, där Joel stod.
”Hej! Kom du för min skull?”
”Jag skulle egentligen köpa cigg bara, men… fötterna tog mig hit.” Joel log blekt. ”Slutade du precis?”
”Mm. Mamma ska handla och tvingar mig att följa med. Så jag har något i kylen, eller vad hon sa.”
”Det är väl på tiden.”
”Jajaja. Jag ska träffa William sen men du får gärna komma med om du vill? Eller så kan jag komma med dig?”
”Det är lugnt. Vi kanske kan ses i morgon?” föreslog Joel. Hur snäll William än var orkade Joel inte följa med, även fast han borde. Dessutom ville han inte krascha några tvillingplaner bara för att han såg ut som ett vandrande lik och Alex uppenbart var orolig för honom.
”Mm. Okej då.” Alex stack händerna i fickorna på jackan. Den var för stor för honom, som vanligt eftersom han tagit den av en äldre bror istället för att köpa en i en storlek som passade honom. Så hade det tydligen varit i alla år. Alex mamma och hennes nya man hade gott om pengar och Alex skulle utan tvekan få en eller två nya jackor om han ville, men han verkade inte vilja. Det var lika delar förundrande som sött, på något vis.
Dörren till restaurangen öppnades igen och den här gången kom Alex mamma ut. Sandra var en liten kvinna med blonda lockar och ett väldigt vänligt ansikte. Alla hennes söner var som kopior av varandra, som i sin tur var kopior av pappa Lars. Han hade gått bort för många år sedan men levde kvar genom sina söner i deras bruna hår och fantastiska skogsögon. Vid första anblick gick det knappt att tro att Sandra var mamma till dem alla. När hon ställde sig bredvid Alex gick det dock att se att han fått sina söta läppar från henne. Hon hade en ljust gråblå duffel med svarta knappar och ett par prydliga handskar, men hon tog av sig en av dem för att försöka tämja någon vild lock i nacken på Alex.
”Hej, Joel”, log hon mot honom. ”Vi tänkte åka till affären. Vill du följa med?”
”Nej tack. Jag ska bara köpa cigaretter. På Pressbyrån, tänkte jag.”
”Jag kan köra dig hem om du vill?”
”Tack. Det är bra. Jag tror jag behöver promenaden.” Joel såg besegrat ner på sina håliga Converse. Han behövde inte lyfta blicken för att veta att både Alex och Sandra såg på honom med samma oroliga blick. Sandra visste givetvis om vad som hänt och det syntes på henne att hon ville ta hand om, fastän hon knappt kände honom. Fastän han alltid bara sagt hej och det enda hon visste om honom var att han hörde till hennes son. Varningslampor blinkade och tjöt i Joels huvud.
”Är det säkert?” frågade Alex, lägre än han brukade.
”Ja. Det är lugnt. Jag behöver lufta huvudet.” Joel såg flyktigt mellan dem när han lyft blicken igen. Sandra sa hejdå och gick i förväg för att hämta bilen som stod i parkeringshuset inte långt därifrån. Under tiden rökte Joel och Alex och sa nästan ingenting alls, men Alex kramades extra hårt innan han gled ner i passagerarsätet i Sandras bil.
Något malde i Joels mage. Att han var fattig hade varit ett faktum så jävla länge att han aldrig riktigt skämts över det. Att han var ensam var lika mycket faktum det med. Det var saker som bara var, men när Sandra klappat Alex hår och sett så oroligt på honom hade han skämts. Vad såg hon när hon såg på honom? Var hon orolig för att han var Alex vän eller för att han bara såg så jävla… ja. Vad fan han nu såg ut som. Värst var sista blicken Alex skänkt honom, när han försökt försäkra igen om att allting var lugnt. Joel kände inte Alex äldsta bröder, men han visste att en av dem varit väldigt deprimerad, i många år. Kanske var det vad både Alex och Sandra oroade sig för när de lät honom gå hem själv. Joel log bittert när han begravde näsan innanför palestinasjalen. Han skulle inte göra något dumt. Inte något klassiskt dumt i alla fall, för han ville inte dö och han ville inte skära sig heller. Det hade han slutat med för så jävla längesedan att ärren på högerarmen bleknat och blivit så tunna att de knappt syntes. Det var innan han börjat knulla runt, och innan han börjat festa. Ett självskadebeteende för ett annat, antog han. 

När Joel kom hem var klockan strax efter fem. Han tog en dusch, åt en tanig middag bestående av enbart knäckebröd och la sig sedan ovanpå sängen. Även om Joel skulle haft andra hobbys än att festa så hade han nog inte velat lägga tid på det nu. Han ville inte ligga i sängen heller, men det var så det blev. Han hatade att erkänna hur mycket det påverkat honom att träffa Alex och hans mamma. Han gillade att se dem som lika, vilket de var. Men samtidigt inte. Alex hade en mamma och en familj som älskade honom. Han festade och låg runt precis som Joel gjorde, men det började gå upp för Joel exakt hur mycket bättre Alex var på att hantera det. Han kanske låg med besvikelser han också men han lät inte vem som helst ta honom. Han gick inte med på att suga kuk när han var för full för att ens kunna stå upp. Alex hade hittat Johan som han fortfarande höll hårt i. En vettig kille som helt klart dög som kk, och det var ju precis så Alex ville ha det. Det var precis så Joel hade velat ha det med Lukas. Eller?
Hur dum han än försökte spela så fattade han ju att det inte fungerade. Lukas hade blivit mer än ett kk och Joel hade sumpat det. Han önskade att Lukas aldrig sagt att han fått känslor för honom. Varit på väg att få, whatever. Joel hade ingen aning om hur det skulle ha varit nu, om de fortfarande skulle ha hållit ihop efter Violas död. Kanske hade det bara känts jobbigt om Lukas joinat den lilla klubben som oroade sig för honom och skickade omtänksamma sms. Kanske inte.
Joel fann sig själv i köket en halvtimme senare, med en öppen vinflaska i handen och en klump i halsen. Var alkoholism ärftligt? En bitter och vass smak kröp från hela magen och upp i halsen när han tänkte på hur lik han var henne, att han betedde sig precis likadant fastän han så gärna ville se sig som annorlunda. Men vad skulle han göra? Ligga nykter i sängen hela kvällen och tänka? Var han lite full kunde han i alla fall somna. Var han lite full kunde han i alla fall hantera sig själv. Att stå och dricka direkt ur flaskan gjorde bara scenen ännu sorgligare så han hällde i alla fall upp i ett dricksglas och ställde in flaskan i kylen igen. Sedan blev han stående, med fingertopparna mot handtaget på kökslådan. När han öppnade den skymtade godispåsen han fått på sin födelsedag. Han hade ätit några stycken, men det fanns fortfarande många kvar. Sedan Violas begravning hade han däremot inte rört den.
Nu tog han en godis och tuggade sakta på den. Medan han vek ihop toppen av den lilla plastpåsen såg han Lukas lapp därunder. Den var vikt på mitten men han behövde inte öppna för att minnas vad det stod. Han tänkte på hur den bränt i fickan, när han burit den hem utan att fatta varför. Han smällde igen lådan och strök handen genom sitt fortfarande fuktiga hår när han tog sitt glas och gick tillbaka till sängen. Mobilen låg på laddning på det lilla sängbordet och indikerade tre nya snapar från Alex, och ett sms från Violet. Joel struntade i allihop och gick in till sms-konversationen med Lukas. Alla gamla sms kändes som hån. Han försökte att inte läsa igenom dem, men det räckte att se i periferin hur korta de var. Joel tittade länge på den tomma rutan innan han började skriva. Sedan tog han bort, och började skriva igen.

Hej
Förlåt för att jag förstörde allt det var inte meningen jag är bara så jävla dålig på
Hur är läget?
Längesen vi hördes, hur är det med d

Joel låste skärmen och la bort mobilen igen. Det var fan ingen idé. Det var säkert skönt för Lukas att han slutat höra av sig även fast han blivit besviken i början. Om han nu känt något för honom, då var det lika bra att Joel bara… höll sig undan. Lät honom komma över honom. Lukas förtjänade bättre än sentimentala fyllesms och det var tydligen bara det Joel var kapabel till. Inte ens det, tydligen, eftersom han lät Violets sms ligga kvar oläst. Alex snapar öppnade han, men skickade bara en svart bild tillbaka där han lovade att det var lugnt och att han snart skulle sova. Det var nog så det skulle bli i alla fall.

*