Tequila Silver: juni

När bidraget rullat in på kontot i slutet av maj hade alltsammans gått åt på tråkiga men nödvändiga saker. Hyra, mat, sådant tjafs. Pengarna som kom in på Paypal (och skickades via Alex till Joel i kontanter) kom däremot in den första veckan av juni. Förra festens katastrof hade inte gjort Joel vidare sugen på att festa, så alkoholinköpet kom i andra hand. I första hand kom nämligen en titt på Jysks möbler. Med hjälp av Alex storebror Oscar fick han sin nya byrå hemkörd och uppburen för trapporna. Han skulle försöka bygga ihop den på egen hand, men Oscar fick äran att bära ner den gamla och sneda byrån han haft tidigare. Den var så jävla dålig att den skulle behöva slängas på tippen. Joel följde dock Oscar tacksamt med blicken när han bar ut den, till synes utan problem. Alla bröderna Hedgren var äckligt lika varandra, med samma bruna hår och samma magiska ögon. Oscar var dock dubbelt så stor som Alex och hade skarpa ögonbryn som fick honom att se ständigt sammanbiten ut. Långt innan Joel blivit vän med Alex hade han mött Oscar ute på fester och han hade försökt flirta med honom också, men det hade alltid gått dåligt. I efterhand hade han fått lära sig att Oscar tyckte han var för emo. Nu skulle det kännas lite halvdåligt att ligga med Alex brorsa, så det kändes mest underhållande att veta vad anledningen till hans ständiga nekande varit. Det hindrade dock inte Joel från att kika på honom från fönstret när Oscar tog sin bil och brummade iväg igen.
Istället för att fixa byrån på en gång råkade Joel tacka ja till att möta upp ett gammalt kk vid namn David. Detaljerna kring varför han inte hade möjlighet att ses hemma hos sig lät en aning suspekta och Joel anade att han kanske hade en flickvän nu, men brydde sig inte om att protestera. Han fick komma till Joel istället, kliva över klädhögar och möbelpaket till sängen, och sedan kliva över dem igen på vägen tillbaka och ut genom dörren. Joel låg kvar i sängen utan några kläder på sig och tittade upp i taket. Han hade inte väntat sig något mirakel direkt, men han hade inte heller väntat sig något så hastigt och slarvigt. På det dåliga sättet, dessutom. Som när man inte hade tid och tog sig halvhjärtat genom något. Hade det varit lika dåligt förut? Joel kanske bara hade ändrat smak.
Det kändes sådär att ett ligg fått honom att känna mindre än vad ett hångel med Lukas gjort. Joel bet sig löst i läppen när han tänkte på det. På honom. Det var fan sjukt, för att vara han. Han hade känt Lukas i ett par månader snart och han hade inte ens legat med honom än. De hade sms:at lite, men det var bara oskyldiga saker. Joel hade tackat för frukost och för att han fått sova över. Lukas hade velat veta mer om vad som hänt och Joel hade försökt förklara och insisterat att han var okej. Joel hade haft lust att skriva något mer, men inte vetat vad. Lukas var ingen man skickade sexiga bilder till. Eller? Joel log svagt när han tänkte på hur Lukas rodnat om öronen när han hånglat upp honom ute på trappen. Skulle han rodna likadant om han fick en bild av honom? Tanken var jävligt frestande men han vågade inte ta risken. Att skrämma iväg honom skulle vara på tok för idiotiskt.
Joel kände sig plötsligt extra medveten om hur skinkorna och låren kletade mot lakanet. Det där jävla kk:et använde alltid för mycket glid. Det kunde vara nice, men nu kändes det bara söligt och påminde om hur mycket han behövde byta lakan. Och tvätta. Joel makade sig över på mage och drog åt sig en kudde att luta kinden mot. Hans fingrar gled så enkelt in i honom nu. Han som bara tänkt vila lite innan han duschade. Nu krökte han sig, så hela ansiktet begravdes i kudden när han pressade fingrarna djupare i sig själv, när han tänkte på Lukas och hans fina händer och släta ryggmuskler. Hur han säkert kunnat knulla honom bättre.

Fastän Joel nyligen fått pengar så valde han att gå istället för att ta bussen. Juni var en förrädisk månad, men just nu var han tacksam. Istället för de varma och soliga dagarna som maj bidragit med hade det nu blivit molnigt och stundvis inte varmare än femton grader, men det passade honom perfekt. Han hatade att svettas men han hatade ännu mer att ha kortbyxor, så oavsett värmen envisades han med sina jeans. Nu när det var svalt och blåste då och då kunde han gå i sina jeans och sin t-shirt utan att frysa. Sin grå hoodie hade han hängt över armen, tummen krokad i en hälla på jeansen. Som vanligt rökte han. Mer för att lugna nerverna nu än för att han var sugen. Det var en fin eftermiddag och det var lugnt på gatorna. Egentligen perfekt för en promenad, men allt han kunde tänka på var sin mamma. Det hade dröjt ett tag sedan han hälsat på henne sist. För att försöka väga upp det hade han ringt, men hon hade inte svarat. Det hörde till det vanliga så han hade bara låtit det vänta innan han försökt ringa igen. Idag hade varit tredje dagen han ringt utan att hon svarat och han började bli orolig. Fick dåligt samvete över att han inte åkt till henne tidigare. Tänk om hon inte fått i sig något vettigt att äta? Eller ännu värre, om hon försökt ta hand om sig men ramlat och gjort sig illa?
Ibland drömde han att hon var död. En gång hade han drömt att hon varit död i flera månader, begraven, och det hade känts så naturligt i drömmen att han känt sig yr när han vaknat och fått inse att hon fortfarande levde. Nu knöt det sig i bröstet när han tänkte på att hon lika gärna kunnat tyna bort i sängen i går, i förrgår, utan att han vetat om det. Han hade bara druckit och knullat och rökt precis som vanligt.
När han ringde på öppnade hon inte. Han rasslade fram extranyckeln ur fickan och låste upp, trampade av sig sina skor och ställde sig i dörröppningen till sovrummet med hjärtat i halsgropen, bara för att finna henne sittande på sängkanten. Till synes på väg upp för att öppna dörren åt honom. Det var bara noja och det hade han vetat om. Han borde väl känna sig lättad när han såg henne, men han kände ingenting.
”Hej älskling”, log Viola mot honom. ”Jag hade råkat somna.”
”Hej. Det är ingen fara. Har du sett att jag har ringt?”
”Ja… det har alltid varit för sent för att ringa upp. Jag hade tänkt ringa idag men det blev inte av.” Viola hävde sig upp från kanten och kom fram till honom för att krama om honom. Hon kändes liten och kantig i hans famn. Samtidigt mjuk, som att hon skulle segna ner om han inte höll henne tillräckligt hårt.
Joel behövde inte se några burkar i köket för att förstå att hon druckit. Hon sluddrade inte mycket, men det märktes ändå. I pauserna hon tog mellan orden, hur hennes blick så långsamt sökte sig över rummet och över honom. Hon påbörjade samtal som flöt åt olika och ologiska håll och Joel förstod knappt vad hon menade, men han fortsatte prata ändå, bara för att slippa låta det bli tyst.
Uppenbarligen hade Viola varit och handlat eftersom hon hade gott om dricka hemma, men också mat i kylen. De åt tillsammans. Pulvermos och köttbullar och Viola hade saltgurka och lingon till. Joel nöjde sig med ketchup. Han diskade, hon hjälpte till fastän det knappast behövdes, och sedan satte de sig i soffan och tittade på någon film på TV4. Viola blinkade ganska sömnigt, men det märktes att hon försökte hålla sig vaken för Joels skull.
”Snart fyller du ju år”, sa hon efter en stund och klappade honom på låret. ”Jag har köpt något litet, men du är ju så stor nu… jag vet inte vad du önskar dig.”
”Jag önskar mig ingenting”, log Joel. Han hade sett påsen med S-märken i skafferiet när han hämtat moset, men inte låtsats om det. Han hade förstått att det var till honom eftersom hon aldrig ätit det själv. Bara gett honom en påse varje födelsedag sedan han varit tolv, tretton år gammal.
”Klart du ska ha någonting. Älskade Joel.” Joel lät henne kyssa hans hår när hon reste sig upp. Han följde henne ut ur rummet fastän det inte krävdes, låtsades ha något att göra i hallen bara för att se på henne genom den gläntade badrumsdörren. Han betedde sig som att hon skulle rasa ihop när som helst. Som att det skulle hända så fort han vände bort blicken. Han visste att det inte skulle hända nu, och inte i morgon, för hon hade klarat sig genom många dagar som denna. År som dessa. Ibland gjorde det honom arg, men mest gjorde det honom matt. Han kramade henne innan hon gick tillbaka till sängen och la sig, och när han satte sig ute i köket igen hörde han tysta snarkningar från sovrummet.
När han fortfarande bott med henne hade han känt sig som att han var döende. Som att hennes depression och missbruk satt i väggarna och sakta fläckade av sig på honom också. Hans lilla lägenhet var egentligen skitful. Kal och billig och trasig här och där, men den var hans. Den och SOC var egentligen det bästa som hänt honom. Men ändå… Ändå, vissa gånger, kände han sig så jävla skyldig. Som lät henne leva såhär, så grått och tungt och deprimerat. Som inte kom hit varje dag och tvingade ut henne på promenader och försökte få henne att hitta på saker.
Joel satt kvar vid köksbordet en ganska lång stund. Utan att han tänkt så mycket på det hade han skickat ett sms till Lukas. Ett sånt där vanligt, tråkigt, ”vad gör du”. Det var som att hans gamla hem fick honom att glömma allt det där andra som väntade där utanför. Han kanske inte hade ett jobb eller så många hobbys, men han hade i alla fall någonting. Han hade Alex. Han hade en snäll kille som hette Lukas som svarade på sms på fem minuter.

Lukas: Jag kom nyss hem 😊 Det var något fel med bussarna så jag hämtade min lillebror från tåget och skjutsade hem honom. Vad gör du?
Joel: Hälsade på mamma men nu gör jag ingenting typ. Tänkte mest fråga om du ville följa med på fest i helgen?
Lukas: På fredag eller på lördag?
Joel: Vilket passar dig bäst?
Lukas: Lördag tror jag, för jag jobbar på fredag. Men det kan nog gå ändå 😊
Joel: Okej nice (:

Joel bytte till Snapchat, där han skickade en bild till Alex. Vad Lukas inte visste och inte heller behövde veta var att det inte fanns någon fest inplanerad. Däremot gick det alltid att få tag i något och han litade på att Alex hade koll på något som inte var fullt lika trashigt som festen med äckelkillen. Någon som det gick att ta med Lukas till, utan att rutiga killen rövade bort honom efter en timme.
När han fått svar från Alex och när han insåg hur mycket klockan hunnit bli så reste han sig från bordet. Han gick ett varv i lägenheten, tog ett glas och en burk från vardagsrummet och bar in dem till disken, men sedan snörade han på sig sina skor igen. Han torkade av dem innan han gick över golvet och kikade in på Viola i sovrummet. Hon snarkade fortfarande tyst, men hennes rygg rörde sig knappt. Joel lovade sig själv att försöka ta sig hit lite oftare. Tre gånger i veckan kanske. Nästa gång han kom hit skulle han ta med sig henne till affären eller runt kvarteret eller vad som helst, bara de gick ut och gjorde något istället för att sitta här.
Hemma i hans egen lilla lägenhet låg kläderna kvar på golvet och lakanet låg knöligt och stelt ovanpå sängen. Han rev ur det, bäddade om, vädrade i kvällsluften och byggde ihop sin nya byrå. Den var liten, nådde honom knappt till höften, men den var åtminstone inte sned eller ranglig. Hans lilla samling kläder fick plats i lådorna utan problem. En del av honom ville korka upp en flaska vin och dricka den i sin ensamhet som en hipsterunge som hörde hemma i en sorglig jävla bild på Tumblr. En annan ville sluta dricka för evigt, men han visste att det var bullshit och att han skulle krossa det löftet fort som bara den. Till slut blev det inget bättre än en cigg ut genom fönstret, en dusch och ett par videos på Youtube på telefonen. Trots att lägenheten var så liten kändes den ikväll så väldigt tom.

*