Tequila Silver: april

Mataffären låg på hörnet av Violas gata. Under uppväxten hade Joel varit där flera gånger i veckan för att köpa Red Bull och annat skräp. Det var även där han snattat allra första gången; en bit choklad som glidit ner i fickan när han varit högst tio år gammal. Efter det hade det blivit mer casual. En energidricka som gömdes i magfickan på hans hoodie när han betalade för annat, till exempel. Sista åren innan han flyttat hemifrån hade det blivit desto större fokus på cigaretter. Han kunde råka ta ut två paket från tobaksstället ovanför kassan och låta det ena glida ner i ärmen på tröjan. Betala för ett och komma därifrån med två. En enda gång hade han blivit påkommen och det hade resulterat i allt mer sällsynta besök.
Nu stod Joel i kön med en kundkorg i ena handen och Violas kontokort i den andra. Hon hade sagt att det skulle finnas trehundrafemtio kronor, vilket han hoppades stämde. Han fick lite dåligt samvete när han la ner ett cigarettpaket till sig själv på bandet, men han kunde swisha henne för det senare. Han orkade varken betala med två kort eller pröva sin lycka med det gamla knepet. Tjejen i kassan var ung och kunde omöjligt minnas honom från hans snattardagar, men han undrade ändå. Hur länge talade kollegor om för varandra vilka de borde hålla under uppsikt? Såg man ut som han gjorde var man kanske dömd för evigt.
När Joel lämnade affären och sakta promenerade tillbaka var det inte mycket som låg i plastkassen. Viola hade bara bett om mos, men Joel hade tagit sig friheten att köpa till annat som han visste att hon gillade. Saltgurka, makaroner, en falukorv och steksmör. Sådant som gick åt. Viola skulle aldrig be honom om det, men han anade att pengarna snarare gått till ett sexpack Mariestads om hon tagit sig iväg på egen hand. Eller mer än ett, kanske. Ibland såg han andra flaskor hos henne, sånt som måste komma från systemet och som kändes konstigt att hon ens orkat gå för att köpa. Tanken på att det säkert bara var då hon faktiskt promenerade var tillräckligt deprimerande för att han skulle skjuta den åt sidan.
Ofta försökte de bestämma datum då de skulle ses. Ibland glömde Viola bort och ibland låtsades Joel att han gjorde samma sak. Han såg åtminstone till att komma till henne minst två gånger i månaden även fast han önskade och försökte få det till att bli en gång i veckan. Han ringde ibland, sms:ade om hon inte svarade, ringde igen om hon glömde bort sms:en. Det var nu fyra månader sedan han flyttat hemifrån och hon hade ännu inte besökt hans lägenhet, men hon hade lovat och lovade fortfarande att hon skulle komma. Snart.
Joel knackade innan han klev in i lägenheten, även fast Viola visste att han snart skulle vara tillbaka. Hon satt på kanten av badkaret och borstade sakta sitt hår när Joel tittade till henne. Hon slokade, tröjan satt illa på hennes tunna axlar, men hennes ögon var piggare än sist han varit hos henne. På tvättmaskinen blinkade den gröna lampan som talade om att tvätten var färdig.
”Jag köpte lite mer också”, sa Joel och kastade en blick ner i kassen. Cigarettpaketet hade han stoppat i fickan på vägen, tillsammans med kvittot. ”Så du har hemma.”
”Tack så mycket. Vad snäll du är.” Viola la bort sin borste i den lilla gallervagnen som stod under handfatet. Även fast Joel inte var en stor kille så var Viola så mycket mindre. Han visste att det var han som växt om henne, redan när han varit tretton år gammal och blivit gänglig och klumpig, men ändå. Det kändes som att det var hon som krympt med åren. Kanske mer för varje dag.
”Jag tänkte hjälpa dig hänga tvätten”, sa han, för att bli kvitt den kantiga känslan i bröstet. Han höjde svagt handen han höll kassen i. ”Och plocka in.”
”Jag kan plocka in i kylen. Det är bättre du hänger som inte har så ont i armarna.” Viola strök honom över armen innan hon tog kassen och betalkortet ur hans hand.
Joel hängde de få tvättade plaggen över det lilla tvättstället och duschstången. Han undvek att möta sin blick i badrumsspegeln när han lämnade rummet och istället gjorde henne sällskap i köket. Persiennen var nerdragen och det stod en trave disk på bänken, men i övrigt var det ganska städat. Hade hon ordnat det innan han kommit hit? Eller under tiden han varit borta? När han först kommit med bussen hade han bara vänt i dörren med hennes kort i handen, för att ta tag i handlingen på en gång. Nu tyckte han sig känna att golvet var mindre grusigt, men det kunde lika gärna vara inbillning.
”Vill du titta på tv?” hörde han sig själv fråga. Viola hade just rullat ihop plastkassen och stoppat den i en av kökslådorna. När hon rätade på sig så log hon, nästan frågande. Joel fick dåligt samvete.
”Gärna”, sa hon sedan.

*