Zaychik (зайчик): 32

Nadia hade inte packat någonting. Hon hade gått upp till katterna och pussat dem hejdå, gnuggat deras kinder och viskat till dem även fast de inte förstod. De hade fått ordentligt med mat och vatten innan hon skyndat ner till Philip som väntat i bilen. Nyckeln hade lämnats över till Hanna som visat sig vara vaken och öppnat dörren i morgonrock och en kopp te i handen.
Allting kändes overkligt tills att de kommit utanför stadsskyltarna och fortsatt ut på motorvägen, söderut. Att Nadia varit trött och vaken i många, många timmar hade hon glömt av. En känsla av spänning och iver steg sakta, sakta i hennes bröst och kändes som ett enda stort pirr. Hon hade tagit av sig skorna och satt hopkurad i sätet med blicken utanför fönstret. När klockan blev nio, eller tio, då skulle hon ringa till jobbet och sjukanmäla sig för feber. Bakom ratten satt Philip, med armbågen mot insidan av dörren och en hårslinga tvinnande mellan fingrarna. Ingen av dem skulle ha någonting att byta om till, ingen av dem hade mer än mobil, nycklar och plånbok. Philip skulle hitta på att han sov hos Nadia, och Nadia skulle ”arbeta” om Ann-Sofie eller Bogdan frågade efter henne. Ingen skulle märka någonting om det bara var en dag de var borta. Eller ett par dagar.
Det var känslan av att ingen visste vart de var på väg som var mest spännande. När de tog en paus och Philip ställde Röda Faran i en parkeringsficka på motorvägen skyndade Nadia ut barfota för att röka. Det började redan bli varmt. Daggen torkade sakta i den tidiga morgonsolen, men luften var frisk. Helst av allt ville Nadia skratta. Kanske hjula, men då skulle hon nog bara ramla och göra sig illa.
”Vad fan ska vi göra åt våra kläder?” frågade hon Philip när hon rundat Röda Faran med sällan skådad studs i stegen. ”Vi borde kanske ha packat.”
”Det hade tagit bort en del av äventyret. Vi får handtvätta. Eller vara precis så nasty som alla tror vi är. Det löser sig.” Philip knäppte iväg sin fimp och gjorde en gest mot bilen. ”Jag orkar några timmar till. Kom.”

Till Nadias stora lättnad hade hon hittat pengar hon gömt undan från sig själv. På ett av hennes sparkonton låg femhundra kronor och hon använde en del av dem till att köpa mat åt henne och Philip på Max i Sundsvall. När de ätit, och Philip sovit i en halvtimme medan Nadia försökte men misslyckades, åkte de vidare. Nadia drömde om att åka till Göteborg. Kanske till och med så långt söderut som Skåne. Redan nu hade hon sett naturen förändras utanför fönstren och ju längre bort de kom hemifrån, desto fler fält såg hon. Kor betade i hagar, säd vajade i vinden och skyltar med udda ortsnamn pekade hit och dit.
När de hittade en rastplats utanför Västerås var båda två så trötta att de helt enkelt inte kunde ignorera det längre. Philip nöjde sig med att fälla sätet medan Nadia kurade ihop sig i baksätet med den kvarglömda picknickfilten som kudde. Det blev olidligt varmt inne i bilen och det var svårt att sova skönt, men nog sov hon ändå.
De hade planerat att åka vidare när de vaknat, men istället gjort ett enkelt besök på en mack och köpt mat och sedan återvänt till samma rastplats. Röda Faran stod snällt och kallnade medan Nadia och Philip satt vid ett picknickbord och stoppade i sig franska hot-dogs och Cola.
”Var ska vi ta vägen?” frågade Nadia när hon ätit upp det sista av sin korv. Hon knölade ihop papperet och använde det även till att torka av fingrarna. ”Ska vi liksom… jag hade ju velat ta in på ett hotell helst, men det har jag inte råd med.”
”Inte jag heller”, skrattade Philip lågt. ”Det ska väl vara något riktigt sopigt vandrarhem i sådana fall.”
”Mm. Fast jag gillar det här också. Det här är sådant jag alltid velat göra på sommaren. Road trips till… någonstans, det spelar egentligen ingen roll vart.”
”Jag gillar det också. Men det skulle vara skönt att sova i en säng. Och duscha…”
”Herregud. Det känns som den här pommesstanken har grott in i huden. Kommer få trehundra finnar på ryggen.”
”Det finns en sjö i närheten. Ska vi ta ett dopp?” Philip flinade, som han inte menade allvar, men Nadia var på god väg att överväga om det var värt det.
”Hade vi haft ombyte hade jag sagt ja”, sa hon med en suck. ”Men jag vill inte bada näck för att ta på mig samma äckliga kläder igen. Känns som det kommer ta jättelång tid för kläderna att torka i solen dessutom.”
”Mm, eller hur. Känns inte värt det. Men jag antar att vi kanske… Jag kan höra med honom, om det är okej. I sådana fall kanske vi kan åka till Linköping.”
”Känner du någon som bor där?” frågade Nadia nyfiket. Sedan gick det upp ett ljus för henne och hon satte sig rakare i ryggen. ”Är det där Micke bor?”
”Ja, precis.” Philip tog upp mobilen ur fickan på sina supertrasiga jeans och svepte tummen över skärmen. Innan Nadia hunnit säga någonting hade han satt mobilen mot örat och åt under tiden upp ett par korvbrödssmulor som ramlat ner på jeansen.
Nadia hörde att Micke svarade. Hon lyssnade förväntansfullt på Philip när han förklarade situationen, såg på hur han log och småskrattade när Micke sa någonting i andra änden. Nadia hörde inte vad Micke sa, men hans röst lät glad. Hon hade aldrig varit i Linköping, men nu längtade hon plötsligt dit och hoppades att de skulle få komma. Brukade Philip prata med Micke i telefon, tro? Hon visste att de skrev mycket, följde varandra online och sådär, men det blev ju faktiskt annan dynamik om man ringdes också. Särskilt när man bodde så många mil ifrån varandra. 
”Vad säger han?” frågade Nadia nyfiket när Philip lagt ifrån sig mobilen.
”Vi har en destination. Micke har en bäddsoffa i Linköping som väntar på oss.” Philip lyfte upp armarna ovanför huvudet och sträckte på sig. Den trötta och ledsna glimten i hans blick från parkeringen tidigt i morse var inte längre kvar. Istället såg han ut att känna samma sorts iver som Nadia gjorde. Kanske lite mer än så.
Skulle Ann-Sofie veta vad Nadia sysslade med så skulle hon säkert bli bitter. Säga att hon var oansvarig kanske, gnälla någonting om katterna. Sanningen var att Nadia hade lite dåligt samvete som lämnat bröderna hemma bara sådär, men hon visste att Hanna skulle ta väl hand om dem. Hon hade fått fotobevis på Snapchat när Hanna gått till lägenheten lite innan lunch. Som väntat hade de tryckt under sängen, men efter en stund hade hon fått en film på när Hanna mutade Vincent med en godis. Så länge katterna hade det bra så skämdes hon inte över resten. Hon brydde sig faktiskt inte ett dugg om restaurangen gick under utan henne. Den kunde brinna ner och hon skulle typ skratta sådär hånfullt som Disneyondingar gjorde. Huvudsaken var väl att hon faktiskt ringt om ”febern”, och att sjukanmälningen låg inne i systemet.
”Fan vad skönt”, suckade Nadia och strök händerna över huvudet. Håret hade varit uppsatt så länge att hårbotten ömmade. ”När var det ni träffades egentligen? För ni har väl bara setts en gång?”
”Jo, bara en gång för hundra år sedan. När vi var på Dreamhack och jag spenderade mer tid med att käka chips med honom än att spela”, log Philip, till synes plågad över minnet. Nadia tyckte det var gulligt att träffa en ny kompis på ett jätte-LAN. Spela kunde man ju göra hemma ändå.
”Hoppas han står ut med att jag stinker”, sa hon istället med ett flin.
”Vi får säkert tvätta våra kläder där. Låna någon tröja under tiden också, eller något. Det ordnar sig. Är du redo att åka? Jag tror det tar typ två eller tre timmar att åka dit.” Philip satte händerna mot bordet när han reste sig upp. Nadia var kvick att samla ihop deras skräp och svänga benen över bänken. Hon gjorde en gest mot den lilla röda byggnaden som innehöll flertalet toaletter.
”Jag ska bara kissa först. Och ta ett bloss kanske, så vi inte måste stanna igen på ett tag.”
”Smart tänkt.”

Det började närma sig kväll när Röda Faran slutligen rullade in i Linköping. Nadia hade laddat telefonen i cigarettändaruttaget och fått upp Google Maps i ett försök att hitta hem till Mickes lägenhet. Det var helt klart mer trafik här än hemma. Tur var väl att Philip, den mer sansade av de två, var den som hade körkort. Kartan på mobilen var definitivt behjälplig och de körde bara fel en gång, och det var för att Nadia inte hängt med på att Google uppdaterat lite för långsamt.
Micke stod utanför den ljust gula lägenhetsbyggnaden när de kom fram. Det fanns en liten fyrkantig parkering med motorvärmare framför varje ruta. Micke vinkade åt platsen med nummer fyra, så det var där Philip parkerade Röda Faran. Nadia kände sig av någon outgrundlig anledning nervös, så hon lät Philip kliva ut och hälsa först. Det var ju ändå hans vän. Nadia fällde ner solskyddet och granskade sig själv i spegeln. Hon hade tänkt göra ett försök att fräscha till sig, men det verkade faktiskt omöjligt. Pannan var blank av svett och håret bara var där, i en väldigt stökig knut. Så fort solen kommit hade hennes fräknar exploderat och klättrat upp mot pannan, ögonlocken och till och med några få på öronen. Hennes skarpa ögon såg piggare ut än vad de gjort på länge. Nadia log svagt mot spegelbilden innan hon smällde upp solskyddet och lämnade bilen.
Micke var en ganska spenslig kille med pigg, jordgubbsblond frisyr och antydan till skäggstubb i aningen mörkare nyans. Han hade ett par glasögon fästa i bröstfickan på sin t-shirt, men nertill hade han helt vanliga mjukisbyxor och träningsskor. Förmodligen hade han bara tagit på sig något för att komma ut och möta dem. Nadia hade inget emot impulsiva besök, men Micke förtjänade ändå en eloge som tog emot dem med bara några timmars förvarning och ingen försäkran om hur länge de skulle stanna.
”Hej”, log hon när hon sträckte fram handen till honom. ”Nadia. Sorry att jag luktar pommes.”
”Det är verkligen lugnt”, skrattade Micke. ”Mikael, Micke. Kul att ses. Har hört om dig från Philip men trodde inte jag skulle få träffa dig.”
”Synd jag var så sunkig när det väl blev av då”, log Nadia, en smula lättad. Micke hade ett vänligt leende och samma uppsyn som en pigg pojke. Hon hade bara ett par sekunders intryck men det var tillräckligt gott för att hon var säker på att han var enkel att ha att göra med. Fortsatte han ge samma goda intryck så förstod hon varför Philip övergett spelen för honom på Dreamhack.
”Är ni hungriga?” frågade Micke när han visat dem uppför två trappor och in till sin lägenhet. Mitt emot ytterdörren låg dörren in till badrummet, vilket Nadia listade ut tack vare en skojfrisk skylt det stod något om WC på.
”Vi åt korv för ett tag sen men ärligt talat börjar jag bli rätt hungrig.” Philip hade klämt in sig bredvid Nadia innan han stängt efter sig. Hon skyndade sig att ta av sig skorna så att han fick plats att göra detsamma. Inte förrän nu, när mat nämndes, kände hon hur magen skrek efter uppmärksamhet. Hon gjorde en liten grimas.
”Jag är också ganska hungrig.”
”Jag väntade med middagen för säkerhets skull. Vad säger ni om jag säger hemmagjord pizza? Du är inte vegetarian eller något va, Nadia?” Micke försvann in till ett rum direkt åt vänster, där det stod ett köksbord med fem stolar och en bunt tidningar ovanpå. Philip följde direkt efter honom in i köket och Nadia nöjde sig med att stå kvar i dörröppningen och kika in på dem.
”Pizza låter jättebra”, log hon. ”Jag skulle verkligen behöva duscha men jag har inga kläder med mig, så…”
”Du kan få låna en morgonrock av mig om du vill? Jag har egen tvättmaskin så ni kan tvätta vad ni vill. Vad är det ni gör egentligen? Flydde ni hemifrån eller?”
”Ja, det kan man nog säga”, skrattade Philip lågt. ”Vi behövde komma bort. Så vi bara gjorde det.”
”Verkligen?” Micke såg upp från kökslådan han precis dragit ut. Han såg på Philip med vad som verkade vara avundsjuka, eller så var han imponerad.
”Ja, verkligen”, log Philip.
”Det har jag alltid velat göra. Det är inget fel på att bo här, men ni fattar vad jag menar. Kan du…” Micke gjorde en gest mot skärbrädan han tagit upp, och sedan mot Philip. ”Det finns grönsaker i kylen. Gör vad du vill, så ska jag ta fram en morgonrock till Nadia. Vill du också ha en eller, Philip?”
”Nej det är nog lugnt. Jag kan ha samma kläder igen.”
”Då så.” Micke gjorde en gest åt Nadia att komma med. Det fanns en garderob i hallen varifrån han trollade fram en randig morgonrock i rött och orange. Sedan visade han hur tvättmaskinen fungerade och passade även på att stuva ner några av sina egna plagg så att det var fritt fram för Nadia att starta den så fort hon lagt i sitt eget. När hon en stund senare stod där inne ensam och tittade på Mickes badrumsgrejer så kände hon sig… bortkollrad. Men nöjd. Fanns det något ord för det? Hon drog ut snodden och skakade ut håret med en svag grimas. Det skulle bli skönt att bli ren, men minst lika skönt att slippa ha ont i hårbotten.
Det var alltid konstigt att duscha första gången hos någon annan. Nadia listade ut hur vreden fungerade, hittade schampo och tvål och till sin förvåning även balsam. Mest tacksam var hon över att Micke använde Palmolive och inte någon Axe eller annan grabbparfymerad tvål. När hon klev ut ur duschen och svepte in sig i morgonrocken startade hon tvättmaskinen som genast satte igång att brumma fredligt. Hennes kläder skulle förmodligen inte vara torra förrän i morgon, men hon kunde väl sova i morgonrocken i värsta fall. Eller näck.
Ute i köket hade grabbarna hunnit bli färdiga med maten. Pizzan var full av champinjoner, paprika och skinka och visade sig smaka riktigt gott. Nadia skulle inte kalla sig själv för tystlåten, men just nu var det skönt att bara äta och lyssna på Micke och Philip och deras samtal.
När hon såg Philip och Micke tillsammans insåg hon att de verkade vara bättre vänner än vad hon förstått. Hon hade själv några personer hon var lite internetkompis med, den sortens man följde på Instagram och skrev kommentarer och grattis på födelsedagen till, och så vidare. Micke verkade däremot ha rätt bra koll på vad som hände i Philips liv, utöver det som syntes online. Hade de bott i samma stad hade de säkert varit riktigt nära vänner.
Nadia tittade ner på sin tallrik medan hon knaprade i sig den sista pizzakanten. Det var faktiskt rätt skönt att se att Philip hade någon mer än henne. Hur mycket hon och Philip än umgicks med de andra nötterna i lokalen så var det sällan Philip umgicks med någon av dem på egen hand. Ibland hade hon undrat om han kände sig ensam. Även fast man var introvert så kunde man ju såklart lida av det. Nadia var inte Philips mamma, men hon kände sig ändå lite mammig när hon kom på sig själv med att känna sig lugnad av tanken att Philip säkert skrev med Micke de gångerna hon trott han satt ensam hemma. Att de säkert skrev om viktigare saker än spel och fest, också.

Kvällen gick fort. Mest för att klockan inte varit mer än halv tio när Nadia och Philip dukat under. Bäddsoffan som Micke ordnat åt dem stod i ett lätt stökigt rum som skulle kunna vara ett kontor men också någon slags studio. Det fanns en stor garderob, en studiolampa på stativ, ett skrivbord fullt med pärmar, en lurvig grön matta och så själva soffan som fällts ut och bäddats åt dem. Nadias tanke om att sova i morgonrocken hade snabbt avfärdats eftersom det skulle ha blivit på tok för varmt. Istället hade hon fått låna en t-shirt med Playstation-tryck på bröstet och ett par mjuka shorts. Det hade känts sådär att inte ha några underkläder på sig, men det var som det var. Nadia ansåg fortfarande att det varit värt att sticka utan att packa.
Fastän Philip var stor och hade en tendens att ha armar och ben i vägen samsades de väl ovanpå soffan. Nadia sov som en gris med båda armarna om sin lånade kudde. Hon nöjde sig med ett litet hörn av täcket att ha vikt över höften, medan Philip virat in sig i resten.
Den sena juninatten var ljus. Det fanns ingen persienn för fönstret men de hade dragit igen de två panellängderna för att täcka det mesta av rutan. Nadia hade sedan länge vant sig vid att sova om mornar och dagar efter att ha jobbat så mycket nattpass på Max och denna natten var inget undantag. Hon hade dock väntat sig att hon skulle sova som en stock tills sent på eftermiddagen. Istället vaknade hon någon gång före fem med en hals som kändes torr som en öken. Hon lämnade bäddsoffan, som gav ifrån sig en metallisk liten knäpp när en fjäder gick tillbaka till sitt ursprungsläge.
Att dricka vatten om natten var bättre än någonsin annars. Hon blev stående med glaset i handen och tittade ut genom fönstret, på okända gator där utanför. Linköping. Tänk om hon fått vara ledig en hel sommar. Hon hade kunnat spara pengar bara för att åka runt och se sig om. Inget märkvärdigt, bara någon annanstans än hemma. Den dagen hon fick ett arbete där hon kunde unna sig riktig semester så skulle hon se till att göra det. Hon och Philip skulle kunna ta Röda Faran precis som nu och bara åka. Om han ville. Hon log svagt när hon satte glaset till läpparna igen och svalde det sista i två djupa klunkar.
När hon kom tillbaka till kontorsstudion upptäckte hon till sin förvåning att Philip var vaken. Han låg med ena armen bakom huvudet och scrollade långsamt på mobilen. När han upptäckte att hon kom tillbaka så la han ner den mot magen och log trött.
”God morgon.” Nadia gled ner i deras provisoriska säng igen. Den här gången drog hon upp täcket över benen, men nöjde sig med att ligga på mage med kudden intryckt under bröstet. Hon var sådär trött som man var efter att ha förstört dygnet, men inte som att hon behövde sova något mer.
”God morgon. Drack du vatten?”
”Ja, jag var så jävla törstig. Var det jag som väckte dig?”
”Nej, jag hade varit vaken ett tag. Borde väl sova mer medan vi har chansen men…” Philip vred huvudet åt hennes håll och gned sig i ena ögat. Mobilen gled ner från hans bröst och in i ett veck i täcket. Nadia såg på hans katastrof till hår och hur det spretade mellan kudden och hans kind. När han var såhär nyvaken så syntes det knappt att han hade ögonen öppna. Något värkte i hennes bröst. Philip Karlbäck. Världens bästa Philip från åttan och framåt, med världens konstigaste hår och världens bästa råd när hon var orimlig och fjortis och ledsen. Hon rörde tanklöst vid sin överläpp när hon låtit blicken sjunka till hans ärr. Hon var så van vid att se det att hon sällan tänkte på det längre. Förutom nu, då. Förutom när han lett mot Micke igår vid matbordet och hans överläpp blivit sådär gullig och gått upp lite i mitten.
Philip såg inte fullt lika sömnig ut längre. Han hade en fråga outtalad, både i blicken och på läpparna. Nadia väntade för ett slag. Sedan hade det bara hänt. Hon hade lutat sig fram, över kudden, över Philips bröst, och kysst honom. Han hade mjuka läppar. Lite sträv om hakan, hans tungspets flyktigt över hennes underläpp. Det var en bra kyss. Men sedan blev den tveksam, dröjande, tills att Nadia lutade sig tillbaka. Hon kramade om kudden. För vad som kändes som en evighet såg hon bara på Philip, och Philip såg på henne. Hon kunde känna rynkan ta form i pannan. Sedan djupnade den, i takt med att en annan rynka växte i Philips panna.
”Det där var kanske inte…” började Nadia, men visste inte hur hon skulle avsluta.
”Det var ju bra men…” Philip fuktade sina läppar. Han såg mest av allt väldigt förvirrad ut, men en liten krökning i hans mungipor avslöjade hur nära leendet var. Nadia harklade sig, utan framgång.
”Vi behöver kanske inte göra det igen” försökte hon, men kunde inte dölja skrattet som bubblat upp genom orden. I samma sekund fnissade Philip till. Sedan var det verkligen kört. Nadia la händerna för munnen i ett försök att tysta sig själv, men hennes axlar skakade lätt av skratt när Philip la armarna om henne och tryckte henne mot sitt bröst. Mycket klumpigt slingrade hon armarna in mellan kudden och hans nacke. Hon kramade honom tills det värkte, i kinderna och i magen och i hela armarna.
”Tack för kyssen i alla fall”, sa Philip med en röst som var lätt grötig.
”Varsågod. Eller förlåt, jag är inte säker.” Nadia gned händerna över ansiktet när hon slutligen reste sig på armbågarna igen. Hon antog hon borde skämmas lite, men hon gjorde det inte. ”Jag bara… jag blev så jävla blödig när jag såg på dig. Det bara hände.”
”Det bara hände för mig med”, försökte Philip snällt. ”Nu har vi ju testat.”
”Har du också tänkt på det förut? Eller är det bara jag?”
”Tänkt på hur det skulle vara att kyssa dig?”
”Ja?”
”Klart jag har. Det vore väl snarare konstigt om jag inte tänkt det.” Philip log fortfarande, men inte på samma sprittande sätt nu. Det var inget leende som var på väg över i ett skratt. Det var ett leende som tydde på att han kände samma märkliga lättnad som Nadia kände.
”Vad skönt att du säger så.” Sedan grimaserade hon lite igen, när hon bestämt sig för att berätta vad hon tänkte på. Hon gned handen över pannan, till Philips stora nöje.
”Vad är det nu då?” log han.
”Ibland har jag liksom undrat om jag inte… om det inte vore bra om jag var kär i dig. Du vet? Du är min favoritperson i hela världen. Jag gillar dig som ingen annan och jag har verkligen varit nöjd med vad vi har, men jag antar att jag började tänka lite… efter att jag och Matilda gjorde slut. När jag tänkte att jag borde vara tillsammans med någon som är mer som dig. Jag tänkte typ, tänk om det är en möjlighet? Och det var verkligen en bra kyss men det var också en… dålig idé.” Hon skrattade lågt. ”Förlåt. Jag antar jag behövde göra mig säker på mina känslor igen.”
”Det är inget du ska be om ursäkt för”, sa Philip lågt. Han sträckte upp handen och strök hennes hår bakom örat, så som han gjort många gånger förr. ”Jag har också tänkt så. Inte så att jag har gått och gjort mig olycklig, men ibland har jag bara undrat om det skulle gå. Hur det skulle gå. När så många andra tyckt att vi borde vara tillsammans genom åren så blir man väl lite nyfiken själv? När du ändå är min favoritperson, också. Jag är faktiskt glad att det här hände. Nu vet vi ju. Båda två.”
”Så vi vet vilken dålig idé det var?” fnissade Nadia. Hon makade sig närmre och gjorde ett tamt försök att fixa till Philips hår så som han fixat hennes, men det gick inte så bra.
”Precis. Men också så att vi vet att vi inte valt fel. Det känns ändå rätt skönt att det hände.”
”Ja… jag håller med. Jag är faktiskt ganska lättad.” Nadia sjönk ner på sidan igen, med kinden mot kudden. Från fönstret lyste det svagt genom gardinerna och gav Philip en liten blå gloria kring hans kind och hår. Den ömma känslan var tillbaka i Nadias bröst, men på ett mycket bättre sätt den här gången. Som att hon äntligen fattade vad den handlade om.
”Tack för att du åkte iväg med mig”, sa Philip. Hans överläpp gick upp lite i mitten när han log den här gången också. Nadia log tillbaka.
”Tack för att du åkte iväg med mig.”

*