Zaychik (зайчик): epilog

I skuggan låg frosten kvar. Det frasade under Nadias kängor när hon gick, men på marken där solen legat på blev stegen alldeles tysta. Det var bara åtta grader och vinden var kall, men hon var alldeles varm under den tjocka huvtröjan.
För att ta sig upp till utkiksplatsen gjorde man bäst i att ta bil den första biten. Det fanns en gräsig och gropig parkering intill den tunga bommen, och därefter fick man helt enkelt gå om man var utan bomnyckel. Vilket Nadia var. I famnen bar hon en springform med nybakad kladdkaka, och i magfickan på huvtröjan skramlade två skedar. Någon meter framför henne gick Philip med en termos i handen. När de väl tagit sig upp för den branta och steniga backen lät det på dem båda som om de sprungit. I närheten fanns ett par skidbackar som flitigt besöktes av både proffs och pulkabarn. Vägen Nadia och Philip valt ledde till ett mer avskilt ställe, där det bara fanns gräs och ett säkerhetsstaket som hindrade våghalsar från att ramla ner för berget. Det fanns två små bänkar för de som önskade att se ut över staden. Där fanns också en stor ramp i trä, förmodligen en övergiven halfpipe, men Nadia hade svårt att tänka sig att någon verkligen använde den till dess riktiga syfte längre. Philip stannade intill den och såg upp mot den höga kanten med rynkad panna.
”Klättra först”, sa Nadia. ”Så räcker jag upp grejerna till dig.”
”Tänk om den verkligen har murknat den här gången?”
”Då dör vi med stil.”
”Shit.” Philip gav Nadia termosen innan han klev upp på mitten av rampen. Vad han oroade sig för var svårt att förstå, när han med tre stora kliv sprang upp, greppade kanten och hävde sig upp utan problem. Nadia fick stå på tå vid sidan av rampen för att kunna räcka upp termosen och springformen till honom. När det sedan var hennes tur att ta sig upp hade hon inte fullt lika mycket grace som Philip. Första gången fegade hon ur och tog för lite sats. Andra gången halkade kängorna på det frostiga och glatta träet och hon föll med magen före. Hon landade med en duns som fick andetaget att slås ur henne när hon gled ner till rampens mitt. Som en klubbad säl. Skrattet bubblade i halsen när hon tog sig upp på knä, ena handen för munnen.
”Det är lu-” började hon, men Philips flämt avbröt henne.
”Men skämtar du eller? Du blöder ju!” Philip försökte låta arg och säkert orolig, men det hördes att även han ville skratta.
Nadia klev av rampen för att spotta i gräset och torkade sig om munnen med ärmen på huvtröjan. Det gjorde ont, men vad som blödde var kinden som hon råkat bita sig i när hon ramlat. Hakan och tänderna hade tacksamt nog klarat sig. Hon spottade en gång till innan hon såg upp på Philip och flinade, säkert helt blodig om tänderna.
”Jag ska fan äta kladdkaka. Jag har längtat efter det här så länge, något jävla halkigt trä ska inte hindra mig.”
”Är du verkligen säker på att du ska…” Philip avbröt sig när Nadia försökte igen. Den här gången tog hon sig upp till kanten, men var för baktung. Philip greppade henne i tröjan och drog upp henne så att hon landade mycket klumpigt men nöjt intill kladdkakan uppe på kanten.
”Yes! Shit. Herregud vad det smakar blod.”
”Du är fan sämst”, skrattade Philip på ett sätt som lät mer kärleksfullt än det borde. Nadia tog fram skedarna ur magfickan och stack ner dem på var sida av kladdkakan. Det skulle helt klart smaka godare utan blod i munnen, men hon tänkte äta sin kladdkaka om hon så bitit av sig hela tungan.
”Skit på dig.”
”Vill du ha på en gång eller?”
”Ja, det är nog lika bra. Kanske bränner igen hålet i kinden.” Nadia tog en sked kladdkaka och tuggade försiktigt. Ljudet av när Philip hällde upp deras varma choklad i den lilla termosmuggen fick henne att tänka på utflykter i skolan.
Det var september, och klockan var strax efter halv åtta. Träet var kallt och fuktigt under rumpan, men Nadia var obekymrad. De hade varit här många somrar, hon och Philip. Ibland hade de nöjt sig med en picknickfilt i gräset, när de inte kände för att riskera livet för att springa på halfpipen. De hade gjort det oftare när de varit yngre, när de tjuvdruckit och tjuvrökt och fortfarande gått i gymnasiet. På senare tid hade de hittat annat att roa sig med. Som att festa i lokalen, när de blivit gamla nog att köpa egen sprit. Den här gången hade besöket på utkiksplatsen dröjt. Sommaren hade varit full av jobb, av häng i lägenheten, av fester här och var och nattbad och små bilutflykter de dagarna då de varit lediga. Sedan hade september kommit, och frosten, även fast solen och värmen tappert dröjde sig kvar om dagarna.
Det brände och sved i såret när Nadia tog en klunk ur muggen. Hon grimaserade, men tog en till klunk direkt efter. Flyktigt undrade hon om kinden skulle svullna så mycket att det skulle bli svårt att prata. Arbetspasset började inte förrän i eftermiddag och vid det laget hade hon kanske sådan otur att hon sluddrade lite. Inget värt att sjukanmäla sig för, oavsett. I kassan på Coop tyckte tanterna kanske till och med lite synd om henne.
”Vad tänker du på?” frågade Philip roat. Nadia drog på munnen och stack ner skeden i kladdkakan för att skopa i sig en ny tugga.
”Att jag förmodligen kommer få talfel av det här såret. Du då?”
”På vad jag ska packa, mest.” Philip rynkade pannan. ”Mamma har hunnit packa så mycket redan. Jag vill typ packa smart, så att jag bara kan ta med allting igen när jag får en egen lägenhet. Så jag inte behöver packa upp mycket mer än en säng hos henne.”
”Ska du ha Gustafarmén nerpackad under tiden?”
”Nej, de ska ligga på sängen. Allihop. Lejonet också.”
”Bäst för dig”, fnissade Nadia. För en månad sedan hade Åsa fått besked om att hon fått en lägenhet lite närmare stan. Huset skulle säljas, förmodligen inte för mycket alls, men det skulle vara för det bästa. Efter mycket krångel hade försäkringskassan slutligen beviljat henne hennes sjukpension på riktigt och ett av Philips mycket stora orosmoment hade tonats ned. För Åsa skulle det lösa sig. Var Philip skulle få plats i hennes nya hem var fortfarande ett frågetecken, men det var där han skulle stanna tills att han fick tag i något eget. För stunden läste han en kurs på Komvux och försökte samtidigt bättra på sina chanser inför högskoleprovet. Det hade varit ett impulsdrag men ett lyckat sådant, eftersom det tänt gnistan till en ny framtidsplan för honom. Precis som Bogdan försökt föreslå för Nadia skulle nu Philip försöka sig på att flytta hemifrån på CSN. Än så länge var han inte säker på vad han ville bli när han blev stor, men han höll ett öga på utbildningar och program med förhoppningen att hitta något som kändes rätt till nästa höst. Fram till dess var det plugg och extrajobb som gällde. För Nadia var det bara jobb. Jobb som inte betydde stressgråt eller sot under naglarna.
”När är det du slutar ikväll?” frågade Philip efter en stund. Precis som Nadia verkade han ha unnat sig en stund av tankar och att bara se ut över den ännu nyvakna staden.
”Jag slutar åtta.”
”Ska du med till lokalen sen?”
”Jag hade tänkt det. Det är knappt så jag kan tro det själv, men jag tror det har gått över en månad sedan jag sist köpte en kebabtallrik…” Nadia kvävde ett skratt till en liten fnysning. Anledningen till att Philip frågade handlade nog mindre om kebab än en viss annan grej, men hon lät bli att nämna det bara för att se om han blev frustrerad. Tyvärr höjde han bara ögonbrynen åt henne.
”Jag bjöd mamma på det igår”, sa han, som om han spelade med. Nadia knuffade honom lätt på knäet med sitt eget.
”Jaja. När kommer Micke?”
”Klockan tre.”
”Jag antar att du tar med honom dit?”
”Jag hade tänkt det”, andades Philip ut med ett skratt. ”Han sa att han vill se stället jag skrivit om så många gånger. Och träffa de andra, då.”
”Bra. Han ska väl sova hos dig? Eller?”
”Ja… jag förvarnade om att det kommer vara stökigt som fan, men han var okej med det. Han erbjöd sig att ta ett vandrarhem för att inte vara i vägen för mig och mamma men det går jag fan inte med på.”
”Ska du inte låta honom göra det så du kan hänga med honom ifred där då?” fnissade Nadia. ”Romantisk… vandrarhemsdejt…”
”Håll käften”, frustade Philip. ”Det är ingen dejt. Det är bara första gången han kommer hit.”
”Jaja”, sa Nadia, fastän hon säkert hade kunnat retas lite till. Vad det än blev för någonting så tyckte hon det var kul att Micke så snart tagit sig tid och pengar till att ta tåget upp för att hälsa på. Om något så kändes det roligt att han fick komma dit när både Philip och hon mådde bättre och inte var fullt lika sunkiga och skakiga som de varit när de anlänt i Linköping med Röda Faran.
Hon svepte det sista av sin nu lite för kalla choklad och makade sig sedan nära Philip. Han flyttade över springformen till sitt knä, och som i en rörelse lutade de sig mot varandra. Nadia kände försiktigt på såret i sin kind med tungspetsen. Det ömmade, men det skulle nog inte svullna så mycket mer i alla fall. Trodde hon.
På andra sidan staketet, där nere bland stadens alla gator, lyste skylten till Max med sina stora röda bokstäver. Nadia slöt ena ögat när hon riktade sin fingerpistol mot den, sakta. Hon siktade en stund innan hon låtsades avfyra ett skott.
”Pang”, sa Philip hjälpsamt. ”Dit behöver du inte gå något mer.”
”Så jävla skönt”, skrattade Nadia. ”Tänk de jävlarna som håller på med öppningen nu. Så kommer de tänka ’vi skulle haft Nadia, hon var fett otrevlig men hon visste i alla fall vad hon gjorde.’”
”De skulle väl inte ens känna igen dig om de såg dig på Coop.”
”Knappast. Jag är så jävla trevlig nu för tiden. Jag hatar fortfarande folk, men bara i smyg. Det finns ganska många söta människor också.”
”Ett stort framsteg för den bittraste kassabruden jag känner.”
”Visst är det?” Nadia skrattade, ett lågt och hest skratt. Coop var inte hennes drömjobb, direkt. Det var stressigt och bökigt, stundvis tungt och drygt. Det fanns otrevliga människor, stressiga människor, människor som inte fattade någonting fastän hon förklarade någonting för dem trettio gånger. Ändå var det så mycket bättre än allting hon gjort på Max de senaste åren. Ögonblicket då hon fått lämna in sin uppsägning, och ögonblicket då hon klippt sitt instämplingskort itu, då hade hon varit så lättad att hon velat gråta. De oljiga arbetsskorna hade åkt i sopcontainern utanför och hon hade tagit en cigg och en öl på badstranden hon, Philip och Lovisa åkt till när hon velat fira men ändå inte velat göra det storslaget. De hade badat sedan. I t-shirtar och underkläder fastän vattnet varit kallare än de trott.
Max hade i början bara varit ett jobb, men på slutet hade det blivit det sista som hållit henne tillbaka. Saker och ting löste sig inte magiskt bara för att man fick ett nytt jobb. Inte när man var stökig i huvudet av många andra skäl, men nog fan gjorde det saker och ting bättre. Snart kom vintern igen, och med mörkret kom hennes rädsla för att bli deprimerad ännu en gång. Men hemma väntade katterna, bredvid sig hade hon Philip och ikväll i lokalen väntade alla hennes vänner. Gamla och nya. Just där och då kände hon sig på gränsen till overklig. Som alla gånger hon gått hem om morgnarna och huvudet känts som ett enda brus. Som när hon stått på Matildas balkong och längtat efter sommaren och kladdkakan som nu låg i Philips knä.
När Philip vred på sig föll ett par slingor av hans hår ner mot hennes kind. Det tog henne tillbaka, till rampen, en värkande kind och hur kallt träet var genom byxbenen. Hon blåste Philips hår åt sidan. När han vände blicken till henne kikade hon upp från hans axel och log.
”Ska vi åka hem?”

*