90k - [4]

De få gångerna Aaron följde med någon hem nu för tiden brukade han alltid gå så fort han var klar. Hur schysst personen än verkade så blev det enklast att sticka hem och få vakna upp i sin egen säng. Nu däremot, för första gången på flera år, vaknade han upp i någon annans. Johns säng. John sov som en gris bredvid honom, armen över bröstet och täcket inkilat under sig, slarvigt lagt över höfterna. Klockan kunde inte vara mycket med tanke på det svaga men klara ljuset som sken in vid sidan av gardinen. Aaron smög ur sängen så tyst han bara kunde. Han ville inte ens veta hur han såg ut. Det enda han brydde sig om var att få på sig alla sina kläder, känna så mobil, pengar och nycklar låg i jeansfickorna innan han gick. Jackan hängde han på armen, skorna brydde han sig inte om att knyta fastän han borde. Han hade alltid slarvat med det förr på den tiden då Converse varit hans ständiga val. Nu för tiden hade han ett par svarta sneakers som kostat en hel del, och han visste bättre än att slarva med dem, men han orkade fan inte idag. Det var söndag morgon och han smög hem från ett ligg. Han hade till och med träningsvärk i låren.
Det var på sin höjd en kvarts promenad hem. Aaron hade funderat på att ringa en taxi, men den svala morgonluften kändes renande. Både för in- och utsida, ärligt talat. Han gick med långsamma steg hemåt, önskade att han haft en cigg att röka medan han tänkte på ingenting alls. Eller okej, det var uppenbart en lögn. Han tänkte på Johns vita tänder och hans ögonbryn. Han borde tänka på hans röst och hur han hållit i honom i natt, men han tänkte på när han skrattat vid köksbordet. Sömndrucket konstaterade Aaron att mobilen faktiskt fortfarande var vid liv när han tog upp den ur fickan. Set hade skrivit god natt någon gång strax efter ett men Aaron orkade inte öppna det riktigt än. Den där smileyn som lyst i Lilys konversation ett tag lockade desto mer. Hon skulle få sig ett gott skratt när hon vaknade och såg vad han skrivit.

Aaron Lind
Jag lät en kille knulla mig i natt?

Strax efter fem hade Aaron kommit in i lägenheten och praktiskt taget ramlat in i duschen. Han la sig i soffan med en kudde till sällskap eftersom han inte orkade somna om. Lily hade alltid varit den som var mer morgonpigg av dem. På tiden då Aaron degat hemma i lägenheten och Lily fortfarande gått i skolan hade hon vaknat tidigt även om helgerna, medan Aaron sovit till åtminstone tio eller elva. Aaron hade blivit duktigare på att kliva upp i tid med åldern, och för Lily hade piggheten hållit i sig. Vid åtta kom det efterlängtade svaret och Aaron tyckte det kändes som han väntat i en evighet. 

Lily Sandberg 
Va????????
Jag kräver ett krismöte

Aaron Lind 
Kul

Lily Sandberg
Men seriöst. I need deetz.

Aaron Lind 
Vi kan ses idag?

Lily Sandberg
Sorry jag ska med mamma och pappa till Birsta ☹ Men snart?

Aaron Lind
Wtf okej. Men jo tack jag kommer behöva det

Lily Sandberg 
Vi kan ringas ikväll om du vill?

Aaron Lind
Sure. Ska se om någon vill träffa mig till dess så jag kan hålla huvudet rent

Lily Sandberg 
Lycka till 😊

Aaron hade somnat i soffan till slut, fastän han inte velat. Strax efter tolv var det hans egen mage som väckte honom och tanken på de många matlådorna i kylen lockade honom inte över huvud taget. Vem fan ville äta sallad och kyckling en dag som denna? Han kunde inte minnas när han ätit pizza sist, men just nu kändes det som det enda vettiga alternativet. En pizza och en burk med cola. Rejält fusk för att få tankarna på annat. Han skapade snabbt en liten grupp på Messenger och skickade både Mike och Jake en liten hoppfull förfrågan om de hade tid att ses och käka med honom. Nu för tiden hade alla sina vuxnare, mer upptagna liv, med jobb och partners och allt vad det var. Aaron hade varit beredd på att gå och käka på egen hand men fann till sin förvåning att både Mike och Jake faktiskt hade tid att ses. Mike, som tacksamt nog var ledig, och Jake som tyckte att Simon kunde få roa sig själv för ett slag medan han träffade sina vänner. Aaron träffade som sagt fortfarande Jake med jämna mellanrum, nästan lika ofta som Lily, men det var så längesedan han träffat både Mike och Jake samtidigt. Kanske var det den där gången för hundra år sedan som de ätit pizza efter att Mike erkänt att han följt med Rebecca hem. När Jake varit olyckligt kär och Mike inte fattat någonting alls. Antingen det, eller så var det en annan fest hos Lily när Mike kommit förbi, men då hade inte Aaron suttit ner och pratat med dem på samma sätt. Fastän Aaron inte var mycket för nostalgi så kändes tanken på pizzalunchen riktigt trevlig. Tanken på att få skjuta upp John till ett senare problem var trevlig, den också.

Att se Mike och Jake bredvid varandra hade större intryck än vad Aaron räknat med. Mike, lika stor och mörk och pigg som han varit på festen hos Lily. Håret kort, nästan svart, och de bruna ögonen som såg ut att vara alldeles för vänliga för att höra till en så stor man. Jake som var så mycket mindre och lika ljus som han alltid varit. Jeansjackan vikt över armen, det blonda håret rufsigt och kammat in bakom ena örat. Glimten i ögonen som talade om att han inte var lika mjuk och söt som han såg ut att vara. Den enda likheten de delade var sättet de sken upp på när de såg Aaron komma gående. De behövde inte säga någonting för att veta om vilket bord de skulle ta inne på pizzerian. Aaron kände sig en smula lättad när det var Mike som var den första att nämna de nostalgiska känslorna som det lilla båset frambringade.
”Minns ni när vi satt här sist?” Mike såg mellan dem och la upp armarna framför sig på bordet.
”Jag tänkte på det i morse”, medgav Aaron. Han hade försökt fräscha upp sig genom att tvätta ansiktet i kallt vatten och smörja in sig, men han kände sig precis lika bakis som han förtjänade.
”Visst var det precis när du följt med Rebecca hem?” Jake satte sig ner bredvid Aaron på lädersoffan och ställde ner en assiett med pizzasallad på bordet. Aaron tog sig friheten att spetsa lite sallad på sin gaffel och tog en tugga.
”Det var det”, skrattade Mike. ”Minns att ni var förbannade på mig. Med all rätt, visserligen.”
”Men visst är ni tillsammans nu?” frågade Jake. ”Jag såg på Facebook tror jag.”
”Det är vi.”
”Grattis i efterskott. Klart det skulle bli något med er. Det såg man ju från början.”
”Gjorde man?”
”Ja”, sa Aaron, och Jake nickade instämmande. Aaron slickade sig om läpparna när han insåg hur hungrig han faktiskt blivit, och att salladen bara gjort det värre. Han gav Jake en frågande blick. ”Var det samma dag som du…”
”Som jag…” Jake höjde ögonbrynen. Sedan sänkte han dem, när det verkade gå upp för honom vad han menat. Aaron hade menat den gången då Jake erkänt för honom att han var kär i Mike, men han insåg efteråt att det inte alls var samma dag, och även Jake skakade på huvudet. Aaron undrade smått om Jake någonsin berättat för Mike om det eller om det bara fått rinna ut i sanden. Nu satt Mike på andra sidan borden och tittade frågande på dem. Som en stor nyfiken hund, ungefär.
”Vad har ni för hemligheter?” frågade han skämtsamt, men det hördes att han var nyfiken på riktigt. Aaron gav Jake en blick med lätt höjda ögonbryn. Om det skulle avslöjas så var det Jakes beslut. Ingenting som Aaron tänkte haspla ur sig bara för kul. Jake verkade inte tycka det var en stor grej längre, då han ryckte på axlarna och vände blicken till Mike med ett leende.
”Jag var faktiskt ganska kär i dig ett tag, Mike. Men jag valde att inte säga någonting.”
”Var du?” Mike hade tagit ner armarna från bordet. Nu när hans axlar sjönk så såg han faktiskt förvånansvärt liten ut, med tanke på hur stor han egentligen var. ”Alltså… sorry. Jag borde kanske ha fattat det, men jag var lite… ignorant, när jag var yngre.”
”Ignorant vet jag inte”, sa Jake och såg ner på sin sallad. ”Men nervös var du. Jag visste att du inte gillade killar och att det nog skulle bli stelt, liksom, så jag lät bli. Både för din och för min skull faktiskt.”
”Det låter kanske lite dumt, men det var nog tur att du gjorde så”, sa Mike. Han hade fått en bekymrad rynka i pannan men såg inte ut att vara besvärad på samma sätt som Aaron väntat sig. ”Mest för din skull, egentligen. Jag är rädd att jag hade betett mig som en tönt om du hade berättat och det hade inte känts schysst mot dig.”
Det var tyst en stund. Aaron kände sig som om han inkräktade i ett ganska så personligt samtal, men han satt längst in mot fönstret och hade ingenstans att fly. Jake hade tagit upp ganska mycket sallad på sin gaffel, men såg upp på Mike istället för att stoppa i sig den.
”Tur jag är upptagen för annars kanske jag hade gått och blivit kär i dig igen”, sa han, ganska så seriöst, men han började le innan han hunnit prata färdigt. Det lät som att Mike knuffade till hans ben under bordet.
”Lägg av”, skrattade Mike. ”Räcker det inte med att titta på mig? Det får du väl göra i alla fall?”
”Ska fråga Simon.” Jake flinade, som om han inte tänkte bry sig alls om vad Simon tyckte. Aaron hade inte väntat sig något stelt gammal-kompis-snack, men det kändes skönt att höra att de fortfarande kunde gnabbas med varandra. På samma sätt som förr men samtidigt var det något nytt, eftersom Mike lät lugn och bekväm och inte lika nervös som han gjort när Jake skojflirtat med honom förr i tiden.
När pizzakillen kom till bordet med deras pizzor slukade Aaron sin på rekordtid. Han skulle bli svullen och grinig men han skulle inte ens tillåta sig själv att gnälla om det, för idag var det verkligen värt det. Till och med Mike sjönk tillbaka mot soffryggen med armarna över magen när han ätit färdigt. Annars var han alltid så rakryggad att det kändes skönt att se honom slappna av. Som när någon principfast person bröt mot reglerna för första gången. Lite som för Aaron själv, visserligen, eftersom han nu för tiden nästan var lika hård med sin kost som Mike var.
De blev kvar ganska länge. Klockan halv fyra ringde Simon och meddelade Jake att han kunde plocka upp honom om han ville följa med till ICA och handla. Jake kramade Aaron och Mike hejdå med lite mer värme än han kramat dem hej. Bara för att retas med Mike pressade han en liten puss på hans kind innan han skrattande skyndade ut ur pizzerian, och sedan vinkade till dem genom fönstret när han passerade på gatan utanför.
Aaron umgicks med Mike i en timme efter det. De snackade lite om Rebecca, om vad det var som egentligen hänt mellan dem och att det varit rörigt men att det hade fört något riktigt bra med sig. Aaron bad honom hälsa henne när även han gav sig av och Aaron lämnades ensam på stan. Meddelandet Set skickat i natt var bara en enkel godnattönskning med en smiley som såg lite väl oskyldig ut. Aaron valde ändå att svara på det, lika moget som alltid när någon drev med honom, i form av en emoji som pekade finger.

Aaron hade försökt dra ut på dagen ännu lite längre genom att ta sig i kragen och faktiskt handla. Han köpte kyckling från någon svensk leverantör, ris, bönor och grönsaker, och så en Nocco som han drack på vägen hem. Egentligen borde han gå till gymmet men tanken lockade föga när han fortfarande var en smula bakis och nyss smällt i sig en pizza. I ett försök att väga upp det valde han att promenera hem. När varorna packats in i kylen och han vikt ihop plastkassen till en liten strut blev han sittande i en av köksstolarna och såg sig om i sin lägenhet. Den var fin. Riktigt fräsch, faktiskt. Kanske borde han satsa på att köpa några nya grejer ändå, så att det kändes ännu mer som hans. Inte bara IKEA-katalog strösslat med Tumblr. Eller något.
Aaron strök trött fingertopparna utmed sina ögonbryn. Vad var det med honom och få någon jävla kris så fort han legat med någon? Eller kysst någon, för den delen. Den största krisen i hans liv hade väl hittills varit den gången han ”råkat” kyssa Set och sedan klantat sig nog för att göra Set, Jake och Lily upprörda på honom. Det var sedan länge löst men han kände sig ändå trött när han tänkte på det. Han kände sig lite trött när han tänkte på John också. I tryggheten av att vara helt ensam i sitt eget hem så tillät han sig själv tänka lite mer om nattens händelser. Han tänkte på John och hans leende och hans starka händer när han gnidit honom mot sitt lår. Själva principen att John var stor och stark och snygg gjorde inte så mycket. John verkade inte helt ha trott på honom när han sagt det, men han hade faktiskt blivit tagen förr. Ett par gånger. Det hade varit helt okej men inte så väldigt mycket mer än så. Det hade dessutom varit längesedan nu. När Aaron strök fingrarna genom håret, gned fingertopparna över nacken där hårbotten ömmade lite, slöt han ögonen. Hade John varit helt okej hade Aaron enkelt kunna återgå till sin vardag och fundera på hur han lättast skulle ragga upp Patrick med läpparna nästa gång han fick chansen. Hade John varit helt okej hade han kunnat rycka på axlarna, himla lite med ögonen, snacka skit med Lily och sedan aldrig göra om det.
Mobilen vibrerade ilsket mot köksbordet när Lily äntligen ringde. Aaron kände sig tacksam över att slippa vandra vidare i tankarna. Han reste sig ur stolen och tryckte på grön lur i samma sekund, lät inte ens Lily hälsa innan han andades ut i en mycket djup suck. Lily skrattade i andra änden.
”Är det så illa, alltså? Var han inte bra?” frågade Lily.
”Jo. Det är liksom det som är problemet.”
”Så han var bra? Låter som motsatsen till ett problem om du frågar mig.”
”Men du vet hur jag är.”
”Känns det jobbigt att du inte fick vara stor och tuff?”
”Fan vad dryg du är”, muttrade Aaron, men sättet Lily fnissade på talade om för honom att hon tagit det som ett jakande svar. Vilket det också var.
”Alltså, Aaron…” började hon. ”Jag vet inte vad jag ska säga för att trösta dig. För om du typ vill träffa honom igen men helt enkelt är för stolt när du är nykter...”
”Hade inte du tyckt det känts lite drygt då?”
”Nej… Det är inte hela världen att ha lite fel om sig själv. Om du gillade det så gillade du det.”
”Visst”, suckade Aaron buttert. Han visste sedan länge att han alltid ringde Lily för att snacka av sig, men att det alltid slutade med att hon läxade upp honom på ett vänligt och aningen mammigt sätt när han som mest behövde det. I början hade han hatat det och blivit arg på henne, just för att hon alltid hade rätt. Nu för tiden ringde han henne för att höra någon annan säga det han själv redan visste. Det blev på något sätt enklare att acceptera om någon han gillade sa åt honom att han var fånig och borde skärpa sig. Hade någon annan sagt det hade det dock fått motsatt effekt.
”Men okej, Aaron”, sa Lily efter en stunds tystnad. ”Vem är han? Är det jobbigt för att det var han eller för att du gillade det på riktigt?”
”Är du någon jävla tankeläsare eller?” suckade Aaron, fastän han visste att det inte var någon idé.
”Jag har känt dig tillräckligt länge, kompis.”
”Okej. Sure. Han var så jävla kaxig, men jag hatade det inte? Så var han så jävla bra i sängen och jag smet hem men jag kan inte sluta tänka på honom. Men jag vet inte om det är för att det var han, eller för att jag gillade det, och jag trodde att jag verkligen bara gillade att vara… top.”
”Det är inte hela världen att ha lite fel om sig själv”, sa Lily igen, och fastän det hördes att hon log roat åt honom så var hennes röst väldigt mjuk och snäll.
”Nej, jag vet. Men… ja. Jag får väl öva.”
”Det borde du definitivt. Men om det känns okej att ha den delen överstökad, så är jag jättenyfiken på att höra lite mer om honom. Han måste vara speciell om han lyckades få med dig hem.”
”Mm.” Aaron himlade med ögonen fastän Lily inte kunde se det. Han hade sjunkit ner i hörnet av sin soffa, med fötterna på soffbordet, och han gned sakta handen över ögonen. En gång, och så en gång till, innan han berättade om John med de vita tänderna och hans förbannade starka händer och att han var bror till någon tjej som kände Set. Lite bättre kändes det, när de lagt på. Till den grad att han till och med kunde skratta tyst för sig själv när Lily skickade världens fulaste flirtgubbe på Messenger en halvtimme senare.