Tequila Silver: oktober

Det hade varit av ren viljestyrka som Joel låtit bli att titta på mobilen innan han somnat. Han hade drömt oroliga och stökiga drömmar. Om Viola, att han åkt till lägenheten och att hon var kvar, inte alls död, och om Alex och hans bröder som ville bjuda in honom till sina familjehögtider. Det var bara hjärnrester, förstås. Skräp. Ändå kände han sig trött när han vaknade.

Utanför fönstret lyste solen. Av de höga dunsarna och krasandet att döma var sopbilen utanför och tömde alla containrar från återvinningsrummet.
Joel gav mobilen en blick, men lämnade sedan sängen för badrummet. Han tvättade ansiktet, borstade tänderna fastän han inte ätit. Det var Alex förtjänst att hans hår var nyfärgat igen. Alldeles smaragdgrönt och bara några millimeter av mörk utväxt allra längst ner mot skalpen. Det räddade honom någorlunda, men han var så blek och glåmig i övrigt att han inte kände för att se sig i spegeln.
Med ett glas vatten i handen tog han sig tillbaka till sängen. Hjärtat krängde orimligt kraftigt i bröstet när han vände på mobilen och tände skärmen. Där låg ett sms från Jeanette som han ignorerade, då blicken genast sökte sig till det missade samtalet från Lukas. När han låste upp telefonen konstaterade han att han fått ett sms från honom också.

Lukas: Vad menar du? Har någonting hänt?

Joel rynkade pannan. Varför hade han fått för sig att det varit en bra idé att skriva förlåt? Sedan hade han inte heller svarat, vilket säkert gjort Lukas ännu mer orolig. Vid en mer noggrann titt såg han att Lukas sms, och samtal, kommit vid åtta och halv nio. Nu var klockan tio. I samma sekund som Joel försökte skriva ett vettigt svar ploppade ett till sms upp på skärmen.

Lukas: Hoppas att du är okej och att du bara sover för jag blir orolig nu…
Joel: shit sorry det var inte meningen att göra dig orolig, jag bara ville säga förlåt för hur jag betett mig. Fattar att du måste vara less på mig så undvikande som jag varit

Joel strök handen över pannan efter att han sänt iväg sms:et. Var Lukas ledig idag? Det måste han väl vara, om han kunde sms:a vid den här tiden. Joel drack sakta ett par klunkar ur sitt glas. Nu hade han sagt förlåt. Sen då? Han ville bara veta hur det var med honom, om han tänkt på honom, vad han tänkte på riktigt, men det var ju sådant han inte kunde fråga. När hade de setts sist? Juli, augusti? Han var inte ens säker. Det kändes som en livstid passerat och risken fanns att Lukas träffat någon annan. Risken, tänkte han. Som om det spelade någon roll när man bara skulle vara vänner.
Notifikation om ett svar dök upp på skärmen, men Joel var redan inne på Facebook och sökte efter Lukas namn. De hade aldrig blivit vänner där för det hade aldrig behövts, med ett nummer och så frekventa träffar som de ändå haft ett tag. Lukas profil visade sig vara nästintill tom. Uppgifter om var han jobbade, var han bodde, en profilbild som var söt men som verkligen inte visade hur snygg han var på riktigt. Martin stod angiven som bror. Oavsett om Lukas hittat någon tjej, eller kille, så skulle hon säkert inte visas upp på Facebook med tanke på hur inaktiv han var. Istället öppnade Joel hans profilbild och tittade på hans snälla ögon och kände magen snöras ihop. Vad fan hade han gjort egentligen? Den här snälla kontorskillen hade gått på krogen och råkat följa med en konstig grabb hem och nu kom Joel och var skum och oroade honom med sms. Han som inte ville verka emo eller edgy eller något annat dramatiskt. Tyvärr verkade han ju falla in rätt bra i kategorin.

Lukas: Jag är inte less… Jag visste bara inte hur jag skulle tolka dig riktigt men jag tänkte det kanske var bäst jag lät dig vara ifred. Det kanske inte fungerade att vara vänner för dig? I sådana fall förstår jag det. Jag pratar gärna om det om du vill.
Lukas: Du får jättegärna ringa mig ikväll. Nu är jag på jobbet så jag kanske inte kan svara på en gång.

Joel visste inte om ljudet som lämnat honom var ett skratt eller en snyftning. Så han var på jobbet ändå. Satt där i sin fina skjorta med sin namnskylt och sms:ade och var orolig. Joel borde fokusera på samtalet som Lukas hoppades på, men hans blick dröjde kvar vid det första sms:et. Hade det varit så Lukas känt? Hade han trott att Joel bara velat ligga, att han inte var intresserad av att vara vän men att han sagt det ändå, för att inte behöva göra det jobbigt när de sågs face to face? Det borde inte göra ont. Det var ju precis sådan han var. Varit? Som han trott att han var. Han var Joel som knullade runt och som behövde någon som tog ordentligt i honom, som letade efter dominanta män och fnös åt förhållanden. Just nu kände han sig däremot som Joel som inte hade en aning om vem han var på riktigt.

Joel: Ringer ikväll

Joel hade ingen aning om hur han fick tiden att passera. Egentligen borde han gå ut och promenera, springa kanske, men det kändes som att han bara satt vid fönstret och glodde ut. Han ringde upp Violet och lät till större delen honom prata om vad som hänt på senare tid. Han visste att Joels mamma var död och han visste om Lukas, men inte till vilken grad Lukas blivit involverad i Joels liv. På något sätt hade Joel velat hålla Lukas, vidden av det hela, för sig själv. Han förstod inte sin egen logik. Han förstod inte heller vad det var för töntig logik som fick honom att fega ur och skicka ett sms till Lukas istället för att ringa. Han hade väntat hela dagen och klarade ändå inte av tanken på att höra hans röst. Han visste inte vad de skulle prata om eller vart samtalet skulle ta vägen och tummarna hade skrivit som av reflex. Han hade bett om ursäkt och frågat om han kunde ringa i morgon istället, och plötsligt hade det blivit bestämt att det inte skulle bli något samtal alls utan Lukas skulle komma över efter lunch i morgon eftersom han ändå var ledig. Joel hade tackat ja innan han hunnit tänka över det. Sågs de på riktigt kunde han inte fega så mycket som han gjorde på sms och över telefon. Kanske skulle han hata sig själv för det beslutet i morgon. Kanske inte.

Joel vaknade tidigt morgonen därpå. Han hade funderat på att skriva till Alex och tigga någon form av moraliskt stöd, men i slutändan hade han låtit bli. Vad än Alex kunde tänkas skriva så skulle det förmodligen inte kunna lugna den malande känslan i magen. Förmodligen skulle han säga något i stil med äntligen eller kom igen nu för fan Joel och det kunde Joel höra tillräckligt bra i sitt eget huvud. Han fick i sig lite frukost och tre cigg innan han gjorde ett försök att klä sig. De första två uppsättningarna kläder fick honom att rynka pannan. När han stod där i sina slitna jeans och ingen tröja alls var det som att det återigen gick upp för honom hur fruktansvärt kalt hans lilla hem var. Lukas hade varit där förr och det fanns ingen anledning för honom att bli nojig nu, helt plötsligt. Ändå slog det honom hur jävla… fattigt det var. Blekt.
Av barnslig frustration sparkade han till den lilla byrån innan han slet upp första bästa t-shirt. Det visade sig bli den Alex fått betala ut åt honom på posten. Den satt tacksamt nog bra på honom, lite tightare än han tänkt sig, men bra. Han hade alltid tyckt att hans bästa drag varit hans ben, framförallt hans lår. Tröjan påminde honom om det beröm han fått för sin midja och höfter från snubbiga snubbar som gillade att hålla honom. På senare tid hade han dock ätit så dåligt att han förmodligen tappat ett par kilon. Det förvånade honom att det kändes besvärande. Han hade inte tänkt på det över huvud taget förrän idag och han var inte så dum att han inte fattade att det handlade om Lukas. Joels självförtroende var inte särskilt högt men självkänslan var det inget fel på, han visste att han såg bra ut och brydde sig inte om andra inte höll med. Tydligen var det fler än en del av honom som börjat smulas sönder till oigenkännlighet. Det hade bara ekat Lukas, Lukas, Lukas i huvudet sedan han lämnat Alex lägenhet.
Till slut blev det så att Joel bäddade och torkade köksbänken och minibordet från smulor. Mer än så hann han inte innan det ringde på dörren. Han och Lukas hade sagt efter lunch men klockan var bara tolv. Joel blev stående med trasan i handen och en märkligt stram känsla i halsen. Det kunde vara posten. Fast vad hade han beställt? Alex brukade bara kliva in, eller åtminstone försöka. Han kastade trasan i diskhon och torkade av sina händer på byxorna innan han skyndade till dörren. Skulle han skänka en blick genom titthålet hade han väl ballat ur, så istället låste han bara upp och tog ett djupt andetag innan han öppnade.
Lukas var klädd i samma ljusblå skjorta som han haft när det börjat gå fel. Skjortan Joel velat behålla när Lukas flytt efter de mjuka kyssarna i nacken. Joels blick dröjde alldeles för länge på kragen och Lukas bröst innan han slutligen mötte hans blick. För ett ögonblick stod de bara där. Lukas bruna ögon, ständigt ängsliga, tycktes djupare än vanligt. Vad han än sökte i Joels blick så visste inte Joel om det fanns där, för han hade ingen aning om vad han kände förutom att den strama känslan i halsen klättrat hela vägen ner till toppen av magen. Till slut svalde han och klev åt sidan.
”Hej”, sa Lukas.
”Hej”, sa Joel, i riktning mot sina sockklädda fötter. ”Sorry. För att jag freakade.”
”Det gjorde du väl inte?”
”Jo… litegrann. Det var bättre att du kom hit om vi ska lyckas prata. Jag fattar inte vad det är för fel på mig men det bara går inte över telefon verkar det som.” 
”Det blir bra såhär också.” Lukas hängde upp sin tunna, mörkblå parkas och gick sedan i förväg till pyttebordet. Joel ville erbjuda honom någonting att dricka men insåg att det enda han hade var vatten. Han spolade upp var sitt glas till dem utan att fråga om Lukas ville ha. Om inte annat kunde det väl vara skönt att få ha händerna om någonting.
När de båda satt sig var Joel tyst och lät Lukas svepa blicken över honom. Luften kändes tung. Joel hade hoppats att han skulle kunna be om ursäkt och så hade det kunnat bli sådär lättsamt igen, som det varit när Lukas väl slutat vara nervös. Det var en barnslig önskan, insåg han nu. Lukas verkade ha märkt på en gång att det handlade om mer än en ursäkt för oförklarligt undvikande.
”Hur är det med dig?” frågade han, nämligen. ”Du är så blek…”
”Ja…” sa Joel med ett litet skratt. Ett försök att dölja att det känts som en pil i bröstet. Han ville inte prata om det egentligen, men vad skulle han göra? Ljuga? Det hade han väl gjort nog så mycket. Han fuktade sina läppar och stödde armbågarna mot bordet. Först vänster, sedan höger, innan han knäppte sina händer. Viola var död och han var tom. Han visste inte hur han skulle kunna prata om det utan att få det att låta som att han skyllde allting på det. Han hade inte velat prata om det just därför, men han fattade ju, fattade att det var så mycket större än att han kände sig bedövad och kantig och fel. Tids nog skulle det sjunka men under tiden, under dagarna som gått hade han bara skjutit upp det. Igen och igen, med alkohol och skräp. Hur berättade man något sådant?
”Är det någonting som har hänt?” frågade Lukas med låg röst. Han såg ut att ha väntat på att Joel skulle fortsätta, satt nu med båda händerna om sitt glas och strök ena tummen utmed kanten av det. Joel lutade kinden mot sina knäppta händer och log ett litet besegrat leende. Det fanns väl inget rätt sätt att berätta, antog han, men att inte nämna det över huvud taget skulle bara kännas idiotiskt. Både Alex och Violet visste ju.
”Mm… det har gått lite tid nu men, eller jag har inte riktigt… Min mamma är död. Hon dog för ett tag sedan.” Joel lyfte blicken från sitt glas. Han hade gjort sig beredd att fortsätta, men kom av sig när han såg Lukas frysa till is i stolen. Sakta rätade Joel på sig. Han var beredd att säga att det var okej, som av någon töntig reflex. ”Det är lite mer än en månad sen. Men det var inte därför jag… alltså jag ville be om ursäkt innan men jag bara…”
”Men strunta i mig, herregud Joel… Varför har du inte berättat- har du inte, du har väl inte gått själv med det här?”
”Nej… jag har ju Alex.”
”Men din… har du ingen familj som..?”
”Nej…” svarade Joel dröjande. Han fingrade tanklöst på sitt glas. ”Egentligen så har det bara varit jag rätt länge. Även när mamma levde så liksom… jag åkte ju dit och träffade henne, men vi hade inte så mycket att göra med resten av släkten. Jag vet inte vem min pappa är och mammas sida är så liten och många klippte banden till henne för jävligt längesedan. Alltså hon missbrukade så mycket när jag var yngre att det förstörde jättemånga relationer och i slutändan så var det bara hon och jag. Och så min moster men jag tror hon… Hon höll nog kvar för att hon var tvungen, du vet? För att de var systrar. Så hon skriver till mig ibland och försöker väl kolla så jag är okej men jag vet inte om jag vill prata med henne egentligen. Det var som… nu när mamma är död så…”
Joel tystnade. Det han tänkt säga var att nu när Viola var död, då fanns det ingenting som höll honom kvar hos familjen Arvidsson. Den tunna tråden mellan Viola och Jeanette hade varit på bristningsgränsen länge och nu hade den slutligen klippts. Förmodligen var det Joel själv som stod med saxen i handen. Han skulle kunna söka sig till Jeanette om han ville. Hon och hennes familj kanske skulle ta emot honom, ge honom en chans även fast han alltid varit den stökiga och oredliga ungen. Men ville han det? Han kunde inte minnas om han någonsin tyckt om sin släkt. Varför skulle han börja med det nu? Han hade alltid sökt sig till annat, till fest och sex och på något sätt haft tur att hitta några få vänner på vägen. Det räckte väl?

Det hade räckt för honom, men ändå; när Lukas såg på honom som han stuckit en kniv i bröstet på honom insåg han hur ensam det här fick honom att låta. Hur ensam han faktiskt var. Det borde inte få honom att le, men log gjorde han ändå när han la båda händerna om glaset.
”Jag vet inte vad jag ska säga”, sa Lukas till slut och hans röst var låg och skälvde, som om det var han som var nära att gråta.
”Du behöver inte säga någonting…”
”Jag är bara så ledsen, Joel. Jag önskar jag hade vetat tidigare eller att jag bara kunnat göra någonting för dig.”
”Det var ju jag som sköt dig ifrån mig. Det är inte ditt fel.”
”Kanske inte, men jag önskar ändå.” Lukas satt tyst en stund. Han strök händerna genom sitt hår, strök sig till och med över kinderna innan han tog sin stol och flyttade den till kanten av bordet istället. När han lutade sig fram hamnade de plötsligt så nära och Joel visste inte var han skulle göra av sin blick.
”Förlåt för att jag betedde mig som en jävla unge”, mumlade han i ett försök att komma bort från Viola, Viola, Viola. Istället klev han rakt in i det han borde tagit tag i tidigare men inte vågat. ”Jag ville inte sluta träffa dig. Men jag fegade ur. Jag vet inte om jag… alltså jag trodde väl att jag gjorde dig en tjänst, eller så försökte jag bara inbilla mig det.”
”Varför trodde du det?”
”Jag känner mig själv”, log han bittert. ”Jag visste att jag inte hade kunnat låta bli dig om jag hade träffat dig igen. Om du… om det var som du sa, om vi bara skulle vara vänner så skulle jag ju förstöra allt det. Eller så skulle jag typ utnyttja dig och det ville jag ju inte.”
”Utnyttja mig? Jag hade kunnat säga ifrån om jag inte velat. Jag vet att jag verkar ganska harmlös Joel, men jag är inte hjälplös…” Lukas överraskade Joel med att ta hans händer i sina, båda två. Han strök sakta tummarna över Joels handryggar och Joel såg på, som bedövad. Hans huvud gick på högvarv men hans kropp kändes tung och hans axlar slokade. Det kändes så fruktansvärt intimt, sättet han höll honom. Som att det skulle kunna gå illa om han inte skyndade sig att rycka tillbaka sina händer. Ändå lät han honom hållas, för det kändes som Lukas behövde det här mer än vad han själv gjorde.
”Jag vet”, sa han, slutligen. ”Jag har inte varit så logisk. Egentligen har ingenting varit logiskt med dig. När du sa att du gillade mig, eller att du… Jag blev fan livrädd.”
”Varför det?”
”Jag vet inte hur man gör.”
”Det måste ju inte vara på ett speciellt sätt...”
”Nej, jag vet, men… Jag har knappt ens träffat samma kille mer än en gång. Och dig började jag ju gilla och det var så skönt att kunna träffa dig hur som helst, men om det plötsligt handlade om mer än så…” Joel tog tillbaka sina händer men bara för att kunna stryka dem genom håret. Han kunde knappt tro vad han satt och sa för något. Det lät så jävla fånigt men det var ju sant, han visste bara inte hur han skulle fortsätta. Hur mycket hans tankar än besökt det här hörnet av hans känslor så hade han aldrig kunnat sätta ord på det. Till slut skrattade han glädjelöst. ”Det har alltid varit så mycket enklare att låta någon knulla mig än att låta någon gilla mig. Jag visste inte vad jag skulle göra med det. Jag ville ju ha dig för mig själv, men jag visste inte… jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man gör när man gillar någon.”
”Jag visste inte att du kände så”, sa Lukas tyst. Han la händerna mot sina lår, men det dröjde innan han lutade sig tillbaka i stolen. ”Jag känner mig dum, också. Jag bara antog att du ville ha mig som… ja men, som något enkelt. En lekkamrat. Jag var så säker på att det var där du stod så jag trodde jag gjorde oss båda en tjänst som sa till innan det hann bli komplicerat. Förlåt.”
”Säg inte förlåt”, mumlade Joel. Han visste att Lukas måste ha trott att han stelnat till, dragit sig undan för mjuka kyssar och kramar för att han ville ligga och absolut inget annat. Inte för att han var förvirrad. För att han inte vågade tänka på vad det kunde betyda. När han såg upp på honom kände han sig helt jävla mosig, men trots att han säkert var svullen i ögonen så tillät han sig bara se på honom en stund. I bakhuvudet kunde han både höra och känna Alex himla med ögonen åt honom. Munnen kändes plötsligt torr när han fortsatte. ”Det var nog komplicerat redan från början med mig. Borde ha haft en varningsskylt på mig… så du visste vad du gav dig in på.”
”Sluta”, sa Lukas, men han sa det som i ett litet skratt. Ljudet fick lite av den spända känslan i Joels axlar att avta. Istället tog någonting mjukt och ömtåligt plats i hans bröst och skulle han inte akta sig skulle det ta sig ut.
”Kan vi bara… kan vi bara låtsas som att det inte blev såhär?” började Joel, men när han insåg hur tvetydigt det var rynkade han pannan och strök fingrarna genom luggen igen. ”Jag är en jävla röra, men jag vill ju inte sluta träffa dig. Det enda jag tänkt på är ju typ att jag gjorde världens största tabbe, så…”
”Det är klart vi ska ses. Jag slutade ju bara skriva för att jag trodde att du inte… var intresserad.”
”Blev du ledsen?” Joel såg upp på honom, men hängde så med huvudet att det blev halvt dolt bakom luggen. Det såg ut som att Lukas var på väg att ljuga, men han stängde munnen innan något kom ut. Förstod han att Joel ville höra motsatsen? ”Sorry. Jag är som en unge. Med tanke på att du sa att du gillade mig borde jag inte vara en uppmärksamhetstörstande bitch, men alltså…”

”Det är inget problem för mig. Det… det är ju det jag har velat göra hela tiden egentligen. Ge dig uppmärksamhet. Jag trodde bara att det inte spelade så stor roll för dig. Eller att du inte ville ha den, inte när det plötsligt började handla om så mycket känslor för mig. Egentligen så trodde jag nog från början att du var hur careless och avslappnad som helst, vilket du är, men…”
”Inte på samma sätt som du trodde?” fyllde Joel i. ”Grattis. Jag trodde samma.”
”Trodde?”

”Försökte intala mig, antar jag. Alex har varit så less på mig. Nu när… efter att mamma dog, så har han varit jättebra och försökt stötta mig liksom, men innan allt det hände så himlade han med ögonen så fort jag nämnde dig typ. Jag försökte väl låtsas att jag inte fattade men hur jävla länge kan en idiot låtsas, liksom. Jag försökte låtsas att jag var likadan som han är, som ville hitta en snygg och dominant kille jag kunde ha som kk och så är det bra sen. Men jag antar… jag vet ju att jag inte har skött det så bra. När jag legat runt och sökt efter någon som kan göra det ordentligt. Det är ju nu jag fattar att det typ aldrig har känts bra när jag träffat någon annan. Jag kanske har hittat ett bra ligg liksom, jag har varit med killar som är schyssta och allting, men jag har nog aldrig… längtat efter att få träffa dem igen. Det har bara varit vidare till nästa. Inte som Alex som faktiskt tyckte det var kul, jag har liksom bara gjort det för jag vet inte hur man gör något annat. Så när jag började gilla dig fick jag panik. Jag tänkte inte ens, jag bara backade och fegade ur av reflex, för jag är ju bara en jävla trashunge som nästan alltid ligger med trashkillar och du är så jävla fin och det kändes verkligen som att jag skulle… smutsa ner dig, om vi fortsatte ses. Om du verkligen fick känslor för mig. Jag känner ju knappt mig själv så jag bara tänkte, hur fan ska du kunna lära känna mig och gilla vad du ser när jag inte…” 

När Joel tystnade insåg han att han gjort precis vad han fasat för. Det där ömtåliga hade läckt ut, hans ögon sved och halsen brände och ändå hade han inte ens sagt hälften av vad han egentligen kände. Lägenheten kändes så tyst och känslan av att vilja fly var så stark att hans händer darrade, men vart hade han tänkt fly nu när han blottat sig? Det kändes som att han var på väg att börja pladdra igen när det knarrade tyst från Lukas stol. Joel kunde bara se hans händer, hur gärna han verkade vilja ta Joels igen, men att han istället knöt dem i varandra.
”Vet du…” Lukas röst var låg och mjuk, inte alls så skälvande som den varit tidigare. Inte så skälvande som Joel kände sig. ”Allt det du oroar dig för när det rör mig… det är ingenting du kan bestämma åt mig. Det är upp till mig att avgöra om jag vill vara med dig. Sedan är det upp till dig att avgöra vad du vill göra med det. Du är väldigt fin att se på och jag gillar att ligga med dig, men det är inte bara därför jag är kär i dig.”

”Är du det? På riktigt?” ekade Joel, andlöst. Plötsligt påmindes han om kvällen då rutiga killen ringt Lukas, när Joels kind ömmat och han inte kunnat se honom i ögonen. Det kändes likadant nu. Skulle han möta hans blick skulle han börja böla.
”Ja… det är jag.”
”Okej…” svarade Joel, som i en viskning. ”Okej, jag… jag vet inte…”
”Du, vi… Vi måste helt klart prata mer om det här. Men du behöver inte säga någonting nu. Det är okej.” Lukas la händerna ovanpå Joels knän. Utan att se upp kunde Joel känna hans blick på sig. De satt tysta, tills att Joel sakta nickade, och Lukas tog tillbaka sina händer. ”Är du hungrig? Vi kanske kan laga någonting till lunch.”
”Jag har inte så mycket hemma men…” Joel strök fingrarna genom luggen. Han hade verkligen bara makaroner och skräp hemma, men tanken på att försöka koncentrera sig på något annat kändes lockande. Joel var mer än tacksam när Lukas reste sig och sökte genom hans skafferi och kyl, tog initiativet till att ordna någonting ätbart, och i och med det lät Joel sakta sjunka i temperatur igen. Lukas måste ha förstått hur nära bristningsgränsen Joel var. Att det inte var rätt tillfälle, trots att han måste ha så många frågor kvar att ställa.
Joel satt med blicken fäst på sina händer medan han lyssnade på ljuden från den lilla spisen. Fläktens ojämna surrande, klink och skrap från stekspaden i den uråldriga gjutjärnspannan. Så vardagligt, men samtidigt så okänt. Någon annan i hans hem. Det som tidigare känts som en stor ballong i Joels bröst hade sjunkit tillsammans med hans ångest och han kände sig inte lugn, men han kände sig bättre. Som att rummet och den pyttiga lägenheten runtomkring honom var mer på riktigt än vad den varit under alla dagar som gått, de dagar han fyllt med alkohol och som bara blivit ett jävla sudd. Lukas var här, och han var här. Det luktade gott från spisen och det drog nog lite kallt från fönstret för huden knottrade sig på armarna, men här satt han, och han var verklig.



*