Zaychik (зайчик): 34

Nadia vaknade så pass tvärt att hon förstod att det måste ha varit något som väckt henne. Hon gned handen över ögonen och upp över pannan när hon lyfte huvudet från kudden. Philip låg snällt och sov bredvid henne, så det var inget han gjort i alla fall. När mobilen sedan vibrerade ovanpå armstödet reste hon sig på armbågarna och sträckte sig efter den. Hon var sömnig och lite bakis, men när hon såg att det var ett okänt nummer piggnade hon omedvetet till. Det var med största säkerhet någon från jobbet. Kanske till och med en försäljare. Hon tittade på mobilen medan hon lät signalerna gå, tills att det gick vidare till röstbrevlådan. Ringde det igen så var det nog någon från Max och då kunde hon svara, säga att hon var sjuk och tyvärr inte kunde jobba, och så var saken biff. Hon hann öppna Snapchat för att kolla läget innan hon såg notifikationen om att hon fått ett röstmeddelande, som hon genast öppnade.
”Hej! Det här är Anna på Stora Coop. Vi söker dig angående tjänsten som…” 
Nadia satte sig så tvärt upp att madrassen skälvde till. Hon trasslade sig ur lakanet på vägen ut till balkongen, där hon tände en cigg och pressade mobilen mot örat med hjärtat hamrande i bröstet. Vilken jävla klant hon var. Hon borde bara ha svarat på en gång, men hon hade verkligen varit säker på att det var från Max precis som vanligt. Hon blundade hårt medan hon tog ett bloss och masserade sig i pannan med fingertopparna. På signal nummer tre svarade Anna igen.
”Hej, det är Nadia här. Jag missade precis ditt samtal”, ursäktade hon sig och försökte låta betydligt mer vaken än vad hon var. I andra änden skrattade Anna och lovade att det inte var någon fara.
Samtalet pågick i ungefär fem minuter. När Nadia slutligen tryckt på röd lur var hon tvungen att ta sig för huvudet och ta ett mycket djupt och långsamt andetag. På torsdag skulle hon på intervju på Stora Coop. Det var första gången någon hört av sig till henne. Första gången hon fått någon positiv respons på en jobbansökan sedan hon gjort tabben att söka till Max, och här satt hon i Linköping och var helt nyvaken. När hon fimpat och samlat sig någorlunda skyndade hon in igen och ruskade hårdhänt på Philip.
”V… mh, vad vill du?” mumlade Philip. Nadia la armarna mot armstödet och lutade sig djupt ner, så hon kunde kika ner på Philip som betydligt mer bittert såg upp på henne.
”Vi måste åka hem”, viskade hon. ”Jag ska på jobbintervju.”
”Va?” Philip blinkade sakta. ”Vänta, va? På riktigt?”
”Hon ringde nu. Från Stora Coop.”
”Men shit? Herregud. Vänta.” Philip makade sig sakta upp till sittande. Han kammade händerna genom håret och gnuggade sig till liv. När han såg på henne igen såg han faktiskt bra mycket piggare ut. ”Om hon ringde har du ju fan halva inne.”
”Tror du det?” Nadia sjönk ihop mot armstödet, så hennes knän slog i golvet. Precis som med lägenheten kändes det som att hon vibrerade i hela kroppen av förväntan. Samtidigt vågade hon inte ens hoppas än. Tänk om hon fick ett nej?
”Fan, det här fixar du ju.” Philip sträckte fram handen och kramade om Nadias arm. När han log sådär nyvaket vandrade Nadias tankar flyktigt tillbaka till den tidiga morgonen, med kyssen och skratten. Hon lutade kinden mot Philips hand med en suck.
”Jag hoppas verkligen det… Men om du vill stanna längre kan jag typ åka tåg hem? Det kan väl inte ta så lång tid att åka ändå.”
”Men ge dig, herregud. Klart vi åker ihop.” Philip gned tummen mot hennes kind, fastän handen var fastklämd. ”Jag måste ändå hem. Jobbet och mamma liksom. Och Staffan.”
”Och mina pojkar… jag saknar dem jättemycket redan”, gnydde Nadia. ”Jag vill typ inte åka härifrån redan men samtidigt så längtar jag hem lite ändå. Och en intervju. På riktigt alltså.”
”På riktigt. Mitt förslag är att vi stannar här ett tag, duschar och äter och så. Så kanske vi kan åka när det börjar bli kväll? Åker vi över natten så är trafiken lugnare och det är inte så jävla varmt.”
”Det låter bra. Då kommer jag ändå ha hela onsdagen till att sova och återhämta mig och typ… öva på intervjuer.”
”Precis min tanke.”
”Shit. Shit, Philip. Tänk om jag får det?”
”Klart du får jobbet. Nadia på Coop med grön skjorta. Ingen töntig mössa.”
”Jag måste få det”, skrattade Nadia. Hon rätade på sig och log tacksamt mot Philip innan hon hävde sig upp på fötter igen. ”Jag tror jag måste ta en cigg till för att lugna mig. Hänger du med?”
”Alltid. Med den här fräsiga nyheten kan jag inte somna om.” Philip kravlade upp och drog på sig sina byxor, men hängde tröjan över axeln innan han följde Nadia ut på balkongen igen.
Där ute började staden vakna. Fåglarna sedan länge, men några morgonpigga barn hade letat sig ut sedan Nadia suttit där sist. Hon såg dem inte, men hörde dem när de skrattade och ropade efter varandra från lekparken på andra sidan vägen. Nadia hade inte hjärtklappning längre, men hon kunde inte heller påstå att hon lugnat tankarna. Hon föreställde sig alla möjliga scenarion på arbetsintervjun. Vilka frågor som skulle ställas, vad som var rätt att svara och om det var okej att vara skojfrisk eller om hon borde koncentrera sig på att svara rätt. Samtalet från Coop hade kommit även om hon varit kvar hemma och svettats på Max eller degat i lägenheten. Ändå kunde hon inte låta bli att känna att det var något med flykten till Linköping som gjort det hela så mycket bättre. Hade inte Anna på Stora Coop ringt idag visste hon inte hur länge de hade blivit kvar. Hade Anna på Coop ringt tidigare, innan de hunnit sticka, hade hon inte fått chansen att åka på road trip och träffa Micke.
”Det här var en så jävla bra idé tycker jag”, log hon, med ögonen slutna och solen som värmde hennes kinder. ”Vi måste göra om det någon gång.”
Philip skrattade. ”Det ska vi definitivt göra.”

Innan de lagt sig igår hade Micke önskat att få äta pizza till frukost. Från Nadia och Philips håll kom det enbart medhåll. Medan Micke, glasögonen på men utan tröja, beställde från Onlinepizza berättade Nadia om intervjun. Precis som Philip gick han snabbt från nyvaken till pigg och nyfiken. Sedan, under tiden som pizzatimern tickade ner, gav han alla tips han hade om att briljera på arbetsintervjuer.
Mot eftermiddagen började Nadia känna sig nervös. Bilresan ner hade känts som världens mysigaste roadtrip. Resan hem skulle förmodligen kännas dubbelt så lång, även fast hon älskade att åka bil med Philip. Bristen på packning hade i alla fall gjort det väldigt enkelt för henne att lokalisera sakerna hon skulle ha med hem. Hon skrev med Hanna och meddelade att hon skulle komma sent ikväll eller i natt och att hon kunde släppa in nyckeln i brevinkastet efter hon hälsat på katterna. Hon passade även på att skriva ett vardagligt och avvärjande sms till Ann-Sofie om att de kunde ses senare i veckan. Ärligt talat visste hon inte om hon skulle våga nämna intervjun för någon mer förrän hon var säker på vad svaret skulle bli. Hon skulle inte orka höra en massa grattis och peppande kommentarer om det senare skulle visa sig att någon annan fick jobbet. Det kändes säkrast för hennes huvud att bara behålla det för sig själv. Eller, mellan sig själv, Philip och Micke.
Klockan var fem när tunna moln drog in och temperaturen sjönk till ynka femton grader. För att slippa komma hem alltför sent bestämde sig Nadia och Philip att det var dags att dra. Av strategiska skäl skulle de undvika Stockholm och den mest katastrofala trafiken. Dessutom var det de mindre vägarna som var så mycket trevligare att åka på. Micke följde dem ut till parkeringen där Röda Faran stod och korsade armarna över bröstet på sin t-shirt medan Nadia och Philip rökte. Philip hade duschat av sig och var fuktig i håret, som han slarvigt kammat in bakom ena örat. Nadia hade nöjt sig med att sätta upp håret i en slarvig och stor knut.
”Jag tänkte säga att det känns som det var alldeles nyss ni kom, men det är ju faktiskt sant”, sa Micke och släppte ner armarna från bröstet med en suck. ”Jag förstår att ni måste dra hem. Men det var riktigt kul att ha er här så jag hoppas ni får något impulsryck igen någon gång.”
”Om inte annat så kanske vi äntligen får tummen ur röven till att bara åka för att hälsa på varandra”, sa Philip. Nadia log svagt när hon tog cigaretten mellan fingrarna. Hon lät röken ringla från sina lätt särade läppar, flyttade blicken mellan pojkarna och harklade sig sedan tyst. Hon backade ett steg i riktning mot Röda Faran.
”Jag ska bara ringa mamma. Så kan vi åka sen, Philip.”
”Gör det”, sa Philip med en nick.
När Nadia smög därifrån satte hon mobilen till örat, men utan att ha slagit något nummer. Hon kände inte alls för att prata med Ann-Sofie. Hon ville däremot ge Philip en chans att prata med Micke på egen hand. Säga hejdå ifred, liksom. Hon hade känt sig allt annat än utanför, men hon visste ju att man ibland kunde önska att bara få vara själv med sin vän. Hur snäll Micke än var så hörde hon ju till Philip på något vis. Det kanske var töntigt av henne att tänka så, men det kändes ändå rätt bra att se dem prata med varandra, medan hon själv bara gick runt i cirklar på den lilla grusiga parkeringen. Ciggen röktes upp och fakesamtalet lades på. Fimpen åkte i en soptunna på hörnet av byggnaden.
”Hejdå då, hörni”, sa Micke och sträckte ut armarna. Till Nadia först. Hon kramade honom och överraskades av hur hårt han höll henne.
”Hejdå, Micke. Tack för att vi fick fly till dig. Kommer du till Norrland så säg till, så bjuder vi på öl och pizza.”
”Och en soffa att sova på. Eller det blir väl Nadia som får låna ut soffan i sådana fall, men den är ganska liten.”
”Vi ordnar det”, skrattade Nadia. Hon gick runt Röda Faran och lutade händerna mot taket medan hon väntade på Philip.
När de satt sig i bilen och backade ut från Mickes gata låtsades Micke torka sig under ögat innan han vinkade hejdå till dem. Både Nadia och Philip skrattade när de vinkade tillbaka. För att inte ställa till det när Philip skulle hitta ut till den större vägen satt Nadia tyst och lät Google Maps sköta snacket. Snart nog hade de kommit ut på E4:an i riktning mot Norrköping, till att börja med. Nadia satt och funderade på när det var de skulle svänga av motorvägen när hon kände Philips blick på sig. Hon sneglade åt hans håll med höjda ögonbryn. Ville han något fick han prata först, vilket han till slut gjorde.
”Vad sa Ann-Sofie?” frågade han med ett allvetande leende. Nadia log snällt tillbaka.
”Hon sa ’din mamma’. Hurså?”
”Fuck you”, skrattade Philip. Han la handen längst ner mot ratten och lutade sig tillbaka i sätet. Armbågen stödd mot insidan av dörren, som vanligt. ”Det var lite gulligt av dig. Men töntigt.”
”Jag vet. Men vad fan. Jag ville låta er prata lite ifred också. Jag har ju varit med hela tiden.”
”Det gör ingenting.”
”Kanske inte, men ändå. Han är ju din kompis i första hand.”
”Mm… jo. Men vill han träffa mig själv så kan det få hända nästa gång. När vi inte flyr i rebellrus från Max parkering.”
”Så ni ska ses igen? Ingenting som bara sägs?”
”Nej, jag tror det kommer hända den här gången. Förra gången… första gången, då ville vi ses men det blev inte av. Standard liksom. Nu skulle det faktiskt vara värt att åka så långt för att ses.”
”Hoppas han kommer upp någon gång. Så han får träffa Staffan, och alla i lokalen…” Nadia sträckte armarna bakom nackstödet och korsade dem, så hon kunde sträcka ut ryggen i sätet. De skulle åka i många timmar och hon var redan rastlös i hela kroppen. Taggad, nervös, nöjd. Hennes och Philips samtal rullade vidare på samma spår. Det var Micke, det var Mickes sjukt bekväma bäddsoffa och det roliga partyspelet de fyllespelat och som Philip lovat att införskaffa. Det var alla sakerna hemma som väntade och som inte kändes så farliga att återvända till längre. De hade varit i behov av pausen lika mycket båda två, förmodligen. Nadia hoppades på jobb, fasade inför ett nej, men mest av allt längtade hon efter sin lägenhet och kattpojkarna som väntade på henne där. Hon måste försöka tänka sig alternativet att arbeta kvar på Max om Coopintervjun inte gick vägen. Det kändes allt annat än trevligt, men åtminstone inte lika illa som efter stängningen när hon och Philip grinat i bilen.

Fyra pauser tog de på vägen. Två av dem var bensträckare och kisspauser. De andra två var matpauser varav en var på ett OKQ8 där de köpte korv de mumsade i sig medan de rökte och joggade i små cirklar. Nadia var inte alls sugen att äta Maxmat igen, så istället blev det sista stoppet tre timmar hemifrån på ett litet hamburgerhak som serverade burgare med räksallad och rostad lök. De hade tagit en liten nap innan de åkt, men sista biten var de båda så trötta att de vevade ner rutorna och spelade musik på hög volym. De sjöng med också, för att hålla sig pigga. Philip skulle aldrig köra om han var så trött att han var på väg att somna, men han hade sagt att det var så kort bit kvar att lite grus i ögonen inte skulle hindra dem.
När de rullade innanför stadsskyltarna vevade de upp rutorna igen. Klockan var strax efter elva och natten var ljus. Några fiskmåsar skuttade runt på parkeringen utanför Max och pickade på skräp som gäster lämnat efter sig. En bunt killar med skateboards roade sig och skrattade på parkeringen på andra sidan vägen. Det var bara någon dag sedan de varit här sist och ändå kändes det som om det varit så längesedan.
”Ska vi bara…” Philip tystnade medan han slog på blinkerspaken på väg ut ur rondellen. ”Ska vi bara dra hem nu?”
”Jag antar det… du får sova hos mig om du vill? Det kanske verkar konstigt att du har sovit hos mig i flera nätter och sen kommer hem så sent?” Nadia kliade sig i tinningen medan hon såg på Philip. ”Fast du kanske vill hem till din egen säng…”
”Jag tror jag vill det. Vi kan ses i morgon om du vill, om du behöver distraktion. Annars kommer du väl sitta och vibrera hela dagen i väntan på intervjun.”
”Du känner mig”, suckade Nadia. ”Egentligen är det tänkt jag ska jobba i morgon också.”
”Men..?”
”Jag tror jag är sjuk. Fortfarande. Jag tappar massa timmar men ärligt talat så orkar jag inte bry mig. Nästa vecka köttar jag och om de ringer så tar jag extrapass. Det är inte som att jag kommer få brist på timmar ändå.” Nadia himlade med ögonen. Egentligen var det väl enda gången hon kunde göra så, med tanke på hur många timmar hon jobbat över redan.
Gruset knastrade under däcken på Röda Faran när de rullade in framför porten på Ulricavägen. Nadia knäppte av sig bältet och vände sig mot Philip i sätet. Hon var trött. Hon ville duscha också, men hon hade inte bråttom. När Philip sträckte ut armarna mot henne lutade hon sig över handbromsen och kramade om honom. Som på parkeringen.
”Klappa katterna från mig”, sa Philip mot hennes hår.
”Jag ska. Pussa Staffan på nosen från mig.”
”Lovar.”
”Philip?”
”Mm?”
”Känns det bättre? Med allting?”
”Ja… det gör det.” Philip pussade hennes tinning innan han släppte taget och lutade sig tillbaka. Hans hand låg kvar om Nadias arm och han strök lätt tummen över den. ”Jag ordnar det på något vis.”
”Klart du gör”, log Nadia. Hon stack fötterna i sina skor och öppnade dörren bakom sig. Hon var på väg att säga att hon älskade honom, men grimaserade åt tanken och åt hur seriöst allt skulle låta. Philip visste redan. Det fanns sätt att säga det på som inte behövde vara ord också. Sätt som passade dem båda lite bättre. ”God natt. Kör inte av vägen.”
”Jag ska inte. God natt.”
Nadia stod kvar med armarna om sig själv när hon såg efter Röda Faran. Det yrde en puff av mörka avgaser från avgasröret och hon hörde motorn puttra och spinna långt efter att skrothögen försvunnit ur hennes synfält. Hon rökte en cigarett, rastlöst, innan hon låste upp porten och skyndade upp för trappan och fram till sin dörr. Ensam på dörrmattan låg nyckeln Hanna lånat. Nadia la den på hatthyllan tills vidare, och hur gärna hon än ville gosa med sina katter så tvättade hon noggrant händerna innan hon började kräla på golvet på jakt efter dem. När hon hejade och gullade med snäll röst kom Vincent tassande från under sängen och buffade henne på händerna. Hon kliade honom om kinderna, under hakan och på ryggen tills han krökte sig och svansen blev helt burrig. Tids nog kom även Thomas, och även fast han inte var fullt lika sällskaplig så lät han Nadia klappa och klia och han spann tyst och försiktigt under hennes hand. Det var inte alls längesedan hon hämtat hem dem, men hon var så glad att ha dem att hon grät en stund medan hon klappade och gosade med dem. Hon skrattade åt sig själv när hon torkade sig om kinderna. Kanske hade hon PMS. Eller så var det bara som det var. Hon gav pojkarna nytt vatten och en skopa torrfoder innan hon gick till duschen. Fröjden att få trycka ner smutskläderna i tvätten och byta till något helt nytvättat var stor. Hon nosade på sin sovtröja med ett slitet Mumintroll innan hon drog den över huvudet. Inget gick upp emot ens eget sköljmedel.
När hon gled ner i sängen la hon sig på mage med mobilen i händerna. Hon hade tagit några fåniga fyllebilder när hon och Philip druckit med Micke. Vissa av dem var så roliga att hon gärna delat med sig på Instagram, men Hassan och flera andra från jobbet följde henne där. Istället tog hon en kornig bild på sig själv i sängen, med blött uppsatt hår och kudden pressad mot bröstet. Hon la upp den med en text som var mer kryptisk än hon någonsin brukade skriva och tittade sedan på alla sina favoriters senaste uppladdningar. Maxim hade festat, som vanligt, med Ehsan och Erik. Lovisa hade lagt upp en bild på en sminkning i silver och lila hon tydligen spenderat en och en halv timme på. Nadia skrev snabbt en kommentar. Hon kände sig lite töntig och lite risky som ville skicka ett hjärta, bestämde sig sedan för att det inte spelade någon roll, och skickade i alla fall. 
När hon tänkte på att hon vaknat i Linköping i morse kändes dagen fruktansvärt lång. Hon var trött som stryk, dessutom, men ändå ville hon inte sova riktigt än. Hon fortsatte scrolla, kollade Snapchat och sin mail innan hon hamnade på Instagram igen. Det var förmodligen en mycket dålig idé, men snart hade hon sökt på Matildas användarnamn. De hade avföljt varandra ungefär samtidigt. Nadia för att hon inte ville påminnas och må dåligt. Matilda hade förmodligen gjort det av samma anledning. Nadia var känd för att pilla upp sårskorpor och hindra sår från att läka. På samma vis var hon dålig på att låta mentala sår läka ifred. Det sved lite i bröstet när hon tittade på gamla bilder Matilda lagt upp, sådana som hon laddat upp medan de fortfarande setts och Nadia trott att hon var kär. Kanske hade hon varit kär på riktigt. Kanske inte.
Vad som kändes skönt var att det inte kändes värre än så. Hon blev inte ledsen och hon började inte grubbla på varför eller tänk om. Hon tittade på en bild Matilda lagt upp igår, på sig själv och Darius. Hon antog att det gått bättre för dem att diskutera och bli sams igen. Nadia hade nästan väntat sig att hon skulle bli irriterad med tanke på hur upprörd även Darius varit på krogen den där kvällen, men hon insåg att det kändes ganska skönt. Kunde Darius förlåta Matilda så betydde det förhoppningsvis att de hade haft någonting de tyckt varit värt att rädda. Kanske hade Matilda verkligen skämts och lärt sig något av hela den här skiten. Eller inte. Nadia tryckte bort henne och gick tillbaka in på Lovisas bild när hon såg att hon hade svarat. Hon hade fått ett hjärta tillbaka och ett tack för den fina komplimangen. Det kändes som ett hjärta vem som helst skickade, men det fick ändå Nadia att le.
Till slut låste hon mobilen och la bort den på sängbordet. Hon la sig på rygg med täcket upp till bröstet och lyssnade på ljuden från sin lägenhet. Det tysta brummandet från kylskåpet ute i köket. Suset utanför fönstret. Det lilla rrrao Vincent gav ifrån sig när han hoppade upp i sängen och la sig intill hennes fötter.
När hon slöt ögonen så log hon. Hon kände sig öm, men okej.

*