Tequila Silver: april

Joel drog ner mössan över det gröna håret. Det hade blivit lite för långt nu, nästan så det nådde honom till käken. Utväxten var rätt rejäl den också. Tacksamt nog var den så mörk att den var närapå svart mot det mörkgröna, vilket han kunde låtsas var ett medvetet val för hans så kallade look. I själva verket var han bara lat och hade inte orkat ta tag i att bleka och färga.
Han satt på en skallrande buss på väg mot lägenheten där hans mamma bodde. Solen sken utanför den smutsprickiga bussrutan men det var ändå kallt. Joel gillade inte våren så värst. Sommaren kändes mer okej, när det inte kliade lika mycket i ögonen från första vågen av pollen. Han hade aldrig fått någon allergi bekräftad men han visste inte vad det annars skulle bero på. Så fort björkarna kom igång svullnade hans ögon och han kliade sig i dem jämt och ständigt.
Han kände sig tjock i huvudet, men det kunde han inte enbart skylla på naturen. Han hade druckit igår. Hamnat i säng med en kille som hetat Karl och som på alla sätt och vis varit en besvikelse. Det var längesedan han slutat skämmas över vem han plockade ut, men det här var faktiskt så illa att han kände för att rynka näsan åt sig själv.
Han tog upp mobilen ur fickan på sin svarta jeansjacka och öppnade Snapchat. Bilden han tog på sig själv var långt ifrån smickrande, men han lät bli att ta någon ny. Han skrev bara sitt meddelande ovanpå och sände iväg den till Alex.

Joel: ska till mamma nu men känner du för att ses sen?
Alex: visst :3 säg bara till

Joel la tillbaka mobilen i fickan när han klev av bussen. En iskall vind slog emot honom, så kraftig att han kände sig blästrad i ansiktet av allt grus som följde med. Förr hade han tagit bussen för att han bott här, och vägen hade han gått så många gånger att han kunde följa den utan att behöva titta upp. Istället rökte han. En cigg, och sedan två.
Lägenhetsdörren var olåst när Joel kände på den. För ett ögonblick blev han stående, osäker på om han behövde ta av sig sina Converse. Efter första prövande steget in på golvet kunde han höra grus knastra under sulorna, så han bestämde sig för att behålla skorna på. 
”Mamma?” Han tittade in i köket, men fann det tomt. ”Var är du?”
Joel hann titta in i badrummet där det lyste ovanför badrumsskåpet, men fann slutligen Viola i sängen med ryggen vänd mot dörren. Han kände sig en aning torr om läpparna fastän han fuktade dem. Det lät som att hon sov, de djupa andetagen att döma. När Joel rörde vid hennes axel lyfte hon dock huvudet från kudden utan att verka det minsta överraskad. Hon log mycket svagt mot honom.
”Hej”, sa hon. Hennes röst var hes, hennes mörkt bruna hår smutsigt och tunt. Joel satte sig ner på kanten av sängen, så hans höft tog emot hennes rygg.
”Har du sovit?”
”Till och från.”
”Har du ätit då?”
”Nej… det finns inget hemma.”
”Mm. Okej.” Joel la ner händerna mot sina lår och svepte blicken över rummet, trots att han redan visste vad som fanns där. Det var nästan lika sparsamt möblerat som hans lilla lägenhet, även fast hon bott där i hela hans liv. Till skillnad från hans hem fanns här mer prylar. Stök på de flesta ytor i form av kläder, tidningar och gamla glas. Saker som varit på väg till sina rätta platser men hamnat någon annanstans istället.
”Hade vi bestämt att du skulle komma idag?” frågade Viola.
”Nej”, sa Joel, fastän de hade bestämt redan förra veckan. Han vände blicken till henne och log, ett litet kantigt leende. ”Jag kan se om jag kan fixa något att äta. Du kan väl duscha så länge?”
”Ja… visst borde jag väl det.” Viola låg dock kvar, utan att göra någon ansats att sätta sig upp. Joel kramade om hennes överarm när han reste sig.
”Kom igen, mamma. Gå och duscha.”
Ett par ögonblick passerade, men sedan tog Viola sin morgonrock i famnen och gick till badrummet. När hon stängt dörren efter sig drog Joel upp persiennen i rummet och öppnade vädringsluckan. Det luktade gammalt damm och depression. För varje vecka som gick blev det något svårare att återvända till. I köket luktade soporna surt, så Joel knöt ihop påsen och ställde den i trapphuset tills vidare. Han kunde ta med sig den därifrån när han åkte tillbaka till stan.
Viola hade bara haft hälften rätt när hon sagt att ingenting fanns hemma. Joel hittade några deciliter makaroner och i kylen fanns en kartong med ägg som enligt datummärkningen bara var en dag gamla. Om hon gillade kombinationen spelade ingen större roll. Joel gjorde sitt bästa för att behålla gulan rinnig när han stekte äggen. Han hade lagt upp allting på en tallrik och fyllt ett glas med vatten när Viola kom ut från duschen. Först var hon lika lågmäld som hon varit när hon legat i sängen, men under tiden som hon åt mjuknade något i hennes axlar och hennes blick blev blank och ofokuserad. Joel såg på under tystnad.
Han stannade i en och en halv timme. Viola gick direkt till sängen efter att hon ätit upp och gav därmed inte Joel någon chans att byta hennes sängkläder. Han diskade lite, åtminstone det som luktade värst, och stoppade ner ett par ölburkar i en plastkasse han lämnade inuti sopskåpet. Hade det funnits tvättmedel hade han startat en tvätt men kartongen var tom och Viola fick klara sig utan.
Joel gick in till henne efter att han tagit på sig jackan och mössan igen. Han strök henne prövande över armen, men den här gången verkade det som att hon faktiskt hade somnat. När han lämnade lägenheten och gick tillbaka mot busshållplatsen kändes svullnaden i huvudet dubbelt så stor.

”Där är du ju”, suckade Alex när han damp ner bredvid Joel på parkbänken. Joel såg upp med ett frågetecken i pannan, men hann inte fråga om det varit några problem förrän Alex plockat upp ett inplastat spel ur en liten kasse han burit med sig. ”Kolla vad jag köpte!”
”Har det kommit ännu mer Pokémon?” Joel tog emot spelet och vände det i handen. Det verkade inte vara något titelspel, eller vad det kallades, men det stod Pokémon på framsidan i alla fall.
”Det är inte så nytt. William hade köpt ett på Tradera och sa att jag måste testa.” Alex tog tillbaka sitt spel när Joel tittat färdigt. Han bökade på en stund med ett cigarettpaket och en tändare från magfickan på sin blå hoodie. Joel kunde inte låta bli att dra på munnen när Alex sedan försökte tända en cigarett, utan framgång. ”Jävla skittändare. Får jag låna av dig?”
”Här.”
”Tack. Gick det bra hos din mamma?”
”I guess”, sa Joel och ryckte på axlarna. Han tände en egen cigarett efter att Alex var färdig med hans tändare. Sedan bussresan hade han rökt två till och borde vara rädd om de få han hade kvar. Det var länge kvar tills han fick pengar, men han hade haft svårt att motivera sig. Alex såg på honom med en rynka i pannan. Hans hår var brunt och piggt rufsigt, hans ögon en briljant grön nyans som knappt borde vara tillåten. Den var inte helt olik färgen på Joels hår när det glänste i solen.
”Det lät inte särskilt övertygande”, sa Alex.
”Jag vet. Det gick som det brukar, men jag orkar inte tänka på det. Vill du typ äta något?”
”Nej, men vi kan köpa med något hem om du vill. Jag har pommes i frysen tror jag.”
”Det blir bra.” Joel reste sig upp från bänken. Han kammade till sin lugg under kanten på mössan och blåste ut röken åt sidan. Vid en flyktig blick på sin spegelbild i ett närliggande skyltfönster insåg han att han verkligen såg dunderemo ut. Det var väl svårt att komma undan när håret var grönt, men han ville ändå skylla till viss del på mössan.

Alex bodde i en liten lägenhet nära stan. Från början hade han delat den med sin tvillingbror William, men sedan William insett att han var kär i sin bästa kompis och blivit tillsammans med honom hade Alex haft lägenheten för sig själv. Även han fick lite bidrag till hjälp för att fixa hyran, men han arbetade även deltid som servitör på sin mammas restaurang.
Joel, å andra sidan, arbetade inte alls. Han hade försökt ett tag, på Burger King, men det hade verkligen inte gått. Hans huvud hade hållit i ungefär tre månader innan han kraschat och sagt upp sig. Det var knappt hans huvud höll ordentligt så som det var nu, som arbetslös bidragssnyltare.
Den tjocka känslan från tidigare under dagen kändes åtminstone bättre när han och Alex satt i Alex lilla kök och åt pommes. Alex gillade själv inte ketchup, men hade en flaska som Joel använde till att dekorera sin portion med. Han hade hunnit äta upp hälften av sitt innan Alex tog ut resterande pommes ur ugnen för att knapra i sig. Joel var inte helt säker på om han mindes namnet rätt, men Alex hade en selektiv ätstörning som gav honom en mycket liten repertoar när det kom till rätter han klarade av att äta. För det mesta verkade krispiga och bleka saker gå hem. Däremot inga former av sås, eller klet.
”Har du sett till Mr. Droopy?” frågade Alex medan han knaprade i sig en pommes som måste ha varit helt ihålig. Joel styrde runt en av de få han hade kvar i en klick med ketchup och skakade på huvudet.
”Nej. Han verkar ha gått upp i rök. Jag är seriöst besviken för jag hade hoppats på en repris med honom.”
”Han kanske fick straightpanik och håller sig borta från krogen?” Alex log busigt när han knaprade i sig några pommes till. Joel grimaserade.
”Kanske. Fast jag tror han hade mer blygpanik än klassisk straightpanik. Eller så skämdes han så mycket för att han spydde hemma hos mig.”
”Men det är väl inget att skämmas för heller.”
”Det sa jag med, men det kanske var första gången det hände. Det var faktiskt ganska synd om honom.”
”Hoppas du hittar honom igen.” Alex slickade av fingrarna, förmodligen från salt, innan han drog upp benen i stolen och la armarna om dem. Han var ingen stor kille, men när han satt sådär såg han ut att vara på sin höjd sexton år gammal. I verkligheten var han tjugofyra, ett år yngre än Joel. 
”Jag hoppas det med.” Joel sköt tallriken åt sidan och torkade sig om munnen innan han stödde båda armbågarna mot bordet. ”Vill se om min teori är sann.”
”Vilken av dem?”
”Att han är ett monster i sängen om man bara får ut honom ur blygskalet.”
”Lycka till”, flinade Alex. Joel himlade med ögonen, men hade egentligen ingen anledning till det.
”Tack”, suckade han. ”Hur gick det med din snubbe då?”
”Jaha, nä. Han var ju jättetråkig.”
”Vad lame.”
”Verkligen. Men han verkar inte lika illa som den där Karl i alla fall.” Alex flinade nöjt när rynkan mellan Joels ögonbryn genast fann sin väg tillbaka.
Han hade hört av sig till Alex direkt efter Karlincidenten på gårdagens fest. Alex hade också varit ute, men på andra sidan stan med andra kompisar, och de hade kommunicerat via sluddriga och suddiga filmer där Joel fått gnälla av sig. Det var skönt att ha någon som fattade. Alex låg runt en hel del han också, men Joel ville påstå att Alex hade lite mer… stil. Lite mer värdighet, kanske. Huvudsaken var att han inte rynkade pannan åt Joel när han berättade om sina fulknull och spermafläckade kläder. De var lika, men samtidigt väldigt olika. En av sakerna som skiljde dem från varandra var att Alex låg runt för att han ville och Joel låg runt för att han inte hade något bättre för sig. En sak som Joel ibland tänkte på, som han inte var säker på om Alex också upplevde, var att han bar på en känsla av att söka efter något. Inte aktivt, men det låg där i bakgrunden och gnagde. Han kanske väntade på någon som kunde knulla honom bra nog, bara. Som Violet gjort en gång i tiden, innan han flyttat till Sundsvall och deras kontakt övergått till sällsynta telefonsamtal och Snapchat. Joel saknade honom ibland.
”Ska du stanna kvar en stund?” frågade Alex, som hunnit resa sig under tiden som Joel drunknat i sina tankar. Alex tog båda deras tallrikar och ställde dem på diskbänken.
”Jag tänkte det.” Joel reste sig från stolen för att ställa in ketchupen i kylen, men kom av sig när han såg att mobilen låg och blinkade. Den gröna dioden tydde på att det var ett sms. Han anade redan vem det var ifrån och vad det skulle stå, och när han låste upp mobilen fick han det bekräftat.

Mamma: Du ska inte behöva ta hand om din mamma... förlåt gubben. Det var inte meningen det skulle bli så tråkigt för dig att komma till mig. Jag lovar att det inte ska bli likadant nästa gång du kommer. Älskar dig.

Joel läste sms:et två gånger. Han anade att Alex tjuvläst när han rundat honom och gått ut ur köket, men sedan nynnade han muntert för sig själv ute i vardagsrummet. Han kanske inte hade sett ändå. För en stund strök Joel tummen över bokstäverna för att forma ett sms. Sedan låste han mobilen och stoppade ner den i jeansfickan istället.

*