Kön till posten var inte särskilt lång. Däremot var det fuktigt och hemskt inne i lokalen, och kvinnan före Joel höll i en unge som var alldeles röd i ansiktet. Förkyld eller nyligen avslutad gråtattack, kanske. Joel mötte den lilla ungens blick. Han brukade kunna vara rätt irriterad på barn, men den här gången kände han sig ungefär så som ungen såg ut. Mood.
Joel stod beredd med sitt leg i handen när det slutligen blev hans tur. Tjejen bakom disken läste av kortet och hämtade hans lilla paket, men när han sträckte ut handen för att ta det från bänken la hon handen ovanpå. För en stund såg de bara på varandra. Hon ursäktande, han frågande.
”Ursäkta”, sa han, när han insåg att han missat något. ”Vad sa du?”
”Jag är ledsen, men det är avgift på paketet som du måste betala innan jag kan lämna ut det. Sjuttiofem kronor.”
”Sjuttiofem?” Joel kände att han bleknade. ”Men vadå, kan jag inte ta hem fakturan?”
”Nej det fungerar inte riktigt så…”
”Nähä…” Joel kände utanpå fickan. Han visste att betalkortet låg där, men han var också femtio kronor kort. Ändå tog han upp mobilen och loggade in på kontot för att se om han hade gömt undan pengar för sig själv. Bakom honom i kön stod en gammal tant som bar på flera rullar dekorerade med stora klistermärken på som hon förmodligen skulle posta, och nu harklade hon sig otåligt. Joels sparkonto var tomt, så när som på arton öre.
”Om du inte kan betala just nu så lägger jag undan paketet igen?” sa tjejen osäkert. Hon såg ut som om hon var rädd för att Joel skulle bli arg. Han nappade åt sig sitt leg när hon räckte tillbaka det och klev ur kön för att låta tanten med rullarna gå före. Det skulle vara enkelt att låtsas att han glömt kortet hemma, eller muttra något om det, men istället flydde han ut ur lokalen. Sjuttiofem kronor. Han hade inte ens råd att hämta ut sin jävla t-shirt. Hur länge tilläts paket ligga kvar innan de skickades tillbaka? Joel skulle inte få pengar förrän om tio dagar.
Besegrat sjönk han ner på bänken utanför. Han tände en cigg fastän man rekommenderades att gå en bit ifrån för att röka, och sedan ringde han Alex. Joel hann tro det var på väg in i röstbrevlådan när tonerna slutligen ersattes av ett litet klick och Alex smått andfådda röst.
”Hallå?”
”Hej. Stör jag?”
”Nej, jag fick bara inte fram mobilen ur fickan.”
”Jaha. Du, har du typ… femtio spänn jag kan låna eller så?”
”Jo, det tror jag att jag har. Vad ska du göra? Köpa cigg?”
”Nej jag hade fått någon avgift på posten”, mumlade Joel, för det kändes ännu töntigare nu i efterhand. ”Jag kan inte hämta ut paketet om jag inte betalar.”
”Va? Fan vad snålt. Men min Swish funkar inte för jag dampade med BankID med fel kod för många gånger”, sa Alex med ett fniss. Hade Joel inte känt sig så skamsen hade han förmodligen skrattat. Alex borde fan tatuera in sina koder på handleden eller något.
”Det borde väl gå till sig till i morgon, va?”
”Ja, säkert. Men jag kan komma dit nu. Är du på stan eller?”
”Jag sitter utanför Direkten…”
”Men då kommer jag dit snart. Ses.”
Joel hann inte svara innan Alex lagt på. Han sjönk tillbaka mot bänkens ryggstöd med en suck. Tanten med rullarna, nu utan rullar, kom ut genom de automatiska dörrarna och skänkte Joel en dröjande blick. Förmodligen av ren nyfikenhet, men Joel kunde känna tankarna börja spinna. Konstig unge, fattig idiot, och så vidare. Tur var väl att Alex dök upp tio minuter senare, rosig om kinderna och den stora jackan öppen över sin blå hoodie.
Tacksamt nog var det så gott som tomt inne vid kassan när de gick in tillsammans. Joel valde med flit att inte möta tjejens blick när han räckte över sitt leg igen. Alex stack sitt kort i maskinen, men det var Joel som knappade in hans kod åt honom för att Alex skulle slippa titta på lappen i plånboken. Det måste ha tagit mindre än två minuter men Joel pustade ändå ut när de lämnade Direkten igen. Det mjuka paketet med tröjan hade han vikt ihop och knölat in i fickan på sin jacka.
”Lovar att den är för liten eller någon jävla skit nu”, muttrade han med en nytänd cigarett mellan läpparna.
”Då kan kanske jag ha den”, sa Alex. ”Har du några mer ärenden eller? Var du på möte idag?”
”Mm. Men jag är klar nu.”
”I såna fall kan du väl komma med mig hem? William skulle nog komma ikväll men det är inte än på ett tag.” Alex såg frågande på Joel medan han tände en egen cigarett. Gnistan från tändaren glimmade i hans ögon. Han frågade snällt, men det hördes på honom att han inte skulle gå med på något nej, så Joel nickade.
Alex lilla lägenhet var sig lik. Joel hade erbjudit sig att hjälpa till men Alex hade stuvat ner honom på den vanliga platsen vid köksbordet. Där satt han nu, medan han betraktade Alex som la upp nuggets och pommes på en plåt medan ugnen värmdes upp. Joel kände sig långt ifrån hungrig men var medveten om att han behövde äta. Var det såhär det kändes för Alex jämt? I sådana fall fattade han varför han inte klarade av att äta något kletigt eller något för tungt. Joels kind klämdes puffigt mot handen när han lutade hakan i den.
”Mamma var orolig för dig”, sa Alex utan att titta upp från plåten. Han la upp två nuggets till, innan han klämde ihop påsen med en rosa klämma. Joel trummade lätt fingertopparna mot kindbenet.
”Snällt av henne”, sa han tyst.
”Jag sa att du klarar dig.”
”Tack.”
”Mm.” Alex sköt in plåten i ugnen innan han tog plats mitt emot Joel. Först satt han normalt, men sedan sköt han ut stolen och drog upp knäna mot bröstet. Ärmarna på hoodien gled ner över händerna när han la armarna om sina ben. ”Klarar du dig på riktigt?”
”Jag tror det.” Joel ryckte kraftlöst på axlarna. ”Vet inte om det finns något rätt sätt att klara sig. Men dagarna går.”
”Det måste väl få ta tid.”
”Antar det.” Joel trummade fingrarna mot kindbenet igen. I bakgrunden tickade köksfläkten, och kranen som Alex förmodligen inte vridit åt hårt nog droppade tyst då och då. Det kändes som när man såg en video, eller en film, och visste att något var på väg. Något jobbigt och oundvikligt som det inte talats tillräckligt om. Joel rynkade näsan innan Alex ens hunnit öppna munnen.
”Har du pratat med Lukas?” Alex höjde svagt ögonbrynen. För att vara en så liten och glad kille kunde han se förbannat kaxig ut. Joel drog axlarna tätare mot öronen.
”Nej”, mumlade han.
”Ska du inte göra det?”
”Det känns bara dumt.”
”Varför det? Kom igen, Joel. Hade det varit den där Kalle eller Linus eller vad de nu hette hade jag inte ens tjatat. Men jag fattar att Lukas inte är som de.”
”Nej… det är han inte. Men det var ju jag som sumpade allting. Nu har det redan gått så lång tid och om han hade börjat få känslor för mig så har de säkert gått över, och jag vill inte bara hålla på och jaga honom nu när jag plötsligt är ledsen och ska tigga tröst typ. Det är väl lika bra jag låter det vara.”
”Aa, fast är det verkligen det? Alltså… det är mycket som händer just nu. Men du var deppig över Lukas långt innan något av det andra. Du sa ju själv att han var jättesnäll. Varför pratar du inte med honom för? Jag tror säkert han hade förstått om du bara säger att du blev skraj.”
”Att jag blev skraj?” Joel andades ut i ett litet skratt. Han hade inte ens ork att protestera. Han visste ju att det var sant. När Lukas sagt att han ville vara hans vän hade Joel mentalt lagt i backen och tryckt gasen i botten. Redan innan dess, förmodligen, när Lukas kysst honom så mjukt i nacken. Ändå gick han och tittade på hans lapp i kökslådan och saknade den jävla t-shirten han fått låna och bittert behövt lämna tillbaka.
”För det är väl vad det handlar om. Eller? Jag försökte att inte lägga mig i men seriöst… Jag tänkte det var upp till dig när du lät honom rinna genom fingrarna. Men du verkar inte kunna ta tag i det själv. Ska jag skriva till honom?”
”Nej, tack”, sa Joel, lite för snabbt. ”Jag har funderat på att skriva men jag vet bara inte… tänk om det kommer bli likadant igen? Om han typ blir kär i mig?”
”Det är ju hans problem. Dessutom så var ju du kär i honom också. Eller hade en crush, eller något”, skyndade sig Alex att säga när Joel öppnade munnen för att protestera. Han korsade armarna över bröstet när han satte ner fötterna i golvet igen. ”Du behöver inte vilja ha ett förhållande heller. Det behöver ju inte bli någonting! Men du borde skriva till honom. Han saknar dig säkert.”
”Säkert”, skrattade Joel glädjelöst. Men han undrade. Tänkte Lukas på honom och undrade vad som hänt? Var han till och med ledsen för att Joel dragit sig undan även fast han lovat att de skulle försöka vara vänner? Det gjorde ont att tänka på. Han skämdes ännu mer, och cirkeln började om. Som många andra saker i hans liv.
Joel tog ingen ketchup när de åt även fast Alex ställt fram den på bordet åt honom. De pratade inte så mycket heller, men Alex såg inte ut att lida. Snarare så att han föredrog att lämna Joel till sina tankar. Tankarna åt och malde så mycket att Joel knappt kom ihåg att tugga, men portionen på tallriken minskade i alla fall.
William ringde på dörren klockan sex och hade med sig ett DS laddat med Pokémon Pearl. Joel hade inget Pokémon att spela, men nöjde sig med att ligga och titta på mobilen i Alex enda fåtölj medan tvillingarna låg och spelade Pokémon i var sin ände av soffan. De hade ljudet på, tacksamt nog synkat, när de kopplade upp online för att slåss mot varandra. William vann, för det mesta. Joel var tacksam för distraktionen även fast det som han förmodligen behövt höra mest av allt var vad Alex sagt vid matbordet. Det var ingen nyhet. Han visste det ju, men det blev så annorlunda när någon sa det till honom. Särskilt när Alex gjorde det med höjda ögonbryn och en trött glimt i blicken, som om Joel var dum i huvudet som inte fattat eller tagit tag i det tidigare. Inte lilla gubben och stackars Joel. Bara kom igen, för fan. Något annat än Viola och Sandra och mammor och familjer.
När Joel inte orkade tänka mer satte han sig på huk vid Alex sida av soffan för att titta på hans skärm. Alex valda Pokémon var någon variant av blåsvart lejon som han döpt till Oscar. Joel hade ingen aning om varför, men upptäckte snart att lejonet såg lika buttert ut som tvillingarnas buttra storebror. Genomtänkt eller ej, så var det ganska roligt.
Alex hade sagt att Joel fick sova över om han ville. För ett slag hade han övervägt det också, men till slut hade han valt att gå hem. Innanför dörren, på dörrmattan, slog det Joel hur mörkt och unket det kändes. Förklaringen satt stora delar i hans nerhissade persienn vid köksbordet. Efter att ha dragit upp den och ställt sovrumsfönstret lite lätt på glänt slog han sig ner ovanpå sängen. Hans vin var slut. Hade det inte varit det hade han förmodligen tagit sig ett glas, eller fem, men nu hade han inget annat val än att vara utan. Under hela promenaden hem hade mobilen glidit fram ur fickan som av egen vilja. Nu gjorde den det igen. Ett av de halvfärdiga sms:en Joel skrivit till Lukas låg fortfarande kvar i meddelanderutan när han öppnade deras konversation. Nu tog han bort det. Alex hade haft rätt i en sak, även fast han sagt det till något annat än just det här. Det är ju hans problem. Hade Joel verkligen rätt i att tänka på Lukas som helt försvarslös? Han må vara en väldigt mjuk och snäll ung man men han var ju för fan inte hjälplös. Tyckte han att det var jobbigt att Joel hörde av sig så hade han valet att blocka honom. Säga åt honom att sluta. Joel hade enkelt skjutit över sin oro på honom istället för vad den verkligen handlat om. Att han var skraj. Som fan.
Den här gången började han om på lika många sms som sist. Kanske till och med fler, innan han slutligen tryckte på skicka på ett av dem. I ett par sekunder tittade han på skärmen, som om det skulle dyka upp ett svar på en gång. Sedan låste han mobilen, la den upp och ner på sängbordet, och la sig under täcket för att sova.
Joel: Förlåt
*
!!!!! = för mycket känslor på samma gång hahah. (äntligen joel!!! och heja alex! och nu ska jag försöka kommentera i rätt ordning istället =) )
SvaraRaderausch vad jag tyckte synd om Joel på posten!! Gjorde typ ont i magen :( Och jävla kärring, hon är säkert ändå en sån där som tar hundra år på sig i kassan med att ta fram kuponger osv. Tur det kom nånting bra ur det hela ändå, eftersom han väl inte skulle ha hamnat hos Alex annars. Och Alex alltså! <3 Så skönt att han sa något till Joel!! Och att han sa allt så himla bra, och inte lät Joel komma undan med sina ursäkter och skrajhet. Gillade hela den här scenen jättemycket! :D Vilket du säkert redan hade väntat dig men haha. Och utöver det dom säger så gör alla andra detaljer det som vanligt så bra och lätt att se framför sig också.
Och Joel!!!! Sms:et!! Och att det inte är något fyllesms heller! Men fattar att det krävs sjukt mycket av honom för att ens göra det, och tycker om hans insikter också; att det faktiskt är upp till Lukas om han inte vill att han hör av sig, att han skjutit över sin oro, att han är skraj. Att han äntligen erkänner saker för sig själv liksom :(/:) (<-- eh, båda passade in.) Jag har ju tjatat på honom länge, men det känns ändå väldigt Joel att det -skulle- ta tid, att han behövde skjuta undan sånt som var jobbigt, att intala sig/andra att han var okej osv.
Känns som att Lukas säkert kommer dröja lite med sitt svar, och förmodligen skriva och skriva om lika många gånger som Joel. Hoppas bara att det inte dör ut igen, utan att dom ser till att ses nu :( Innan Joel hinner dra sig undan igen. Alex får styra upp annars haha! Det skulle ju vara skönt om något kan gå bra för Joel snart; att han kan få vara sådär glad igen som han ändå var med Lukas )): Och att han också vågar låta det bli något mer med Lukas! Eller snarare; våga låta saker bara vara och hända utan att tänka så mycket :)
extra(lex)saker:
att alex har sin kod på en lapp i plånboken!! hahah jävla gullis.
'Dessutom så var ju du kär i honom också. Eller hade en crush, eller något', skyndade sig Alex att säga när Joel öppnade munnen för att protestera.
'Ska jag skriva till honom?' - så söt! xD Hade velat se det sms:et ändå haha.
Joels t-shirt lät fin! :)
Konstig unge, fattig idiot - Jag hatar fortfarande tanten, men hade lite kul åt just det här haha -.-